P.S Sista sommaren

Kan det vara så?

Att en sedan 35 år lång kärlek, har lämnat mig?

Jag var nog i sjuårsåldern när jag första gången träffade henne, och det var förälskelse från första dagen.

Då, på den tiden med ett tre meters toppknutet metspö i handen.

Med tiden har vi lärt känna varandra allt bättre och bättre.

Jag har lärt mig förstå henne och tyda hennes små tecken.

Försynta små signaler som bara nära vänner kan tyda.

Numera går jag utmed hennes pulserande andetag med mitt flugspö i handen och finner ett lugn, precis det som inträffar när två riktigt goda vänner möts, trygghet och nyfikenhet på samma gång.

Jag kan varje sten, varje bakvatten, ändå fortsätter hon lära mig mer.

Mitt sätt att fiska, mitt sätt att behandla ett vatten och livet som finns både i strömmen men också runt den, allt har hon lärt mig genom åren. Hela tiden med varlig hand har jag njutit av stunderna vi fått tillsammans.

Små korta öar av upplevelse i mitt liv. Nu skall hon allt för tidigt i mitt liv bli mitt minne istället för min dröm.

Kanske får vi inte träffas mer?

Hon kommer att fattas mig, min dröm, min å!

P.S Sista sommaren