måndag 26 september 2016

"That's the way the cookie crumbles"

Lika fort som den kom lika fort är säsongen över.
Sista kasten med de lätta grejerna är nu gjorda och nu väntar den tid då de står undanstoppade, lutade mot väggen i hörnet i vardagsrummet. Jo då, jag ser dem varje gång jag går ut och in i rummet, en påminnelse om tider som gått och tider som kommer.

Jag är dock lyckligt lottad med bara en mil ner till havet och vår fina skärgård och i hamnen en båt som tar mig dit jag vill. Flugspön, fast då i lite andra klasser är med mig och varje fisk har sin tjusning, även om jag naturligtvis föredrar en prickig snygging med fettfena.
Men som som sagt, vad vore jag för sportfiskare om jag inte kunde uppskatta och njuta av den art som hugger på mina flugor och det oavsett vilken fluga som jag lägger ut i vattnet.

Vi kom ner till en ström som till vissa delar låg torr eller väldigt låg. Så här lågt vatten har jag då aldrig sett under mina år i Gimdalen. Där jag normalt fiskar under sena nätter i början av juli återstod endast rännilar mellan stenarna. Djupa hålor hade förvandlats till grunda gropar och den fisk som ändå blivit kvar i strömmen trycktes ihop till det återstående djupare partierna av ån. 


Normalt rinner det bra med vatten här

Kast efter kast svepte min torrfluga över groparna utan att någon bättre fisk visade sig och så fort flugan kom ut på de grunda partierna så högg istället småharrar kring 5-10cm. För att minimera skada hos dessa fiskar så höll jag ner längden på drifterna. De grunda vattnet avslöjade också någonting annat. Vid första dagens fiske så stötte jag nog minst ett 20-tal gäddor i allt från 10-20 cm och upp emot 4-5 kilo. Vid en av nackarna strax nedströms Jönsholmen så fick min klass 5;a Cross S1;a bekänna färg ordentligt då en gädda kring 4-5 kilo klippte en harr som tagit min fluga och sedan tjurigt for runt i gropen tills tafsen tillslut gav sig.
Denna mängd, speciellt de små gäddorna, har jag aldrig tidigare sett i strömmen. De har säkert funnits där men de låga vattnet gjorde att de små nu inte kunde söka skydd i den grunda  gräsbevuxna strandzonen utan tvingades ut bland stenarna i de grunda strömmarna.


Några av gäddorna i strömmen, den första är kring 3-4 kilo

Harrfisket för mig första dagen var segt, visst det kom upp fisk men de flesta var kring 20-25 cm med en topp kring 35-40. Men jag fick däremot en väldigt vacker Id, en liten abborre, drillade en öring kring strax under kilot och fick en lite mindre kring 3-4 hg och avslutningsvis en 5 min drillning med en gädda kring 4-5 kilo, så nära en Idsjöströmmen Grand Slam man kan komma.


Iden tog en lila superpuppa

Ett envist regn hängde över oss hela dagen och någon kläckning blev det aldrig.
Dag två i strömmen blev inte så mycket bättre till en början men eftermiddagen bjöd på vackert höstväder. Winston spöt blev min start på säsongen dagarna efter midsommar och mitt avslut denna den sista dagen. Vi trivs ihop "hon" och jag. Flugspökärlekens färg är djupgrön och i klass 4;a. Vi mös ikapp med solen, här och var mindre harr som steg på torrt och först på eftermiddagen hittade jag några vakande fiskar och kunde avsluta med en fisk strax under 40cm.
Nu måste vi nog tyvärr skiljas ett tag då någon duktig spödoktor skall få titta till "henne". Toppdelen bottnar i holken och något måste göras innan en större skada sker. Under denna den sista dagen så ordnades detta med att jag gned på lite stearin och vips så satt holkarna ihop under hela dagens fiske.


