Vägen hem genom ett höstvackert Sverige skapar inte den känsla man kanske borde ha.
Luften är hög och klar, sjöar och älvar lyser i klaraste blått, lövträdens alla färger slår emot oss när vi åker längs tidernas väg.
Känslan infinner sig inte, egentligen borde jag vilja stanna varannan kilometer och kliva ur bilen med min kameran för att fotografera detta färgskådespel.
Men efter att ha skakat hand med vemodet i samma stund som jag stängde bildörren om mig på grusplanen utanför Kullagården, sagt hej då till hunden Wille, så låter jag det passera, som en njutning i nuet, men sen inget mer.
Mina stunder i Jämtland och flugfiskesäsongen på öring och harr är över för detta året och det som nu syns utanför bilrutan är vår "checker flag", vacker men inte efterlängtad, en påminnelse om vad som väntar runt nästa krök av livet.
Annat hade det låtit bara några dagar tidigare, då jag blundat för det annalkande slutet längs samma väg, fast då på väg mot någonting.
Höstresan till Idsjöströmmen, en säsongsavslutning men i år också en födelsdags present från oss i fiskegänget till
Blidö-Matte, en gåva han fick redan i våras och nu äntligen kunde lösa in.
Vi landade i Gimdalen redan torsdagkväll och efter att ha inkvarterat oss så satte vi oss till bords med lite gott både i glas och på fat.
Tidig kväll dock, då klockorna var ställda på väckning redan vid 06:30.
Hela gänget.
Fr.v Blidö-Matte, Mårtensson, Granaten, Nilsson och Fluganberg
En råkall dimma mötte oss när vi strax efter klockan 08:00 klev ur bilarna vid bron.
För
Nilsson och
Mårtensson var detta första fisket i strömmen, men för
Blidö-Matte hans 20;e år.
Under tiden vi drog fluglinor genom spöringarna, valde flugor så började dimman lätta en aning och efter att ha skålat in starten med en liten laphroaig så började vi sprida ut oss längs den dimmbeslöjade ån.
Nilsson slog följe på mig för att lära sig strömmen och kanske främst för att se var man kan vada och efter oss hade vi
Granaten medans de andra spred ut sig längs kanten från vindskyddet och ner.
I handen höll jag mitt nya Loop Cross S1, vilket jag kommer till lite senare, men redan i de första kasten så var jag hemma.
I takt med att solen steg allt högre så letade sig enstaka strålar ner över och sakta väckte strömmen till liv. Strömstararna sjöng sin allra vackraste sång och gjorde vår morgon ännu lite varmare.
Redan efter några få kast så stod det fiskare i strömmen med böjda spön och medans jag återutsatte en vacker liten öring med kritvita fenkanter så torkade en dagslända sina vingar sittande på min jacka. En höstmorgon, precis så härlig som jag skulle vilja ha många fler av.
Vi fiskade oss nedströms och på ett av åns grundare partier så blir jag och
Nilsson stående och titta på en vackert skådespel.
Höstfärgade harrar stod nu i mängder nedanför våra fötter och åt av det som vi med våra vadarkängor rörde upp när vi vadade oss i kastläge.
En harr i strömmande kallt höstvatten tillhör verkligen en av våra vackraste fiskar.
Likt segel färgade i regnbågens alla färger, med tonvikten av djup purpur och asurblå vajade deras fenor av och an i strömmen bara någon halvmeter från våra kängor.
Och med flugan sökandes över botten och efter att ha haft flera påslag så var det äntligen krokad fisk för
Nilsson.
Vi blev stående och fiska längs kanten och krokade fler både mindre och skapliga harrar kring 40-45cm innan det var dags att vända åter mot vindskyddet.
Minuter blir lätt till timmar när man låter vardagens alla beskymmer försvinna bort och ersättas med ett korkhandtag, en lina och en fluga, det var redan dags för lunch.
För planeringen kring maten denna resa stod Mårtensson och Granaten. Och det kan sägas direkt, det gick allt annat än någon nöd på oss, lyssna på det här.
Första dagens lunch en goulashsoppa med topping av créme fraiche, till middag stekt kalv med
ostöverdragen potatisgratäng och otroligt gott rött vin, förätt en tunnbrödrullad med gravad lax och skagenröra.
