Inget ämne är så omskrivet så som Catch and Release känns det som.
Antingen är man för det eller så är man emot känns det som, när man läser inlägg och debatter på nätet. Och ännu värre blir det om man ställer frågan utanför sportfiskevärlden.
Där har jag under det senaste året läst i ett flertal insändare från männsikor som har klart bestämda åsikter om detta med att återutsätta fisk efter fångsten, alltså så kallad Catch and Release.
Det har varit allt från att man sett döda gösar flyta iland i sjöar på grund utav detta, till att man liknar detta med att som jägare gå ut och skjuta djuren med bedövningspilar för att fota, väga och sen väcka till liv igen.
Nå väl, alla har rätt till en egan åsikt så jag tänker inte raljera över detta utan istället beskriva mina egna erfarenheter men också tipsa om ett norskt forskningsprojekt, som kanske äntligen ger oss alla, oavsett vilken grupp vi tillhör, svaret på denna fråga om Catch and release vara eller inte vara.
Först och främst, vilket jag tror att vi alla kan ställa oss bakom, en rätt återutsatt fisk ges möjligheten att reproducera sig och därmed ge nytt liv till det vattendrag den lever sitt liv i. Det är den första och kanske viktigaste anledningen, den andra, inte alls att förakta för oss sportfiskare, en återutsatt fisk får chansen att växa sig större.
Tar man sen och slår ihop dessa två viktiga fakta och sen lägger till ett sportfisket så förstår man att detta ger ett attraktivt fiske på storvuxen fisk med bra gener.
Det innebär alltså, att när våra drömmar tinar upp från sin vinterdvala, där vi suttit planerat för våra fisketurer, oavsett vi skall åka runt halva jorden eller hålla oss på hemmaplan, så är det ingen tillfällighet som gör att den riktigt stora harren eller öringen stiger till våra flugor.
Det bygger oftast på att man i det vattnet gjort ett val att värna sitt vatten, exempelvis med fångstfönster alt ren catch and release.
Vi pratar alltså inte om någon regnbågsfylld pöl med fiskar lika höga som långa och där den enda väl utvecklade fenan är fettfenan. Nej, nu pratar vi om vilda fiskar i de få orörda vattendrag vi har i landet.
När du står där med din drömharr eller öring så är det ett jättejobb som ligger bakom och där initiativtagarna allt som oftast har fått utstå både det ena eller det andra när man valt sin väg för vattnet, catch and release, endast flugfiske, ingen agnad krok, bara fiske från strand och så vidare.
Man har valt att skydda resursen, för att ge fisken minst lika stor, om inte större chans en själva fiskaren.
Jag som i dryga 40 år har fiskat västra Jämtland har sen vuxen ålder försökt förmå fiskevårdsföreningen där jag oftast håller till att inse vilken liten skatt de ändå sitter på, och detta trots att vattnet i sin slutdel är reglerat.
Jag har velat att de skall höja minimimåtten, införa fångstbegränsningar, höja kortpriset och på vissa sträckor införa endast flugfiske.
Kanske konstigt kan en del tycka, när man som jag sitter och åker dryga 60 mil enkel resa för att få gå där med mitt flugspö.
Eller så kanske det är just för att jag har åkt dit i dryga 40 år som jag kan tycka som jag gör. Vattnet har otroliga förutsättningar för både harr, öring och röding och med rätt inställning kring fiskevården när det gäller fisken och skötseln av vattnen och alla småbäckar skulle det kunna bli ett drömvatten för många fler och därmed ge mer inkomster tillbaka till området än vad det gör idag.
På så sätt värnar man ju även om sportfiskaren, till exempel en sådan som jag, som åker mina 60 mil för att få gå där längs mina vinterdrömmars vatten.
Vattnet jag fiskar har nu äntligen infört fångstbegränsning, och så höjde man kortpriset en liten aning, men det finns mycket mer att göra, speciellt kring minimimåtten.
Jag har sedan jag började min sportfiskebana återutsatt den mesta av fisken, men naturligtvis så tycker jag att man skall unna sig att ta upp en fisk då och då, kanske för att tillaga direkt i folien vid elden eller i röken hemma vid stugan. Jag är alltså inte slav under begreppet catch and release, men jag fiskar helst på räntan av det kapital som finns, och lämnar därför merparten av fisken kvar i ån för att få växa och reproducera sig och därmed stärka fisket, för mig själv och andra.
En god abborrmiddag.
Fungerar då Catch and Release? Och behöver man känna tveksamhet inför detta?
Om jag själv skall svara på den frågan så är svaret ja det fungerar, detta dock endast med mina egna erfarenheter att luta mig emot. Bland annat återfångst av samma gäddor på samma plats under en och samma vecka, eller en liten öring,som jag gud förbjude gjorde en egen test med för många år sedan i en liten bäck i jämtland. Öringen blev med ett litet snipp av med sin spetsen på sin stjärtfena, och jag återfångade denna öring inte bara en gång under de 14 dagar jag var där, utan två gånger, på samma plats och det med samma fluga. Som jag sa, gud förbjude mig för detta, men nu är det erkänt och klart.
