SVT´s öppna arkiv, en guldgruva

SVT´s öppna arkiv en guldgruva även för oss sportfiskare.
Eller vad som sägs om dessa klassiker.

Nu börjar det verkligen komma kvalitetsprogram i SVT´s öppna arkiv.
Bobbo´s serie Vildmark finns nu att beskåda igen.
Ett kanonprogram som saknas, både som program och för programledaren.

Vildmark från 1999 - Bobbo Nordenskiöld´s serie

När vi ändå är inne på klassiker.
Med sin omisskännliga röst och med berättarens förmåga att trollbinda tar Rolf Smedman med oss på fiskeresor i Alaska.
Det är som ett lugnande eko från det förgångna och som då 1986 fick mig att släppa allting och bänka mig framför tv´n
Naturrutan 15/4 1986 - Flugfiskaren och konstnären Rolf Smedman

 

 

Du kan även hitta "Visst Nappar det" i arkivet.

Bengt Öste och Larz-Thure Ljungdals serie om sportfiske. En klassiker lika stor på sin tid som väntan på årets utgåva av Napp & Nytt katalogen från ABU.

 

¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>

 

 

 

 

 

 

 

Kylslagen morgon

Började kylslaget med -5 grader men blev en sedan en otroligt fin höstdag i skärgården.

Att sen det stora gäddorna lyste med sin frånvaro en sådan här dag gjorde inte så mycket.

Fisk i båten blev det ändå, inte mindre än 16 smågäddor synade insidan innan de återfick friheten igen. Och utöver detta ett minst lika stort antal missade eller följare.

Så smågäddorna gjorde allt dom kunde för att förgylla denna redan fina dag.

Allt på fluga, såklart numera i min båt.

 

 

Kylslagen morgon

 

Rospiggen själv, för dagen väl inslagen och Fluganberg krokar av smågrönt

 

En luchrast så som dom alla borde få vara

Fluganberg med sprattel och min största för dagen

Oktober i skärgården, många missar dessa dagar då deras båtarna redan ligger väl inslagna

 

¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>

 

Sture eller Östersjön?

Spaltmeter efter spaltmeter har det skrivit om mannen på bilden, Tomas Quick eller som han numera heter Sture Bergwall.

Jag upprörs inte över fallet som sådant, eller i alla fall inte om personen i fråga, och det är inte det som detta inlägg kommer att handla om heller.

Kan bara sorgligt konstatera att den mannen har fått mer uppmärksamhet än vad både han och vi orkar plus att i mitt tycke finns det långt värre saker att skriva om.

Dagens Aftonbladet är inget undantag men sätter ändå fingret på vad jag menar.

 

Ta en titt på Aftonbladets sidor ovan. Två sidor med vad dom själva kallar Extra Extra.
Sidor fyllda med sådant som i alla fall jag är rätt trött på, men så i det nedre högra hörnet, -ser ni den?
en artikel med löptexten "Haja läget - Östersjön snart torsk på fisk"
Vidare kan man läsa i artikeln (eller vad man nu skall kalla den) att:

Krisen i Östersjön har aldrig varit värre, anser fiskeridirektören Johan Wagnström på länsstyrelsen i Skåne. -Det rör sig om ett fenomen vi inte sett tidigare, säger han till sydsvenskan.
Fiskare har länge slagit larm om mager fisk med tecken på svampinfektioner, i främst Hanöbukten.
Vad sjukan beror på är oklart. Inga svar finns heller i den utredning som Havs- och vattenmyndigheten presenterar i slutet av månaden, enligt tidningen.

Här står alltså sjukdom mot sjukdom, den ena ett hot mot en man det andra ett hot mot ett helt hav.
Min åsikt är klar, låt Tomas eller Sture eller vad han nu kommer att heta i framtiden vara med sitt, och det oavsett han blir fri eller får sitta inne och satsa tid, pengar och resurser på att följa upp det som verkligen berör.
För ärligt talat, vilka berörs idag av huruvida mannen i fråga har det bra och hur han mår?
Möjligen advokatsamfundet och polisen för på vilket sett hela storyn fortsatt år ut och år in.
Det är klart, det finns offer med i bilden som lidit fruktansvärt och gör än idag där denne mans namn varit en del av deras liv under väldigt lång tid, dom tänker jag på. Men han själv och hans mediatid är för mig helt bortkastat.

