tisdag 15 augusti 2017

Andra veckan - Storharren

(För första veckan, se föregående inlägg.)


Esa hade åkte hem, Bosse och Christina likaså. 
Kvar i byn var vi för ytterligare en vecka.

Denna fina harr, 50+, kunde inte låta bli en superpuppa original

 
Lite fotografering får man allt stå ut med innan återutsättningen

Redo att släppas.

Åns vatten sjönk nu i allt snabbare takt. Där vi knappt tog oss ut bara några dagar innan gick vi nu obehindrat. Innan vi skulle packa ihop och åka söderut så hade ån sjunkit kring 50cm, inte undra på att öringarna blev lite stirriga och ställde sig stilla där tryggheten fanns. Som tur är finns ju andra huggvilliga redo att ta deras plats.

Många fina kvällar blev det

Denna bäckslända landade på korkhandtaget och 
kröp runt en stund innan den for vidare.

Anneli på favoritplatsen

Främst var det aktiviteten kring kvällsfisket som avtog. Dagtid kunde öringen inte motstå sländorna som flöt förbi ovanför deras huvuden men när mörkret kom så lugnande hela strömmen ner sig. Då var förmiddagarna och tiden fram till lunch bättre. Då gick det att hitta fisk stående när land eller fisk som aktivt vandrade runt i sitt sökande efter föda.

The Paradise by night 

 
Krokad och landad harr

Anneli hade inte haft någon lycka under den gångna veckan så nu var fokus på att hon skulle få känna lite gung i spöt. Tacksam fisk då är ju harren. Ge den lite vatten, enstaka insekter att stiga mot och blanda sedan upp det med dina egna flugor så förr eller senare stiger den och tar just din fluga. På plats i det som vi brukar kalla Grustaget så gav jag tips om flugval till Anneli och medan hon satt sig för att knyta på så ställde jag mig vid strömmen släppte ut tafsen och lät den flyta runt i en grund ström bara en halvmeter ut från land. In kommer en fin harr, tar flugan och försvinner ut i strömmen igen. Efter håvning och återutsättning så visade det sig att den var drygt 50cm lång. Anneli rycker på axlarna nästan lite uppgivet, -Hur f*n gör du?!
Några kast senare så håvar hon sin harr bara en liten bit nedströms mig.

Dagens sista ljus

Med fjorton dagar tillgodo så kunde vi bryta fisket då och då för att ge oss ut på lite andra aktiviteter. Östersund var målet en av dagarna. Vi tog vägen ner över Hallen för att sen ta färjan över till stan. Nu är ju inte jag någon människa för de stora städerna så det blev ingen heldag på plats, men Östersund kunde checkas av.
Nästa avbrott i fisket blev en rundtur som tog oss via Åre/Duved vidare till Storulvån. Därifrån till Handöl för att vandra över hängbron vilket isig blev en skräckupplevelse. Inte för hängbron. Sådana har jag passerat massor under alla mina fjällvandringar utan mer för att bilnyckeln åkte ur jackfickan och hamnade mellan plankorna liggandes på en av de undre tvärgående plankorna. Av alla ställen den kunde ha fallit igenom på, så la den sig där!
Jag rörde mig väldigt försiktigt, plockade upp den och denna gång stängde jag jackfickan.


Storulvån och kanske främst utsikten därifrån söderut mot Sylarna tände lågan igen, kalfjäll, glaciärer (de som nu finns kvar) höga fjäll, ljungpiparens ensliga ton och vinden.
Jag saknar det riktiga kalfjället, jag saknar känslan av att vandra i fjällen.