Men så i ett av
William´s fiskeprogram så såg jag något som jag gick igång på direkt. Ett forskningsprojekt i Norge i älven Hemsila, där man under några dagar spöfångade närmare 30 öringar för att sedan märka dessa och dessutom söva ner och operera in en sändare i kroppen på dem för att sedan kunna följa dess liv via en pejling. Jag letade runt lite och tillslut så hittade jag vad jag sökte.
Lars Nilssen på
Sherpa Film Norway hade följt upp detta projekt och gjort en film om det,
Catch & Release” – Veien til ørretmekka?
I älven
Hemsila bestämde man sig för ett antal år sedan att satsa på öringen och speciellt den storvuxna öringen. Ett av stegen var att sakta fasa ut utsättningen av odlad fisk men också att införa Catch and Release, ett viktigt och definitivt riktigt beslut skulle det visa sig.
Medelvikten på fisken blev större och idag är Hemsila ett av Norges kanske bästa flugfiskevatten efter stor öring.
Nu skulle man ta detta längre, och tillsammans med
Hemsila Fiskevårdförening så startade man detta forskningsprojekt för att se vilken påverkan Catch and Release har på öringen.
26 öringar blev tagna på fluga, nedsänkta i ett bedövningsmedel och fick inte bara vackra namn som
Gunn-Berit och
Olga-Marie, utan också försedda med en sändare inopererad i fiskens buk.
Öringen återutsattes i älven och sedan pejlad under hela den första sommaren.
Man kunde nu följa fiskens rörelser, och det visade sig snabbt att inte bara det faktum att alla öringar överlevde behandlingen, de gick alla tillbaka till den plats de blivit fångade på.
Gunn-Berit som nämns i filmen gjorde inte bara som de andra öringarna, gick och ställde sig på samma ståndplats, hon återfångades inte mindre än fyra gånger till under samma sommar på samma plats.
Olga-Marie var också hon huggvillig genom hela sommaren, också hon återfångades inte minre än fyra gånger samma sommar.
10 månader efter att fiskarna fått sändare inopererade i kroppen kunde alla utom en fisk pejlas in vid samma ståndplats.
Vad bättre var, man kunde också följa fisken under dess lekvandring men också se var det uppehöll sig under vintern.
Den här filmen och forskningsprojektet gav mig det svar jag behövde och ville ha, för att fortsätta tro på och uppmana till Catch and Release i fler vatten för att rädda spillra av storvuxen fisk, exempelvis öringen, vi har i landet.
Frågan är alltså inte längre OM vi skall använda oss av denna metod, utan snarare på vilket sätt vi skall använda den.
Jag anser nämligen att detta kan göras på två sätt, rätt- eller fel sätt.
Så det viktiga blir att vi som sportfiskar lär oss att ge fisken en chans till överlevnad genom att hantera den rätt vid återutsättningen. Och en sak till, jag kommer fortsätta att plocka någon fisk då och då för att lägga i elden i folieomslag eller steka till färskpotatis och en kall öl hemma på uteplatsen, det ger mitt fiske det där lilla extra goda att längta till när det ser ut som det gör utanför fönstret denna dag i februari.
Till sist, så vill jag uppmana alla fiskevårdföreningar och fiskevårdsområden, fiskeklubbar eller bara allmänt intresserade, se filmen
"Catch and Release -Veien til ørretmekka?"
Det är en mycket välgjord och intressant film, som ställer frågan om detta på ett mycket bra sätt tycker jag. Vem vet, kanske kommer även ni att omvärdera erat vatten, inse vilken liten skatt ni har till förfogande, och värna om dess lågsiktighet genom att ta en annan väg exempelvis via ett fångstfönster, höjda minimimått eller enbart catch and release.
Och till alla er som nu ställer er tveksamma till detta tillvägagångssätt och hantering av fisken, om nu jag inte kan övertyga, så kanske forskningen kan, se denna filmen och följ öringen
Gunn-Berit eller
Olga-Marie.
Och tänk, att en öring, fångad på fluga och sedan återutsatt med varlig hand har 100% mer chans till överlevnad än den som dumpas i havet på grund utav fiskekvoter eller att den tyvärr, just den dagen råkande tillhöra fel art.
Vad tror ni
Gunn-Berit och
Olga-Marie skulle välja?
Jag tänker alltså inte dömma någon som vill ta upp en fisk då och då, jag gör det själv när jag tror mig veta att vattnet tillåter det.
Jag tänker som jag sa i början ej heller raljera över de som inte tycker som jag, åsikten är som sagt fri, men jag har valt min väg och fick genom denna film min åsikt ännu mera stärkt.
Köpa filmen gör du bland annat här via länken:
¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>