Harraction

Vi skrotade runt i strömmen alla fyra, Blidö-Matte, Fluganberg och Granaten och jag, ibland stötte vi ihop eller stod så nära varandra att vi kunde slänga några ord över strömmen, men oftast gick vi runt på egna upptäcktsfärder, njutande av dessa de sista kasten för året. När det var dags för lite kokkaffe och en grillkorv bytte vi flugmönster och platser med varandra för att sedan fortsätta skrota runt i vår alldeles egna takt.
Vi delade strömmen och kvällarna på Kullagården med Chris CarterJanne Frövik, Göran Nilsson och Leif Milling. Och inte att förglömma, Gimdalens mest klappade hund, den alldeles övertrevliga VilleEn klassiker som alltid överträffar förväntningarna!
En generös och lättillgänglig plats för fylligt vardagslyx förpackad till tonerna av fiske och vänskap, trevliga samtal och god mat! En av favoriterna att avsluta säsongerna på inför den mörka och mustig hösttid vi nu går in i.



Ville, Gimdalens lilla pärla.

Köket, Kullagården, en naturlig samlingsplats.




Lite bilder från dagarna

 
Höst i strömmen

Fluganberg drillar harr

Vindskyddet, doft av kokkaffe och trevliga återseenden


Strömmens fågel

Granaten

Janne Frövik drillar harr

 
Göran Nilsson njuter höstsolen och spanar efter vak


Granaten


 
Höst i strömmen

Vänner

Stort tack till er som delade mina dagar i strömmen.
Ulf, Lasse och Matte
Leif, Chriss, Janne och Göran
Joachim och Nenni

¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>




måndag 19 september 2016

Den gångna veckan

Blivit några turer den gångna veckan med ett otal antal gäddor, även i söndags då vi försökte på havsöring. Vi hade några följare och såg lite öring jaga men havet låg nästan blankt så det var svårt att locka dom till hugg.

Lite Bilder från veckan
Pike on Fly

Udda teckning på den gäddan

Dagarna blir bara kortare och kortare

Gädda på specialdrag, skeddrag och fluga.

Den "havsöringen" är inte den misstänkt lik en gädda?

Även Esa krokade grön "havsöring"



Vill passa på att tacka för responsen jag fått på mailen för texten om "Allt blir så enkelt längs vår öringström"

¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>

måndag 5 september 2016

Fajt med broshan

Att få en insjööring på över fem kilo är och förblir en dröm för många av oss. Att få två är på gränsen till overkligt. Att sen ta dem dagarna efter varandra och på torrfluga passerar alla rimliga gränser som finns.

Jag sitter i bilen på väg hem från Jämtland med headsetet i öronen och pratar med en vän som kvällen innan krokat en öring på strax över fem kilo. Samtalet är uppsluppet på gränsen till lite galet. Skratt blandas med berättelsen om händelsen kvällen innan.

Anders hade varit ute på jobb hela dagen på Bruksvallarna Game Fair och det hade blivit sen kväll. Robban som skulle visa honom några heta platser hade åkt ner före till strömmen. Det hade börjat regna, trött och sliten tvekar han att byta om och ge sig ut.
Men tanken på att lämna Robban ensam i mörkret kändes inte rätt, han hade ju lovat.
Anders knyter på sin egen variant av Dyret, en Eslind Dyret Gnaget Edition, svart och gul bunden på  6;ans streamerkrok, drar upp vadarna och ger sig ned mot strömmen.
De gör några kast, inget händer, går lite nedströms lägger ut flugan och pang. Någonting stort har tagit den, det känns genom spöt och hela vägen upp i armar och axlar. Fisken rusar flera gånger, hela tiden ruskar den tungt för att bli av med flugan. Robban har avbrutit sitt fiske och kommit fram till Anders där han står med tungt böj på Switchspöt. Någon håv finns inte med så Robban lägger sig på mage på en sten intill strömmen och får ett stadigt tag runt fiskens stjärtspole. Det är en riktigt grann öring som precis passerar fem kilo med några gram. Det är en uppenbart förbannad öring också då han med full kraft sätter käftarna runt Robbans arm och vägrar släppa taget.