Handölsforsen

 
T.v Sylarna - T.h Silverfallet på Snasarna

Tror det är fyra gånger som jag på ett eller annat sätt kommit till Sylarna.
Ibland från Ljungdalen via Helags och ibland via Blåhammaren och Snasarna.
Hemma i Roslagen kämpar min kära mor mot cancer och när jag på vägen ner från Storulvån såg det vackra Silverfallet på Snasarnas norra sluttning så blev jag tvungen och fota det och sen sända bilden till mor. Vi låg där hon och jag, en tidig morgon efter en nattvandring över Snasarna, och tog igen oss. Vi hade sett solen gå ned och gå upp igen på vår väg fram dit och nu hade vi bara branten ned och sen de sista kilometrarna kvar fram till Enafors. Fina minnen och som naturligtvis skapar en vilja om att återigen komma ut dit.  

Lite köldstel Ljungblåvinge

Jag är en mycket fiiiin man. Så jag tog nu Anneli på en utlandsresa också. Vi tog helt enkelt en sväng in i Norge, bara för att vi kunde. Sist men störst så stannade vi till vid Tännforsen. Middag intogs i Åre innan vi sent på kvällen efter drygt 40mils bilåkning åter var tillbaka i byn igen.

Dagen efter tog vi tidig start på dagen och redan i mina första kast så högg en fin Röding i ett av selen. Den vackert röda buken och de vita fenkanterna var en lika välkommen som vacker fångst och fullgjorde en fjällets trippel, en Jämtlandtrippel, öring, harr och röding. Alltid lika kul när det händer och efter några bilder fick den åter friheten tillbaka.

 
Otroligt vacker fisk

Vi började närma oss de sista dagarna fiske. För egen del var jag mer än lovligt nöjd med dagarna i byn. Med undantag av de två första dagarna och sedan vår sista dag undkom vi nästan alla regnskurar. Vi var ganska ofta nästan ensamma i strömmen och fisket hade varit väldigt bra. Kul att veckan när Esa var där blev så bra som den blev. Jag vet ju vad omgivningarna har att ge, men när man kommer som ny så är det kul att fisket blir bra. Vi hade fått mycket öring första veckan och när dessa drog sig undan lite, ja då klev andra in och förgyllde dagarna. Så skulle det också bli när vi väl var framme vi veckans sista fiskade timmar. 

Prövar lite smygfiske

Regnet kom ungefär samtidigt som jag tog första koppen morgonkaffe. Så istället för att plocka med grejerna för att komma ut så sjönk jag ner i soffan och tänkte mig en fiskefri sista dag. Vi började packa så smått de som kunde packas undan men så på eftermiddagen så sprack det upp.
En halvtimme senare satt vi i bilen på väg mot ån. Ett kort stopp vid Sätterån för att visa lite av vad ett smygfiske går ut på. Fisken steg mot Annelis flugor men ingen tog. Jag återutsatte några mindre öringar och tog med mig en rökharr. Det kom någon skur men nu var vi ju igång och jag hade inte givit upp hoppet om att hon skulle få kroka någonting mer. Återigen ner till harrströmmen vid grustaget. Min fluga satt för det mesta i spöringen när vi fiskade oss ned mot magasinet. Väl framme vid mynningen testade jag för första gången lite större och tyngre flugor, hade några dragningar men inget mer. Vi vände och började de sista stegen för denna resa. En bit uppströms står vi på ett fint stryk och fiskar båda två. Jag lägger min fluga precis i kanten i en av alla strömmarna.
Fisken bokstavligt talat kastar sig över min Elkhair. Redan när den tar ser jag att det är en stor harr, riktigt stor harr.
Jag som hade gått in i det där läget man har när man vet att detta är de sista kasten man gör fick ställa om. Ryggsäcken åker av snabbt, hela tiden med tunga rörelser i spöt. Den välver i utan, snurrar så pass att den snart ligger helt snarad av min tafs och jag kan ganska enkelt ta in harren. Glidande över håvkanten inser jag hur stor den faktiskt är.
Lossar min Elhair och sen blir det lite bilderna tagna innan den får simma tillbaka.
Sedan många år tillbaka så hade jag min topp i området på nästan 59cm, den här ökar på det med en centimeter.
Bara en gång tidigare har en så stor harr hamnat i  min håv. Det var en harr jag tog i Idsjöströmmen för några år sedan på 61cm.

