Det oundvikliga avskedet

På tröskeln mot vinter, ligger Gimdalen insvept i årstidens alla färger.
Höstens veka vemod far genom dalen och blir till kalla andetag i mitt bröst.
Där min fluglinan nyss ritat ett gult streck på den stålgrå vattenytan ligger nu bara blad och barr. Jag har låtit årets sista harr glida varsamt ur håven, reser mig upp och inser att ljudet jag hör är det oundvikliga avskedet som susar genom grenarna, det råder höst i mitt bröst.

Årets fjällfiskesäsong är över.
En säsong som knappt hann börja innan den var slut.
På grund utav sjukdom så fick jag vänta långt in i augusti innan jag fick vandra längs mina längtans fiskestigar, och nu, så är allt över.
Dagarna i Gimdalen tillsammans med goda vänner och Idsjöströmmens harrar gick allt för fort enligt min smak. Men så är det väl, allt blir inte alltid vad man hoppats på, och jag ser ändå tillbaka på dessa dagar och dagarna i Ottsjö tidigare i augusti med glädje.

Kullagården omfamnade oss när vi anlände sent på torsdagskvällen. Från de upptagna rummen hördes skratt och stoj.
När vi väl fått in vår packning kunde vi sjunka in i atmosfären och ladda inför fisket dagen efter. Som vanligt så vaknade jag tidigt och väl nere i köket så möttes jag av en leende engelsman som bjöd på kaffe. Ännu ett av alla dessa trevliga möten som sker inom Kullagårdens väggar. Vi satt en stund Christopher och jag innan våra respektive fiskevänner vaknat och vi kunde övergå till frukosten.

Låga moln svepte fram över dalgången när vi sen kom ner till vindskyddet vid strömmen. Vinden var svag men något kylig, någonstans kändes det onekligen lovande inför förmiddagens fiske. Vattenståndet var väldigt lågt och de vanligen så djupa groparna var nu nästan synliga så det blev till att vada försiktigt i läge och försöka pricka de små strömkanterna med precisionskast.

 

Blidö-Mattö & Granaten bland blottade stenar i strömmen 

Några enstaka sländor syntes ute över vattnet så något annat än torrfluga var inte att tänka på. Och ärligt talat, en säsongsavslutning utan att gå på torrflugespåret vore otänkbart. En Åslända strl 18 blev mitt val och redan i mina första kast så steg en fisk till flugan men missade. Ytterligare några kast senare så steg fisken igen, och denna gång missade den inte. Årets första harr i strömmen var krokad, så här i säsongens elfte timme. En fisk kring 30cm som snabbt återutsattes.

Längre ner i strömmen så avslöjade sig en lite bättre fisk och tog något i ytan, den fick bli mitt nästa mål. Vadade i läge, lade flugan strax uppströms den lilla strömmen och återigen så gjorde den lilla åslända jobbet. I den grunda strömmen kunde jag se harren stiga mot ytan och ta flugan. Torrflugesfiske en kylig septemberdag när det är som allra bäst. Det visade sig vara en bättre fisk, strax under 45cm och i riktigt god kondition. Återutsättningen var en fröjd då harren gled sakta ur håven ställde sig någon meter ifrån mig i den grunda strömmen och jag kunde se den återhämta sig i lugn och ro innan den slog en gång med stjärtfenan och sen var borta. Jag reste mig upp, lyfte på kepsen. 
I samma stund som jag reser mig tittar jag uppåt och ser att Blidö-Matte släppt spöt till förmån för kameran och tagit sig över bron och ner till platsen som Fluganberg fiskade. Båda sitter på huk och jag inser att även han troligtvis krokat en fin fisk. Det jag trodde var en fin harr skulle senare, när vi samlades runt en panna kokkaffe, visa sig vara en vacker öring i 1,5kg klassen.

