Mitt Jämtland.

Din sista jämtländska bitinsekten har nu lämnat bilen och flyger nu häpet omkring i Roslagen. Deras mindre lyckosamma kompisar har med hjälp av högtryckstvätten släppt taget om fronten på bilen. Tvätthögen har konverterat från skittvätt till skall-vikas-och läggas-in-i -garderoben-högen.

Med andra ord, med ryggen mot mina längtans trakter har jag styrt söderut igen.

Det är verkligen som att komma hem när jag svänger av Vålådalsvägen och låter Ottfjällets branta sluttning leda mig de sista 5 kilometerna in till byn. 

I år till en by där en person fattades, för även om Haldo inte bott i byn de sista åren så kändes att någon fattades.

När jag i augusti förra året var ner och hälsa på honom för vad det skulle visa sig sista gången, så sa han när jag skulle gå, 

- Jag kommer inte ner till ån ikväll! våra ögon tårades och vi kramade om varandra.

Bara någon vecka efter att jag kommit hem fick jag samtalet om hans bortgång.

Dagen för hans begravning satt jag i ett vindskydd i Gimdalen med ett tänt ljus och tänkte på de orden igen,  och nog är du med mig vid ån min vän, nu och för alltid.

Efter att ha bott hos Haldo sedan början av 90-talet så hade vi nu en lägenhet bokad i källaren på Ottsjö Bua hos Lena & Peter.

Detta var resan då Anneli skulle omsätta vårens kastkurs till verklighet och kanske få kroka sina första fiskar på torrfluga.

Mitt Jämtland.

 

Våra första dagar blev ganska blöta. Ena stunden slagregn och hagel för att sen spricka upp, bli sol och närmare 20 grader och sen nästa regnskur igen. Snabba svängningar, fjällväder, Jämtlandsväder.

Knappt några knott och svier och enstaka myggor gjorde de fuktiga dagarna ändock uthärdliga.

Anneli krokar också sin första harr på fluga. Kanske inte den största, men lika fullt den första. Men nog hade "guiden" hoppats på några centimeter till.

Anneli's första harr. Större skulle komma.

Pampigt på avstånd, blött nära.

Korta stunder med sol måste tas till vara?

Tisdagen nådde vädret sin kulmen och vi ställde helt enkelt in allt vad fisket hette.

Vaknade till en nästan blå himmel på onsdagen och efter en snabb frukost så var vi ute vid strömmen tidigt på morgonen, ett bra val skulle det visa sig. Under den första timmens fiske krokade jag flera öringar från halvkilot och upp emot kilot. Anneli krokade nu en skaplig harr värd sitt namn.

 

Några av de öringar som kom upp under veckan

 

Resans kanske viktigaste firre.

  

 Mitt Jämtland.

Så stora utsvävningar var inte planerade, mer inriktat mot att fiska platserna flera gånger för att om möjligt få en chans på en av åns större öringar och att Anneli skulle kunna känna sig trygg i vadandet. Det låga vattnet och det faktum att nivån i ån for upp och ner på grund utav regnandet gjorde de större fiskarna skygga och det var först på kvällarna som jag kom i kontakt med några lite bättre fiskar, dock ingen landad.

   

Om Patrik själv får välja.

Gjorde några timmar solo en av kvällarna och fick till min stora glädje kroka alla tre under några timmars fiske, Öring, Harr och Röding. Ingen av fiskarna större än 3-4hg, men alla tre är inte fy skam. Kul när det händer.
Trots väldigt tråkiga besked hemifrån så blev det en fin vecka och målet, om det nu fanns något sådant, uppnåddes, då Anneli numera kan tituleras sig harrflugfiskare. Öringen fortsatte att gäcka henne under hela veckan. Men som en känd fiskeprofil brukar säga, 
- det sista som överger oss fiskare är hoppet. Jag skall, tillsammans med ett härligt gäng fiskebröder, gå en ny match med mitt hopp redan om 14 dagar då jag återvänder till de Jämtländska strömmarna. Fram tills dess skall jag försöka få några pass på abborren i Roslagen.

Mitt Jämtland.

 

Ungstekt öring, färskpotatis och en romsås, till det en kall Lunndörren 

från Ottsjö Brygghus, eller en kopp kaffe och macka med rökt harr.

Feeling rich in the land of dreams. 

Fiskebröder.

Det blev inga större öringar för mig denna resa, men så var målet inställt på 

att Anneli skulle få kroka sina första fiskar på flugspö. 

Mina fiskebröder JP och Anders däremot hade sina torrflugor på rätt plats vid rätt tillfälle. Och det inte bara en gång.