Storån är speciell och att så här på mitt 50;e år få kroka en sådan stor fisk på den plats som kanske mest av allt tog mig vägen in till flugfisket, Grustaget, känns extra stort på något sätt.
En kort stund står den framför mina fötter innan den majestätiskt hissar segel för att sedan sväva ut i strömmen igen.
Jag knipsar av flugan, gör min vanliga ritual att sätta sista flugan kvar på platsen och vevar sedan in tafsen. Veckorna för mig är i och med detta fulländade, öring över kilot, vacker röding och nu denna otroliga fisk. 
Varför skall jag göra fler kast?
En ännu större?  

Sista kastets fisk, 60cm harr

 
Inte lika feta som de harrar man får nere 
i skogslandet men en riktigt grann fisk....

....klart man blir glad då.

Nej, det finns ingen anledning att fortsätta, varken fisken eller jag har något att vinna på det. Jag gjorde det som Bolt borde ha gjort, sluta när det var som allra bäst.

På stranden står Anneli, lika glad hon över fisken som jag men det känns inte som att hon är lika färdig som jag.
Jag visar henne platsen där min fisk tog. Står det en sådan stor harr där så är platsen bra och då står där säkert fler.
Hennes fluga hittar snart rätt drift och spöt kröker rejäl rygg, fisken bryter ytan och försvinner sedan. Den lossnar. Även det en stor fisk och hon fick i alla fall känna skillnaden på stor och liten harr. Några kast senare så kommer hennes sista fisk, tillika resans sista fisk. Två rökharrar har jag redan med mig så denna återfår sin frihet.
Fisket i Ottsjö sommaren 2017 är därmed över. Välkommen augustifisket 2017. 

Detta blev resans sista fisk

Det sköna denna gång var att bara några veckor framåt i tiden så skulle vi åter vara där så det var inte med några längtans och sorgliga miner som vi på lördagen packade bilen full och styrde söderut mot Roslagen.
Vi kramade om Lena och Peter och sa, på återseende.


¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>
Stort tack till:
Anneli för dessa veckor, hennes 50 års present till mig.

till Ottsjö by, mitt paradis och för allt du givit dessa år. Må vi få många fler fina år tillsammans
till Esa för våra dagar tillsammans
till kära Farbror och Christina
till Lena & Peter, dit vi känner oss väldigt välkomna.
till er andra som vi träffade på vid ån med Tomas i spetsen.


fredag 11 augusti 2017

1;a veckan - öring på hugget

Det är snart dags för ytterligare en vecka uppe i Ottsjö men innan det bär av så skulle jag vilja rapportera om den senaste resan.
Jag har sagt det i tidigare inlägg, detta är mitt 50;e år i byn.
Den plats som har betytt mest genom hela mitt liv och har varit en stor del i att jag blivit den jag är idag.  
Allt tog sin början 1967 då jag bara 6 månader gammal sövdes av min mor i barnvagnen längs grusvägen genom byn. Byn där jag sedan mer eller mindre vuxit upp. 
Det är inte utan att jag faktiskt är lite stolt. 
En del brukar fråga, 
- Hur kan du åka till samma plats år ut och år in?
Mitt svar brukar vara, åk dit, ge byn och området några dagar, sen kan du få ställa frågan igen om den fortfarande skulle vara aktuell.

Det är grått, luften är fuktig av regn. Molnen döljer topparna när den sveper fram längs fjällsidorna. Jag står på stranden vid Nulltjärnen som jag gjort så många gånger förr. Någonting fångar min tanke.