Jag bryr mig långt mer om hur havet mår och vill därmed se mer i tidningarna om detta. Låt Herr Bergwall försvinna in i mediabruset och gör mer Extra Extralöp om det faktum att våra vattendrag, sjöar och hav runtomkring oss sakta dör ifrån oss.
Man kanske inte kan jämföra äpplen och päron så här, det är möjligt.
Men så fort man börjar skriva mer om den ena eller den andra saken, då är det möjligt anser jag.

* Ä N T L I G E N *

Jag kommer nu att använda mig av en Gert Fylking.

-Äntligen!!!!!!

 

Eller vad säger ni, om ni tittar på bilderna här nedan som jag fick skickade till mig från John Bergstedt i veckan, och som visar på en höstvacker Storån i västra Jämtland, men inte bara det, utan där ståndplatssten och lekgrus lagts ut i den övre delen av strömmen.

 

Foto: John Bergstedt

Foto: John Bergstedt

Ni som följt mig genom åren i bloggform, vet med vilken kärlek och omsorg jag följer detta vattendrags liv och rörelse.
Jag har i inlägg efter inlägg, med en dåres envishet, pratat om åtgärder jag anser borde göras, och hoppats att någon skall göra i denna å.
Exempelvis:
http://rospiggenfiske.blogspot.se/2011/07/sa-har-tanker-jag-kring-storan.html
eller
http://rospiggenfiske.blogspot.se/2011/11/lite-paverkan-eller-dod.html
för att bara ta några.
Så ni kan väl nästan ana med vilka känslor jag då läste det mail som John skickade till mig.

Jag har sökt kontakt med länsstyrelsen i Jämtland för att få reda på mer och återkommer naturligtvis med mera kring detta.
Men någon har insett vilken juvel detta är, med strömfiske efter alla tre, Harren Öringen och Rödingen, och denne någon hoppas jag inte har gjort sin sista insats, utan att detta är den första av flera kommande.
Så, Ottsjö Fiskevårdsområde ta er nu en funderare på minimåtten på både harr och öring, som i mitt tycke är för lågt.
Införande av ett fångstfönster kanske och framför allt, låt mig slippa se maskmetarna utmed ån.
Med en liten höjning av kortpriset så kanske man till och med kan avlöna en eller flera kontrollanter kring den och många andra vatten i området, och på så sätt skrämma bort de som inte följer reglerna men samtidigt locka fler av sådana sportfiskare som ni vill skall besöka området.

Stort tack till John för bilderna och mailen.

¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>

 

Nytt flugpers på gädda

Inte många rapporter här om fiske nu på ett tag.

Men just nu behövs jag på annan plats och fisket får stå tillbaka. Desto skönare och uppskattade blir då de korta turer jag kan komma ut på.

Som idag till exempel då Fluganberg tog ledig från jobbet och gjorde mig sällskap under några soliga, kalla men blåsiga morgontimmar i gäddvattnen med våra flugspön.

 

Och bortsett från känslan när jag styrde ut ur hamnen och gasade på ut mot gäddhaken, så blev det några väldigt intensiva timmar på sjön.

Vi gick tomma från några standardplatser och bytte ganska snabbt strategi och platser. Och där det såg som minst lovande ut, skall sägas enligt oss, ja där tycktes gäddorna ha tänkt annorlunda.

Vi hittade dom nära land och på grunt vatten i små vikar med lä på ena sidan och vind på den andra.

Fluganberg krokade snabbt ett antal grönprickiga damer innan jag kände något.

 

Fluganberg med 3kg höstgrönt

För mig handlade det mest om tappade fiskar, missade hugg och följare. Men så skall jag ju också manövrera båten och samtidigt hålla koll på lina och fluga.
Efter ett strandhugg så blev det flugbyte för mig, och i änden på fluglinan hamnade en stora glittrig Niklas Bauer fluga.