Vacker septemberharr

 

Fluganberg med Gimdalsöring i bästa kondition

(Foto: Mats Walfridsson)

De små värmande solstrålarna försvinner och snart lägger sig ett mörkt lock över hela dalen. Ett kallt regn strilar ner över mig och efter en stund så bryter jag upp och beger mot vindskyddet. Elden sprakar redan välkomnande emot mig när jag kommer upp, men till ett högt pris skulle det visa sig. Blidö-Matte skulle hugga upp lite ved och såg inte faran förrän det var för sent, två getingstick senare så försökte han kyla ner både handen och örat med en ölburk fylld med kallt vatten. Getingarna gillade inte att han störde dom med sitt huggande tydligen. 
Bengt gjorde oss sällskap vid elden och berättade att under natten så har en stor björnhane vandrat längs grusvägen bara en kilometer från platsen där vi står. Spåren var stora i gruset intill vägen, men när vi efter fisket åkte upp så hade regnet förstört allt vad spår som fanns.

Höstfärger i Idsjöströmmen

Bengt gjorde oss sällskap under kaffepausen 

När eldens lågor falnat och den sista korven var grillad så var det dags att ta tag i eftermiddagens fiske. Några ensamma regndroppar gör entré, men är ingenting som stör fisket. Jag börjar fisket där jag slutade före lunchen. Någon mindre harr visar intresse för flugan men utan att fastna. Vandrar nedströms mot den plats där jag för något år sedan tog en mycket vacker harr på 61cm en sen sommarkväll i månadsskiftet juni juli. Av den gropen fanns nästan ingenting kvar och där jag tillslut landade den stora harren är det nästintill torrt.

Fluganberg med fast fisk

Regnet tilltar.
Den lilla strömmen nedanför ser dock intressant ut, så jag går på det nästan torrlagda åsarna i ån fram och lägger min lilla torrfluga mot en av strömkanterna. Ingenting händer.
Någon enstaka fisk visar sig med försiktiga vak. Små sländor kommer flygande uppströms, små ljusa som kämpar sig genom det tilltagande regnet.
Provar något som påminner om dem, men fortsatt ingenting. Det är först när jag knyter en liten flytande nymf på tafsen som den första fisken stiger men missar, eller om det var jag som lyfte för tidigt. Låter nymfen driva igenom strömmen på samma sätt igen och nu tar den. Ytterligare en fin höstharr på nästan 45cm. 
I det allt mer tilltagande regnet får jag ytterligare ett par tre fina harrar i samma lilla grop.Vinden och regnet gör det tillslut nästan omöjligt att få flugan dit man vill så jag vadar iland, sätter mig en stund i vinskyddet vid det stora selet men inser att detta inte kommer att ge sig, så jag går upp till de andra som redan packat ihop och sitter och kurar i vindskyddet vid bron. Vi bryter fisket för den hägrande bastun på Kullagården.

Dag två får en tidig start. Redan vid halv tre på natten vaknar jag av att Kullgården fått liv, det knakar och knäpper i de gamla huset och utanför viner vinden. Försöker somna om men hinner tänka och hoppas, att vinden skall lägga sig tills det är dags för fisket.
Några timmar senare så dukar Chriss och jag frukost åt våra fiskevänner, delar en kopp kaffe och tittar på YR tillsammans. Utanför huset är vinden fortsatt hård och höstlöven ilar förbi fönstret i en yster höstdans.

Fluganberg och Christopher pratar bambu

Skitfiske på oss

Solen försöker ge oss av sina sista värmande strålar, men vinden tar tag i dom och sveper bort dem och kvar blir bara en kall förnimmelse om det som komma skall. Fisket går sådär för mig under förmiddagen. Enstaka fiskar stiger men vänder igen strax under flugan. Vinden gör det svårt att placera flugan där man vill ha den. Jag fiskar mig igenom hela förmiddagen och krokar bara någon enstaka mindre fisk och det är först när det börjar närma sig lunch som det tillslut, på en blanknacke strax nedanför vägbron, stiger en bättre harr och tar den lilla grå. Det skulle visa sig bli årets sista större fisk och efter några bilder så låter jag den glida försiktigt ur håven tillbaka ned i strömmen igen.

 

Årets sista harr över 40cm

Efter lunchen så tilltar vinden än mer, uppströmskasten blir omöjliga, näst intill farliga, och jag vandrar längs strömmen hela vägen ned till det gamla båthuset. Här och var försöker jag tappert att få flugan dit jag vill, men det är svårt. Övergår till att vada i läge och sen nästan droppkasta flugan nedströms. Vinden tar tag i den lilla grå och får den att ibland att studsa fram över ytan. Nymf hägrar, men jag fortsätter med min torrfluga.