Lite drygt 5 kilo Härjedalsöring

Anders skrattar nästan hela tiden under vårt samtal när han försöker återge fajten och känslan för mig. Det är ett sådant där skönt samtal att få från en vän som lyckats.
- En öring på fem kilo!! han skrattar högt.
- Robban låg på mage och taila den, hade aldrig gått annars!
-Ja é fan helt slut idag, huvudvärk och slut i kroppen.
- Öringfrossan svara jag, sen blir det gapgarv igen.
-Du måste ju komma hit, det finns fler!
Anders berättar att när de är på väg tillbaka upp till bilarna i mörkret så hör det ett tungt plask ute i strömmen. De skojar om att det måste vara broshan som är igång.
Just det här med broshan skulle visa sig bli en grej redan dagen efter.

Vi pratar en lång stund i bilen och jag hinner komma en bra bit på väg hem från mina dagar i Jämtland. Det är först när vi skall göra ett stopp vid Dammån som vi avslutar samtalet.
Anders avslutar med ett garv, - Ikväll åker jag och tar broshan.
- Gör du det, skitfiske på dig min vän.
Jag måste erkänna att jag naturligtvis önskade honom det, men att det skulle vara möjligt, nej det trodde jag inte alls på.

Dag har blivit kväll, jag är hemma i Roslagen igen efter en lång dag på vägen, bilen är precis urpackad. Annelis telefon ringer.
Jag hör att någon frågar efter Robban och jag tycker mig känna igen rösten. Samtalet avslutas.
-Vem var det?
-Vet inte, någon som sökte Robban, det var bara en massa ljud och någon som hela tiden fråga efter Robban.
Jag känner igen numret, men hinner tänka till innan jag ringer upp.
Han kan väl inte stå och drilla igen?
Jag väntar på att han ringer igen istället, att stör om han nu mot förmodan drillar vill jag inte. Men inte kan det väl vara så?
Det går någon timme, sen ringer mobilen.
- Tjääna  Anders här, tunga andetag blandas med gapgarv.
- Va fan, du har väl inte, hinner jag säga innan han ropar från andra sidan,
- Nytt pers, 5,8 kilo!
- Jag nita broshan! 
Två hugg på två dagar och närmare 11 kilo öring landat.
Vad säger man till någon som lyckats med det?
5,8 kilo Härjedalsöring

Robban med famnen full

Det blir ett om än mer uppspelt samtal än dagen innan.
Samtalet till mig tidigare på kvällen var tänkt till Robban.
Anders stod med fast fisk och drillade för fullt, han trodde att det senast slagna numret var till Robban men hamnade istället i Roslagen. Han sökte inte en stunds småprat utan ville i panik ha hjälp. Han hade åkt före Robban, som fått jobba lite extra, och stod nu själv vid strömmen.
Om samtalet till mig var konstigt, vad skulle då hans kära där hemma tycka som var den som fick hans nästa förtvivlade försök att få hjälp.
- Marie!! Ring Robban, jag fajtas med broshan!
- Va??
- Ring Robban, jag fajtas med broshan, klick!

Lätt stressad över det faktum att hennes kära fajtades med Robbans bror ringer hon och jagar Robban.
Inget svar, men får tillslut via receptionen tag på honom.
-Robban, du måste hjälpa Anders han fajtas med din bror!
Han hinner lugna Marie och berätta vem han tror att broshan är, innan han kastar sig i bilen. Far igenom skogen och förbi golfbanan, hela tiden hänger han på signalhornet för att ingen eller inget skall kliva ut på vägen. Hastighet är bara en siffra på en mätare, det är målet som är viktigast nu.
Han springer genom skogen ner och finner Anders stående med om än ännu kraftigare böj på switchspö än dagen innan. Efter en stund så är fisken landad.

