Rospiggen Fiske: augusti 2015

Svårt att inte gilla den här utsikten till morgonkaffet.

Sjön ligger nästintill spegelblank och fjällen badar i solsken när vi åker de sista fem kilometrarna in mot byn. Det blev ju ingen tripp i midsommartid så det var inte utan att jag gått med en längtan igenom hela sommaren att få komma upp, eller "hem" till, som jag ibland säger.
Med oss i bagaget hade vi grejer för att möta områdets hetsiga öringar, mer än nog trodde vi, vilket skulle visa sig vara en väldigt falsk trygghet vi invaggat oss i.

Jag slog mig ner till bordet för en tidig middag tillsammans med samma sättning som under förra årets öringvecka, JP, Fluganberg och nu också Granaten, som tyvärr inte kunde följa med förra året. Några tuggor av maten och sedan var planeringen igång inför kvällen och veckans första fisketur. Med många mil i benen så föll valet på en lättillgänglig plats där vi kunde blanda fiske med gemytligt lördagsmys på en öringstrand. Inspektör'n slöt också upp och snart hade vardagen släppt sitt grepp om oss. De krokades och återutsattes både öring och harr under kvällen men vi fick också en försmak på veckans stora bekymmer, då några av oss, efter kontakt med lite rejälare fisk, fick veva in och knyta på en ny fluga på tafsen.

JP visar på två bra sätt att vänta in öringhuggen på.

Två måsten vid Flugfiske på öring, eld och sotad kokpanna.

De första dagarnas fiske lades alla på samma plats, solen bokstavligt talat stekte oss och när sedan kvällen kom och man fortsatt var varm från dagen, gjorde myggen och knotten oss sällskap. Öringfisket de första dagarna i solen gick bra, mycket fisk igång även om det riktigt stora fortsatt gav oss bekymmer. För varje gång åns större fiskar steg och tog våra flugor så slet dom av tafsen, vi bytte upp oss hela tiden och mot slutet av veckan så fiskade vi alla med 0,27 och uppåt, även fluorocarbon testades, men samma sak, snapp och det var bara att veva in.

Om det hänt en av oss, så hade man kunnat börja fundera på knutar och annat, men det hände oss alla. Vid sista dagens fiske fick jag mitt kanske brutalaste hugg på många många år, fisken högg i kanten av strömmen på en rigg av dubbla tuber och trekrok, en kombo jag fått för att testa av Erik Orre. Tafsen var 0,27 heldragen tafs och spöt en klass 8;ans Guideline.

Jag hade sett fisken hoppa några gånger och fick nu läge att pröva på den, lade tuberna mitt i strömmen, lät dem sjunka lite och sedan lyfte jag spöt och började ta hem, hugget kom stenhårt och jag släppte efter lite lina och försökte lyfta utan att lyckas, 3-4 tunga gung och sedan kom linan tillbaka nästan som en gummisnodd och bildade en hög vid mina fötter och ner i vattnet, tuberna borta.

Att döma av de fiskar vi landade så hade sommaren varit hård på dem, ganska tunna och inte så mycket buk på dom. Kanske ligger svaret på vårt problem där, hungriga öringar som dessutom börjat göra sig färdiga för lek. För även de minsta öringarna tog våra flugor stenhårt, så pass att vi faktiskt blev förvånade.

Trist för oss att vi inte fick se någon av fiskarna, så när som på JP´s som gjorde luftsprång innan den steg av. Ännu mer trist att fisken fick med sig våra flugor, men ingen kan klandra oss för att vi inte försökte ändra på både tafsar, knutar och flugval.

Café Turkos och Restaurang Ridvadet.

Femstjärnigt.

Haaaarrrrrpojken....

Fluganberg on the spot

JP fixar kaffeveden medans Granaten kör av udden

En ratsplats som jag, min far och Kungsgårdar'n ställde iordning för över 30 år sedan.
Stocken vi bar dit ligger kvar om än lite sliten och eldstaden finns också kvar.

Utsikten skvallrar om varför vi valde platsen.

Minnen sköljer ofta över mig här.

Fluganberg drillar bättre fisk, som även den snodde flugan.

Långzoom och kväll gjorde det svårt att fotografera.

Fluganberg påväg mot JP's iordningställda eld.

Vi körde på platser som var heta och först när det kom lite efterlängtat gråväder bytte vi delvis kraftverksskapade lugna sel, då Håckrendammen stod över sina bredder, mot strida forsar i turkosa vatten.

I den här typen av vatten trivs jag, lägga ut flugan och sedan låta den leta sig genom små bakvatten och djupa gropar efter någon som vill hugga. Vattnet i denna å är kallt och otroligt klart och framför allt, väldigt svårfiskat. Trots storleken på strömmen gäller det att smyga och fiska på så lång lina man klarar av att få ut. Den större fisken skyggar direkt om du kastar en skugga ut över vattnet eller vadar oförsiktigt fram mot den tilltänkta fiskeplatsen. Inspektör'n och hans trogne vackra vän Candella, som aldrig varit i dessa vatten, gjorde oss sällskap vid ett av tillfällena och var inte besviken efteråt.