 

Fluganberg t.v och Granaten t.h i en ganska låg Idsjöström

- Och vad sysslar du med i min ström?

Det blir någon mindre harr till innan vi åter sitter alla fyra i vindskyddet. Vinden tar i än mer nu, men det är årets sista dag i Jämtland så vi drar ut på hemgången, sitter och småpratar i skydd av vinden och kramar ur det sista av njutning innan det oundvikliga. Tillslut går det inte att förhala det längre. Snipparen tas fram och med ett litet klickljud lämnar flugan tafsen och linan vevas in genom spöringarna. Säsongen är slut. 
Om det är den hårda västanvinden eller det stundens allvar som gör det vet jag inte, men det går en en ilning längs ryggen när jag delar på spöt och stoppar ner det i påsen igen. Normalt brukar jag just i den här stunden ha tre, ibland fyra, resor upp till Jämtland att se tillbaka på där jag nu står och lyfter på kepsen och tackar för i år. Men detta året är inget normalår, större delen av säsongen vankande jag otåligt av och ann hemma med något skit i kroppen som gjorde allt fiske totalt omöjligt. Och nu, när det äntligen tog fart, så är det över. Visst, Roslagskusten finns, med fint fiske på både havsöring och gädda så här års, men att få gå i strömmande vatten med Winstonspöt eller Loop Cross;en är något väldigt speciellt. Att se torrflugan försvinna i en vakring är det som verkligen får mig att bli varm inombords.
Himlen mörknar, löven förs med vinden ut över strömmen.
Snart anländer frostiga höstnätter och hela naturen kring strömmen går i dvala. All dess färg och fägring övergår till grått och vitt, strömstarens muntra sång ekar bort och de små forsarnas brus tystnar i takt med att snö och is lägger sitt skyddande täcke av återhämtning över dalen. 

Några panoramabilder över strömmen

Kvällen, ja hela fiskesäsongen i Jämtland avslutas ändå på ett mycket trevligt sätt, då vi bjuds in till byns räkrossa och dans till Moffa´s, men när golvet rensats för dans så har Roslagsborna dragit sig tillbaka. Dagen efter lämnar vi Gimdalen, kramen från Gimdalens gladaste Ville och hans husse Milling tänder gnistan till den känslan som när vintern kommit övergår till en längtan till nästa år.

Vi ses till midsommar. 

¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>

Med Elliot & Co i sensomrig skärgård

September fortsätter bjuda på shortsväder i skärgården.

Idag var det äntligen dags för den utlovade turen med Elliot och hans familj. 

 

Elliot in action

Pappa Daniel krokade en gädda som barnen fick titta på
en stund innan den simmade tillbaka

 
Vad vore en fisketur utan korvgrillning?

Humlan bekantar sig med en simpa 

 

Först fiskade Granaten med sitt systerbarn, sen fiskade han med mig.

Gissa vem som körde?

Tack till hela gänget för en mysig dag i skärgården

¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>

Sista dagen i shorts?

För varje dag som sommaren stannar lite längre är man glad.
Idag var en sådan dag. Det bara gick inte att sitta hemma.

Fisket blev en bonus, på en annars otroligt vacker och skön dag i Skärgården.

Troligtvis var detta årets sista dag med shorts på i båten.

Hösten sände oss en signal i en av vikarna vi gled runt i, då en havsöring 

kring 1-2 kg gjorde två fina luftsprång.

Lossnar i fotoögonblicket

 

Granaten visar upp ett litet dubbelhugg

Fluganberg med Frugan Berg

¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>

Roslagskväll

3;e september och klockan stod på strax efter sju på kvällen då t-shirten fick förstärkning av en fleeceväst. När vi lämnade hamnen strax efter fyra på eftermiddagen så stod termometern på 24 grader, då gör det ingenting att gäddorna inte jagade färgen ur våra flugor. Kvällen var ju räddad ändå. Och vi lyckades ju ändå kroka ett antal mindre fiskar.

