tisdag 13 juni 2017

Alsterån, ett stycke Norrländsk Smålandså

Jag sitter i ett vindskydd i Småland och delar en panna kokkaffe med de bästa av vänner. Från åsen så ser jag ned i den grunda böjen. Träden hänger ut och tycks omfamna ån och ge den skugga som så väl behövs nu när vattennivån är låg. 
Vaket är försiktigt men sprider ändå vackra ringar ut över den mörka vattenytan. 
De små vågorna följer med strömmen och når inte land förrän någon meter nedströms fisken.
-Där, igen! 
Den står trygg på sin plats och äter av det som ån för med sig.
Jag njuter av sällskapet, utsikten och tillsammans med kaffet ger det mig smaken av ett litet stycke Norrland här nere djupt in i de Småländska skogarna.

Fluganberg, Granaten och jag ropade i höstas in några dagars fiske i Alsterån på mässan från "Flugan till Antispinn". Egentligen hade vi ingen aning om vad vi lagt våra pengar på men efter att ha pratat med Johan och Eva-Lena så kändes det som att de hade sålt in en hel del nyfikenhet hos oss inför den kommande resan.
Nu var vi där, efter lunch på torsdagen så satt vi i bilen för de närmare 50 milen söderut för fiske på vakande öring. Vana har vi ju från fiske i norr på öring, men nu for vi alltså söderut. Vi möttes av hunden Kenny, Johan och Eva-Lena's välkomnande omfamning när vi på kvällen anlände till Vidinge Gård. De berättade lite om ån och de förutsättningar vi hade för de kommande fisket. 

Klockan var ställd på sju men vi var vakna innan dess och kunde lyxigt nog sätta oss till uppdukat frukostbord. Det bestämdes att vi under första dagen skulle försöka se en hel del av av ån där fisket bedrivs och att de båda skulle slå följe med oss. Naturligtvis inser vem som helst att 1,5 mil skogså inte är något man hinner igenom på en dag, speciellt inte med oss i släptåg. Vi har en tendens att vilja se och njuta lite för mycket av omgivningarna och sätter oss mer än gärna ner och inväntar en vakande fisk, fotar en fjäril eller bara njuter ett fint parti av vattendraget.
Vi började vårt fiske på den nedre delen av zon 2 och fiskade oss sakta uppströms. Johan var den som först hade kontakt med en fisk utan att kroka den.
En liten bit uppströms i ett av åns lugnare sel hittade jag en vakande fisk. Den vandrade upp och ner i selet i födosök och innan jag kommit i läge så hade den gått längre upp. Näste man till ansmygning var Granaten men även han såg chansen försvinna med ett vak uppströms honom. Öringen vände dock och kom nedströms igen och som alltid så här i början av säsongen så blir man lite het när väl det första läget verkligen dyker upp och den passerade Granaten återigen utan att se hans fluga. Sen stiger den precis utanför mig där jag står med kameran klar istället för spöt och tillslut ned mot Johan. Efter en del nötande så låg hans flugan där den skulle, under ett överhängande träd. 
En fin öring som snabbt återutsattes igen.


 
T.v Johan som smugit i läge. T.h Kenny håller Fluganberg under uppsikt

 
T.v Ekan har fått sätta livet till under vårfloden. T.h Fluganberg på ett av de lugna selen.

Längre uppströms i zon 2 gjordes nästa nedslag. Värmen i skogen gjorde pannorna blank av svett. En liten ström avslutades med en ganska bred hölja och en bit nedströms stod en mindre fisk och vakande på samma kant som jag själv stod. Återigen handlar det om att få in flugan under den överhängande vegetationen. När den väl ligger där och flyter ned mot fisken så stiger den så fint och tar min lilla nattslända. Min första Alsteråöring var krokad, en vackert gyllengul öring med få men tydliga röda prickar, en öring kläckt och uppvuxen i ån. Den vilar någon sekund i min hand innan återutsättning.  
En bit uppströms mig och Granaten så har Fluganberg drillat en öring av lite större mått berättar han när vi strålar sammman igen. De första öringarna på torrfluga för säsongen är landade. Pulsen går ner, värmen stiger och sländor av olika slag lättar från åns vatten. Nu behöver vi inte längre tänka på andningen den sköter sig själv. 
Axlarna sitter där de ska, torrflugesäsongen är igång. 
en del av ån där den delar upp sig i flera mindre strömmar och bildar små öar får vi några vak till Fluganberg och jag. Det blir några fina påslag som enda resultat. Under tiden så har Johan och Eva-Lena tänt elden och grillat lite korv åt oss. 
Vi känner oss mer än lovligt omhändertagna, på gränsen till bortskämda.