"En hund passerar mig, springer rakt ut i vattnet på den grunda stranden. Dyker med huvudet och kommer sen släpandes på en stor björkstock.
- Pappa, titta vad Donny har hittat!
Jag är kanske 5-6 år, springer omkring på stranden i pappas stora tjocka tröja för att få upp värmen efter badet. 
Syrran ligger i och kommer nog att göra så tills någon bär henne upp ur det mer eller mindre badvänliga vattnet.
Min far kommer gåendes längs stranden. Donny möter honom och visar stolt upp sitt fynd"

Skallen försvinner ut över tjärnen, ekon från en oskuldsfull tid.
Dis eller regn, jag vet inte. Svårt att känna skillnad. Jag blir fuktig i hela ansiktet.
Min far är sedan en tid borta och hemma kämpar min mor mot samma elaka sjukdom.
Vi är vuxna nu, syrran och jag. Livet har för oss, som för alla tagit och givit längs vägen.
Ottsjö som då var äventyren och lägereldarnas tid är idag någonting mer. 
Kvar finns lägereldarna och äventyren men nu fylls varje plats jag besöker av minnen.
Många av de vänner som jag vuxit upp med i byn är borta men många nya har kommit till längs vägen. Forsarna, fjällen och bäckarna är platser som ger tröst och lugn samtidigt som många av dem än idag kan fånga min totala uppmärksamhet och nyfikenhet. 
Jag drar upp dragkedjan på jackan, torkar en tår och vänder åter mot bilen.
  
I pappas något för stora tröja

Kära far och vår schäfer Donny i Nulltjärn någonstans kring -73/74

Nulltjärnen 2017


Utsikten från frukostbordet

Efter att ha tankat upp bilen i Järpen så åkte vi som vanligt direkt ner till ån för att se vattenstånd innan vi sedan åkte fram till byn. Redan när vi åkte över lilla Sätterån så insåg jag att vi hade lite att jobba med när det gällde vattenflöden. Minst sagt högt.
Bosse, min farbror och hans fru hade hört av sig tidigare om lite hjälp med att hitta boende uppe i byn. Då visste de inte att deras vecka var detsamma som vår första. Så när jag ringde upp honom på mobilen och frågade om resan gått bra, om stugan var fin och hur vädret var och samtidigt klev in i dörröppningen på deras stuga så var det med stora ord som han for upp ur soffan och kramade om mig.
Det var Bosse som i slutet av 70-talet visade på mig detta med flugfiske för första gången. Det skulle dröja innan jag kunde skaffa mig mitt första egna flugspö men sedan den dagen så fanns drömmen om byta spinnspö, kula och fluga mot ett riktigt flugspö.

Det blev inget fiske varken på lördagskvällen eller på söndagen. Regnet vräkte ner och jag tror helt enkelt att våren och sommaren på jobbet gjort att jag behövde någon dag för att landa och komma ner i den där sköna Jämtlandslunken.
På måndagen var vi dock igång och efter regn kommer solsken heter det ju, i vårt fall med tillägget kläckning.
I hårda vindar tog vi oss en fika tillsammans med Bosse i slänten på höjden. Regnet piskade och att ställa sig och flugfiska var inte att tänka på.
Bakom Ottfjället klarnade det upp och jag tyckte vi kunde vänta ut det övergående ovädret.


I väntan på bättre väder


Sländor överallt

Vinden la sig och snart började vackra ringar spridas ut över selet. Solen bröt igenom molnen, överallt små sländor som drev nedströms. Här och var även större Vulgator. Strömmen fylldes av vakande fisk, stilla vak där öring, harr och röding simmade runt och plockade i sig av de goda. Varje stigning avslutades med en inbjudande viftning med stjärtfenan. Kom mig knappt för att fiska. Stod istället och njöt och filmade skådespelet.