Granaten intar kvällsmål

Fluganberg letar sig ut bland grynnorna

Inte stor, men liten i alla fall

Fluganberg

Förflyttning

Fluganberg gör kvällens sista kast

¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>

Kvarglömda saker vid ån

De är så trist när folk glömmer och tappar bort saker, därför går jag ut med denna sökning för att på detta sätt försöka nå den eller de som förlorat sina saker.

X antal pantburkar med mera upphittade vid Storåns strand i Västra Jämtland lördagen den 16 augusti ungefär vid kl 16:00
Det är av ringa värde, alltså endast pantvärdet återstår, men kanske värdefullt ändå för ägaren, om nu denne inte redan är pantad.

Återfås mot en tillrättavisning.

Att läsa ett vatten. Ett mantra som du hela tiden måste ha med dig när du kommer till ett strömmande vattendrag och tänker dig kroka din drömfisk.
Vi lyckades sådär med detta under vår gånga vecka i Västra Jämtland. Däremot så fick jag användning av begreppet, Att läsa vid ett vatten.
För av bilden att döma här nedan så har det varit allt annat än sportfiskare på platsen. Istället folk som normalt omnämns som ”skitgrisar”.
När du står utvadad i din ström så kan det ibland vara svårt att avgöra var din drömfisk håller hus och det är många parametrar som du skall ta ställning till.
Skitgrisarna är mycket enklare att spåra och är tyvärr också allt oftare förekommande vid strömmen.

Foto: Henrik Wallberg

Scandinavian Fly Fishing Guides

  

Vad är det som gör att folk orkar bära en full ölburk ut till ett vattendrag men sen inte orkar ta den tomma med sig tillbaka?
Varje år så häpnas jag när jag vandrar längs åns stränder över hur dessa människor, lika tomma som ölburken de lämnat efter sig och med ett värde för naturen som besökare som knappt överstiger panten på de burkar som är spåren efter deras vistelse, kan fortsätta med detta år ut och år in.
I år var inget undantag. Redan under min första dag under den gångna veckan så kom en bild från Henrik som var i området för att guida blivande flugfiskare på en sådan ”ståndplats”.

Med sådan total avsaknad av respekt för naturen så tänker jag inte ens fundera över huruvida dessa naturterrorister ens hade fiskekort eller följde de regler som finns för området kring antalet fångade fiskar och storlekar.
Mina funderingar går istället till hur dessa kräk har det hemma?
Jag försöker också tänka mig in i hur de tänker när det väl lämnar platsen. För om det vore ren glömska, varför står det då inte några spön och annat användbart kvar i skogen? Nej, jag tror helt enkelt att det bokstavligt talat handlar om ren och skär dumhet. För inte kan det väl vara så att de räknar kallt med att någon kommer efter och plockar upp skiten efter dem?

Jag kan inte tala för hela Jämtland, men jag tror inte att de vill ha er där om ni inte kan sköta er!!
Mitt råd, lär er att alltid packa en påse att lägga skräpet i, krök sen rygg och plocka upp skiten efter er. Klarar ni inte det, så hoppas jag att vi aldrig träffas där vi åns strand någon gång, för min skull och för naturens skull.

Jag behöver väl inte säga det egentligen, men när jag senare i veckan kom till platsen så hade Henrik plockat skräpet på bilden.

¸.·´¯`·.¸no happy fish today¸.·´¯`·.¸

Det är med fiske som med kärlek

En fråga jag ställer mig undrande till efter denna resa är, kan man pricka rätt eller fel?

Svaret är nej. Man kan aldrig pricka fel.

Visst, det kan vara för varmt, för kallt, för högt vatten eller för lågt. Det kan vara för lite insekter, men också för mycket.

Allt blir ändå bara teorier och spekulationer inför det faktum man ställs inför, men som sagt, en Jämtlandsvecka kan aldrig bli fel. Hugger inte fisken i den utsträckning man hoppats så finns ju så mycket annat att njuta av.

Fluganberg och jag lämnade Roslagen bakom oss för att tillbringa en vecka i Jämtland. Några timmar tidigare så hade JP lämnat sitt bo i den mörka augustinatten och styrt mot samma mål. Under många år så har JP och jag gått om varandra i trakterna kring Ottsjö/Åre men nu skulle vi tillslut göra området tillsammans.