 
T.v Min första Alsteråöring, liten men vacker. T.h Granaten fiskar av djupkanten

 
T.v Fluganberg smyger på vakande fisk. T.h Eva-Lena & Johan som sett till att vi fått lunch

Vi hinner träffa en, för dem som fiskar Alsterån ofta, välkänd profil innan vi sätter oss i bilarna för att åka längre i ån till zon 5's nedre delar. John Holm presenterar sig och välkomnar oss även han till strömmen.
På väg till nästa zon visar Johan oss ett område där de påbörjat fina arbeten för fisken. Ett tidigare nästan dött parti av ån har fått liv genom att man lagt ut en hel del sten. 
Vad som möjligen fattas är lekplatser. Flugspöna lämnas i bilen och vi skrotar runt i ån och pratar om förutsättningarna och ger tips på hur vi gjort med vårat vatten hemma i Roslagen. Den här delen av ån har väldigt bra förutsättningar för att anlägga lekplatser. Mycket material finns redan i ån och det handlar mest om arbetstimmar innan de första lekplatserna skulle vara färdiga.

Kvällssolen värmer och intill höljan i den lilla gläntan dansar vulgatorna sin, för oss flugfiskare, dans av förhoppning. Ett långt stilla sel, en gammal hängbro och en flugfiskare som spanar. Längst ner i selet ser jag två vak inom ganska kort tid. Jag går halvvägs ned mot dem, blir stående och spana igen men inga fler syns.
Fluganberg och Granaten kommer ikapp mig på din lilla bron. Vi står en ganska lång stund och spanar i mynningen ut mot dammen men inga vak syns.
Vandring uppströms ackompanjeras av en oändlig kör av fågelsång och så fort vi kommer till en liten glänta så dansar sländorna över det höga gräset. Trots detta syns inga vak.
Vid halv nio bryter vi för att inte bli allt för sena hem till gården där Johan sätter fart på grillen och bjuder på en smakfull och skön avslutning på vår första dag.


 
T.v Kenny, vår fina vakletare. T.h Granaten på en fin plats i ån.

En vacker gammal stensättning innan bron över ån.

Dag två och återigen är vi vakna innan väckningen drar igång på mobilen. 
Frukosten äts och planerna dras upp. 
Även om vi inte sett hela nedre delen så faller beslutet på att besöka zon 5 och 6 denna dag. Johan och Eva-Lena har andra engagemang under dagen så vi får gå på upptäcktsfärd själva. 
Utan att Fluganberg och Granaten visste om det så hade jag och JP bestämt träff vid ån. Björnkramar och skratt och ett minst sagt kärt återseende men också en ny trevlig bekantskap då JP hade Christan med sig. Vi letade upp ett vindskydd på en liten höjd en bit in på zon 6 och snart stod en panna i elden. Från åsen så ser jag ned i den grunda böjen. Träden hänger ut och tycks omfamna ån och ge den skugga och det skydd som så väl behövs för öringen nu när vattennivån är väldigt låg. Vaket är försiktigt men sprider ändå sina ringar ut över vattenytan. De små vågorna följer med strömmen och når inte land förrän någon meter nedströms fisken.
-Där, igen! Nu ser även de andra vaket.
Den står trygg på sin plats och äter av det som ån för med sig.
Jag njuter av sällskapet, utsikten och tillsammans med kaffet ger det mig smaken av ett litet stycke Norrland här nere djupt in i de Småländska skogarna.