Jag måste erkänna en sak. Jag hade velat vara där, inte i första hand för att vara den som krokat öringen, utan mer för att få dela upplevelsen, höra hur det lät där på stranden. Samtalet jag får lite senare avslöjar mycket om känslorna han har.
-Va fan häääänder, som Anders själv sa.

Dyret Eslind Gnaget Edition

Att under en säsong få kroka en insjööring på över fem kilo är en dröm för många av oss, att sen få två är på gränsen till overkligt. Att sen få ta dem på en eget bunden torrfluga måste vara näst intill en overklig känsla. Jag vet det nu, för jag har pratat med en som gjort det. Jag har hört via mobilen hur man låter. Jag måste säga att det var ett av de roligare samtalen jag fått. Att minuterna efter att en öring på 5,8 kilo drillats och återutsatts lyssna till fiskarens egna ord kändes häftigt. Hur skulle det då inte ha varit att vara med där på stranden. Sett Anders på skakiga ben och med ett gapgarv, som säkert hördes lång väg i den Härjedalska natten, stappla upp för att sen sjunka ner på stranden.


¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>

tisdag 30 augusti 2016

Allt blir så enkelt längs vår öringström.

Det är första arbetsdagarna efter sista vecka för i år i västra Jämtland, öringarnas förlovade land. Ljummet automatkaffe och två 24” skärmar som förmedlar måsten i en rasande takt. Självklart är jag glad över mitt jobb och efter många år så trivs jag igen men uppbrottet är hårt och bryskt, jag är långt ifrån klar med varken, Jämtland eller öringen. Jag brukar skriva om vemod och tomhet i mina texter om avsluten och det är verkligen så. Jag fylls av en känsla av vemod och sorg. 
En känsla som blir både starkare och svårare med åren.


Nästa år kliver jag in på den andra halvan av livet åldersmässigt. Även om drömmarna förmedlar än gammal man som i en framtid gör lätta vandringar längs strömmarna så får man vara realist och inse att tiden vi har kvar tillsammans, öringarna och jag, numera är kortare än den tid vi haft tillsammans.
Jag känner ingen stress över det faktum att jag blir 50 år eller att jag nu måste ”hinna” runt till alla mina drömvatten. Kommer jag inte iväg till Island, Slovenien eller någon annan exotisk plats så må de så vara, Jämtland fyller väl de behov jag har och vaket, det magiska vaket, är detsamma var helst mina vadarkängor för mig. Det är till och med så att kärleken till Jämtland troligtvis kommer att hålla mig kvar där istället för att ge mig iväg ut i världen.
I det fallet är jag en enkel man, ge mig en eld, en panna kokkaffe och några vänner att dela stunden med och jag är mer än väl tillfreds med tillvaron.
Nej ingen åldersstress här inte, möjligen för att det finns så många platser jag besökt genom åren och gärna vill tillbaka till. Fisket på fjället i små klara strömmar där knotiga fjällbjörkar ger landskapet karaktär. Sena augustidagar då vandringsfisken söker sig upp i strömmarna eller mörka tjärnar som ruvar på ljuvliga hemligheter.
Där finns också platser som jag ännu inte besökt men som jag i tanken under mörka vinterkvällar, med hjälp av kartor och något av alla kartprogram, vandrat längs.

Den största anledningen till att jag känner så här är öringen, den vackra gyllengula fjällöringen, en överlevare, en tuffing och den vackraste av alla fiskar.
Boende som jag är i Roslagen så är chansen till sådan fisk i stort sett lika med noll. Havsöringen undantaget. Kombinationen fisk, fiske och omgivning gör fjällöringen överlägsen allt annat. Havsöringsfisket är spännande och häftigt och vår skärgård är vacker och storslagen inte ett ord om något annat, men en liten fjällnära ström med klart vatten och en vakande öring är en pulshöjare långt innan flugan ens landat i vattnet.