Eller vad sägs om JP's otroligt vackra öringar. 

Så som skaparens en gång bestämde att strömlevande öringar från Jämtland skulle se ut......

 

.....eller Anders grymma dubblé två kvällar på raken. 

Ord för att återge de två telefonsamtalen från honom finns inte.

Härligt, underbart och sann lycka i en dos på gränsen till farlig. 

Eller vad sägs om dessa två öringar på strax över 5kg och nästan 6 kilo.

Två hugg och två landade, totalt nästan 11 kilo öring.

Mästerligt!

 

¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>

Hett och Blött i Hedströmmen

Förvarningarna sa lågt vatten och våra förväntningar på dagen var att det skulle bli varmt, riktigt varmt. De blev en dag som innehöll det mesta.

Förra året så startade jag min semester med att åka till Hedströmmen på gränsen mellan Västmanland och Dalarna. Ett riktigt mysigt vatten visade det sig och vi hann dit ytterligare en gång på semestern. Nu var det dags igen, första dagen på semestern och avresa tidigt. Flugan- och Fruganberg hämtade upp mig och A strax innan sju och första stoppet blev hos Ola i Västerås där jag skulle hämta upp mitt nya spö, ett Sameo Opal Streamer #7. 

Ny "kompis" för fiske efter öringen

Ett riktigt behagligt spö skulle det visa sig och tillsammans med Sameo´s Payload flytlina #8 funkade det superbra. Jag testade med större ledade streamer och en hel del torrflugor. Spöt är snyggt med sin mattgrå klinga och de blanka svarta lindningarna med liten röd dekor.  Det har en ganska snabb tapering med bra tryck långt ner i klingan. Jag både tror och hoppas att vi kommer att få mycket kul tillsamman både i Jämtland och ute vid kusten. Nu kunde jag endast vid ett fåtal tillfällen kasta ut ordentligt, så mera tester kommer så fort jag kommer ut på havet men att gå och rolla ut linan i trånga lägen gick väldigt bra. En liten grej 'r att de få gånger jag köpt helt nya grejer och de haft plastade korkhandtag så har inte den tagits bort förrän första fisken har landats. Spöt har numera inget plastat handtag.

Sommarvärme upp emot de dryga 30 var utlovat och där fanns också en risk för enstaka åskskurar. Vi hade knappt kommit igång förrän den första åskskuren kom och sen varades åska och störtskurar med sol och dryga 30 grader. Det var fukt från alla håll och kanter och lägg därtill det mycket låga vattnet och rena badtemperaturer och ni förstår att öringen inte var på bästa humör. Den var hela tiden i rörelse, orolig och skygg.
Jag lyckades ändå få några stycken att stiga till torrflugan och i en av de bäst syresatta poolerna fick jag en kortare fajt med en fin öring kring kilot också den på torrt.
Spöt invigt och de första öringarna under semestern 2016 var krokade.

En liten sak bara, och ursäkta mig nu, men har man nu sagt att det är vadningsförbud för att skydda flodpärlmusslan så kan väl besökarna helt enkelt följa dessa regler. Har man så förtvivlat svårt att få ut de 3-5 meter lina som behövs så att vadarna måste åka på kanske man skall satsa på att besöka någon av alla våra duktiga kastinstruktörer alternativt fundera på spinnfiske. 

En mindre och vad jag tror originalöring från Hedströmmen.

 

 

Lite bilder som förklarar varför jag fattat tycke för strömmen. Trångt och bitvis jäkligt, små korta strömpartier blandat med små sel. 

Smygfiske och chansen på fin bäcköring. 

Jag är en ganska enkel man när det kommer till önskningar i livet.

Trevligt främmande fick vi också då Esa och Pernilla kom och hälsade på oss...

... fika bjöd Fruganberg på med så färska hallon och blåbär som det bara går att få. Direkt från strandkanten.

Mannen som talade med sländorna

 

Efter regn kommer solsken

 

Middagsdags

Fluganberg, i väntan på vaket

Nu laddar jag om, för på lördag bär det av till Jämtland och byn som gud skapade under en av sina bästa dagar. 

Stort tack för en väldigt trevlig dag, Uffe och Karina, Anneli, Esa och Pernilla.

¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>

Vill ni läsa mer om Hedströmmen, titta i vänster spalt under Hedströmmen.

- Sen må ja nog och ut å ta en harrstackare!

Det är så dags på året då längtan upp till Ottsjö för längesedan bottnat och nu antagit formen av otålighet. Tiden, planering och förberedelser kan inte gå fort nog.