- Nu har jag varit här i ett par timmar och ännu inte sett en enda fluga i vattnet!
Christian's kommentar får oss med ens att resa på oss, våra spön hämtas medan de andra går ner och spanar. Väl nere så byter jag fluga till en mindre olivgrön torrfluga. Vadar ut en liten bit ovanför ståndplatsen och lägger sen det första kastet strax uppströms. Matar ut lite lina och flugan flyter orörd förbi. Drar försiktigt i den och i samma stund som jag stannar upp kommer hugget.
En kort drill och jag kan kroka loss en vacker liten öring.
- Ett kast en fisk, hundraprocentigt! säger Christian innan vi kramar om varandra och de återvänder hemåt igen.
Nästan 40 mil har de åkt för att få en panna kokkaffe, lite bulle och se ett kast och en öring. 

Goa vänner och öringnördar.
JP & Christian åkte nästan 40mil för en öring och två koppar kaffe.
Ni förstår vilket kaffe vi kokar.

 
Ett kast en fisk, om man nu räknar bort alla andra kast på alla andra platser.

Vi fortsatte en liten bit uppströms och innan jag hann fram till min plats så tjoar Granaten, jag snor runt och ser hans böjda spö. På håll kan jag fotografera hans första Alsteråöring. Att hinna fram till honom för att fotografera är inte att tänka på. Sträckan dit får 3000 meter hinder att se ut som rena barnleken. Korslagda träd överallt efter någon höststorm gör det inte bara omöjligt utan nästan farligt i någon annan fart än herr snigels. Det är ett plockepinn i storformat av omkullfallna träd längs ån. Oftast går sen växtligheten ända fram till dess strand och smygfisk är den enda möjligheten då det var väldigt låg vattennivå i ån.
Lite oförsiktig är jag på ett ställe då en fisk vakar en bit nedströms mig för i samma stund som jag kliver fram från mitt gömställe bakom en enbuske så vakar den precis framför mig. Jag ser den aldrig mer. 
Vi fiskar hela zon 6 och det är tre duktigt svettiga fiskare som slår sig ned vid vindskyddet igen. Vi dricker vatten, tuggar i oss ett brytbröd och varsin påse nappar innan vi åter är redo för de sista timmarna fiske i ån.
På väg till zon 3 igen så hör John av sig och vill fiska tillsammans med oss de sista timmarna. Vi hamnar efter lite förvecklingar, då vi inte har full koll på alla vägar än, på samma plats som dagen innan.
Så mycket fiske blir det nu inte, utan mer en trevlig stund på stranden.
Väl hemma på gården så mötte Johan och Eva-Lena upp med en stor gjutjärnspanna med hemgjord pytt i panna och öl. 
Vi kan skåla in oss alla tre som nyblivna småländska öringfiskare. Vi blir sittande in på småtimmarna och prata, mest om fiske, fiskevård och deras framtida planer.
Vi lovade att komma tillbaka med ett underlag där vi skall beskriva lite vad vi sett och hur vi tycker man skulle kunna arbeta med ån. De naturliga förutsättningarna finns till ett väldigt fint litet vatten och det mesta materialet ligger redan i ån.


 
T.v Nästa flytetyg som fått sätta livet till. T.h Granaten med öring i håven.

 
Småländska pärlan Alsterån

Fluganberg på en av alla vackra platser i ån

 
T.v Här har de inte problem med för lite träd i ån i alla fall. T.h Granaten 

John Holm mötte oss sista kvällen

BlåGula timmen

Det var längesedan som jag känt mig så välkommen och så ompysslad på en fisketur som jag gjorde dessa dagar. Det fanns dock en lite oro hos Johan för vad vi skulle tycka om vattnet och det faktum att vi inte fått några mängder med öring. 
Men det är klart, han kände oss inte riktigt. 
Numera tror jag att han vet hur vi ser på detta med flugfiske. 
Det är inte antalet eller storleken, utan mer hur och på vilket sätt och naturligtvis på upplevelsen runt omkring.
De berättar för oss att tidigare så "pumpades" ut stora fenlösa broilers till öringar i ån som det sedan fiskades på som ett rent put and take vatten.
De vatten vi har blivit introducerade till är något helt annat. Här finns planer och ambitioner för att skapa ett naturligt fiske. Här vill man genomför arbeten för att komma till målen genom bland annat förbättringsåtgärder kring lek- och uppväxtområden.
Vi har fått fiska i ett stycke småländsk vildmark där åns olika karaktärer påminner oss om våra kära Jämtländska skogsåar.
Det faktum att man tidigt på säsongen, innan många andra vatten ens har öppnat i norr, kan lägga ut en torrfluga på vakande öringar borde göra fler sugna på ett första besök för att stifta bekantskap med Alsterån eller som för oss numera, fundera på ett återbesök.


