Öringrace som kom av sig

Alltid samma förväntan och samma snack i bilen på väg upp mot fiske.

Det bubblas om platser och turordning, när skall olika heta ställen testas och så vidare.

Denna resa var inget undantag, men nog borde vi anat vad som komma skulle när vi gjorde ett stopp utmed Ljusnan strax ovannför Öjeforsens kraftverk. Den normalt torrlagda och stenfyllda fåran var nu ett mer eller mindre vrålande monster.

Ljusnan, inte riktigt som vi är vana att se den.

Nu är ju inte vi de som hänger läpp för det utan fortsatte glatt resan upp mot Ottsjö.

Första dagen gick mest åt att reka kring ån för att se vattenstånd och var fisken var igång. Även det borde varit ett varningstecken för oss för fisken vakade väldigt sparsamt och nedre delen av Storån var i princip borta till förmån för råämnet till vinterns kilowatttimmar.

Fluganberg hann dock med att under dagens fiske kroka en fin harr på 48cm och 1,1kg innan vi bröt för middag i det fria och nya tag i en annan ström.

Fluganberg med håvad harr

Den nya strömmen var inte heller den så mycket till ström, vattnet stod högt upp på gräsängarna och endast de minsta öringarna var hemma, så små att dom mestadels bara åstadkom en blöt fluga vid sina försök till hugg.

Fluganberg vadar bland grästuvorna

Ett sms från Flugbindar´n och vi var raskt påväg mot ny plats för en träff. Redan vid vår uppfärd till Ottsjö hade vi träffats då några av hans flugor bytte ägare och hamnade i min ask. Nu skulle vi vänta in mörker och förhoppningsvis lite bättre öring tillsammans.
Av öringen syntes intet men en trevlig stund fick vi tillsammans i skymningen.
Ny dag, ny plats och nya tag.
Vi vandrade längs kanske den vackraste av åar i hela området, kristallklart vatten och med skiftande karaktär ringlar den sig fram från kalfjället ner mot skogslandet. Vi gjorde tre nedslag utmed dess stränder och fångade även här små öringar som snabbt fick gå tillbaka.

Granaten vid Ingeborgsfallet

Middag i stugvärmen och sedan åter ner för att invänta mörker. Den här kvällen skulle vi ändå få se och framför allt höra att åns stora öringar ändå fanns därute. Vid tre tillfällen var en av åns större öringar upp och visade sig med ljudliga plask, en av gångerna inom kastavstånd från där jag stod, tyvärr med flugan i ena handen och tafsen i den andra under ett flugbyte.
Även denna kväll avslutades med ett återseende vid åns övre delar då jag stötte ihop med Jens (Öringryggar och Sländspröt) som numera är nybliven jämte.

En öringfiskares dilemma

Tredje dagen och den analkande hösten gjorde att tillfälligt stopp till förmån för sommaren. En varm skön och solig kväll tillbringades åter vid ån. En sådan där kväll som ger fina minnesbilder till den kommande vintern och som lägger ett nästan för vackert skimmer över en öringfiskares själ. För nog är det väl så att både fiskaren och öringen vill egentligen ha lite gråväder och mörker för att det om möjligt skall bli något möte dem i mellan. Men vi var inte alls avigt inställda till kvällen utan njöt av den så länge solen var uppe.

Granaten fiskar i utloppet i storhöljan

Fluganberg gör det enda rätta, inväntar mörker och njuter
av omgivningarna och den vackra kvällen

Granaten testar åns blanka yta i hopp att locka någon från botten

En kväll vid ån laddar batterierna inför vintern

Kvällen kom, men i takt med att mörkret föll avtog all aktivitet på ytan så väntan tog slut och vi lämnade ån bakom oss.

Sista dagens fiske förlades nu istället på de sträckor som ändå visat lite aktivitet, i alla fall från harren och ganska snart hade även jag fått kroka en fin harr på 48cm, denna dock inte fullt på kilot. Hade ytterligare en på kroken innan den hoppade av och resten av tiden gäckade småharrar i storleken 30-35cm oss i strömmen, vissa även ännu mindre. Många krokades och återutsattes men många blötte bara våra flugor.

Ett gott tecken dock att det finns så mycket harr, som om dom får gå kvar i ån kan ge riktigt fint harrfiske om några år.

På eftermiddagen kom en kort men ganska intensiv regnskur, jag bytte fluga till lite större buskigare och mitt i regnskuren så fick jag tre öringar på kanske 6 till 7 kast. Den största av dom på cirka 4hg. Alla återutsattes men visar bara att ruskvädret lockar öringen till lite mera aktivitet.

Så fort regnet la sig försvann också öringarna.

Min 48cm Harr (Foto Fluganberg)

Båda våra harrar hade sten och snäckor i magen, vilket säger var i ån fisken höll till. Kanske inte så konstigt med tanke på omständigheterna vi och fisken ställdes inför. Bara under våra dagar vid ån steg vattenmagasinet med 40cm och åns dalgång är ett av ställena som vattnet har någonstans att ta vägen.
Med dom förutsättningarna så är det inte så konstigt att årets resa kanske, totalt sett, är en av mina sämre någonsin i området, och då har jag ändå fiskat där i snart 40 år.
Inte upplevelsemässigt dock, utan bara om vi ser till fisket. Tur då att man kan uppskatta en sådan här resa ändå. Men en sak står klart, om kraftbolagen ens antyder vattenbrist i vinter så är deras lögn lika tung som deras inkomstkonto. För det är inte bara i jämtland som vattenmagasinen är fyllda till bredden.
Nu återstår endast en resa norrut för detta år. Vecka 38 bär det av upp till Idsjöströmmen och fiske på höstharr i Gimdalen under några dagar.
Men tills dess skall jag få mina vadare, Vision Gillie, utbytta, för så här blöt och kall har jag inte varit på länge. Laminatet mellan yttre och inre delen av vadarna hade släppt i höjd med rumpan på ett ställe och med så här mycket vatten så var det djupvadning som gällde varje dag och det kalla vattnet kunde obehindrat ta sig in blöta ner och sedan rinna väldigt kallt ner för benet till neoprensockan.

Minnesbilder för kommande vinter

.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸ ><((((º>