Att vara sex år och kämpa sig fram i höga videsnår med långt metspö gick inte alltid så bra, smygandet blev det lite si så där med men jag fick hållas. Jag är sex sju år och stolt som bara den då de små bäcköringarna burits hem till mor som fått steka dessa delikatesser. De var de stora äventyren och lägereldarnas tid och framtiden var bara några minuter bort. Så många gånger som jag tänkt mig tillbaka till den tiden, velat leta fram det gamla bambuspöet knyta en lina i toppen sätta på mig storstövlarna och vandra längs barndomens stigar. Men det har aldrig blivit av och kanske skall det få vila i minnet men bara tanken på det får mig att må bra.

När jag behöver lugn i min tillvaro så är det alltid till Ottsjö jag återkommer. Att få sitta vid den plats som vi tidigt gav namnet ”höjden”, se ut över det stora selet med Ottfjället som fondvägg är sinnesfrid och en nakenhet i själ och hjärta som jag är i stort behov av. Här faller bekymren till marken och jag kan andas långt ner i lungorna, jag är hemma. Sommaren 1967 påbörjades kärleksförhållandet i mitt liv men familjen var dock där långt tidigare än så. Min morfar svängde in på avtagsvägen utan namn den berömda fotbollssommaren. 
- 1994 tänker ni, nej nej, bättre upp!
Vi tog silver efter en finalförlust mot Brasilien med 5-2 och året var 1958.
Mor och far åkte samma väg första gången 1962 och sedan dess är vi fast.

Scannade Diabilder
Foto: Min far - K.B Eriksson

Infarten till byn mitten av 1960-talet.
Fotat från Blockhuset

Alla som fått ett vykort från Ottsjö har sett dessa getter.
Men även "barnstjärnor" måste få vila hos sin mor ibland.

Erik, en av många anledningarna till kärleken till 

byn och människorna.

1972 och Rospiggen själv med fin Röding från Ottsjön.

 

Slutet av 60-talet, gårdsplanen och sittbänkarna, 

naturlig samlingsplats hos Erik och Valle.

Bilden till vänster: Morfar Nisse, Erik och min far.
Bilden till höger min far, och Morfar och Mormor Wivi.

Elden lyser upp i nattmörkret den sista korven är grillad, jag är kanske åtta nio år och med min far nere vid ån. Pappa var egentligen ingen strömfiskare. Tjärnen och mete var hans grej. Han var inte heller den som med varsam hand återutsatte all den fisk som högg på hans väl agnade metkrok, Catch and Release fanns knappt då. Men min far var en man av naturen och han älskade Ottsjö. Jag fiskade med min kula och fluga, halstrade småharrar över elden och när kalldimman svepte in över ån och kylan kröp innanför kläderna fick jag varm choklad och limpmackor. Det var stora äventyr då men känsla lever kvar inom mig än idag, upplevelsen är densamma måhända med lite andra fokus. På samma plats satt jag många många år senare med mobilen till örat nästan varje kväll för att prata med min far bara veckor innan han gick bort. 

Mina egna söner hoppade runt på stenarna med sina flugspön, fiskade småharrar och halstrade sedan dessa över öppen eld. När kvällen och natten kom kokade vi choklad. Jag fick berätta för min far hur fisket gick, beskriva omgivningarna och berätta om vännerna i byn. Maskinen som hjälpte honom med andningen överröstade ibland hans viskande röst och vissa samtal var han bara tyst då orken tröt. Jag berättade då om intryck, dofter och om vakande fiskar och om hans barnbarns fiske och om hur de lekte på åns strand. Det blev till våra sagor med endast lyckliga slut. Vi skrattade åt minnen och historier från förr och grät åt det faktum vi ställts inför.

 

Mina söner vid åns strand

Platsen för våra samtal väcker känslor än idag. Den minner om glädje från barndomen och om sorg. De är stunder i eftertänksamhetens stilla rum, allt omsvept av ljudet från forsens trygga famn. Varje gång jag kommer dit, sätter jag mig ofta ned en stund, berättar för min far att jag saknar och älskar honom. Då som nu ser jag honom dricka det sista ur kaffekåsan, spotta lite sump och rätta till slokhatten och hör honom säga,-Nej Patrik, ut å ta en harrstackare nu!