 

En annan anledning är vännerna. Inför jakten på öringen är vi alla lika. Oavsett bakgrund, kunskaper eller andra livsåskådningar så bygger öringen broar åt oss. Tänker jag bakåt i tiden och återser vänner jag fiskat med så är det en salig röra som spretat åt alla håll både politiskt och statusmässigt. Där och då har våra ögon sett samma vak och våra hjärtan känt samma kärlek. En del vänner är för alltid borta och finns nu med som minnen längs strömmarna andra har jag med mig på mina äventyr idag och några har jag säkert inte ens träffat än. Det öringen gör med oss är magiskt och jag önskar att det skulle finnas flera sådana tillfällen i livet där vi kunde se saker lika klart som när vakringarna sprider sig ut över ett stilla sel.

Ibland släpper jag dock taget om trevligheterna kring elden och drar iväg längs stränderna på egna upptäcktsfärder. Kanske för att återse en vän som inte längre finns ibland oss eller för att själv få smyga på en vakande fisk som annars skulle skrämts om vi kommit fler. Ibland bara för att jag behöver ensamheten, stillheten och eftertanken. Har man som jag levt ett liv längs dessa fiskestigar så återkommer ofta ekon från det förflutna. Sätter jag mig ner så kan jag se mig själv som 10 åring komma gående med spinnspöt i handen, en silverdoctor knuten halvannan meter bakom platskulan och den beiga fiskväskan med en kungsfiskare på över axeln. Jag ser lycklig ut, ovetande om vad livet kommer att före med sig i form av glädje och sorg. Det händer att vi slår följe en bit, återupplever minnen tillsammans och jag låter den lille killens lycka smittar av sig. Han är och förblir min förebild och den jag försöker återvända till så ofta jag kan. 
Allt blir så enkelt längs vår öringström.



Endast en resa norrut återstår i år, då till Gimdalen och dess höstharrar. Små torrflugor på inte allt för lättflirtade harrar, nog så inspirerande men den största behållning med den resan är vännerna. Fisket bryts oftast tidigt då mörkret inte längre är vår vän. Vi kryper in i Kullagårdens värmande famn med god mat, dryck och det goda samtalet. Ett värdigt avslut på en sommarsäsong i Jämtland. 
Men när tystnaden kommer så far mina tankar iväg väster ut till längtans vakande öringarna.

¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>

söndag 28 augusti 2016

En sammanhängande följ av sju dagar.

En vecka, en sammanhängande följ av sju dagar. Ibland efterlängtad, ibland jobbig. Oftast masar den sig fram då siktet är inställt längre bort i kalendern och väl framme är den över strax efter den börjat.

Just den här veckan har jag gått och sett fram emot länge. Veckan då vi om än för bara några dagar skall försöka mota höstens antågande med sommarens sista svepande fluglinor över strömmen.
Truckförare, elektriker, kockar, it-tekniker, inspektörer eller vaktmästare, vi är alla lika. Samma förutsättningar, samma förhoppningar. Öringen varken ser eller gör någon skillnad på oss. Vi känner alla samma lycka när väl hugget kommer och samma uppgivenhet om den sen lossnar. Runt elden blandas högt med lågt och njutningen sköljs ner med en kåsa kokkaffe. Om livet ändå vore lika enkelt jämt eller rättare sagt, om vi människor ändå gjorde livet lite enklare.
Inte undra på att jag redan nu längtar upp till nästa gång vi alla ses igen.