 

På vägen hem stannade vi vid Stalpet. Skall vara det högsta vattenfallet i södra Sverige med sina 20m.
Väl värt en avstickare för att ta en kaffe på fiket som öppnade redan på 1930-talet.

   

Stort tack från oss till Eva-Lena & Johan för dagarna hos er.
Men inte bara för servicen utan också för ert engagemang för öringen och för fisket. 

Från mig, ett speciellt tack till mina vänner.
¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º> 











  

söndag 4 juni 2017

Bortskämd?

Man ska inte vara besviken efter en eftermiddag/kväll med 20 gäddor i båten, jag vet det.
Men gårdagen lovade uppklarnande mot kväll och vi hade bestämt oss för att chansa och köra in i natten. Nu blev det inte riktigt så. Istället ett grått täcke som då och då även släppte ifrån sig ett stilla regn.
Nåväl, gäddorna tog bra på dagen och innan vi slutligen gav upp fram emot 23-tiden så hade vi krokat av ett 20-tal gäddor.
Förutom två fina som tog på djupet för Esa och några som visade sig bakom våra flugor så var det mest de mindre gäddorna som som var riktigt på gång.
Dagsuppvärmda vikar med stilla vatten fiskade med varsin popper får vänta.
Bortskämd?
Nej, snarare lyckligt lottad, som har havet och skärgården så nära att chansen snart kommer igen.  

Esa med en av de bättre från dagen

"I knew it"

En lördagsmiddag som man vill ha det
Granaten, Matti och Esa

Härliga fina "Midsommarholmen"

Mulen Roslagsnatt

¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>



fredag 2 juni 2017

Det var inte igår....

...men desto trevligare när det väl blir av.

Tiden går och vänskap består. Nicke Takläggar'n och jag har inte setts på flera år så inte utan att det fanns en massa att ta igen. Så varför inte göra det en soliga kväll i skärgården med kaffe och gäddor. Låt gå då för denna gång att det slutade med uddamål seger till spinnspöt i fören. Men smart gjort av honom, för nu vet han att jag bjuder in till revansch. På så sätt kanske han kommer att få flera turer under året. 

Var det någon som sa Atom

Mätt men inte belåten

Skärgårdskväll

¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>

tisdag 30 maj 2017

Footsteps of respect in a disrespectful landscape

Vadarfåglars ensliga ljud ekar fram över det brungula landskapet i det som en gång var Storåns dalgång.  Här och var karga grusåsar med en trädbevuxen mössa. I övrigt så är här naket, sterilt, kargt och dött. Det är en sorglig syn och det ger mig kalla kårar och en klump i halsen när jag vet att detta inte är den enda platsen i Sverige som just nu ser ut så här. 
Det är en våldtäkt på naturen, livet och den kultur som tidigare fanns längs våra älvdalgångar. Något som till stora delar gått ostraffat förbi genom alla år som utbyggnaden pågick och tyvärr ännu pågår. Nu när ägarna till dammar, kraftverk och magasin satts under lupp i ett försök att återställa, alternativt hjälpa naturen, så blir det som att lyssna på en dåres försvarstal när dess försvarare talar om kulturella förluster och gråtmilda historier om familjearv.
Samma rader som bokstavligt talat kördes över den gången dammen, kraftverket eller magasinet byggdes. Då låg istället fokus på löften om stora pengar, arbetstillfällen och en utveckling av hela samhällen.
En fråga man måste ställa sig, vad hade Storåns dalgång givit området tillbaka i intäkter om den lämnats oförstörd?
Och vad har den givit och ger området tillbaka som den ser ut idag?





Vi behövde nog alla komma bort lite från vardagen, så med en dryg veckas varsel bokade jag en lägenhet hos Lena & Peter på Ottsjöbua. Torsdag morgon hämtade vi upp Granaten och sen vidare för att möta upp Karina och Fluganberg innan vi rullade norrut genom ett Sverige som sakta började vakna upp till våren. 

