Det är i mitten av december, solens sista strålar smeker stranden. En silverblank öring ligger på sida i strandkanten, precis intill ligger ett flugspö och en till stora delar näst intill nystruken fluga.
Bilden är klockren i skärpa och fotografen har till och med lyckats få med delar av den vackra omgivningarna utan att avslöja för mycket var någonstans de är. I bild två står flugfiskaren själv på knä i vattenbrynet med öringen lyft en liten bit ur vattnet. Det droppar förföriskt från både fisken och fiskarens händer ner i den gulbruna tången som syns i bilden nederkant. Fiskaren ser obekymrad ut och ler så till och med solen framstår som svag, öringen är en silverblank välnärd torped på dryga 2,5 kilo.
Öringen återutsätts och fisket fortsätter och efter en liten stunds fiske så står denne med böjt spö igen.
Allt börjar om, drillningen filmas när fiskaren kliver runt bland klipporna för att följa öringen minsta rörelse. Någon håv behövs naturligtvis inte, utan när kampen är över ligger fisken på sida i strandkanten och fotograferingen tar sin början igen.
Havsöringsfisket kan te sig enkelt när vi sitter hemma och läser om detta eller tittar på klippen som lagts upp på någon av de videokanaler som finns och som vi ivrigt följer.
Jag har fiskat havsöring från och till under många år och nog finns det dagar som är bättre än andra. Men ska vi vara ärliga, havsöringsfiske på kusten under vinterhalvåret är oftast något helt annat än det som beskrivs här ovan.
Klockan är strax efter nio på förmiddagen, snön yr och kvicksilvret visar på strax under fem minusgrader. Jag står med fötterna i min blåa kasse från IKEA och försöker så snabbt det går att få på mig vadare och de extra lager kläder som behövs som skydd för kylan.
Vattnet är svinkallt så det krävs dubbel uppsättning av lager på lager principen för att över huvud taget kunna kliva ner i vattnet.
Jag är ju lite stela normalt och kroppsformen medger inte längre några tjusiga profilbilder och inte blir det bättre när de sista plaggen fått sin plats och dragkedjorna har dragits igen.
Pulsar genom snön ner mot kusten, vågorna slår elakt mot stranden och piskar vattnet långt upp på klipporna.
Bredbent, försiktigt och med armarna en bit ut från kroppen tar jag mig ner i vattnet på fiskeplatsen. Flugan lossas ur spöringen och det är dags att kasta.
Vinden ligger på från sydväst in mot stranden så borta är alla försök till att få till några perfekta loopar, från första kastet och under resten av dagen kommer kaststilen mer påminna om de stora yviga rörelserna man gör när den elaka bromsen flyger runt huvudet på sommaren. Detta uppblandat med några mer eller mindre hetsiga dubbeldrag gör det hela sett från sidan blir till en livsfarlig katt och råtta lek mellan flugan och nacken.
Vågorna jobbar på och gör allt de kan för att man skall tappa balansen.
Flugan "hamnar" drygt 10-12 meter ut från land och redan den andra vågen tar tag i linbågen och ger flugan lite extra fart i draggningen.
Jag ler mot mina fiskevänner, men det är inget de ser då buffen möter luvan på jackan i höjd med näsvingarna. Jag myser, det här med havsöringsfiske är härligt. Nu är jag igång, linan viner ikapp med vinden, öronen har sökt skydd under mössan och i takt med att antalet kast ökar så byggs det vackra isskulpturer i spöringarna.
Isringar eller spöringar
T.v Hockeybanan - T.h Esa som tagit ut i kastläge
Fluganberg vadar istället längs stranden
Ingenting på första försöket och nu kommer vi till nästa detalj med flugfiske så här års, förflyttningen.
Två alternativ finns, vada sig fram bland vågor och hala stenar eller gå iland och försöka ta sig fram på den nyspolade isbanan på klipporna. Mellan mig och nästa "heta" plats ligger välspolade och översnöade klippor. Nu blir det en fajt mot elementet och förhoppningsvis ett fungerande balanssinne för att komma hel ner. På ganska stadiga ben tar jag mig mig ner för den första biten men sen är det som att balanssinnet lämnar min kropp, vi som varit ett med varandra blir nu till en duo som som sjunger falskt.