För mig kröp det lite extra i kroppen då jag tidigare i år fått ställa in en tur norröver på grund utav sjukdom, så lite konstigt kändes det att denna min första tur till Ottsjö samtidigt skulle bli min sista för året. Kvar finns dock ett litet ess i rockärmen, men några dagar i Idsjöströmmen sista helgen i september.

Ungefär samtidigt som allt var inburet och sängarna bäddade så stod vi klara för första turen ned till vattnet.

Nya vadare och nya kängor men samma fiskestigar. Det är mitt 47;e år på raken i området och minst mitt 40;e år längs dessa stigar. Man skulle kunna tro att det för längesedan gått över i slentrian eller en vana som gör att ögat inte längre ser det vackra, men jag skulle nästan vilja säga tvärtom. Det finns något tryggt och en känsla av "hemma" när fötterna äntligen begår premiärstegen för året längs dessa fisketstigar. Vissa av dem har jag till och med sett växa fram under åren, på både gott och ont.

Första fiskepasset och det tog inte lång tid innan JP stod med böjt spö och resans första fina kontakt. Tyvärr klev den av strax innan den skulle landas. Henrik som varit i området och guidat några dagar gjorde ett kort besök vid ån innan han drog söderut mot nya äventyr i Dalafjällen och sina öringar.

När vi senare omgrupperat så anslöt Inspektör'n och Jämtlands underbaraste Candella till oss och inte lång därefter så dök ytterligare ett välbekant ansikte upp då Flugbindar´n kom vadande.

Nu kunde vi äntligen byta messande och mailande i cybervärlden mot ett riktigt handslag på den plats vi alla trivs bäst, vid ett strömmande vattendrag med tacklade spön. Det krokades och återutsattes några mindre öringar men mest stod vi med spöna i famnen och försökte ta igen året som gått. 

JP, med resans första kontakt med lite större fisk.

Tyvärr en "Quick Catch & Release" 

 

Jag och Fluganberg med fisk från de första dagarnas fisken

JP, i väntan på vak

Men det var också här någonstans, efter första och andra dagens fiske som vi, YR och SMHI började se saker ur helt olika perspektiv. JP hade dagen innan tappat en fin fisk i åns utlopp och nu var det min tur. En kilosöring visade sig i ytan för mig innan den också tog till Quick Catch & Release och linan slog tillbaka mot mig så där retligt slak. Vinden tilltog att tillslut gick det vita gäss långt upp i ån och när min tunga streamer slog i axeln så var det också en signal om att bryta, vada iland och byta plats.
Vi sökte oss längre upp i ån där jag kunde landa några finare harrar i 45cm klassen.
Regnskurarna avlöste varandra och vinden vägra ge med sig, så efter middagen och en stunds vila så sökte vi lä ännu längre upp i ån där vi lockade några öringar i 4-5hg klassen till hugg på torrt trots uteblivna vak. 

Fluganberg med öring på torrt

Tredje dagen och nu kändes luften lite högre och det var inte lika lättregnat som dagarna innan. Vi vandrade ner längs ån för att se om det möjligtvis var på selen som fisken stod och vakade. Runt om oss var himlen mörk och skyar drog fram längs fjällsidorna men just där vi befann oss så var det ändå till stora delar uppehåll. Jag chansade och knöt en liten Streaking Caddis på tafsen och la ut flugan. Några mindre öringar steg plikttroget och tog. Kvällen innan hade en utter kommit simmande bara några meter ifrån mig och nu var det JP som fick se den stryka den motsatta stranden.   

Fluganberg med fast fisk

Vaken uteblev även om det här och var kom lite sländor flytande.

De snabba väderomslagen, den stadigt stigande ån och det fortsatt för årstiden ganska varma vattnet var nog de faktorer som påverkade mest. Bara några veckor bakåt i tiden så hade Storåns vatten hållit över 20 grader i den värmebölja som drabbade hela landet och nu tvärt omslag till bitvis rena höstvädret. 

Kvällfiske och nu anslöt även Lunkan till oss, även det ett kärt återseende. Över en kopp kaffe hemma vid stugan så lades kvällens planer upp. Inspektör´n och Candella var redan på plats vid selet och sannerligen, var det inte lite vak.
Snart fylldes selets blanka vatten av spridda vak, här och var riktigt fina dessutom.