Jag fyllde ju 50 år i vintras och hade länge sagt att jag vill vara i Jämtland så mycket jag kunde det året, gärna vår, sommar och höst.
I och med dessa dagar så kunde jag nu bocka av våren.

Jag följde nivåregleringen noga och insåg att Håckrenmagasinet var riktigt lågt i år. Till och med lägre än 2006 då man tömt för underhållsarbeten på damm och luckor.
Kanske fanns chansen att jag skulle kunna skönja det ursprungliga, linjerna från hur dalgången än gång måste ha sett ut.

50 år med denna vy och ännu inte mätt.

Året var 1967 och jag var 6 månader första gången jag kom till byn Ottsjö.
I år, 2017 firar jag mitt 50;e år i byn.
-Är inte det värt en Champagne?

Som Älvräddare, Sportfiskare och framför allt naturmänniska så borde detta vara den sista platsen jag besöker så här års. 
Så nog kan man undra varför jag väljer att åka dit och stå där på på botten i Håckrenmagasinet. 
Först och främst så är det den bottenlösa kärleken jag känner för byn Ottsjö, människorna och naturen runt omkring. Nu fanns ju också chansen att se 
spår från en svunnen tid. Den tid då dalgången var full av liv och där människans inverkan och påverkan från den tiden lämnat betydligt mycket mindre ärr än där jag nu står med leriga vadarkängor.
Jag kan också känna att det är lite av min skyldighet att visa för andra hur vattenkraften egentligen ser ut. För många är det så enkelt att tro på deras slogan om det förnybara och miljövänliga alternativet.

Längre tillbaka så löste vi alltid fiskekort hos Conrad Eriksson i Fångåmon och i takt med stigande ålder så blev mitt intresse för Conrad's berättelser om dalgången allt högre. Så här i efterhand så har jag önskat att dessa möten hade spelats in så att jag nu hade kunnat berätta dem vidare eller låtit hans röst förmedlat dessa berättelser till er. Idag har jag enstaka minnen och fragment kvar av dessa vilket är sorgligt. 
Conrad var också den som tidigt insåg vad ett sportfiske för området kunde föra med sig. En period drev han en kiosk på den plats där anslutningen till nya vägbron över Storån idag ligger.

Då inga strömmande vattendrag är öppna för fiske så här års så var det Håckren's månlandskap och de "gamla" strömmarna som hägrade. Kamera en mints lika viktig detalj som flugspöt, kanske till och med viktigare. Vi parkerade våra bilar vid den grusade sjösättningsrampen som nu låg ett hundratal meter ifrån vattnet och påbörjade sedan vandringen ner till magasinets botten och den övre delen av den f.d Aumströmmen.



 

Naken och delvis uträtad ligger hon där, Aumströmmen.

Belägen mellan sjön Aumen och Hottön blandades korta strömmande partier med små hoar. Här och var bred och grund där det fanns gott om vakande fisk. Jag minns Conrad's berättelser om timmerflottning och sena kvällar när männen vilade från dagens hårda arbete och drygade ut kosten med några nyfångade öringar halstrade över öppen eld. Det var gott om fisk. Strömmen smekte sig fram längs stenkistan på södra sidan som byggts för flottningens skull. Nu stod jag där med ena foten mot ett av stockvarven, hörde åter den kvävda strömmens sång. Ett ljud som snart åter kommer begravas av kilowattjaktens våta täcke. Jag vänder mig om och ser upp mot nacken och kan nästan förnimma hur det en gång måste ha sett ut då en ung Conrad stått i kvällsljuset på nacken och krokat öring. En kall ilning far igenom kroppen, polaroidglasögonen döljer mina blanka ögon och jag drar efter andan.
Står länge tyst och låter blicken svepa fram längs stockvarven i stenkistan. Här och var sticker handsmidda spikar upp. Lägereldarna är sedan länge borta och platsen är numera täckt av en ljusgul sörja. Det enda som påminner om dåtiden är den gamla stenkistan och möjligen linjerna i landskapet.
Jag vill vara här, jag vill se, samtidigt som platsen idag väcker obehag.