Mobilen ringer. Det är Esa, han är sugen som bara den på fiske och blir ju inte mindre sugen när jag berättar om mycket vakande fisk och stor fisk som slurpar vulgator mitt ute i ån. Han befinner sig på andra sidan fjället, men vägen runt tar lite tid.
Vi rullar hemåt för att vara klara med mat och annat när han anländer. 
Första kvällen blev en stillsam historia, vacker men relativt lugn. Den vakande fisken från dagen var som bortblåst. De kommande dagarna skulle däremot bli någonting helt annat.


Vid regnbågens slut

Vädret blev allt bättre, sländorna fortsatte att kläcka och fisken allt mer fokuserad på vad som fanns på ytan. De kommande dagarna kunde egentligen inte blivit bättre då jag hade med mig en vän som aldrig varit i området. Vi körde på med våra torrflugor både dag och natt. Var väl bara en kväll som Esa frångick torrflugan då han testade en udda fluga som öringen i ån gillade skarpt.


Jag själv med en fin öring som tog på en Bibio
Foto: Esa Fahlén

Denna öring blev den fisk som jag bidrog med till
matbordet, resten återutsattes med varlig hand.



Även Esa's skapliga öring fick bli grunden i middagen. 
Vardagslyx när det är som bäst.

Vakspaning

Tanken var att jag skulle ta med mig både Esa och Anneli runt på lite olika ställen för att visa upp vad som finns. Men när fisket var så bra som det var i ån så fanns egentligen ingen anledning till flytt. Sen var det ganska mycket vatten och att då låta Anneli som är en ovan vadare röra sig i mindre tillgängliga vatten kändes bara dumt. Hon hade svårt nog och vid några tillfällen så fick hon hänga mellan Esa och mig när vi vadade ut till fiskeplatserna. Tanken fanns på annan lösning, som bland annat innefattade en stor grön uppblåsbar krokodil eller markfrigolit från XL Bygg.
Den gröna krokodilen avsade jag mig långt innan den ens hade fått något större fäste som idé. Om jag nu på något sätt jobbat upp ett rykte i området så är det inte med en stor grön uppblåsbar krokodil under armen och flugspöna i den andra. 
Frigoliten och tanken på att flyta de metrar där hon inte bottnade tog hon dock så långt att vi faktiskt hamnade på XL Bygg i Undersåker.
Nåväl, historien lär berättas på firman, om kvinnan som med beslutsam min försökte övertala killarna i disken om det förträffliga i att de skulle sälja henne ett frigolitblock som hon sedan kunde flyta på i strömmen.
- Ska du flyta på det i strömmen? han försöker dölja sitt skratt samtidigt som han ville bemöta sin kund med någon form av värdighet.
- Nääää, vet du, jag tror inte det? 
- Ja men!! Den är en jättekort bit, vilt gestikulerande försöker hon påvisa det mycket vettiga i att ge sig ut i strömmen på ett sådant.
Väl ute ur affären så får vi oss ett gott skratt när hon återger det hela.
Något frigolitblock blev det inte. Förståndiga killar.

Glad fiskare med vacker Jämtlandsöring

Catch and Release

Detta är också att flugfiska. 
Anneli tar igen sig på sin lilla favoritudde.

Efter bara någon dags hängande mellan oss så hade vattnet sjunkit så pass att även Anneli tog sig ut till fiskeplatsen. Fisket flyter på bra för oss, öringen jagar aktivt och det är inte långt mellan huggen. Bortsett från några enstaka mindre fiskar så är det fin fisk som är igång. Vid ett av våra sista kvällspass den första veckan så dubbeldrillar Esa och jag två fina fiskar som båda låg kring kilot och en bit däröver. 

Small Spotted beauty

Anneli kämpar på. 
Hugger gör de men det är detta med att kroka dem

Snabbt foto sen tillbaka
Foto: Anneli Almqvist

Fläckig kärlek precis innan den gick tillbaka

Rund och trind sländjägare

När veckan började närma sig sitt slut så hade Esa lyckats med en Jämtlands 2,5;a. Öring, Harr och Bäckröding. En full trippel måste ju ändå vara en äkta röding. Det som möjligen oroade mig med den var att Bäckrödingen fångades ute i Storån. Att den finns i de mindre bäckarna och åarna som mynnar i ån vet jag men detta är första gången som jag sett en tagen i Storån.

