onsdag 20 september 2017

Senaste dagarnas gäddfiske

Fredag, en jourledig dag vilken jag valde att tillbringa i skärgården med flugspöt.
Regnskur efter regnskur och däremellan en värmande sol.
Mycket gädda om än små.


Precis passerat en av alla skurar.

Gäller att passa på när solen kom fram.


Sen blev det söndag och åter dags för en dag i skärgården, nu med helt andra förutsättningar. Ett stilla hav översköljt av en sommarsol som gjorde tiden i jacka och fleecetröja kort. T-shirtfiske i mitten av september.
Nu hade jag Takläggar'n med mig och vårens förlust mot hans spinnspö hade jag tänkt ändra på.



Det blev en jämn kamp men tillslut avgick han åter med segern med 8-7 med sitt spinnspö. Måsten planera in ytterligare en sväng.
Skärgården var ganska väl fiskad på många ställen då det på lördagen var uttagningstävling till SM i gäddfiske med start i Östhammar. Vi konstaterade att vi med vårt resultat på atom och fluga hade placerat oss någonstans kring plats 10-15 i längd. Inte så illa så här dagens efter att proffsen gjort sitt. Men några ställen hade de missat.

Takläggar'n

Happy man

¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>

måndag 4 september 2017

Snipp, Snapp, Slut.....

Det är vårens första värmande solstrålar. Jag sitter på uteplatsen och prickar i fiskeresor i kalendern. Tre resor till Ottsjö, vår sommar och höst, plus en resa till Idsjöströmmen och sen en tripp ner till Alsterån.
Utöver det så hämtade jag hem nya båten i april. 
Hela långa sommaren ligger framför mig.
I skrivande stund så är vi inne i september och det är inte utan att jag funderar, 
- Vad var det som hände?

Fiskemässigt så har det varit en toppensommar, jag har upplevt nya platser och fått ordentligt med tid där jag trivs som allra bäst. Vädertyper och vatten i alla dess former har jag kunnat pricka av men inget av det har egentligen stört mig nämnvärt. Jag har vandra omkring längs vattendragen med mitt flugspö och kamera och mått riktigt bra. Elden och kaffet har värmt mig och min fluga har då och då försvunnit i magiska vakringar kvar på ytan som signal på att valet av fluga varit det rätta.

Jag vet att bortom horisonten någonstans finns ett slut, om än långt bort än hoppas jag.
Jag har min chans här och nu och jag tar den och försöker förvalta den efter bästa förmåga. 
En del människor jag känner, som precis som jag älskar fisket i strömmande vatten, kanske bara har fått en vecka i sitt drömvatten i år medan andra lever och bor bara ett stenkast ifrån året om. 
Jämtland och Ottsjö finns där som min ständiga saknad och längtan. 
Havet och vår vackra skärgård här i Roslagen fyller luckan mellan mina resor norröver.
Har känt mig som en väldigt rik man i år, ett liv i lyx, med mina resor till Jämtland. 
Men jag vet att njuta och uppskatta det också.

Vädret för denna traditionsenliga sista vecka i Jämtland såg till en början riktigt lovande ut, men ska jag vara ärlig så tror jag inte att jag upplevt en vecka där både SMHI och YR haft så mycket fel. Ibland värmde solen oss och i nästa sekund träffades vi av ett kylslaget höstregn.
Fjällvärlden är lynnig men detta....  
Nåväl, att vara meteorolog i den här landet kan inte vara lätt, gnäll oavsett hur kartan ser ut och hur än leende de presenterar prognosen. 
Så vi lämnade vädret till vad det blev, för att istället koncentrerar oss på fisket, måhända med kommentarer som, 
-Va f*n, regn idag igen. -Skitväder, -Nu jä**lar regnar det på riktigt, eller -Va sa du? Snö!
Jo det var så, syrran och hennes dotter Linnéa med hundar som också var där, fick snö på sig på en av deras vandringar upp på fjället.