Nedre delen av Aumströmmen
Stenkistan
 
Svindlande tankar flyger genom mitt huvud

Nedre delen av Aumströmmen.

Ett kallt vårregn håller oss sällskap större delen av dagen utan att för den skulle få oss att tänka på att bryta upp och återvända till stugvärmen. Vi spanade med en vinterstel flugfiskares förhoppningsfulla ögon ut över vattnet efter vak samtidigt som realisten i oss insåg att det kalla vatten och avsaknaden av insekter skulle göra det nästan omöjliga. 
Lyckan hade varit desto större när vi ändå hade kunnat räkna något enstaka vak när vi satte fart på elden för kvällens middag.      
Wokpannan fylldes med kyckling och wokgrönsaker. 
De harrar vi hade fått var alla återutsatta, den planerade fiskmiddagen var ju inte förrän i dagen efter.
 

 



Personligt rekord på harr för Anneli.
Flugmönstret lämnar vi utan övriga kommentarer.

Dag två började med en mäktig upplevelse. 
Jag stod lutad mot bilen och pratade i mobilen med Blidö-Matte. Låter blicken svepa fram över det karga landskapet och fastnar på en punkt långt bort, någonting svart studsande fram över en gräshed. Jag såg direkt vad det var och avslutade samtalet snabbt. Ropade på de andra som står halvt påklädda att avbryta och komma. De kom åt vårt håll men var fortsatt långt bort. Kikarna åkte fram men vi förlorar Järven bland sten och grus. Plötsligt dyker den upp igen, nu på andra sidan strömmen och utan tvekan så kastade den sig ut i vattnet och simmar mot vår sida.
Jag tog kameran och sprang ut en bit från bilen och ställde mig på en sten. Upp på vår sida och i det närmaste rakt emot oss kommer den i sin vägvinnande stil. Den passerar mig på kanske 30m.
Det är en magisk känsla att se den, hjärtat slår frivolter av lycka. Detta är mitt fjärde möte med en Järv men första gången så nära.
Den försvinner in i skogen och vi tittar på varandra innan vi brister ut glada tillrop och lyckliga skratt.


 


Efter vårt möte med Järven så var fokus på fisket nästan borta. Vi gick längs strömmen en bit tillsammans innan vi skiljs åt. Jag blir kvar medan de andra gick nedströms. En stor sten en bit ut i strömmen ser intressant ut och jag byter till en stor fluga och låter den svepa framför stenen. Nästa kast lite längre och flugan kom nu in bakom stenen. Ett ljudligt plask bröt ytan och en lång rusning tog vid. Med som minst ett 20-tal meter kvar av backingen så stannar fisken upp, kom sakta med tillbaka för att sen göra ytterligare en rusning. Det känns inte som öring, möjligen en riktigt stor harr, eller kan det vara öring?
Det böjer tungt i spöt och vid den tredje och mycket kortare rusningen började jag känna igen känslan och blev inte förvånad när gäddan bröt ytan bara några meter ut.
Tänk att det skulle ta mig 50 år innan jag slutligen fick drilla en gädda i Håckren. Hon ligger på sida med 0,23 tafsen ut genom mungipan. Försöker dra henne mot stranden men då vänder hon och tar med sig flugan ner mot botten igen. 





Går ner mot de andra och träffar först på Fluganberg, vi pratar gädda och Järv och i ett av hans lyft för att kasta om så ser jag att det stänker till bakom hans fluga.
- Lägg ut igen du hade en följare.
- Var?
- Låt flugan svepa in mot virvlarna i kanten, där ja.
- Dra fluglinan uppåt.
- Där var det......- Pang!
Öringen tar distinkt och efter en kort drill så kan Fluganberg återutsätta årets första Jämtlandsöring.- Den tillfälliga guiden är nöjd.


Vi njuter av väder och över det faktum att säsongen i Jämtland är igång. Efter ett tag lunchstopp med korvgrillning, pannkakor och kokkaffe och som för att toppa buffébordet en flaska champagne för att fira mitt 50;e år i rad i området.
Korken sparas och kommer att sättas på samma plats som min 45;e års kork.


 
Korken har gått och serveringen klar.

