Rospiggen Fiske: Höst i Grövlans dalgång

Plopp, plopp, plopp!
Tre ”plopp” som man i det längsta hoppats slippa höra men som nu är oundvikliga.
Tre ”plopp” som signalerar att nu är fjällfiskesäsongen 2013 slut.
Det är ljudet från fyra spödelar som plockas isär och läggs i tuben igen.
Den sista harren har nyss lämnat min varsamma hand och åter fått simma ut i den lilla ån igen. Han blev kvar, jag måste åka hem.
Tänk att det är samma sak varje år, tiden vid ett strömmande vatten är allt för kort och när det väl är dags att skiljas åt så är man inte beredd, lite till, några kast till.
Men så tillslut så är det ett måste.
Den sista lilla höjden passeras och ljudet från forsen äts upp av skogen och försvinner när jag kliver ut på den lilla myren intill vägen.
Den hårda asfaltsvägen möter snart upp och jag stampar av mig de höstfärgade bladen som fastnat på mina kängor under vandringen och går nu mot bilen.
Jag märker att det faktiskt är ganska tyst mellan oss, det sägs inte så mycket. Annat var det för bara några dagar sedan då Henrik och Johanna tog emot oss i receptionen på Lövåsgården.

Det är första gången vi skall fiska i dessa trakter jag, Fluganberg och Granaten. Nya vatten som jag hört om nu under några år när Henrik skickat på mig bilder på både grova öring och harr.
På vägen upp så passeras namn som klingar välbekant i öronen, men som jag ändå inte besökt då jag valt bort denna del av landet till förmån för Jämtland under alla år.
Men nu skall det då äntligen ske. Det hinner nästan bli mörkt innan vi kommer fram och väl inne i stugan så känner man nästan doften av förväntan i luften.

Morgonen gryr över Grövelsjöns dalgång, solen lyser från en klarblå himmel.
Jag står med en kopp kaffe på trappan till den lilla stugan vi bor i och ser ett landskap som badar i höstefärger.
Henrik gör oss sällskap när vi kliver in i bilen och vi styr mot ett litet smygvatten som håller både harr och öring. Fisket är tänkt att bedrivas utanför öringens lekområden, riktat på enbart harren.
Tältlägret på vändplanen var kanske inte vad vi ville se, och ej heller den ljudbild som delvis mötte oss i skogen längs den lilla ån, är man inställd på mysigt smygfiske längs nästintill ofiskade vatten så är man, men vi lägger snart våra tankar på ungdomarna åt sidan och riktar in oss helt på vårt eget fiske. Solen står nu högt och dess strålar värmer som på en sommardag, svetten bokstavligt talat sprutar om oss där vi går bland höga tuvor och myrmarker, men det var väl var enda svettdroppe. Den lilla ån är gudomligt vacker där den ringlar sig fram genom landskapet, ibland lugn och stilla i stora håar, ibland vitskummande bland stora stenblock för att sedan bryta av igen med små passager med små nackar och djupa gropar.

Vi smyger oss fram mot kanten, sätter på oss polaroidglasögonen och tittar bort mot den lilla nacken. Det tar inte lång stund förrän en harr kommer glidande från djupgropen upp på de grunda letar runt och försvinner sen tillbaka mot de mörka igen.
Jag knyter på en liten kläckare, fettar in den och gör ett kast på dryga fem meter, flugan driver längs några stockar och ut över den mörka gropen, ingenting händer, nytt kast, samma sak och nu stiger harren. Jag missar.
Gör om kastet några gånger och nu sitter den lilla harren där.
Min första dalaharr ligger snart i håven, några snabba bilder och sen är den tillbaka i strömmen igen.

Min första dalaharr

Solen steker och den väntade kläckningen uteblir, troligtvis för att det faktiskt är för varmt.
Några enstaka äggläggande små nattsländor far fram över den stilla vattenytan.
Vi får alla några harrar i storleken 20-30cm innan vi börjar vandringen uppströms igen.
Fisket denna vecka är inställt på att försöka se så mycket man kan på de dagar vi är här, och jag känner att jag nästan är i mål redan vid första mötet, den lilla ån och jag har inte träffats för sista gången.

Lite bilder från den lilla ån

Vi byter plats och vatten, nu är det Grövelsjödalens ådra som skall få sig ett besök. Vi hinner dock med ett stopp och Henrik får chansen att visa upp en liten juvel i sin samling innan det sedan bär av ner till Grövlans stränder.

Det skall sägas direkt, jag har under dessa dagar bara sett en bråkdel av vad den ån har att erbjuda men fiskas den på rätt sätt och av rätt människor så är det en å med väldigt stor potential.
Ån har otroligt fina förutsättningar för fiske på stor öring och harr.
Grövlan har så många ansikten och skiftar hela tiden i puls, från vackra fall till långa stilla håar, den går över öppna myrar och genom nästan trollska skogar, den rinner bitvis över grunda grusbäddar, perfekta lekbottnar för öringen för att i nästa stund rusa fram genom mellan stora stenblock på sin färd mot nästa djupa hölja.
Under våra dagar så hinner vi med att göra sex olika områden av ån, och det blev många kilometers promenad, hela tiden så visade hon upp ett nytt ansikte och nya vackra platser som viskar om stor fisk den dagen man är där vi rätt tillfälle.
Vi såg många otroligt vackra öringsträckor, men också fina harrstryk. Detta är ett vatten som också det kommer att få flera besök av oss rospiggar.
Det är också ett vatten som faktiskt kräver sitt av fiskaren, smygfiske, låg profil och att man är beredd att vandra en del, plus en rejäl dos av tålamod tror jag är framgångsfaktorn i Grövlan.
Och som vid alla vatten av den här storleken så krävs det att vi som fiskar i ån kan bedöma och värna vattnet och dess innehåll.