 
Jag myser lite med syrran och hennes dotter Linnéa's hundar Bobbo & Alice.
Foto: Granaten

Målet med denna sista vecka i augusti är att kanske komma i kontakt med de större öringarna. Stora vackra fiskar som påbörjat sin lekvandring upp i vattendragen. Måhända att de inte finns så många vattendrag att vandra i, men där det kan det så är det nu det börjar röra på sig ordentligt.
Men sen handlar också denna resa om avkoppling, sköna dagar i fina omgivningar tillsammans med goda vänner. I år hade vi några återbud för resan så med mig, Granaten och Fluganberg följde även Karina och Anneli.
Just det, ett av målen var en fiskmiddag också. För den var harren målet, då vi helst ser att öringarna för simma vidare och göra sin grej i lekgruset.
Fiskmiddag blev det också, och en väldigt god sådan.


 
Ädel och synnerligen god harrmiddag.

Finns det ens någon bildtext för något liknande?

Vi höll mest till i Storån, men en av dagarna for vi ner till ett vackert parti av Indalsälven. Jag fick ett riktigt kul fiske. För även om de större inte kom närmare än någon meter ifrån mig innan de rusade ut i strömmen igen, gjorde ett glädje skutt för att sen vara borta så var det häftiga spöböj. Fajten och känslan satt som en varm omslutande kram och kommer att stanna som ett väldigt gott minne. Jag kunde tillslut kroka några små plus en lite bättre vacker öring som tog flugan just under den korta stund som solen visade sig. Fluganberg fick även han en fin öring i samma klass. 
   
Vacker öring från Indalsälven

Storån då?
Nja, när det gäller den ån så var den svårflörtad. Öringen fanns där, ingen tvekan om det. Såg dem göra glädjeskutt ute på selen men med nivåer som for upp och ner, ett väder som inte kunde bestämma sig och dessutom påsläpp ut ur Håckren, som sänkte nivån med över 20cm, så tror jag att de avvakta lite mer lugn och ro. Vi försökte några kvällar men fiskade mer ihållande dagtid. Även om fokus fanns där på öringen så fanns också målet att Karina och Anneli skulle få kroka fisk. 

Granaten drillar fisk mitt i strömmen

Anneli med sin första öring

Vi kämpade på, tog vilopauser från fisket när vädret var allt för djävligt mot oss, men i övrigt så var vi ute. I frånvaro av öringen så var harren desto mer på gång. Karina hade upp fisken på flugan men med försiktiga vak kommer försiktig fisk och därmed svåra att kroka. Anneli krokade sin första öring på fluga en sen natt i mörkret och här kan man snacka om att storleken inte hade någon betydelse.

Ståtlig krona, någon som kan räkna taggarna?


Jag behöver inte så mycket mer än detta för att må bra.

 
Granaten på nacken

45 år's har fått sällskap av 50 år's champagnekorken.

Kontraster. 

 
Flugan- och Fruganberg, kan man annat än gilla dem


Fikapaus

Men inte gick det någon nöd på oss trots frånvaron av kontakt med de större öringarna. Vi eldade, kokade kaffe och lagade mat över öppen eld, njöt av att vara uppe i Ottsjö och trivdes bra, alldeles speciellt de få gånger som solen ändå visade sig.
Men nog kände vi ibland att Karinas funderingar vid brasan ibland ändå var befogad.
För det var så, sittande i skydd under några träd med luvorna uppdragna och med en kåsa kokkaffe i händerna där regndropparna bildade ringar på ytan i det svarta så satt Karina och såg lite extra fundersam ut.
- Vad tänker du på?
- Hmm, jag? 
- Jo jag undrar, vad det är som är så speciellt med det här?
- Va?
- Ja, med det här, stå där ute och kasta och kasta?
Och visst är det väl så, ibland har man funderat både en och två gånger. Men jag skulle nog kunna komma på mängder med anledningar till att det är speciellt, även under några träd, med luvorna uppdragna och med regndroppskaffe.

Det klarnade upp, fläckarna med blå himmel blev större ovanför oss även om det omkring såg fortsatt hotfullt ut. Vinden la sig och jag går nedströms mot Granaten och Fluganberg.
Framme undrar de om jag sett mms;et, men måste ha missat det då forsen överröstade telefonen. Granaten hade fotat en leende Fluganberg där glasögonen sitter långt ner på näsan och i famnen en riktigt fin harr.
Det kommer små dagsländor flytande på ytan, enstaka vak och en del riktigt tunga.
Vi kommer dit vi vill med flugorna utan att vinden lägger den uppströms eller nedströms och min infettade March Brown försvinner ganska snart i ett tungt vak. Även detta en riktigt fin harr och efter lite fotografering så försvinner den åter ut i djupet.
När vi kommer tillbaka upp så står min kåsa fullproppad med skogens godsaker. En liten present från Karina som ägnat en stund åt att plocka bär istället för fiske.
Anneli kommer även hon upp från sin favoritplats på sträckan och kan berätta att hon krokat några harrar och haft flera upp på flugan.
Jag undrar om inte detta är svar nog på Karina's fundering, dessa 2-3 timmar just denna eftermiddag.