Lunkan krokar av lite sprattel

I de sista kvällsljuset så la jag ut en större modell av Streaking Caddis på den nästan stilla ytan. Strömmen för den sakta med sig och efter en liten stund liggandes stilla så börjar jag ta hem den med små små ryck.
Himlen ovanför mig spricker upp och de första klara stjärnorna syns. När jag står där så bryts tystnaden av av ett ljudligt plask.
Jag hinner tänka många saker under den korta stund när ljudet försvinner, lyfter spöt och det drar till rejält. En kort rusning, kanske bara ett tiotal meter sen tunga knyckar i spöt. Jag backar för att på så sätt snabbt få bort den löslina som fanns.
Rusningen blir lång, skarven mellan fluglina och backingen ger ljud ifrån sig när den far ut genom spöringarna.
-Har du fisk? hör jag Fluganberg säga, men jag kan inte svara, djup koncentrerad på det som tar mer och mer av min backing.
Den stannar. Jag får för mig att öringen tagit sig hela vägen uppströms till den grop som finns där och nu känner sig lite tryggare.
Jag spänner upp spöt och börjar veva hem. Jag känner varje rörelse han gör där han försöker skaka flugan ur sitt gap.
Plötsligt så försvinner tyngden, jag vevar hem lina så fort jag kan för att se om han möjligtvis går rakt emot mig. Men ingenting händer, det är tomt.
Fisken har släppt!
En mycket snabbare variant på Catch & Release den så kallade Fast Long Distance Release!
Jag har svårt att behärska mig när jag tar de sista stegen mot land, jag vill skrika men får endast ur mig ett svagt neeeeeeej.
Jag vill kasta spöt, men det är osportsligt och framför allt dyrt så jag sparkar istället till den lilla ön med vadarkängan.
Ställer spöt och sätter mig på den nysparkade ön, sjunker ned i den tomhet som dyker upp hos en flugfiskare när en stor fisk precis klivit av.
Det är ingen tvekan, det var stort fisk. Min nyligen införskaffade Guideline ACT #8 skulle inte inte bocka sig på det sättet för en mindre fisk.

Efter en stunds eftertanke på vad jag kanske kunde ha gjort annorlunda så går jag tillbaka till de andra. Tar en liten gyllenbrun ur den lilla pluntan får klapp på axeln av Lunkan och en stunds uppmuntrande gos med Candella. Mina händer vibrera så där skönt när öringfrossan inträder och jag är färdigfiskad för kvällen.
Andas och försöker behålla lugnet utåt, men inom mig har jag ett ordförråd som skulle fått den gamla fotbollsräven Lennart "Liston" Söderberg sjuk av avund.

Candella

Morgonen efter, regnet bokstavligt talat vräker ner när jag sjunker ner under tak i utemöblerna med morgonkaffet. Av den annars så vackra utsikten så finns bara delar av Ottsjön kvar. Resten är höljt i en grå vägg. JP åker mot Åre för att göra lite ärenden och jag och Fluganberg hamnar först hos Lundhags innan vi sen tar en kopp kaffe hos Haldo i Järpen.
Ett mycket kärt återseende och en skön avkoppling från allt det blöta på andra sidan dalen.

Kvällsfisket läggs på en för mig helt ny plats. En härlig känsla att efter så många år i samma område ändå fortfarande kunna få upptäcka nya intressanta fiskeplatser.
Några dagar tidigare så hade den lilla ån vrålat fram genom skogen brunfärgad av allt regnvatten men nu såg den mycket klarare ut även om vattenståndet var fortsatt högt.
Platsen är och förblir en liten hemlighet, men det är ingen tvekan om att jag kommer att återvända dit igen. Några mindre öringar lockades till hugg men det större hade nog inte anlänt till ån denna kväll.
Vad som sen följer är lättast att beskriva som ren och skär tokighet, för när kvällsljuset försvinner så bestämmer vi oss för att byta plats och göra en svår vandring in i björk och videsnår och som för att göra det ännu värre så har bävern gjort allt den kan för att fälla en flugfiskare i nattmörkret. Inte blev vandringen lättare av att vi vet att det i området finns långt större djur som om dom inte hört eller sett oss i tid skulle kunna skrämma oss ur vadarna om vi har otur.
Någon fisk blev det inte, men ett bra träningspass.