Efter lunchstoppet så gör jag en sväng ner mot strömmen för att se på spåren från Järven. Hittar dem ganska snabbt i leran men hittar också något annat som dra till sig mitt intresse.
Första tecknet är grunden till det gamla båthuset och lite längre upp torpargrunden från stugan. Återigen kommer fragment tillbaka från Conrad's berättelser om livet och naturen kring Storån då den strålade i sin fulla prakt. Står på det som möjligen har kunnat vara stugans farstukvist och ser ut över strömmen. Vem satt här och höll kaffekåsan med sina grova händer en gång i tiden.
Vilken vy hade inte han.
Vakande fisk på nacken en liten bit uppströms omgiven av höga granar och tallar. Kniven i skärpet och doften från röken som stiger upp från stugans kamin. Föga anade han då vad som komma skulle med platsen.

Var han här en sista gång då beslutet att dämma över allting var taget? 
Med vilka känslor lämnade han platsen?
Kom han någon gång tillbaka för att se vad som blivit?
Jag hade velat sitta där vid stugan, höra historierna, lyssna på knastret från kaminen, se samma vy och höra forsens sång blandas med skogens alla ljud.

 

Spår av dåtid och nutid

Dag två och gårdagens lättfångade harrmiddag är som bortblåst. Då återutsattes flera fiskar, idag är det svårt att ens få dem att hugga.
Tillslut lyckas ändå Fluganberg och jag skrapa ihop tre skapliga harrar.
Solen bryter nästan igenom de grå lock som legat över oss, temperaturen stiger snabbt några grader. De må vara allt som behövdes, för plötsligt så börjar det krypa i ansiktet. Det blir mer och mer och snart känner jag de första betten.
Tittar på jackan som ligger på en stubbe bakom mig, helt ful av knott.
Ser bort mot de andra som också de viftar runt omkring sig.
De är gjort på under en halvtimme, från ingenting till massor kläcks sviknotten. 


 
Karina framför de som fått namnet "tuttöarna"
En bra grund till begreppet Äta ute i Jämtland.

2 grader plus var vad de behövde.

Vi bryter fisket och går upp mot vindskyddet. Elden är snabbt igång och de rensade harrarna ligger snart inpackade i folie tillsammans med ett knyte förkokt potatis. Sallad, romsås och dryck ställs fram. Doften och smaken av ren lyx sprids och det blir nästan tyst runt bordet när vi förser oss av de goda.
Efter maten så når de första solstrålarna oss från en klar himmel och vi blir sittande på slänten blickande ut över magasinet. Må hända så fäster jag min blick mer på Ottfjället och Kyrkstensfjällets snöklädda sidor än på de döda framför mig. Solen värmer och knotten är som bortblåsta igen. Enstaka försiktiga vak sprider sig över den övre nacken på strömmen. Lockande att fiska på men än mer lockande att bara sitta och titta på.



Så "äter vi ute" i Jämtland

 



 

Det blir inget mer fiske. Alla nappar de på mitt förslag att ta med dem på en rundtur och vi söker oss sakta hem mot Ottsjö igen med fler stopp längs vägen.
Vid Grustaget går vi hela vägen ned till Storåfallet och fortsätter sedan längs ån ut i magasinet. Vi gör också ett stopp vid utloppet ur Ottsjön och går ut till badet. Det känns skönt att det sista jag visar upp för mina vänner är det oändligt vackra och majestätiska Ottfjället som speglar sig i Ottsjöns blanka vatten. En lätt rosa himmel och en sjunkande sol får oss att sitta länge på stranden innan vi slutligen åker hemåt mot byn. 





Jag lämnar strömmarna bakom mig. 
Vadarkängorna lämnar avtryck av respekt till det som varit, i ett landskapet där respektlösheten fått härja och begravt det riktiga kulturarvet.

Ingen skall komma till mig och säg att detta jag nu sett är värt att rädda som ett kulturarv. Bara någon satt att göra allt i sin makt för att rädda 
ett kraftverk eller damm, kan påstå något så korkat.


*Footsteps of respect in a disrespectful landscape*
¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>

Stor tack till er som delade upplevelsen, resan och 
en flaska Champagne med mig.