Fluganberg med fin harr från ån
Foto: Granaten

 
Jag kunde inte vara sämre utan krokade en fining i samma storlek
Foto: Granaten & Fluganberg

Foto: Fluganberg

Granaten med fast fisk

Anneli på favoritstället

Karina's present i min kåsa när jag kom tillbaka för lite fika

Vi var tillbaka nere vid strömmen igen senare samma kväll efter en god middag hemma i stugan. Vi går direkt ner mot utloppet där de större harrarna tagit tidigare på dagen.
En svag vind drar utmed ån men in i utloppet går stora vågor, vågor som dels går emot vinden och dels är allt för stora för att komma från en sådan vind.
Det drar långt ut i magasinet och längs åns stränder så är det blött drygt 20cm upp på stenarna. Stenarna ja, vissa av dem som nu är framme var inte det tidigare idag.
De har öppnat vid dammen och släpper nu vatten nedströms mot Storsjön.
Av fisket från dagen finns inget kvar och vi kör på in i mörkret med bara några decimeters öringar som resultat.

 

 
Augustikväll vid ån

Granaten vänder vädret ryggen

Flugan- och Fruganberg

Så som kaffe smakar bäst

Vackraste eldstaden
 
Det såg så bra ut i våras, en hel sommar framför mig. Fyra resor norröver där tre av dem skulle gå till mitt kära Ottsjö och nu fanns bara slut kvar.
Sista kvällen, jag står i strömmen, svårt att förmå mig att vada iland, plocka isär spöt och även om vadarna läcker, svårt att dra dem av mig.
Denna kväll fiskar jag inte för att få något, jag fiskar för att jag kan.
Tillslut är det oundvikligt, tillslut är denna säsong i Jämtland över.


Tack för i år, för nu är sagan slut!

Tack
Lars Granat
Ulf & Karina Berg
Anneli
för en regnig, blåsig och blöt vecka....en alldeles underbar vecka!
¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>




tisdag 15 augusti 2017

Andra veckan - Storharren

(För första veckan, se föregående inlägg.)


Esa hade åkte hem, Bosse och Christina likaså. 
Kvar i byn var vi för ytterligare en vecka.

Denna fina harr, 50+, kunde inte låta bli en superpuppa original

 
Lite fotografering får man allt stå ut med innan återutsättningen

Redo att släppas.

Åns vatten sjönk nu i allt snabbare takt. Där vi knappt tog oss ut bara några dagar innan gick vi nu obehindrat. Innan vi skulle packa ihop och åka söderut så hade ån sjunkit kring 50cm, inte undra på att öringarna blev lite stirriga och ställde sig stilla där tryggheten fanns. Som tur är finns ju andra huggvilliga redo att ta deras plats.

Många fina kvällar blev det

Denna bäckslända landade på korkhandtaget och 
kröp runt en stund innan den for vidare.

Anneli på favoritplatsen

Främst var det aktiviteten kring kvällsfisket som avtog. Dagtid kunde öringen inte motstå sländorna som flöt förbi ovanför deras huvuden men när mörkret kom så lugnande hela strömmen ner sig. Då var förmiddagarna och tiden fram till lunch bättre. Då gick det att hitta fisk stående när land eller fisk som aktivt vandrade runt i sitt sökande efter föda.