Scenerierna och landskapet tillsammans med det otroligt klara vattnet gör bara promenaden väl värd, även om det är allt annat än lätt delvis. Ån gömmer hemligheter och det finns egentligen två sätt att lyckas i den, tur eller lång erfarenhet, och ibland båda samtidigt.

Fluganberg drillar i turkosa vatten.

(Se filmen nedan - Kugghjulet och välj 1080HD för bästa kvalitet)

Granaten och jag filmade lite i den klara ån.

Små öringar står det många av på flera platser, så vid fiske här gör man klokt i att välja större flugor med lite svans, då sållar man ganska hårt bland de krokade fiskarna, även om det ibland finns små rackare med mycket vilja och god aptit.
Detta är inget vatten man går ner till och tar hem fisk efter fisk ifrån. Ån är näringsfattig och känslig men också en viktig reproduktionså för Ottsjön inte minst.
Genom alla mina år vid ån så är det möjligen en handfull öringar som fått följa mig hem, resten har återutsatts och de som tagits med är fisk som krokats väldigt illa.
Även här hade vi kontakt med bättre fisk och det var tillslut JP som lyckades landa en bättre öring.
Vill man läsa mer om ån och området kring den så är mitt tips, Vattenriket i Vålådalen av och med Ingemar Näslund och Micke Sundberg. Länk här

JP med besökets bästa fisk

Liten blir stor

Fiskekompisar

JP is sitting in the rock of the bay...ehh river

Granaten fiskar sig nedströms

Kaffepausen under dagen intogs på Café Turkos och efter att ha ätit gulaschsoppa på Restaurang Ridvadet så intog vi de djupa lugna selen igen för lite nattfiske. Och vilken natt det blev. En stjärnklar himmel bjöd på ett otroligt skådespel när norrskensflammorna jagade ikapp ovanför oss. Ett tag kändes det som vi stod rakt under det då det bildade en stjärnform rakt ovanför våra huvuden. Öringsfisket blev därefter och i takt med tilltagande skådespel ställdes spöna åt sidan och snart låg eller stod vi på stranden och bara gapade.

Norrsken över ån

Det hotande regnmängderna gjorde att kraftbolaget fick kalla kårar och de valde att öppna och släppa på vatten ur Håckrenmagasinet, vilket fick till följd att längre upp i ån där vi höll till så sjönk vattnet över 2 decimeter bara över en natt, öringen gillar inte sånt och deras motmedel är att antingen ge sig av upp mot lekplatserna eller backa längre ner i ån. Med detta i bagaget så valde vi att ta en vilokväll och njuta lite god mat och mys hemma i stugan. Dagen efter, vår sista fiskedag så var ån återigen påväg upp i nivå, regnandet gav sig och efter en tur längs den turkosa ån så var vi tillbaka nere i selen igen. Fortfarande lite oroliga efter de fladdrande nivåerna så var fisket svårt, men efter lite letande så kom tillslut det där hugget jag nämnde tidigare och JP gjorde sin vana trogen och krokade en bättre fisk lite längre nerströms.
Veckan var över och när jag skulle till och släcka lampan denna sista natt så kunde jag inte annat än somna med ett leende. Fisk hade jag fått och haft kontakt med, fått umgåtts med härliga vänner och naturen och allt därtill hade flörtat vilt med oss både i omgivningarna och uppe i himlavalvet. Vädret fanns inget att invända mot, att under de flesta dagarna så här en sista augustivecka kunna fiska i t-shirt är inget annat än gött.

Veckan bjöd dock på en liten snubbeltråd:
Jag ska inte svära ve och förbannelse över kraftverken, ni vet vad jag tycker i frågan, bara konstatera att området skulle må bra av en något lägre maxnivå än den man nu tummar på hela tiden. Hörde mig för lite och de flesta man pratade med som delvis lever på besökare som vill fiska vittnar om en väldigt dålig sommar, med folk som i ilska åkt hem, besvikna trogna besökare och väldigt trög fiske för många.
Det är bara att konstatera, att det är inte lätt att leva på fiskturism i ett område som har alla möjligheter att kunna vara/bli något riktigt bra, om det i slutet av alla vattendrag sitter en gniden kraftbolagsdirektör med makten över öppna och stänga knappen.
Nämner man nu dessa tankar, om sänkt maxnivå, till en sådan så misstänker jag att denne kommer kippa så mycket efter andan att rutorna åker ur fönstren, att knogarna skulle vitna av det fasta greppen om vinstplånboken och doften av egoism skulle spridas som sur doft i hela rummet. Liknande bolag som än gång i tiden byggde dessa dammar med förljugna löften om satsningar i inlandskommunerna.