Vaket är försiktigt men sprider ändå vackra ringar ut över den mörka vattenytan.
De små vågorna följer med strömmen och når inte land förrän någon meter nedströms fisken.
-Där, igen!
Den står trygg på sin plats och äter av det som ån för med sig.
Den står trygg på sin plats och äter av det som ån för med sig.
Jag njuter av sällskapet, utsikten och tillsammans med kaffet ger det mig smaken av ett litet stycke Norrland här nere djupt in i de Småländska skogarna.
Fluganberg, Granaten och jag ropade i höstas in några dagars fiske i Alsterån på mässan från "Flugan till Antispinn". Egentligen hade vi ingen aning om vad vi lagt våra pengar på men efter att ha pratat med Johan och Eva-Lena så kändes det som att de hade sålt in en hel del nyfikenhet hos oss inför den kommande resan.
Nu var vi där, efter lunch på torsdagen så satt vi i bilen för de närmare 50 milen söderut för fiske på vakande öring. Vana har vi ju från fiske i norr på öring, men nu for vi alltså söderut. Vi möttes av hunden Kenny, Johan och Eva-Lena's välkomnande omfamning när vi på kvällen anlände till Vidinge Gård. De berättade lite om ån och de förutsättningar vi hade för de kommande fisket.
Klockan var ställd på sju men vi var vakna innan dess och kunde lyxigt nog sätta oss till uppdukat frukostbord. Det bestämdes att vi under första dagen skulle försöka se en hel del av av ån där fisket bedrivs och att de båda skulle slå följe med oss. Naturligtvis inser vem som helst att 1,5 mil skogså inte är något man hinner igenom på en dag, speciellt inte med oss i släptåg. Vi har en tendens att vilja se och njuta lite för mycket av omgivningarna och sätter oss mer än gärna ner och inväntar en vakande fisk, fotar en fjäril eller bara njuter ett fint parti av vattendraget.
Vi började vårt fiske på den nedre delen av zon 2 och fiskade oss sakta uppströms. Johan var den som först hade kontakt med en fisk utan att kroka den.
En liten bit uppströms i ett av åns lugnare sel hittade jag en vakande fisk. Den vandrade upp och ner i selet i födosök och innan jag kommit i läge så hade den gått längre upp. Näste man till ansmygning var Granaten men även han såg chansen försvinna med ett vak uppströms honom. Öringen vände dock och kom nedströms igen och som alltid så här i början av säsongen så blir man lite het när väl det första läget verkligen dyker upp och den passerade Granaten återigen utan att se hans fluga. Sen stiger den precis utanför mig där jag står med kameran klar istället för spöt och tillslut ned mot Johan. Efter en del nötande så låg hans flugan där den skulle, under ett överhängande träd.
En fin öring som snabbt återutsattes igen.
En fin öring som snabbt återutsattes igen.
T.v Johan som smugit i läge. T.h Kenny håller Fluganberg under uppsikt
T.v Ekan har fått sätta livet till under vårfloden. T.h Fluganberg på ett av de lugna selen.
Längre uppströms i zon 2 gjordes nästa nedslag. Värmen i skogen gjorde pannorna blank av svett. En liten ström avslutades med en ganska bred hölja och en bit nedströms stod en mindre fisk och vakande på samma kant som jag själv stod. Återigen handlar det om att få in flugan under den överhängande vegetationen. När den väl ligger där och flyter ned mot fisken så stiger den så fint och tar min lilla nattslända. Min första Alsteråöring var krokad, en vackert gyllengul öring med få men tydliga röda prickar, en öring kläckt och uppvuxen i ån. Den vilar någon sekund i min hand innan återutsättning.
En bit uppströms mig och Granaten så har Fluganberg drillat en öring av lite större mått berättar han när vi strålar sammman igen. De första öringarna på torrfluga för säsongen är landade. Pulsen går ner, värmen stiger och sländor av olika slag lättar från åns vatten. Nu behöver vi inte längre tänka på andningen den sköter sig själv.
Axlarna sitter där de ska, torrflugesäsongen är igång.