The Paradise by night 

 
Krokad och landad harr

Anneli hade inte haft någon lycka under den gångna veckan så nu var fokus på att hon skulle få känna lite gung i spöt. Tacksam fisk då är ju harren. Ge den lite vatten, enstaka insekter att stiga mot och blanda sedan upp det med dina egna flugor så förr eller senare stiger den och tar just din fluga. På plats i det som vi brukar kalla Grustaget så gav jag tips om flugval till Anneli och medan hon satt sig för att knyta på så ställde jag mig vid strömmen släppte ut tafsen och lät den flyta runt i en grund ström bara en halvmeter ut från land. In kommer en fin harr, tar flugan och försvinner ut i strömmen igen. Efter håvning och återutsättning så visade det sig att den var drygt 50cm lång. Anneli rycker på axlarna nästan lite uppgivet, -Hur f*n gör du?!
Några kast senare så håvar hon sin harr bara en liten bit nedströms mig.

Dagens sista ljus

Med fjorton dagar tillgodo så kunde vi bryta fisket då och då för att ge oss ut på lite andra aktiviteter. Östersund var målet en av dagarna. Vi tog vägen ner över Hallen för att sen ta färjan över till stan. Nu är ju inte jag någon människa för de stora städerna så det blev ingen heldag på plats, men Östersund kunde checkas av.
Nästa avbrott i fisket blev en rundtur som tog oss via Åre/Duved vidare till Storulvån. Därifrån till Handöl för att vandra över hängbron vilket isig blev en skräckupplevelse. Inte för hängbron. Sådana har jag passerat massor under alla mina fjällvandringar utan mer för att bilnyckeln åkte ur jackfickan och hamnade mellan plankorna liggandes på en av de undre tvärgående plankorna. Av alla ställen den kunde ha fallit igenom på, så la den sig där!
Jag rörde mig väldigt försiktigt, plockade upp den och denna gång stängde jag jackfickan.


Storulvån och kanske främst utsikten därifrån söderut mot Sylarna tände lågan igen, kalfjäll, glaciärer (de som nu finns kvar) höga fjäll, ljungpiparens ensliga ton och vinden.
Jag saknar det riktiga kalfjället, jag saknar känslan av att vandra i fjällen.

Handölsforsen

 
T.v Sylarna - T.h Silverfallet på Snasarna

Tror det är fyra gånger som jag på ett eller annat sätt kommit till Sylarna.
Ibland från Ljungdalen via Helags och ibland via Blåhammaren och Snasarna.
Hemma i Roslagen kämpar min kära mor mot cancer och när jag på vägen ner från Storulvån såg det vackra Silverfallet på Snasarnas norra sluttning så blev jag tvungen och fota det och sen sända bilden till mor. Vi låg där hon och jag, en tidig morgon efter en nattvandring över Snasarna, och tog igen oss. Vi hade sett solen gå ned och gå upp igen på vår väg fram dit och nu hade vi bara branten ned och sen de sista kilometrarna kvar fram till Enafors. Fina minnen och som naturligtvis skapar en vilja om att återigen komma ut dit.  

Lite köldstel Ljungblåvinge

Jag är en mycket fiiiin man. Så jag tog nu Anneli på en utlandsresa också. Vi tog helt enkelt en sväng in i Norge, bara för att vi kunde. Sist men störst så stannade vi till vid Tännforsen. Middag intogs i Åre innan vi sent på kvällen efter drygt 40mils bilåkning åter var tillbaka i byn igen.

Dagen efter tog vi tidig start på dagen och redan i mina första kast så högg en fin Röding i ett av selen. Den vackert röda buken och de vita fenkanterna var en lika välkommen som vacker fångst och fullgjorde en fjällets trippel, en Jämtlandtrippel, öring, harr och röding. Alltid lika kul när det händer och efter några bilder fick den åter friheten tillbaka.

 
Otroligt vacker fisk

Vi började närma oss de sista dagarna fiske. För egen del var jag mer än lovligt nöjd med dagarna i byn. Med undantag av de två första dagarna och sedan vår sista dag undkom vi nästan alla regnskurar. Vi var ganska ofta nästan ensamma i strömmen och fisket hade varit väldigt bra. Kul att veckan när Esa var där blev så bra som den blev. Jag vet ju vad omgivningarna har att ge, men när man kommer som ny så är det kul att fisket blir bra. Vi hade fått mycket öring första veckan och när dessa drog sig undan lite, ja då klev andra in och förgyllde dagarna. Så skulle det också bli när vi väl var framme vi veckans sista fiskade timmar. 