Torsdag kväll, vi sitter vi ån och pratar igenom de gångna dagarna och det är ingen tvekan om att han är ytterligare en av dem som gillat det han har fått se och då var det ju endast ett litet skrap på ytan av vad som egentligen finns i fiskeväg i området. Att vi sen prickade så rätt i tiden med kläckningen måste ju anses som en bonus. 
Vi har sett riktigt fin fisk visa sig och jag har vi ett tillfälle drillat en riktig goding ett tag innan den sen hoppade av.
Anneli har kämpat på under veckan, kastningen går bättre och bättre men detta med att kroka fisken i relativt stilla vatten är inte lätt.
Men det skulle vi råda bot på under vecka två.
Det är kul att få planera och sätta ihop fisket för någon och att det blir så lyckat.
Fredag morgon lämnar Esa Ottsjö och Anneli och jag tar en städ och tvättdag. 
Åker en sväng och bunkrar lite varor. Röker några öringar åt Bosse och Christina som de tagit vid ett besök vid en av alla tjärnar som finns i området. 
På lördag förmiddag vinkar vi sedan även av dem och vi kan börja ladda för vecka nummer två. 


¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>





tisdag 11 juli 2017

Butterfly Go

Längs fjärilsvägen

Asknätfjäril

Himlen är blå, inte ett moln syns. Som ett penseldrag av färg och form kantar blommor och mängder av olika gröna växter den smala grusvägen som jag går på. Dofter i alla dess nyanser slår emot mig. Bakom väggen av blommor trängs buskage och träd. Värmen är påtaglig och bromsarna trängs i luftrummet omkring mig.
Så sitter den plötsligt där, Asknätfjärilen. Vi träffas alltid här, i samma område varje år. Men i år har sommaren varit kall och blåsig så detta blir kanske både vårt första och samtidigt sista möte för året. 
Asknäten flyger endast en kort period på året, från mitten av juni och in i juli.
Den är till skillnad från andra fjärilsarter lugn och ger mig tid att fota den innan den drar vidare. Jag är flugfiskare och det här är en blogg som handlar om fiske i första hand, men den som förstår känslan när man tagit sig osedd fram till den lilla ån, sett öringen stå tryggt och vaka och sedan lagt ut flugan och lyckats håva den vackraste av fiskar, ja den förstår nog känslan när man slutligen får en vacker och kanske till och med ovanlig fjäril på bild.

 
Asknätfjäril

Väddnätfjäril (kallas även ärenprisnätfjäril)

 
Ängsnätfjäril

Det finns fjärilar som gör mig extra glad när jag ser dem. Nätfjärilarna tillhör absolut dem. Några av dem så hotade att de är upptagna på röda listan som kraftig missgynnad eller utrotningshotad. Då gör det mig extra glad att flera av dem går att finna här i Roslagen, inte alls långt ifrån där jag bor. Visserligen små lokaler men det finns här och arbete pågår för att både hjälpa och skydda dem. 

Fjärilarna är den mest artrika av alla djurgrupper i Sverige. Det finns ca 2 800 fjärilar i Sverige, var av drygt 120 är så kallad dagflygande fjärilar.
Av dessa så har jag sett ett 60-tal och fått närmare 60 på bild.
Som ni förstår finns det ett glapp mellan fotograferade och sedda fjärilar, för så är det, vissa av dem....host..Aurora... är svårare att få på bild en andra..host..Aurora...

Men de andra närmare 2700 då säger ni?
Ja då handlar det om gruppen som vi allmänt kallar för nattfjärilar. 

