Höstens veka vemod far genom dalen och blir till kalla andetag i mitt bröst.
Där min fluglinan nyss ritat ett gult streck på den stålgrå vattenytan ligger nu bara blad och barr. Jag har låtit årets sista harr glida varsamt ur håven, reser mig upp och inser att ljudet jag hör är det oundvikliga avskedet som susar genom grenarna, det råder höst i mitt bröst.
En säsong som knappt hann börja innan den var slut.
På grund utav sjukdom så fick jag vänta långt in i augusti innan jag fick vandra längs mina längtans fiskestigar, och nu, så är allt över.
Dagarna i Gimdalen tillsammans med goda vänner och Idsjöströmmens harrar gick allt för fort enligt min smak. Men så är det väl, allt blir inte alltid vad man hoppats på, och jag ser ändå tillbaka på dessa dagar och dagarna i Ottsjö tidigare i augusti med glädje.
Kullagården omfamnade oss när vi anlände sent på torsdagskvällen. Från de upptagna rummen hördes skratt och stoj.
När vi väl fått in vår packning kunde vi sjunka in i atmosfären och ladda inför fisket dagen efter. Som vanligt så vaknade jag tidigt och väl nere i köket så möttes jag av en leende engelsman som bjöd på kaffe. Ännu ett av alla dessa trevliga möten som sker inom Kullagårdens väggar. Vi satt en stund Christopher och jag innan våra respektive fiskevänner vaknat och vi kunde övergå till frukosten.
Låga moln svepte fram över dalgången när vi sen kom ner till vindskyddet vid strömmen. Vinden var svag men något kylig, någonstans kändes det onekligen lovande inför förmiddagens fiske. Vattenståndet var väldigt lågt och de vanligen så djupa groparna var nu nästan synliga så det blev till att vada försiktigt i läge och försöka pricka de små strömkanterna med precisionskast.
Blidö-Mattö & Granaten bland blottade stenar i strömmen
Längre ner i strömmen så avslöjade sig en lite bättre fisk och tog något i ytan, den fick bli mitt nästa mål. Vadade i läge, lade flugan strax uppströms den lilla strömmen och återigen så gjorde den lilla åslända jobbet. I den grunda strömmen kunde jag se harren stiga mot ytan och ta flugan. Torrflugesfiske en kylig septemberdag när det är som allra bäst. Det visade sig vara en bättre fisk, strax under 45cm och i riktigt god kondition. Återutsättningen var en fröjd då harren gled sakta ur håven ställde sig någon meter ifrån mig i den grunda strömmen och jag kunde se den återhämta sig i lugn och ro innan den slog en gång med stjärtfenan och sen var borta. Jag reste mig upp, lyfte på kepsen.
I samma stund som jag reser mig tittar jag uppåt och ser att Blidö-Matte släppt spöt till förmån för kameran och tagit sig över bron och ner till platsen som Fluganberg fiskade. Båda sitter på huk och jag inser att även han troligtvis krokat en fin fisk. Det jag trodde var en fin harr skulle senare, när vi samlades runt en panna kokkaffe, visa sig vara en vacker öring i 1,5kg klassen.
Vacker septemberharr
Fluganberg med Gimdalsöring i bästa kondition
(Foto: Mats Walfridsson)
De små värmande solstrålarna försvinner och snart lägger sig ett mörkt lock över hela dalen. Ett kallt regn strilar ner över mig och efter en stund så bryter jag upp och beger mot vindskyddet. Elden sprakar redan välkomnande emot mig när jag kommer upp, men till ett högt pris skulle det visa sig. Blidö-Matte skulle hugga upp lite ved och såg inte faran förrän det var för sent, två getingstick senare så försökte han kyla ner både handen och örat med en ölburk fylld med kallt vatten. Getingarna gillade inte att han störde dom med sitt huggande tydligen.
Bengt gjorde oss sällskap vid elden och berättade att under natten så har en stor björnhane vandrat längs grusvägen bara en kilometer från platsen där vi står. Spåren var stora i gruset intill vägen, men när vi efter fisket åkte upp så hade regnet förstört allt vad spår som fanns.
Höstfärger i Idsjöströmmen
Bengt gjorde oss sällskap under kaffepausen
När eldens lågor falnat och den sista korven var grillad så var det dags att ta tag i eftermiddagens fiske. Några ensamma regndroppar gör entré, men är ingenting som stör fisket. Jag börjar fisket där jag slutade före lunchen. Någon mindre harr visar intresse för flugan men utan att fastna. Vandrar nedströms mot den plats där jag för något år sedan tog en mycket vacker harr på 61cm en sen sommarkväll i månadsskiftet juni juli. Av den gropen fanns nästan ingenting kvar och där jag tillslut landade den stora harren är det nästintill torrt.
Fluganberg med fast fisk
Regnet tilltar.
Den lilla strömmen nedanför ser dock intressant ut, så jag går på det nästan torrlagda åsarna i ån fram och lägger min lilla torrfluga mot en av strömkanterna. Ingenting händer.