Prövar lite smygfiske

Regnet kom ungefär samtidigt som jag tog första koppen morgonkaffe. Så istället för att plocka med grejerna för att komma ut så sjönk jag ner i soffan och tänkte mig en fiskefri sista dag. Vi började packa så smått de som kunde packas undan men så på eftermiddagen så sprack det upp.
En halvtimme senare satt vi i bilen på väg mot ån. Ett kort stopp vid Sätterån för att visa lite av vad ett smygfiske går ut på. Fisken steg mot Annelis flugor men ingen tog. Jag återutsatte några mindre öringar och tog med mig en rökharr. Det kom någon skur men nu var vi ju igång och jag hade inte givit upp hoppet om att hon skulle få kroka någonting mer. Återigen ner till harrströmmen vid grustaget. Min fluga satt för det mesta i spöringen när vi fiskade oss ned mot magasinet. Väl framme vid mynningen testade jag för första gången lite större och tyngre flugor, hade några dragningar men inget mer. Vi vände och började de sista stegen för denna resa. En bit uppströms står vi på ett fint stryk och fiskar båda två. Jag lägger min fluga precis i kanten i en av alla strömmarna.
Fisken bokstavligt talat kastar sig över min Elkhair. Redan när den tar ser jag att det är en stor harr, riktigt stor harr.
Jag som hade gått in i det där läget man har när man vet att detta är de sista kasten man gör fick ställa om. Ryggsäcken åker av snabbt, hela tiden med tunga rörelser i spöt. Den välver i utan, snurrar så pass att den snart ligger helt snarad av min tafs och jag kan ganska enkelt ta in harren. Glidande över håvkanten inser jag hur stor den faktiskt är.
Lossar min Elhair och sen blir det lite bilderna tagna innan den får simma tillbaka.
Sedan många år tillbaka så hade jag min topp i området på nästan 59cm, den här ökar på det med en centimeter.
Bara en gång tidigare har en så stor harr hamnat i  min håv. Det var en harr jag tog i Idsjöströmmen för några år sedan på 61cm.

Storån är speciell och att så här på mitt 50;e år få kroka en sådan stor fisk på den plats som kanske mest av allt tog mig vägen in till flugfisket, Grustaget, känns extra stort på något sätt.
En kort stund står den framför mina fötter innan den majestätiskt hissar segel för att sedan sväva ut i strömmen igen.
Jag knipsar av flugan, gör min vanliga ritual att sätta sista flugan kvar på platsen och vevar sedan in tafsen. Veckorna för mig är i och med detta fulländade, öring över kilot, vacker röding och nu denna otroliga fisk. 
Varför skall jag göra fler kast?
En ännu större?  

Sista kastets fisk, 60cm harr

 
Inte lika feta som de harrar man får nere 
i skogslandet men en riktigt grann fisk....

....klart man blir glad då.

Nej, det finns ingen anledning att fortsätta, varken fisken eller jag har något att vinna på det. Jag gjorde det som Bolt borde ha gjort, sluta när det var som allra bäst.

På stranden står Anneli, lika glad hon över fisken som jag men det känns inte som att hon är lika färdig som jag.
Jag visar henne platsen där min fisk tog. Står det en sådan stor harr där så är platsen bra och då står där säkert fler.
Hennes fluga hittar snart rätt drift och spöt kröker rejäl rygg, fisken bryter ytan och försvinner sedan. Den lossnar. Även det en stor fisk och hon fick i alla fall känna skillnaden på stor och liten harr. Några kast senare så kommer hennes sista fisk, tillika resans sista fisk. Två rökharrar har jag redan med mig så denna återfår sin frihet.
Fisket i Ottsjö sommaren 2017 är därmed över. Välkommen augustifisket 2017. 

Detta blev resans sista fisk

Det sköna denna gång var att bara några veckor framåt i tiden så skulle vi åter vara där så det var inte med några längtans och sorgliga miner som vi på lördagen packade bilen full och styrde söderut mot Roslagen.
Vi kramade om Lena och Peter och sa, på återseende.


¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>
Stort tack till:
Anneli för dessa veckor, hennes 50 års present till mig.

till Ottsjö by, mitt paradis och för allt du givit dessa år. Må vi få många fler fina år tillsammans
till Esa för våra dagar tillsammans
till kära Farbror och Christina
till Lena & Peter, dit vi känner oss väldigt välkomna.
till er andra som vi träffade på vid ån med Tomas i spetsen.