Några kast senare, på grunt vatten och på gränsen till löjligt sakta hemtagning så gick gäddan för dagen, ja kanske gäddan för året på.
En bra fajt senare så kunde jag lägga på några hekto på min förra pers på flugfångad gädda. 
En kort men väldigt behövlig och trevlig dag på sjön helt enkelt och vi kunde räkna in ett antal landade gäddor och mycket kontakter på de få timmar vi var ute.

Nytt pers, 8kg!

Återutsättning

 

¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>

 

Höst i Grövlans dalgång

Plopp, plopp, plopp!
Tre ”plopp” som man i det längsta hoppats slippa höra men som nu är oundvikliga.
Tre ”plopp” som signalerar att nu är fjällfiskesäsongen 2013 slut.
Det är ljudet från fyra spödelar som plockas isär och läggs i tuben igen.
Den sista harren har nyss lämnat min varsamma hand och åter fått simma ut i den lilla ån igen. Han blev kvar, jag måste åka hem.
Tänk att det är samma sak varje år, tiden vid ett strömmande vatten är allt för kort och när det väl är dags att skiljas åt så är man inte beredd, lite till, några kast till.
Men så tillslut så är det ett måste.
Den sista lilla höjden passeras och ljudet från forsen äts upp av skogen och försvinner när jag kliver ut på den lilla myren intill vägen.
Den hårda asfaltsvägen möter snart upp och jag stampar av mig de höstfärgade bladen som fastnat på mina kängor under vandringen och går nu mot bilen.
Jag märker att det faktiskt är ganska tyst mellan oss, det sägs inte så mycket. Annat var det för bara några dagar sedan då Henrik och Johanna tog emot oss i receptionen på Lövåsgården.

Det är första gången vi skall fiska i dessa trakter jag, Fluganberg och Granaten. Nya vatten som jag hört om nu under några år när Henrik skickat på mig bilder på både grova öring och harr.
På vägen upp så passeras namn som klingar välbekant i öronen, men som jag ändå inte besökt då jag valt bort denna del av landet till förmån för Jämtland under alla år.
Men nu skall det då äntligen ske. Det hinner nästan bli mörkt innan vi kommer fram och väl inne i stugan så känner man nästan doften av förväntan i luften.

Morgonen gryr över Grövelsjöns dalgång, solen lyser från en klarblå himmel.
Jag står med en kopp kaffe på trappan till den lilla stugan vi bor i och ser ett landskap som badar i höstefärger.
Henrik gör oss sällskap när vi kliver in i bilen och vi styr mot ett litet smygvatten som håller både harr och öring. Fisket är tänkt att bedrivas utanför öringens lekområden, riktat på enbart harren.
Tältlägret på vändplanen var kanske inte vad vi ville se, och ej heller den ljudbild som delvis mötte oss i skogen längs den lilla ån, är man inställd på mysigt smygfiske längs nästintill ofiskade vatten så är man, men vi lägger snart våra tankar på ungdomarna åt sidan och riktar in oss helt på vårt eget fiske. Solen står nu högt och dess strålar värmer som på en sommardag, svetten bokstavligt talat sprutar om oss där vi går bland höga tuvor och myrmarker, men det var väl var enda svettdroppe. Den lilla ån är gudomligt vacker där den ringlar sig fram genom landskapet, ibland lugn och stilla i stora håar, ibland vitskummande bland stora stenblock för att sedan bryta av igen med små passager med små nackar och djupa gropar.

Vi smyger oss fram mot kanten, sätter på oss polaroidglasögonen och tittar bort mot den lilla nacken. Det tar inte lång stund förrän en harr kommer glidande från djupgropen upp på de grunda letar runt och försvinner sen tillbaka mot de mörka igen.
Jag knyter på en liten kläckare, fettar in den och gör ett kast på dryga fem meter, flugan driver längs några stockar och ut över den mörka gropen, ingenting händer, nytt kast, samma sak och nu stiger harren. Jag missar.
Gör om kastet några gånger och nu sitter den lilla harren där.
Min första dalaharr ligger snart i håven, några snabba bilder och sen är den tillbaka i strömmen igen.