Min barndom var rik. Jag har borstat tänderna på öar i skärgården och i de vackraste fjällmiljöer innan jag krupit ned i sovsäcken och lyssnat till det magiska ljudet när dragkedjan till tältet drags igen. Jag har fjällvandrat i Jämtlandsfjällen under många år och paddlat kanot längs små åar i Roslagen. Jag har långt flera tältnätter än åkband från Gröna Lund. Jag har ätit mer frystorkad mat än sockervadd. Naturen var vårt semesterparadis och vi, jag och syrran, fick tidigt lära oss hur enkelt livet kunde vara i naturen. Den första riktiga fjällvandringen gjordes när vi var sex och sju år. Tre dygn i tält och en av kvällarna ordnade jag och min far maten ur Bruddtjärnarnas mörka vatten. Ingenting av de saker jag ärvde efter min fars bortgång kan någonsin mäta sig med det arv jag fått längs vägen från mina föräldrar. Ottsjö blev basen för våra utflykter, ibland mött med viss skepsis från vännerna i byn då oron för att vi var små tryckte dem men också med en stor dos av respekt. 

Jag har följt stigar till som ringlat sig fram till något vatten högt upp på fjället eller in i djupaste av skogar. Jag har påbörjat nya stigar som jag fortsatt använder än idag och av spåren att döma används av många fler sedan de första stegen. Då lite nedtrampad växtlighet i kanten av en myr, mjuka fotspår som myren snart tog tillbaka, idag väl upptrampade genom densamma. Byggt fina lägerplatser med stenar runt elden och någon stock som kommit med strömmen som sittplats. Idag finns någon enstaka kvar som ett svagt spår från lägereldarnas och äventyrens tid.

Det kommer en tid när även mina fotsteg inte längre trampar dessa njutningens stigar men dit hoppas jag att det är långt än. Nästa år firar jag och Ottsjö 50 år tillsammans. Jag är inte de stora tillställningarnas man men på något sätt tänker jag fira detta. Mest troligt blir det sittande på ”höjden” lätt tillbakalutad, flugspöt vilande mot den lilla tallen intill stigen och med blicken ut över selet. 
Alldeles säkert med något gott i kåsan. 
- Sen må ja nog och ut å ta en harrstackare!

¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>

Fel forum?.......

Klart det inte är fel forum, jag har pratat med ansvarig utgivare och han ansåg att detta har hamnat helt rätt.

Jag har sett mina barndomsidoler kliva upp på en svensk scen för sista gången. Barndomsidoler? husgudar kanske är ett mer passade namn. Tillsammans med några andra numera rariteter som Led Zeppelin, Rainbow (Dio perioden) Deep Purple och några till så var Black Sabbath tidiga in i min vinylback. Tror det var -76 alt -77 som den första plattan hamnade intill min vinylspelare som fram tills dess mestadels spelat danska Gasolin på en något för hög volym enligt min kära far. Nå väl, detta är ingen historielektion utan en text om ett band och dess avslut.

Tidig in sen ut, så kan man nog se kvällen på Friends arena. Mina söner och jag klev in på arenan redan strax före fem på eftermiddagen och fyra band senare står vi på ett pendeltåget från Solna station mot Stockholms central så välfyllt att komfortzonen bokstavligt talat imploderat, sagt upp sig och vikt hädan till förmån för hud mot hud, doften av alkohol, cigarettrök och sorlet från hundratals andra i vagnen.

Vi har i tur och ordning sett det svenska bandet Bombus från Göteborg, Rival Sons, Volbeat och till sist då Black Sabbath, allt under parollen Monster of Rock.

Monsters of Rock, nytt och häftigt tänker ni som är födda på 90-talet. Nej då, jag har varit på det tidigare, för några år sedan......eller för 32 år sedan!! 

1984 på numera rivna Råsunda. 

Då med Mötley Crue, Van Halen och AC/DC. 

Då, en långhårig 17 årig hårdrockare som året innan sett Black Sabbath med Ian Gillan. 

Nu en 49 årig allätare med två söner, något lugnare, lite mindre hår, en nacke som inte längre klarar bära en kedja med ett tungt kors (upp och ner naturligtvis) men spegelglasögonen sitter där de ska. Kort och gott, lite äldre men en hårdrockare.

Lite så kanske Monster of Rock också är idag, lite äldre men ändå hårdrock. Vi snackar inte längre brudar och rock'n roll i kön. Jag hör samtal om dietister, stressiga tider på jobbet och flera samtal om vilka vi såg då, på den tiden när vi gick på konserter i stort sett varje helg. Inser att jag delar dåtida konsertupplevelser med flera i kön från 80-talet storhetstid, både för banden och för många av oss som idag kliver in på Monster of Rock anno 2016. 

