Nu är verkligen våren här, bannimej kom den inte i år också.
Har suttit långt inne, och tyvärr så är inte våra kära kuststräckor isfria än, men också det går nog fort nu!
Tanken är nog att ta en sväng under nästa helg. Men åter till denna helg då.
En riktig blanddag kan man säga att lördagen blev.
Första stoppet för dagen var för att se Hammarby spela träningsmatch mot Åbo på en kall och vindpinad konstgräsplan. Ingen höjdarmatch dock, för 1-1 slutade matchen och till och med Bajens ditresta fans kändes vinterstela.
Straffmål för Bajen
Dagens andra aktivitet var bestämd enligt yngsta sonen, längdskidor!
Vi kan väl säga så här, att hade jag backat i utförs backarna så hade jag haft bra glid.
Spåren hade också dom givit upp i vårsolen.
Pontus glider ifrån farsgubben
I början av vår tappra färd går spåret utmed Skeboån, och i en av åns små krökar så seglade en grupp sångsvanar fram. Ett stopp och kamera fram.
Sångsvan i Skeboån
Men där fick jag inte stå länge förrän min för dagen självutnämnda fystränare kom tillbaka i spåret för att hämta mig. Hepp hepp, kom nu´ra pappa!!
Vilt fäktande med stavar och skidor kämpade vi oss runt i den tunga blötsnön, sjönk inte staven så sjönk jag.
Sonen gled fram så fint ovanpå snön och vände sig om då och då, liksom för att försäkra sig om att flåsande bakom honom visade på liv, och inte en nära döden upplevelse.
Flera tunga mil senare (läs någon kilometer) så kom vi fram till skjutvallen för skidskyttarna.
Pontus måste naturligtvis glida fram på vallen och lägga sig ner för sitt första liggande skytte.
Pontus sätter fem av fem
Med risk för att bli lämnad kvar vågar jag mig inte på det liggande skyttet utan passar istället på att vila.
Så med fem extra rundor i kroppen bar det nu av mot målet.
Retfullt enkelt saxar den lille rackaren upp för den sista backen.
Av mitt lite lätt stela rörelseschema kan man tyda att, karl´n är nog född Massai, för snö har han nog aldrig sett. Eller så är det många åren som skidorna samlat damm i garaget som nu gör sig påminnda.
Uppe på toppen!!
Därifrån jag står ser jag målet och bilen, därifrån jag står är det en bit ner.
Pontus står redan i fartställning och är halvvägs ner, så åt segern finns inget att göra.
Nu återstår en fajt med balanssinnet för att komma hel ner.
Å-hej!!!
Vad som nu händer är svårt att återge i ord, och som tur är finns ingen filmkamera på plats.
Men när jag på ganska stadiga ben tagit mig ner för den första biten, går över knixen och in en jävla kurva som någon psykopat till banläggare lyckats klämma in så stannar liksom balansen kvar där i kurvan.
Han lämnar mig ensam att klara av den sista biten.
Alla minns vi väl när pappa sprang bakom och höll i pakethållaren på cykeln, och man själv i tron att gubben fortfarande höll i, trampade på, alla minns vi väl vad som hände dom första gångerna.
Samma hände här.
Jag vänder mig om och ser Herr Balans stå där i kurvan, skrikande, -Du klarar de, du klarar deeeee!!
Varför vänder man sig alltid om i det där läget?
Min skida skär ner i den djupa snön, strax utanför spåret. Jag har i flera veckor hört Jacob Håård skrika, stega, stega runt.
Och som jag stega!!
Det Charlotte Kalla klarade och tog guld, gick inte riktigt lika bra för mig.
Årets snabbaste snöängel är ett faktum när jag likt en jumbojet slår i backen.
Därifrån jag ligger ser jag Pontus göra en "Ferry" när han glider över mållinjen.
Vad lär vi oss av detta då?
Jo, valla inte för glid åt fel håll och lär dig falla snyggt.
Till sist kom också ett mms från Fluganberg och Granaten, som givit sig ut på vårisen i solen för att pimpla lite abborre.
Fluganberg med sprattel
Grattis säger vi här nerifrån Roslagen.
Nu ställer jag undan allt som har med vintern att göra och satsar på våren!!
Skitfiske // Patrik