Min ena vadarsko glider i en riktning som inte överensstämmer med vad någon muskel eller sena i min kropp är gjord för och det blir att tvinga fot nummer två att motvilligt följa efter. Med intagen fartställning glider man sen ned utmed klippan och hoppas att färden skall avslutas mot ett farthinder nere vid strandkanten. Boklöf's V-stil kan vara att föredra eller lägga tyngden på "dalskidan" och ploga ner. Den här gången stoppades den vådliga färden av en sten som ligger begravd av tång och det är bara att kliva ner i vattnet och ut med flugan igen.
Det är också oftast redan här som de första svettpärlorna börjar rinna längs ryggen. För det skall man veta, fryser på kroppen gör man väldigt sällan.
Det höga vågorna däremot kyler snabbt ner händerna och gör att det smakar salt i munnen.
Granaten smakar saltvatten
Den här proceduren görs nu om och om igen, klippa efter klippa, plats efter plats fiskas av. Svetten tilltar och godiset man tuggar på smaksätts av sältan från havet.
När, eller vi skulle ju vara ärliga, om nu en öring hugger så infinner sig nästa balansnummer. Upp med spöt i högt läge för att om möjligt hålla linan spänd mot fisken som rusar av och an ibland vågorna. Att på lätta fötter följa fisken är en i stort sett omöjlig uppgift utan att det skall sluta med att man i sin helhet återförs till det element vi en gång klev upp ur.
Jeanette "Fiskemorsan" drillar öring i vågorna
När väl fisken ligger i håven så skall man ta sig in till stranden lossa flugan och har man nu tur så finns en av kamraterna i fritt fall ned längs berget för att bistå. Om inte så får man se till att hålla ordning på alla grejerna själv. Stående på knä med ryggen mot havet och vågor som leker bulleri bulleri bock på ryggen försöker man nu få fram kameran för en snabb bild innan fisken skall återutsättas.
Vet inte hur många bilder jag har hemma med suddiga öringar eller bilder där endast en halv smitande öring finns med. Luvan på jackan åker ner och att tänka på horisonten
och andra tips vid komponering av bilder är kunskaper som inte får plats dessa dagar.
Om nu en kamrat lyckats ta sig fram för att kunna hjälpa till med fotograferingen så är det inte utan att man väl hemma vid datorn undrar vad det är som kan ha gått så otroligt fel. På bilden finns ingen fluga, möjligtvis en nedisad tilltrasslad liten knytt. På bilden syns också en svettig delvis kritvit men uppenbarligen glad fiskare. Öringen sprattlar vilt och det är mest undersidan man ser.
Inte alla poseringsbilder man är stolt över
Med luvan på sned vantarna i munnen och flugspöt i ett krampaktigt grepp i handen reser man sig sen, ler och skriker mot havet, -Det här med havsöringsfiske ÄR härligt!!
I samma stund påkallar balansen på uppmärksamhet...
Buffen upp, luva ner
T.v Fluganberg i det plötsliga snöfallet - T.h Fluganberg letar öppet vatten
Till sist, bra omdöme, vadarstav och broddar löser oftast det flesta situationer.
Man bör helst inte åka ut ensam. Havsöringsfiske på kusten vintertid kan vara farligt om man inte tänker sig för men för det mesta är det en njutning.
Doften, ljuden, horisonten och hugget från öringen är väl värt mödan de dagar som vädret är lite tjurigt.
Jag vet nog ingen plats som jag hellre möter de första vårtecknen på än ute vid kusten. Snö och is ligger fortsatt kvar på land men det öppna blå havet fylls av ejderns och alfågelns sång, sångsvanar på mellanlandning på sin färd norrut, solen som värmer frusna händer och kinder och havsörnens skriande i skyn och så det där hugget...
-Det här med havsöringsfiske ÄR härligt!!
¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>