Dag två och lunchen doftade gott emot mig redan någon meter från vindskyddet, ärtsoppa och punch
och middag den kvällen var stekt lax i en färsk örtagårdskryddad sås med pressad potatis och även då ett väldigt gott vitt vin och till efterätt ostkaka med sylt.
Grabbarna hade därmed satt pricken över det berömda i;et och det var bara för oss andra att stämma upp i ett fyrfaldigt mmmm;ande till bifall.
Det blir fem harrar av fem möjliga helt enkelt.
En klassisk plats
Eftermiddagens fiske var långt mera trögt än tidigare på dagen. Försiktiga vak syntes mot den blanka strömmen och några enstaka fiskar lyckades jag till slut locka att stiga till min torrfluga.
Eftermiddag gick mot kväll och
Granaten och jag dröjde oss kvar en stund längre nedströms än de andra för att njuta av solens skådespel, trädens gula färg gick nu mot gyllengul mot den himmlen som nu tornade upp en mörk illa varslande ton. Några enstaka regndroppar bildade ringar på vattnet och som på beställning så krokade
Granaten fisk med regnbågen som fond under drillningen.
Drill i regnbågslandet
Dag två började precis på samma sätt som dagen innan. Den låga temperaturen fick vattnet att släppa ifrån sig en lätt svepning av grå och kall dimma.
Nilsson som lyckats bra morgonen innan stod nu på samma ställe med böjt spö redan innan jag klev i vattnet, och lyckades sätta ett fint pers medans jag stod bakom och fotade och filmade honom i aktion. Fast det är klart, alla fiskar han krokade kanske inte gjorde lika stort avtryck.
Jo då, det är en harr han poserar med Mr Nilsson
En liten stunds morgonsol fick vi innan de mörka molnen från kvällen innan visade sin rätta sida och nu släppte ifrån sig ett kallt stilla regn.
Regnet tilltrots så var jag ändå glad att blåsten höll sig borta.
En efter en gav begav sig gänget mot vindskyddet och jag var väl den som tillslut höll ut längst innan även jag vände upp mot den väntande ärtsoppan och punchen.
Det blev en något längre lunch i vindskyddet i skydd från regnet, men så fort det avtog så spred sig fiskare längs åns stränder igen.
Han kan stå vackert också, den gode Fluganberg
Mårtensson under tillagningen av ärtsoppan
Molnen gav sig sakta och här och var letade sig åter solens strålar ned mot åns vatten. Harrarna som knappt vågat visa sig steg nu i försiktiga vak och återigen åkte torrflugan på för att få njuta de yttersta denna sista dag av säsongen.
En del av den nätta vaken var decimeterlånga harrar som tydligen fått glupsk aptit efter regnet medans andra vak var bättre fisk och som gör en flugfiskesjäl varm i hjärtat när det skvätter till och flugan försvinner ned i djupet. I en av åns bredaste partier, precis bakom en fin nacke lyckades jag kroka inte mindre än fyra öringar inom loppet av en dryg halvtimme, tre av dem ungefär i samma storlek som den dagen innan, också dessa med vackert vita fenkanter och sylvassa tänder.
Klart för lek alltså för de små öringhanarna, den sista öringen som tog min fluga var en bättre fisk, kanske kring 7-8hg.
Vilda luftsprång avlöstes av tjurande på botten innan han åter lättade från ytan, vinkade farväl och la sig med sidan ned i strömmen i ett plask.
Efter att ha flyttat mig nedströms ytterligare en bit så fick jag kroka och återutsätta, vilket fick bli årets sista, en vacker harr harr kring dryga 35cm.
Nu fick det vara för i år, på en aningens tyngre fötter stegade jag mot land, klev upp på strömmens strand, vände mig om och lyfte på kepsen i ett stort tack.
Det sved till lite och knöts sig lite i bröstkorgen faktiskt.
Årets sista harr
Fluganberg som stått längre nedströms mot båthuset till kom också han gåendes längs fiskestigen som kantades av lingonris fulla av rödmogna bär.
Anande jag inte samma tunga steg som mina egna.
Vi samspråkar lite om fisket, om valet av flugor för dagen och om enstaka fiskar som på detta sätt nu kommer att följa oss in i vintermörkret som fina minnen.