En bit uppströms mig och Granaten så har Fluganberg drillat en öring av lite större mått berättar han när vi strålar sammman igen. De första öringarna på torrfluga för säsongen är landade. Pulsen går ner, värmen stiger och sländor av olika slag lättar från åns vatten. Nu behöver vi inte längre tänka på andningen den sköter sig själv.
Axlarna sitter där de ska, torrflugesäsongen är igång.
I en del av ån där den delar upp sig i flera mindre strömmar och bildar små öar får vi några vak till Fluganberg och jag. Det blir några fina påslag som enda resultat. Under tiden så har Johan och Eva-Lena tänt elden och grillat lite korv åt oss.
Vi känner oss mer än lovligt omhändertagna, på gränsen till bortskämda.
T.v Min första Alsteråöring, liten men vacker. T.h Granaten fiskar av djupkanten
T.v Fluganberg smyger på vakande fisk. T.h Eva-Lena & Johan som sett till att vi fått lunch
Vi hinner träffa en, för dem som fiskar Alsterån ofta, välkänd profil innan vi sätter oss i bilarna för att åka längre i ån till zon 5's nedre delar. John Holm presenterar sig och välkomnar oss även han till strömmen.
På väg till nästa zon visar Johan oss ett område där de påbörjat fina arbeten för fisken. Ett tidigare nästan dött parti av ån har fått liv genom att man lagt ut en hel del sten.
Vad som möjligen fattas är lekplatser. Flugspöna lämnas i bilen och vi skrotar runt i ån och pratar om förutsättningarna och ger tips på hur vi gjort med vårat vatten hemma i Roslagen. Den här delen av ån har väldigt bra förutsättningar för att anlägga lekplatser. Mycket material finns redan i ån och det handlar mest om arbetstimmar innan de första lekplatserna skulle vara färdiga.
Vad som möjligen fattas är lekplatser. Flugspöna lämnas i bilen och vi skrotar runt i ån och pratar om förutsättningarna och ger tips på hur vi gjort med vårat vatten hemma i Roslagen. Den här delen av ån har väldigt bra förutsättningar för att anlägga lekplatser. Mycket material finns redan i ån och det handlar mest om arbetstimmar innan de första lekplatserna skulle vara färdiga.
Kvällssolen värmer och intill höljan i den lilla gläntan dansar vulgatorna sin, för oss flugfiskare, dans av förhoppning. Ett långt stilla sel, en gammal hängbro och en flugfiskare som spanar. Längst ner i selet ser jag två vak inom ganska kort tid. Jag går halvvägs ned mot dem, blir stående och spana igen men inga fler syns.
Fluganberg och Granaten kommer ikapp mig på din lilla bron. Vi står en ganska lång stund och spanar i mynningen ut mot dammen men inga vak syns.
Vandring uppströms ackompanjeras av en oändlig kör av fågelsång och så fort vi kommer till en liten glänta så dansar sländorna över det höga gräset. Trots detta syns inga vak.
Vid halv nio bryter vi för att inte bli allt för sena hem till gården där Johan sätter fart på grillen och bjuder på en smakfull och skön avslutning på vår första dag.
Vid halv nio bryter vi för att inte bli allt för sena hem till gården där Johan sätter fart på grillen och bjuder på en smakfull och skön avslutning på vår första dag.
T.v Kenny, vår fina vakletare. T.h Granaten på en fin plats i ån.
En vacker gammal stensättning innan bron över ån.
Dag två och återigen är vi vakna innan väckningen drar igång på mobilen.
Frukosten äts och planerna dras upp.
Även om vi inte sett hela nedre delen så faller beslutet på att besöka zon 5 och 6 denna dag. Johan och Eva-Lena har andra engagemang under dagen så vi får gå på upptäcktsfärd själva.
Utan att Fluganberg och Granaten visste om det så hade jag och JP bestämt träff vid ån. Björnkramar och skratt och ett minst sagt kärt återseende men också en ny trevlig bekantskap då JP hade Christan med sig. Vi letade upp ett vindskydd på en liten höjd en bit in på zon 6 och snart stod en panna i elden. Från åsen så ser jag ned i den grunda böjen. Träden hänger ut och tycks omfamna ån och ge den skugga och det skydd som så väl behövs för öringen nu när vattennivån är väldigt låg. Vaket är försiktigt men sprider ändå sina ringar ut över vattenytan. De små vågorna följer med strömmen och når inte land förrän någon meter nedströms fisken.