Min första dalaharr

 

Solen steker och den väntade kläckningen uteblir, troligtvis för att det faktiskt är för varmt.
Några enstaka äggläggande små nattsländor far fram över den stilla vattenytan.
Vi får alla några harrar i storleken 20-30cm innan vi börjar vandringen uppströms igen.
Fisket denna vecka är inställt på att försöka se så mycket man kan på de dagar vi är här, och jag känner att jag nästan är i mål redan vid första mötet, den lilla ån och jag har inte träffats för sista gången.

 

 

 

Lite bilder från den lilla ån

Vi byter plats och vatten, nu är det Grövelsjödalens ådra som skall få sig ett besök. Vi hinner dock med ett stopp och Henrik får chansen att visa upp en liten juvel i sin samling innan det sedan bär av ner till Grövlans stränder.

Det skall sägas direkt, jag har under dessa dagar bara sett en bråkdel av vad den ån har att erbjuda men fiskas den på rätt sätt och av rätt människor så är det en å med väldigt stor potential.
Ån har otroligt fina förutsättningar för fiske på stor öring och harr.
Grövlan har så många ansikten och skiftar hela tiden i puls, från vackra fall till långa stilla håar, den går över öppna myrar och genom nästan trollska skogar, den rinner bitvis över grunda grusbäddar, perfekta lekbottnar för öringen för att i nästa stund rusa fram genom mellan stora stenblock på sin färd mot nästa djupa hölja.
Under våra dagar så hinner vi med att göra sex olika områden av ån, och det blev många kilometers promenad, hela tiden så visade hon upp ett nytt ansikte och nya vackra platser som viskar om stor fisk den dagen man är där vi rätt tillfälle.
Vi såg många otroligt vackra öringsträckor, men också fina harrstryk. Detta är ett vatten som också det kommer att få flera besök av oss rospiggar.
Det är också ett vatten som faktiskt kräver sitt av fiskaren, smygfiske, låg profil och att man är beredd att vandra en del, plus en rejäl dos av tålamod tror jag är framgångsfaktorn i Grövlan.
Och som vid alla vatten av den här storleken så krävs det att vi som fiskar i ån kan bedöma och värna vattnet och dess innehåll. 

 

 

Några av öringsträckorna i Grövlan

Kvällens sista besök ger också det fisk och jag får lite motvilligt stifta bekantskap med en av åns större öringar, som stiger och tar min conecaddies och sticker iväg ut i den lillan hån nedströms mig.
Med 0,14 tafs så är det bara att släppa grejerna låta honom gå dit han vill och sen om möjligt sätta lite press, speciellt nu när man egentligen inte vill att öringen ens skall ta.
Som tur är så spänner han emot rejält och efter en kort stund så rätas den lilla kroken ut och släpper sitt grepp i öringenkäken. Slutet gott allting gott, men vänta du när jag är tillbaka en julikväll, då skall jag försöka matcha dig.
Det blir sen middag, nästan natt när vi får fram pytt i pannan på tallriken i stugan och strax efter det så sover vi tungt alla tre.

 

Granaten krokar harr & min harr tagen strax efter att öringen rätat ut kroken

 

Septemberkväll i strömmen

 

Dag två bjuder på samma vackra väder, solen hjälper till att sätta extra krydda i färgerna. Efter en kortare promenad så kommer vi ner till det som är ett naturligt stopp för harren. Ovan fallet finns bara öring. En otroligt vacker plats som sedan följs av fina stryk nedströms med vacker leopardbotten, ömsom grus och små stenar blandas med större sten som är bevuxna med mörkt gröna alger. Flera små harrar tar mina flugor i solen och faktiskt också min första lilla Grövlanöring.

 

 

Min första lilla Grövlanöring

 

 

 

  

 

En man och hans å, Henrik in action

 

JP, en fiskebroder från mina Jämtländska vatten befinner sig också han i dalgången och efter några ”pling” i mobilen så styr vi kosan nedströms ett antal kilometer för att leta upp honom.
Henrik har ju även ett hotell att sköta så han fick ge sig efter halva dagen.
Vi letar upp JP´s bil och får sedan rådet att,
-Gå rakt ner!
Riktigt så rakt gick vi nog inte, men terrängen var otroligt häftig att gå i men också farlig. Stora stenblock varvas med djupa hålor där mossan lagt sig som ett förrädiskt skyddande tak över.
Flera gånger på vår väg ned mot ån stannar vi upp och talar om vilka perfekta björnområden detta skulle kunna vara, säkert finns här möjligheten till ide för nallarna.
Vi anade inte då, hur rätt vi skulle ha i våra antaganden.