 

32 år mellan bilderna

Strax efter halv sex kliver det svenska bandet Bombus upp på scenen, tokladdade. För som sångaren själv säger -Vi brukar normalt spela på scener lika stora som logen vi har idag. Det är högt, ljudet är kasst och publiken är få till antalet. De gör vad de ska och när väl två låtar gott och adrenalinet sjunkit lite på gänget så låter det också lite bättre, men som sagt ljudet kunde de inte rå för.    

Bombus på scen

Det blir tyst, scenen riggas om och det är dags för nästa gäng att kliva på. Ett band som jag verkligen gillar, Rival Sons. Det är Led Zeppelin och The Doors förpackat i 2000-tal. Sångaren Jay Buchanan är, medvetet eller omedvetet, i stil och scenspråk en kopia av Jim Morrison och musiken är blues, funk och rock'n roll i en salig röra. En bra röra. En tidig Led Zeppelinröra. Det här är riktigt bra. 

Rival Sons

Nästa band upp på scenen är Danska VolBeat och med risk för att göra fler än de tre tjejerna som kom till VolBeat, dansade sig igenom deras konsert med mobilen hela tiden framför sig i hopp om att bli först ut i sociala medier, med risk för att göra dem riktigt sura nu. Det är är bra, några låtar är riktigt bra. Sångaren låter bra, de övriga i bandet är skickliga, men ärligt talat, lite tråkigt i längden.
- Phu, jag sa det! 
Nu blir det nog spöstraff på torget, troligtvis filmat och utlagt FB och Insta också.
VolBeat låter väldigt bra och några låtar är topp, men sen har man gjort felet att bygga lite för mycket kring just dessa låtar. Jag lyssnar mer än gärna på en, två, tre kanske fyra låtar i rad men sen byter jag nog för att sen återkomma igen. Jag förstår dock storheten. Ett band av idag, lite dansk Nickelback med i vissa låtar tunga Metallica riff.
Snygg gest i introt när Lemmy´s och Motörhead's Born to raise hell dånar ur PA´t och Johnny Cash covern var läcker.     

 

VolBeat

Kyrkklockan, dånet av regn och åska. 
En röst -How are you doing! 
Publiken som vrålar. 
Rösten igen -I can't here you!
Sabbath kliver på scenen. Jag låter min lilla kamera rulla.
(Vänta nu här, raljerade jag inte nyss över några tjejer, kameror och VolBeat)
Nåväl, jag dansar i alla fall inte.
Tony Iommis riff tränger in under huden, jag sitter på läktaren tillsammans med sönerna och lite drygt 30000 till. Jag tror nog att 25000 är i min ålder eller äldre, lite luggad av livet, några år äldre på utsidan, men inombords är vi nog alla 17 igen just i stunden.
Jag sjunger........... 
What is this that stands before me?
Figure in black which points at me. 

Turn around quick, and start to run
Find out I'm the chosen one
Oh no

Black Sabbath - Friends Arena 2016-07-09

Aftonbladet´s Mattias Kling skriver dagen efter konserten att måtte detta vara över nu. Han skriver om en röstsvajig Ozzy men också med kärlek till bandet som gav oss metallen, hårdrocken.
Jag är beredd att hålla med, Ozzy är svajig på rösten, det går upp och ner, men det gjorde det i och för sig redan 1970 om än i lite ljusare och klarare toner.
Håkan Hellströms erhöll 2000 getingar för sina konserter på Ullevi, och nu snackar vi röstsvaj så det räcker och blir över för hela Sveriges musikelit.
Jag tror vi måste se detta för vad det är, det är historia en myt ett legendariskt band som bildades redan 1968. 
Hur vi ser på nyss nämnde Håkan om 48 år vi snart 70 års ålder får tiden utvisa.  

 

Det som om möjligt var de svagare under konserten är att inte ens bandet självt tror på ett par av låtarna. Det känns i hela arenan och dessa tar plats från låtar som vi velat höra.
Jag fick dock vad jag kom för, Black Sabbath, ute på sin avskedsturné. Lika mycket som jag vill att Led Zeppelin skall göra en till världsturné vill jag att detta skall bli min slutbild av Sabbath. Jag vill behålla känslan. Jag kommer att fortsätta lyssna på musiken men vill inte se den trasas sönder. Black Sabbath är värda så mycket mer för den roll de spelat för den moderna hårdrocken än att bli en cirkus ala Rolling Stone's. Mera på topp än så här blir man inte vid snart 70 års ålder och 48 år efter att de unga grabbarna från Birmingham bildade bandet Polka Tulk, senare Earth innan de bytte namn till Black Sabbath och skrev hårdrockshistoria.

The End