Efter en stunds vandring så kommer vi till bäverbäcken, där kanske sommarens, ja till och med årets upplevelse ägde rum.
Det var nämnligen här, just längs denna bäck som jakten var i fullgång under vår resa efter midsommar, en jakt som slutade med att älgen flydde ut i strömmen mot oss och björnen som stannade upp en stund, tittade på oss och sedan vände tillbaka in i skogen igen.
(
Om det kan ni läsa i ett tidigare inlägg,
länk här)
Väl framme vid vindskyddet så biter jag av den sista flugan jag haft på och placerar den i ett träd, en ritual, en handling, må hända med en gnutta vidskepelse inblandat, men som jag gjort de senaste dryga 25 åren.
Alltid likadant, jag letar sen aldrig upp dessa flugor, utan lämnar dem djupt förankrade och gömda för skogens allt levande.
Det sista jag ser av strömmen är en strömstare som landar på en sten längs broholmens strand, jag lyfter åter på kepsen och sen försvinner strömmen bakom oss.
Kvällens middag har ni ju redan fått beskriven och efter en välbehövlig och skön dusch och bastu så fick vi också tillfälle att bjuda
Herr Milling till bords.
Efter kaffet så blev det filmvisning utav
Milling, en vacker film gjord för visning när Lidman sällskapet skall ha träff.
I ruta efter ruta så blandas klassiska vatten med ansikten från förr, män som satt flugfisket på kartan i Sverige och gjort det till vad det är idag.
Dessa män var de som drog med kolpennan över blankt ark och som nu
Leif satt bild och färg till på ett härligt, fint och berättande sätt, ett porträtt av människor som jag tror många av oss flugfiskare idag skulle velat vara med och delat en panna kokkaffe med då det begav sig.
Kväll i Kullagården
Samtalet fortsatte in i den mörka jämtländska höstnatten, om fisken och platser, upplevelser och människor som givit oss den riktning vi har idag i våra liv och det vi tar oss för både i yrkesval och fritid.
I Kullagården är vi alla av samma sort, IT tekniker, elektriker, snickare eller känd fotograf, sprungna är vi ur ett och samma glödande intresse för, fisket, naturen, upplevelsen och viljan att kunna få tillåta sig att stanna upp i vardagen.
Kullgården eller vindskyddet intill ån, klassiska mötesplatser som jag hoppas får knyta många vänskapsband fortsatt genom åren. Sådana här platser måste vi tillsammans vara rädda om.
Och så, till sist.
Hur var det nu med mitt nyinskaffade flugspö,
Loop Cross S1 #5, så här i säsongens tolvte timme?
Det landade i Roslagen någon dag före avresan och premiärkasten gjordes i strömmen den där dimmiga morgonen.
Men reaktionen och framför allt aktionen var allt annat än dimmig.
Spöt var en njutning redan i de första kasten och tillsammans med Loop´s egen evotec 100 lina så var det en glasklar upplevelse där i dimman.
Känslan av ett spö med mjukaktion och som kan presentera flugan där du vill ha den övergår i ett spö med tryck om du vill spänna ryggen på spöt och lägga ut lite linlängd.
Jag prövade med allt från tunga nymfer i storlek 10-12 ner till små torrflugor i storlek 22-24, ingenting gjorde det svårt att lägga flugan där jag ville ha den.
Och när jag sedan hade turen att både få kroka harr kring 45cm och en öring i 7-8hg klassen så fick jag också uppleva hur spöt jobbar.
Jag upplevde ett spö med djup aktion, ett harmoniskt spö som sätter lagom press på fisken och som tillåter mig att jobba med spöt för att dirigera fisken dit jag vill ha den.
Vad som sen händer om det kliver på något tyngre får jag hoppas återkomma till vid ett senare tillfälle.
Man kan kort och gott sammanfatta det så här, nu är det upp till mig att bli lika bra som spöt, så kanske ni förstår hur jag menar.
Det var tänkt att det skulle vara spöbyte i halvtid, Loppen skulle få vila och Winston få göra jobbet resten av tiden.
Nu blev det inte så, mitt Winston fick vila och invänta nästa säsong.
Två kanonspön att stoppa i ytterfacken inför nästa säsong.
Återigen ett stort tack till
Lunkan på Jaktia i Åre, som tipsade om spöt och också ordnade så att det blev mitt.
¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>