Någon enstaka fisk visar sig med försiktiga vak. Små sländor kommer flygande uppströms, små ljusa som kämpar sig genom det tilltagande regnet.
Provar något som påminner om dem, men fortsatt ingenting. Det är först när jag knyter en liten flytande nymf på tafsen som den första fisken stiger men missar, eller om det var jag som lyfte för tidigt. Låter nymfen driva igenom strömmen på samma sätt igen och nu tar den. Ytterligare en fin höstharr på nästan 45cm.
I det allt mer tilltagande regnet får jag ytterligare ett par tre fina harrar i samma lilla grop.Vinden och regnet gör det tillslut nästan omöjligt att få flugan dit man vill så jag vadar iland, sätter mig en stund i vinskyddet vid det stora selet men inser att detta inte kommer att ge sig, så jag går upp till de andra som redan packat ihop och sitter och kurar i vindskyddet vid bron. Vi bryter fisket för den hägrande bastun på Kullagården.
Dag två får en tidig start. Redan vid halv tre på natten vaknar jag av att Kullgården fått liv, det knakar och knäpper i de gamla huset och utanför viner vinden. Försöker somna om men hinner tänka och hoppas, att vinden skall lägga sig tills det är dags för fisket.
Några timmar senare så dukar Chriss och jag frukost åt våra fiskevänner, delar en kopp kaffe och tittar på YR tillsammans. Utanför huset är vinden fortsatt hård och höstlöven ilar förbi fönstret i en yster höstdans.
Fluganberg och Christopher pratar bambu
Skitfiske på oss
Solen försöker ge oss av sina sista värmande strålar, men vinden tar tag i dom och sveper bort dem och kvar blir bara en kall förnimmelse om det som komma skall. Fisket går sådär för mig under förmiddagen. Enstaka fiskar stiger men vänder igen strax under flugan. Vinden gör det svårt att placera flugan där man vill ha den. Jag fiskar mig igenom hela förmiddagen och krokar bara någon enstaka mindre fisk och det är först när det börjar närma sig lunch som det tillslut, på en blanknacke strax nedanför vägbron, stiger en bättre harr och tar den lilla grå. Det skulle visa sig bli årets sista större fisk och efter några bilder så låter jag den glida försiktigt ur håven tillbaka ned i strömmen igen.
Årets sista harr över 40cm
Efter lunchen så tilltar vinden än mer, uppströmskasten blir omöjliga, näst intill farliga, och jag vandrar längs strömmen hela vägen ned till det gamla båthuset. Här och var försöker jag tappert att få flugan dit jag vill, men det är svårt. Övergår till att vada i läge och sen nästan droppkasta flugan nedströms. Vinden tar tag i den lilla grå och får den att ibland att studsa fram över ytan. Nymf hägrar, men jag fortsätter med min torrfluga.
Fluganberg t.v och Granaten t.h i en ganska låg Idsjöström
- Och vad sysslar du med i min ström?
Det blir någon mindre harr till innan vi åter sitter alla fyra i vindskyddet. Vinden tar i än mer nu, men det är årets sista dag i Jämtland så vi drar ut på hemgången, sitter och småpratar i skydd av vinden och kramar ur det sista av njutning innan det oundvikliga. Tillslut går det inte att förhala det längre. Snipparen tas fram och med ett litet klickljud lämnar flugan tafsen och linan vevas in genom spöringarna. Säsongen är slut.
Om det är den hårda västanvinden eller det stundens allvar som gör det vet jag inte, men det går en en ilning längs ryggen när jag delar på spöt och stoppar ner det i påsen igen. Normalt brukar jag just i den här stunden ha tre, ibland fyra, resor upp till Jämtland att se tillbaka på där jag nu står och lyfter på kepsen och tackar för i år. Men detta året är inget normalår, större delen av säsongen vankande jag otåligt av och ann hemma med något skit i kroppen som gjorde allt fiske totalt omöjligt. Och nu, när det äntligen tog fart, så är det över. Visst, Roslagskusten finns, med fint fiske på både havsöring och gädda så här års, men att få gå i strömmande vatten med Winstonspöt eller Loop Cross;en är något väldigt speciellt. Att se torrflugan försvinna i en vakring är det som verkligen får mig att bli varm inombords.
Himlen mörknar, löven förs med vinden ut över strömmen.
Snart anländer frostiga höstnätter och hela naturen kring strömmen går i dvala. All dess färg och fägring övergår till grått och vitt, strömstarens muntra sång ekar bort och de små forsarnas brus tystnar i takt med att snö och is lägger sitt skyddande täcke av återhämtning över dalen.
Några panoramabilder över strömmen
Kvällen, ja hela fiskesäsongen i Jämtland avslutas ändå på ett mycket trevligt sätt, då vi bjuds in till byns räkrossa och dans till Moffa´s, men när golvet rensats för dans så har Roslagsborna dragit sig tillbaka. Dagen efter lämnar vi Gimdalen, kramen från Gimdalens gladaste Ville och hans husse Milling tänder gnistan till den känslan som när vintern kommit övergår till en längtan till nästa år.
Vi ses till midsommar.
¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>