Dessa kan jag inte säga att jag jagar men dyker de upp så fotar jag naturligtvis. Dagtid är de oftast vilande, hängande undertill på växter, väl kamouflerade och gömda på någon trädstam eller så har de krupit in någonstans. Svårfotade minst sagt som vissa andra.  ...host aurora..


Dagfjärilsmätare

 
 T.v Brunsprötad Skymningssvärmare och T.h Allmän Snabelsvärmare

Vågbräddad lavmätare

Jag och Lasse har gjort några tappra försök som test hemma på gården nattetid med lakan och stark lampa. Man kan bli förvånad över hur mycket vackra fjärilar som kommer fram. 
I den här gruppen fjärilar så finns också några av mina riktiga favoriter, svärmarna. Eller rättare sagt de stora svärmarna som till exempel den otroligt vackra Allmänna Snabelsvärmaren. Underbara skapelser som påminner om kolibrier när de far från blomma till blomma i sitt födosök.
Det finns också fjärilar i den här gruppen som är dagaktiva dit hör två av mina andra favoriter, Bastardsvärmarna och Humlelik dagsvärmare.

 
Bastardsvärmare


 
Humlelik Dagsvärmare


Fjärilar som hobby är egentligen ganska enkelt, så länge det handlar om själva letandet. Det är när det kommer till fotograferingen ... host aurora ... som det svåra kommer, för att inte tala om att artbestämma dem när du väl sitter framför datorn.
Några av de svåraste för en glad amatör som jag själv anser jag gruppen Pärlemorfjärilarna och Blåvingarna vara. Ovansidan är på flera av dem väldigt lika, här är det istället undersidan som slutligen avgör vilken art det är.
Fotograferandet kan vara svårt för att inte säga omöjligt ibland .... host aurora... då man både måste ha ovan och undersidan för att riktigt vara säker på vilken art man sett. Därtill skall sägas att det finns fjärilar som nästan aldrig slår ut med vingarna och så finns de som nästan aldrig slår ihop dem.
Tvång är inte min grej och smicker biter inte på dom, så det blir till att fota, vänta, fota igen, vänta, springa ikapp, fota, vänta och så börjar det hela om igen.

Blåvingarna tillhör en grupp som allmänt brukar kallas Juvelvingar, vilket inte alls är svårt att förstå när man kommer dem nära.
Gruppen Juvelvingar delas in i antal undergruppen, Blåvingar, Guldvingar och Snabbvingar.

 
T.v Violettkantad Gulkdvinge och T.h Mindre Guldvinge


Vitfläckig Guldvinge

Puktörneblåvinge

 
T.v Silverblåvinge och T.h Midsommarblåvinge

Eldsnabbvinge

....fota, vänta, fota igen, vänta, springa ikapp, fota, vänta 
och så börjar det hela om igen.
Just här är det Lasse som fått tag på en Aspfjäril.

Förutom några av våra sällsynta Nätfjärilar så har jag haft förmånen att få fotografera några andra riktiga rariteter. Däribland Svartfläckig Blåvinge, Violett Guldvinge och Mnemosynefjärilen. Speciellt gäller det Mnemosynen och den Svartfläckiga Blåvingen som båda var på randen till helt utrotade men där det nu pågår arbeten med att rädda dessa arter. De två sistnämnda finns också de i Roslagen på delvis hemliga platser den Violetta Guldvingen hittade Lasse och jag under en fiskeresa nu vid midsommar på en skjutbana.
Hur vi hamnade på en skjutbana långt ifrån rinnande vatten då tanken var att vi skulle flugfiska kan man ju undra. Egentligen inte så svårt, av samma kärlek som får oss att åka norrut för flugfisket så är det samma känslor som locka oss att åka på ett tips om en ovanlig fjäril. Svårare än så behöver det inte vara.  