Frukosten äts och planerna dras upp.
Även om vi inte sett hela nedre delen så faller beslutet på att besöka zon 5 och 6 denna dag. Johan och Eva-Lena har andra engagemang under dagen så vi får gå på upptäcktsfärd själva.
Utan att Fluganberg och Granaten visste om det så hade jag och JP bestämt träff vid ån. Björnkramar och skratt och ett minst sagt kärt återseende men också en ny trevlig bekantskap då JP hade Christan med sig. Vi letade upp ett vindskydd på en liten höjd en bit in på zon 6 och snart stod en panna i elden. Från åsen så ser jag ned i den grunda böjen. Träden hänger ut och tycks omfamna ån och ge den skugga och det skydd som så väl behövs för öringen nu när vattennivån är väldigt låg. Vaket är försiktigt men sprider ändå sina ringar ut över vattenytan. De små vågorna följer med strömmen och når inte land förrän någon meter nedströms fisken.
-Där, igen! Nu ser även de andra vaket.
Den står trygg på sin plats och äter av det som ån för med sig.
Jag njuter av sällskapet, utsikten och tillsammans med kaffet ger det mig smaken av ett litet stycke Norrland här nere djupt in i de Småländska skogarna.
- Nu har jag varit här i ett par timmar och ännu inte sett en enda fluga i vattnet!
Christian's kommentar får oss med ens att resa på oss, våra spön hämtas medan de andra går ner och spanar. Väl nere så byter jag fluga till en mindre olivgrön torrfluga. Vadar ut en liten bit ovanför ståndplatsen och lägger sen det första kastet strax uppströms. Matar ut lite lina och flugan flyter orörd förbi. Drar försiktigt i den och i samma stund som jag stannar upp kommer hugget.
En kort drill och jag kan kroka loss en vacker liten öring.
- Ett kast en fisk, hundraprocentigt! säger Christian innan vi kramar om varandra och de återvänder hemåt igen.
Nästan 40 mil har de åkt för att få en panna kokkaffe, lite bulle och se ett kast och en öring.
Goa vänner och öringnördar.
JP & Christian åkte nästan 40mil för en öring och två koppar kaffe.
Ni förstår vilket kaffe vi kokar.
Ni förstår vilket kaffe vi kokar.
Ett kast en fisk, om man nu räknar bort alla andra kast på alla andra platser.
Vi fortsatte en liten bit uppströms och innan jag hann fram till min plats så tjoar Granaten, jag snor runt och ser hans böjda spö. På håll kan jag fotografera hans första Alsteråöring. Att hinna fram till honom för att fotografera är inte att tänka på. Sträckan dit får 3000 meter hinder att se ut som rena barnleken. Korslagda träd överallt efter någon höststorm gör det inte bara omöjligt utan nästan farligt i någon annan fart än herr snigels. Det är ett plockepinn i storformat av omkullfallna träd längs ån. Oftast går sen växtligheten ända fram till dess strand och smygfisk är den enda möjligheten då det var väldigt låg vattennivå i ån.
Lite oförsiktig är jag på ett ställe då en fisk vakar en bit nedströms mig för i samma stund som jag kliver fram från mitt gömställe bakom en enbuske så vakar den precis framför mig. Jag ser den aldrig mer.
Vi fiskar hela zon 6 och det är tre duktigt svettiga fiskare som slår sig ned vid vindskyddet igen. Vi dricker vatten, tuggar i oss ett brytbröd och varsin påse nappar innan vi åter är redo för de sista timmarna fiske i ån.
Lite oförsiktig är jag på ett ställe då en fisk vakar en bit nedströms mig för i samma stund som jag kliver fram från mitt gömställe bakom en enbuske så vakar den precis framför mig. Jag ser den aldrig mer.