JP kollar om det finns någon harr i mynningen

Bäverland

Vi återvände dagen efter till samma plats, och även om det fortsatt är svårt att ta sig fram så var det ingenting mot natten innan. Några sprattel synade våra flugor innan vi vandrade tillbaka för att byta plats.
Från resten av dagens och kvällens fiske finns det inga kort tagna då min kamera inte är gjord för undervattensbruk.
Stående eller sittande i regnet så tror man inte att, nu kan det inte regna mer, och precis när den tanken dyker upp så tilltar det ytterligare.
Flugorna blev nästan blötare på land än i vattnet och ån steg under tiden vi stod utvadade i den. Vi kände några fiskar och återutsatte också några men tillslut så gav vi upp åkte hem, drog av oss allt det blöta och dukade upp med godsaker under taket på uteplatsen.

Att efter en sådan dag och kväll få vakna upp och se de första blå fläckarna på himlen, se Ottfjället insvept i sol kan bara beskrivas som underbart.
Torra efter en natt i pannrummet så var vadarna mycket lättare att dra på sig nu när det äntligen såg ut att bli en fin dag.
Vi packade lätt och maten för dagen fick bli en chokladkaka, lite rökt sidfläsk, kaffe och en öl, här skulle det fiskas och njutas.
Vi tog hela ån i besittning och vandrade längs dess strand på sök efter vakande fisk.
Runt omkring oss var himlen svart och hotfull men just över oss sken solen och det var till stora delar vindstilla. Så vackert och så skönt att man stundtals glömde bort att fiska, utan bara sög i sig av allt det vackra och den värmande solen.

 

Vackra vyer och flugfiskande vänner,

ibland är livet lätt att leva.

 

JP laddar för fisken på andra sidan 

Harr på torrfluga, som jag längtat

 

Café au lait, Espresso, Cappuccino, Caffè Latte eller Macchiato?!

Detta är kaffe på riktigt!!

JP där han hör hemma

 

Konsten att ta till vara på en bra dag

Vi vandrade längs åns strand i sökandet efter vakande fisk, här och var så åkte storspöt fram i försöken att fiska av en djupgrop eller ett bakvatten. Mängder av mindre harrar och öringar tog våra flugor i små bakvatten och höljor men de större uteblev. JP krokade en fin harr på streamer i åns nedre delar men i övrigt så var åns större prickiga som bortblåsta efter dagar av regn och stigande vatten. Ån steg under dessa dagar med dryga 40cm vilket naturligtvis gör fisket svårt. Indalsälven i dalen bredvid steg med 18 kbm/sek bara över en dag.

När vi till sist åter närmade oss åns övre delar så mötte Inspektör´n och Candella upp för en sista natt med gänget. JP som skulle starta hemfärden tidigit följande morgon avslutade där och begav sig hemåt medans vi andra gjorde ett sista försök i åns övre sel.

Så mycket fiske blev det nu inte, utan mestadels njöt jag av omgivningarna och vänskapen på åns strand.

Samkvämsfiske på hög nivå

Det kunde dock inte hålla sig hela dagen. Efter att solen gjort sitt för att med eftertryck redan där och då bygga upp en längtan till nästa år så började åns blanksvarta yta att täckas av små små ringar från vattendroppar.

Nu hann det inte bli mer än så, för vi packade ihop lyfte på hatten och lämnade ån bakom oss när vi vadade iland och stegade med vemodets tunga steg in på fiskestigen en sista gång för detta år.

 

Inspektör´n på en av favoritplatserna

Ett synnerligen stort tack till JP & Fluganberg för denna vecka.

Ett stort tack även till Inspektör´n och hans underbara Candella, 

Lunkan, Flugbindar´n, och Henrik som förgyllt dagarna med oss på åns strand.

Det är med fiske som med kärlek

Ibland lyser solen och det svåra blir lätt

Ibland hopar sig svarta moln och det lätta blir svårt

Men är det äkta kärlek, så består den dessa prövningar.

Det viktiga är att fortsatt ha nyfikenheten kvar

och med ett öppet sinnelag och god vänskap så drar tillslut molnen bort.

De får bli mina slutord om denna vecka i paradiset

¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>