Svartfläckig Blåvinge

 
Violett Guldvinge

Mnemosynefjärilen
    
Aberrativ (avvikelse från det normala) Prydlig Pärlemorfjäril
Det var när jag sökte efter Väddnätfjärilen som denna dök upp. Ovanliga men förekommande korsningar eller färgavvikelser finns och detta är en sådan.

Jag kan väl inte göra ett sådant här inlägg utan att nämna våra Rolls Royce bland fjärilar, de stora segelflygarna dit till exempel Makaonen, Hagtornen och Sorgmanteln hör. Stora vackra fjärilar som mer påminner om de vi ser på tv än vad vi tror finns i vår egen fauna.



Drygt 120 dagfjärilar och närmare 2700 nattfjärilar. Sveriges artrikedom när det kommer till dessa vackra varelser är stor och många av dem är otroligt vackra bara vi ger oss tid att stanna upp och ta en närmare titt.

Tyvärr så lever de flesta fjärilarna idag under hot och många av dem är på väg att försvinna. Det största problemet är att hagar och ängsmarker försvinner i allt högra takt. Den landskapsmosaik som tidigare fanns är idag nästan helt borta och i och med det så har många fjärilar förlorat sina värdväxter och larverna dör.
Det storskaliga, monotona jord- och skogsbrukslandskapet passar inte alls. Fjärilarna behöver större sammanhängande ängsmarker med variation och inte den likriktning vi idag ser. Det är också därför som tidigare stora områden idag istället omnämns som lokaler, alltså små områden där vissa arter går att finna.

Kan vi inte göra någon för att vända utvecklingen?
En lösning kan vara att man slutar att klippa i vägkanter och diken, speciellt på mindre allmänna vägar och små grusvägar. Där finns oftast en stor artrikedom bland växter och örter om man låter bli att klippa. Som det nu oftast ser ut så återstår ofta bara en steril gräsöken.
Alla små grusvägar borde beläggas med klippförbud och helst så ser jag att man också anlägger skyddszoner intill vägen så att inte avverkningen av skogen tar sig ända fram till vägkanten.

Lite till mans kan vi också hjälpa till. Låt en del av din trädgård få vara lite "vildvuxen" eller varför inte anlägga en fjärils rabatt.
När jag flyttade in i mitt nuvarande boende så fanns där inte en fjäril.

Men sedan tre/fyra år så har jag lagt ner lite energi på att hjälpa dem på traven. Det är inte mycket arbete som behövs, men resultatet är slående. Förra året hade jag 17 olika arter på besök i min trädgård under sommaren.

Så slutligen, när du vilar från flugfisket, eller någon annan av dina hobbys, varför inte ta din kamera och gå en sväng. Det du kommer att se är en värld full av variationer i färger och utseende, många av dem väldigt vackra.
Eller är du en sådan som ofta ger dig ut med mobilen och kör Pokémon Go, stänga ner den appen, starta kameran på mobilen och ge dig ut på lite Butterfly Go istället.

Just det, höll ju på att glömma. 
Vi har något otalt han och jag. Jag har tillbringat rätt mycket tid i jakten på en bra bild av honom men nej då, han vägrar låta autofokusen hinna ikapp honom. Den jag pratar om är såklart Aurorafjärilen, fjärilsvärldens lilla gokart. 


Bilden lånad från Wikipedia
https://sv.wikipedia.org/wiki/Aurorafj%C3%A4ril

En synnerligen stressad fjäril som inte sitter still några längre stunder. Avpatrullerar ofta stora områden i anslutning till ängsmarker eller längs vägar i sitt sökande efter föda eller en partner. Sedan tre år nu, tätt följd av mig med så här långt ända resultat, en handfull suddiga bilder då den flyger ur bild.
Men skam den som ger sig, en gång kommer han att sitta där och kameran och jag kommer att vara redo. 
Då vill det till att jag inte slarvar bort tillfället med motsol, batteritorsk, shorts ibland brännässlor eller varför inte hostar till, som sist ...host aurora.