Vi ”missade” JP & Co med dryga 500-600 meter men fick istället se ytterligare ett fint parti av ån. Och fisken lät inte vänta på sig, redan i mitt andra kast så tog en liten harr.
JP och hans polare Erik stod helt plötsligt bakom ryggen på oss och vi fick så till vår träff, om än inte i Jämtland. Dom gick sedan före oss nedströms och vi kom tillslut fram till deras lägerplats.
JP & Co hade fått några fina harrar i gropen och vi stannade en stund innan det åter bar av upp till bilen för oss. Det hade hunnit bli kväll och vi hade fortfarande inte fått i oss lunchen.
En kopp räksoppa och en smörgås plus en kopp kaffe senare så var vi åter igång, men mörkret kommer fort så här års och snart var vi hemma i stugan igen för en återigen väldigt sen middag.

 

 

 

 

  

 

Sista dagen för denna resa, och dessutom sista dagen för hela fjällsäsongen.
Henrik gör oss sällskap återigen under förmiddagen en stund. Ryktet viskade om fina harrar krokade en bit uppströms vårt tillhåll dagen innan.
Vädret mera höstlikt, en envis blåst uppströms som inte direkt hjälper till vid utlägget av en torrfluga och som effektivt döljer harrens försiktiga plockande i ytan.
Fluganberg får i alla fall tillslut resans största harr på ganska precis 45cm. Även denna plats inget undantag, det luktar fina fisken en juni/julinatt om allt skulle stämma.
Vinden tilltar och gör tillslut att vi vill söka lite mera lä. Kollar av läget med JP & Co som befinner sig på samma plats som dagen innan.

 

 

 

Fluganberg med 45 cm Grövlanharr

Vår plan nu är att göra ett nedslag nedströms om dem och sedan gå längs ån uppströms. Visade sig vara ett både bra och dåligt val. Det blev en hel del gå genom tung blötmyr men väl framme så var vinden lugnare och harren mera huggvillig.
Stötte även två smågäddor som sökte skydd i en av kanalerna i myren. Vandringen upp mot våra fiskebröder var stundom rena ”porren” för en öringfiskare. Den ena efter den andra fina platsen avlöste varandra och nu återstår bara en sak, att vid ett kommande besök kolla om våra iakttagelser stämmer med inställningen hos öringen.

 

 

 

Några fler öringsträckorna i Grövlan

Samspråkar en stund med gänget vid gropen innan vi måste dra oss hem mot stugan och en väntande trerätters avslutningsmiddag på Lövåsgården.
Långt senare på kvällen så ”plinga” mobilen igen.
- Ni såg inte björnlegan med älghalvan när ni gick till bilen. Troligtvis slagen inom dygnet!?!?
Det var JP & Co som på vägen tillbaka till sin bil gått rakt in på björnens middagsbord bara 70 till 100 meter bakom den plats de fiskat under två dagar.
Tur i oturen så missade vi den, för en sak är säker, en björn som dukat upp sin middag finns kvar i området och vakar över det som den anser som sitt. Så JP gjorde nog rätt i att inte stanna och fota utan att bara gå vidare.

Och blir man nu tvunget skall avsluta en fjällfiskesäsong så kan jag inte tänka mig ett bättre sätt än att först inta en mycket god middag med goda vänner för att sedan glida ner i en badtunna med 38 gradigt vatten och känna ett kallt höstregn mot ansiktet.

 

Lite mera bilder från våra dagar i Grövlans dalgång

 

 

 

 

Ett stort tack för gästfriheten, guidning och maten

till

Henrik & Johanna med personal på Lövåsgården 

från oss Rospiggar.

Vi kommer att tillbaka, var så säkra.

 

Och sen vill jag rikta ett tack också till mina vänner

Fluganberg & Granaten, utan er, inte samma sak.

 

¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>