Några av öringsträckorna i Grövlan

Kvällens sista besök ger också det fisk och jag får lite motvilligt stifta bekantskap med en av åns större öringar, som stiger och tar min conecaddies och sticker iväg ut i den lillan hån nedströms mig.
Med 0,14 tafs så är det bara att släppa grejerna låta honom gå dit han vill och sen om möjligt sätta lite press, speciellt nu när man egentligen inte vill att öringen ens skall ta.
Som tur är så spänner han emot rejält och efter en kort stund så rätas den lilla kroken ut och släpper sitt grepp i öringenkäken. Slutet gott allting gott, men vänta du när jag är tillbaka en julikväll, då skall jag försöka matcha dig.
Det blir sen middag, nästan natt när vi får fram pytt i pannan på tallriken i stugan och strax efter det så sover vi tungt alla tre.

Granaten krokar harr & min harr tagen strax efter att öringen rätat ut kroken

Septemberkväll i strömmen

Dag två bjuder på samma vackra väder, solen hjälper till att sätta extra krydda i färgerna. Efter en kortare promenad så kommer vi ner till det som är ett naturligt stopp för harren. Ovan fallet finns bara öring. En otroligt vacker plats som sedan följs av fina stryk nedströms med vacker leopardbotten, ömsom grus och små stenar blandas med större sten som är bevuxna med mörkt gröna alger. Flera små harrar tar mina flugor i solen och faktiskt också min första lilla Grövlanöring.

Min första lilla Grövlanöring

En man och hans å, Henrik in action

JP, en fiskebroder från mina Jämtländska vatten befinner sig också han i dalgången och efter några ”pling” i mobilen så styr vi kosan nedströms ett antal kilometer för att leta upp honom.
Henrik har ju även ett hotell att sköta så han fick ge sig efter halva dagen.
Vi letar upp JP´s bil och får sedan rådet att,
-Gå rakt ner!
Riktigt så rakt gick vi nog inte, men terrängen var otroligt häftig att gå i men också farlig. Stora stenblock varvas med djupa hålor där mossan lagt sig som ett förrädiskt skyddande tak över.
Flera gånger på vår väg ned mot ån stannar vi upp och talar om vilka perfekta björnområden detta skulle kunna vara, säkert finns här möjligheten till ide för nallarna.
Vi anade inte då, hur rätt vi skulle ha i våra antaganden.

Vi ”missade” JP & Co med dryga 500-600 meter men fick istället se ytterligare ett fint parti av ån. Och fisken lät inte vänta på sig, redan i mitt andra kast så tog en liten harr.
JP och hans polare Erik stod helt plötsligt bakom ryggen på oss och vi fick så till vår träff, om än inte i Jämtland. Dom gick sedan före oss nedströms och vi kom tillslut fram till deras lägerplats.
JP & Co hade fått några fina harrar i gropen och vi stannade en stund innan det åter bar av upp till bilen för oss. Det hade hunnit bli kväll och vi hade fortfarande inte fått i oss lunchen.
En kopp räksoppa och en smörgås plus en kopp kaffe senare så var vi åter igång, men mörkret kommer fort så här års och snart var vi hemma i stugan igen för en återigen väldigt sen middag.

Sista dagen för denna resa, och dessutom sista dagen för hela fjällsäsongen.
Henrik gör oss sällskap återigen under förmiddagen en stund. Ryktet viskade om fina harrar krokade en bit uppströms vårt tillhåll dagen innan.
Vädret mera höstlikt, en envis blåst uppströms som inte direkt hjälper till vid utlägget av en torrfluga och som effektivt döljer harrens försiktiga plockande i ytan.
Fluganberg får i alla fall tillslut resans största harr på ganska precis 45cm. Även denna plats inget undantag, det luktar fina fisken en juni/julinatt om allt skulle stämma.
Vinden tilltar och gör tillslut att vi vill söka lite mera lä. Kollar av läget med JP & Co som befinner sig på samma plats som dagen innan.

Fluganberg med 45 cm Grövlanharr

Vår plan nu är att göra ett nedslag nedströms om dem och sedan gå längs ån uppströms. Visade sig vara ett både bra och dåligt val. Det blev en hel del gå genom tung blötmyr men väl framme så var vinden lugnare och harren mera huggvillig.
Stötte även två smågäddor som sökte skydd i en av kanalerna i myren. Vandringen upp mot våra fiskebröder var stundom rena ”porren” för en öringfiskare. Den ena efter den andra fina platsen avlöste varandra och nu återstår bara en sak, att vid ett kommande besök kolla om våra iakttagelser stämmer med inställningen hos öringen.

Några fler öringsträckorna i Grövlan

Samspråkar en stund med gänget vid gropen innan vi måste dra oss hem mot stugan och en väntande trerätters avslutningsmiddag på Lövåsgården.
Långt senare på kvällen så ”plinga” mobilen igen.
- Ni såg inte björnlegan med älghalvan när ni gick till bilen. Troligtvis slagen inom dygnet!?!?
Det var JP & Co som på vägen tillbaka till sin bil gått rakt in på björnens middagsbord bara 70 till 100 meter bakom den plats de fiskat under två dagar.
Tur i oturen så missade vi den, för en sak är säker, en björn som dukat upp sin middag finns kvar i området och vakar över det som den anser som sitt. Så JP gjorde nog rätt i att inte stanna och fota utan att bara gå vidare.

Och blir man nu tvunget skall avsluta en fjällfiskesäsong så kan jag inte tänka mig ett bättre sätt än att först inta en mycket god middag med goda vänner för att sedan glida ner i en badtunna med 38 gradigt vatten och känna ett kallt höstregn mot ansiktet.

Lite mera bilder från våra dagar i Grövlans dalgång