SMHI och YR kunde inte enas, vädret såg ut att bli allt annat än trevligt vissa dagar. Men väl framme så skulle det visa sig att YR slog SMHI's prognos med hästlängder. Vädret blev kanon så kring det fanns inget att skylla på. Vattennivån var låg i ån och de mindre åarna stod knappt att känna igen. Jag håller alla mina tummar nu för att september skall bli blött så öringen kan ta sig upp till sina lekplatser.
Merparten av tiden lades på Storån för att söka den större fisken som börjat röra på sig.
I ett litet bakvatten lägger jag min stora Elkhair, låter den svepa med strömmen och ser hur en större öring backar upp mot flugan, tar den och vänder ner mot bottnen igen. Jag lyfter spöt och i samma stund rusar öringen genom höljan ut i strömmen och ner till nästa större grop. Jag följer efter på hala stenar, får stopp på den och styr den in i det lugnare vattnet. Öringen står stumt mot bottnen men ån är klar och där nere ser jag fisken. Nästan rusning tar fart, ut i strömmen, över till andra sidan för att sedan med viss övertalning komma tillbaka in i gropen. Ytterligare två tre rusningar innan jag ser den för första gången i ytan. Den är riktigt vacker, på väg att få sin lekfärg. Den ligger på sida, spänner sig, testar mig och spöt. Ingen vill ge sig. Flugan sitter hårt i nedre käken. Uppskattningsvis 3 kilo öring vispar till med stjärtspolen och försvinner ner mot bottnen. Återigen en rusning, en kortare innan jag får den åter till gropen.
Vi håller på i kanske 5-10 minuter. Jag gör felet att börja känna mig lugn, håller spöt spänt och låter fisken jobba sig trött. Den går rakt emot mig strax under ytan, jag famlar efter håven men släpper den tanken då den går in på det grunda vattnet, rusar sedan snabbt uppströms och ut i strömmen igen. Stenen sticker precis upp över ytan, tafsen lägger sig runt den och jag hinner inte flytta mig innan tafsen går av.
Tomhet, ilska över mitt lugn, denna tomhet. Fan fan....fan!
Den var riktigt vacker. Smärtan framstår som lite mindre då jag i alla fall fått se den.
Fan fan....fan!

Veckan går, flera av oss får skapliga öringar kring och strax under kilot. Kontakter finns med de bättre och vi ser fin fisk hoppa framför oss.
JP har en stor följare som endast nafsar lite i flugan innan han ser den vika av ut mot djupet igen.
Vi fiskar gamla kända vatten men också nya, jag njuter och önskar att e
n vecka var en sammanhängande följ av flera än sju dagar, i alla fall här och nu.       


-=Lite bilder från våra dagar=-

Utsikten från stugfönstret i Ottsjö tillhör Sveriges bästa, om inte DEN bästa.

Don Roberto i homepool

Ottfjällets behagliga skugga

 
En halv dags megawattsutsikt, sen fick det vara nog.
Några harrar blev det på den magiska Mullbänken.

Granaten tar igen sig mellan passen.

 

 
Storån, en spillra av sitt forna jag, men fortfarande vacker.
Hon döljer 
hemligheter som hon då och då delar med sig av om man vet att värna och inte ta henne för givet.

En eld, kokkaffe och vänner.
Jag är en enkel man med enkla önskemål.
 

Fluganberg med de vackraste som finns, en fjällöring.

 
Jag själv med en skönhet tagen på Eslind's Dyret Gnaget Edition.

Eslind "fångar dagen"

Swich swich med switchspöt. 

Granaten laddar.

Det är det HÄR det handlar om.
Detta är njutningen med flugfisket. 

 
Inte bara Nya Zeeland som har det.
Ginklara strömmar med skygg öring finns även i Jämtland.
 
Testade på ett nytt vatten. Första kastet gav denna.....

....Fluganberg var inte sämre han.
Denna tog i hans andra kast.
 
 
Tidig morgon på selet.

Granaten drillar harr

Den står utanför dörren och väntar.
Vemodets klocka är slagen, hösten är strömmens väntande gäst.

¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>

Stort Tack för kanontrevliga dagar i Paradiset.
Robert, Anders, John-Paul, Ulf och Lars.  


Dagar som i vinter kommer att vara min längtans värmande omslag.