Vi fiskar hela zon 6 och det är tre duktigt svettiga fiskare som slår sig ned vid vindskyddet igen. Vi dricker vatten, tuggar i oss ett brytbröd och varsin påse nappar innan vi åter är redo för de sista timmarna fiske i ån.
På väg till zon 3 igen så hör John av sig och vill fiska tillsammans med oss de sista timmarna. Vi hamnar efter lite förvecklingar, då vi inte har full koll på alla vägar än, på samma plats som dagen innan.
Så mycket fiske blir det nu inte, utan mer en trevlig stund på stranden.
Väl hemma på gården så mötte Johan och Eva-Lena upp med en stor gjutjärnspanna med hemgjord pytt i panna och öl.
Vi kan skåla in oss alla tre som nyblivna småländska öringfiskare. Vi blir sittande in på småtimmarna och prata, mest om fiske, fiskevård och deras framtida planer.
Vi lovade att komma tillbaka med ett underlag där vi skall beskriva lite vad vi sett och hur vi tycker man skulle kunna arbeta med ån. De naturliga förutsättningarna finns till ett väldigt fint litet vatten och det mesta materialet ligger redan i ån.
Vi kan skåla in oss alla tre som nyblivna småländska öringfiskare. Vi blir sittande in på småtimmarna och prata, mest om fiske, fiskevård och deras framtida planer.
Vi lovade att komma tillbaka med ett underlag där vi skall beskriva lite vad vi sett och hur vi tycker man skulle kunna arbeta med ån. De naturliga förutsättningarna finns till ett väldigt fint litet vatten och det mesta materialet ligger redan i ån.
T.v Nästa flytetyg som fått sätta livet till. T.h Granaten med öring i håven.
Småländska pärlan Alsterån
Fluganberg på en av alla vackra platser i ån
T.v Här har de inte problem med för lite träd i ån i alla fall. T.h Granaten
John Holm mötte oss sista kvällen
BlåGula timmen
Det var längesedan som jag känt mig så välkommen och så ompysslad på en fisketur som jag gjorde dessa dagar. Det fanns dock en lite oro hos Johan för vad vi skulle tycka om vattnet och det faktum att vi inte fått några mängder med öring.
Men det är klart, han kände oss inte riktigt.
Numera tror jag att han vet hur vi ser på detta med flugfiske.
Det är inte antalet eller storleken, utan mer hur och på vilket sätt och naturligtvis på upplevelsen runt omkring.
Men det är klart, han kände oss inte riktigt.
Numera tror jag att han vet hur vi ser på detta med flugfiske.
Det är inte antalet eller storleken, utan mer hur och på vilket sätt och naturligtvis på upplevelsen runt omkring.
De berättar för oss att tidigare så "pumpades" ut stora fenlösa broilers till öringar i ån som det sedan fiskades på som ett rent put and take vatten.
De vatten vi har blivit introducerade till är något helt annat. Här finns planer och ambitioner för att skapa ett naturligt fiske. Här vill man genomför arbeten för att komma till målen genom bland annat förbättringsåtgärder kring lek- och uppväxtområden.
Vi har fått fiska i ett stycke småländsk vildmark där åns olika karaktärer påminner oss om våra kära Jämtländska skogsåar.
Det faktum att man tidigt på säsongen, innan många andra vatten ens har öppnat i norr, kan lägga ut en torrfluga på vakande öringar borde göra fler sugna på ett första besök för att stifta bekantskap med Alsterån eller som för oss numera, fundera på ett återbesök.
Det faktum att man tidigt på säsongen, innan många andra vatten ens har öppnat i norr, kan lägga ut en torrfluga på vakande öringar borde göra fler sugna på ett första besök för att stifta bekantskap med Alsterån eller som för oss numera, fundera på ett återbesök.
På vägen hem stannade vi vid Stalpet. Skall vara det högsta vattenfallet i södra Sverige med sina 20m.
Väl värt en avstickare för att ta en kaffe på fiket som öppnade redan på 1930-talet.
Stort tack från oss till Eva-Lena & Johan för dagarna hos er.
Men inte bara för servicen utan också för ert engagemang för öringen och för fisket.
Från mig, ett speciellt tack till mina vänner.
¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar