En Laphroaig i den jämtländska sommarnatten.

Kalendern säger att det skall vara vinter ute, men av den syns ännu så länge intet.
Det är så här års som jag brukar kunna hamna i reflektion över vad som hänt under året, och mitt fiske är inte undantaget detta. Här om dagen så pratade jag med Fluganberg över telefonen och samtalet berörde allt möjligt men naturligtvis så kom vi in på fisket, kanske för att vi redan nu börjar forma det som skall bli fiskeåret 2012.
Vilka resor skall företas? Skall vi titta på något nytt? Ska vi göra längre stopp på någon av dessa för att ytterligare förkovra oss i vattnet och livet i och kring detta?
Vilka planer finns för vårt eget projket Skeboån? osv osv.
Det finns så oändligt många fina vattendrag i vårt avlånga land som ännu inte fått besök av oss Rospiggar och viljan är stor, långt mycket större än både tiden och semesterdagarna.
Det är då det är så skönt att sätta sig ner, lyssna på regnets smatter mot rutan och låta sig förflyttas tillbaka till någon speciell dag, ett fisk eller ett möte som jag varit med om under året.
Så med en kopp kaffe på bordet och en lussekatt i handen skall jag nu ta er med tillbaka till en av dessa stunder, för att inte säga årets bästa stund, en resa med flugspö och några härliga fiskar.

Allting börjar en mycket solig och varm morgon vid halv sex tiden.
Jag är först ut ur tältet, Blidö-Matte sover ännu men vaknar i samma stund som jag drar ner dragkedjan på yttertältet. Solen har redan krupit upp över trätopparna och värmer nu upp insidan av tältet till outhärdligt. Idsjöströmmens vatten ser inbjudande ut och iklädd i kalsonger kliver jag ut, upp till knäna, i det klara vattnet och sköljer bort tröttheten ur ögonen.
Det är veckan efter midsommar och gårdagens värmerekord på hela 28 grader kommer med all säkerhet att slås idag, det känns så. Nattens fukt på bordet vid vindskyddet förångas nu och försvinner i en liten rökstrimmla.
Så snart kaffet kokat klart sjunker jag ner i en av de små trädgårdsoffor som står utställda vid vindskyddet, slänger upp fötterna på en stubbe och sjunker in strömmens brusande och ljudet från en natur som likt mig sakta vaknar. Fäster blicken på en blankfläck strax nedströms en sten och blir sittande på span efter dagens första vak.
Vardagens alla beskymmer sköljs bort till smaken av nykokt kaffe.
-Go morron! Det är Blidö-Matte som även han upplevt tältet som en dödsfälla och nu krupit ut,
-de blir varmt idag!
-Morron, -mmmm det blir nog riktkigt hett idag, får jag fram till svar.
Snart sitter två kalsongklädda män på bänken, det är långt mellan meningarna i konversationen, vi njuter!

Frukost i gassande morgonsol

Några timmar senare så är vi alla fyra igång, frukosten har intagits och även Granaten och Fluganberg har fått i sig morgonkaffet och vi börjar klä på oss för dagen.
Badbyxor skulle egentligen vara plagget, bilens termometer visar redan nu när klockan precis passerat nio, på 25 grader, ändå åker underställ på under vadarna.
Enstaka vak, men ingen direkt fart. I strankanten är det dock full fart på nymferna så till kvällen kan det nog bli riktigt fin kläckning.
Vid Bäverhyddan får jag lite svalkande skugga och redan nu tas de första klunkarna ur vattenflaskan.
Efter lite span så faller valet av fluga på en Phasant Tailnymf med gummiben.
Förmiddagen går och nymfen verkar vara rätt val, det naffsas rejält i flugan och jag får kroka av ett antal harrar kring 30-35cm.

Solskensfiske på solskensfisk.
Jag vadar ut mot strömfårans lite djupare del, sätter mig på en sten och sköljer pannan från svett, doppar till och med kepsen för att kyla ner mig ytterligare.
Snett bakom mig, ett lite tyngre vak på bara några meters håll. Bakom stenen jag sitter på bildas en liten grusås som jag följer nedströms någon meter, nu är jag i kastläge, lägger flugan uppströms där jag uppfattade att vaken nyss var, sträcker upp linan och låter sen nymfen dansa fritt nedströms.
I höjd med mig gör tafsen en kort stopp, jag lyfter och känner direkt att det äntligen är lite större fisk.
Harren gör några sköna luftsprång innan jag lyckas få den i håven, det är en riktigt fin fisk, dryga 50 centimeter och så där härligt tjock och trind.
Vi väntar ett helt år på att få sätta oss ner till julbordets alla läckerheter, harrarna i Idsjöströmmen vaknar till detta julbord varje dag, det är sländor i massor, stort som smått och under ytan är det följdaktligen precis lika mycket insektsliv. Harrarna i Idsjöströmmens restaurerade vatten har det verkligen precis så bra som man önskar att många andra vattendrag och dess fiskar borde ha det.
Den som påstår att ett restauretat och skyddat vatten inte är bra för miljön skulle göra ett besök här, se livet under och över ytan. Allt levande kring som strömmen drar nytta av det myller av insekter som finns.
Harren glider snart över håvens kant och tillbaka ut i strömmen igen. Inte ett flugbyte på flera timmar men nu är det bara 2 av de 4 gummibenen kvar. Jag tar några steg tillbaka mot utgångsläget, lägger åter min fluga uppströms, tredje kastet stramar linan åter upp sig, men nu bär det av ordentligt, det stöter hårt och tungt och det är ingen tvekan om vad som tagit flugan.

Öringen göra flera luftsprång, det ena mer spektakulärt en det andra. Här krävs mer insats av både spö och fiskare och efter att fisken har rusat upp och ner i gropen ett flertal gånger så ligger han i håven.
Det är en otroligt vacker fisk, ett fåtal röda prickar på en annars svart tätprickig gyllengul sida, buken är nästan vit och här och var går några av de svarta prickarna nästan över i blått. Även denna fisk är strax över 50 centimeter, kameran ligger i ryggsäcken på stenen och närmaste fiskekamrat  är Granaten som sitter hukad på andra sidan och uppströms nästan hundra meter.
När både fisken och jag har återhämtat oss så skiljs våra vägar. Han gör ett kort stopp nedanför mig, gapar några gånger och försvinner sen blixtsnabbt tillbaka ut på djupare och tryggare vatten.
Det är bara att lyfta på kepsen och säga tack.
Passar på att åter doppa den i vattnet innan jag sätter den på huvudet, kollar in tafs och fluga och återfår ordningen på grejerna.
Lägger flugan på samma ställe några gånger till, men ingenting händer, lyfter och vrider mig en aning, flugan hamnar nu rakt över strömmen, mendar uppströms och låter min nymf svepa igenom vattnet, precis när flugan vänder upp och stiger snabbt från botten kommer hugget.
Tungt! Det är knappt jag tror mina ögon. Återigen en harr och även denna klarar 50 centimeterstrecket kanske är den till och med kring 51-52 lång.
När även denna fisk är återutsatt så skiner jag mer och starkare än solen på himlen, på dryga 30 minuter har jag tagit tre fiskar, alla över 50 centimeter och detta mitt i värsta solgasset, och en av dem var en öring.
Jag vänder tillbaka till stenen, klunkar friskt ut vattenflaskan, sätter mig ner och bara njuter.
En halvtimme och hela fiskesommaren är räddad.

Ljuset fladdrar till på bordet där jag nu sitter med mitt kaffe och tuggar på lussekatten,  det är ju precis det där man sitter och drömmer om nu när regnet smattrar mot rutan och det bara är någon vecka kvar till julafton, den där dagen när allting gick rätt och verkligheten överträffade drömmen lång väg.

Hoppvillig harr

Mindre harr i Idsjöströmmen är som denna, runt 35cm

Jag fiskar mig sakta över strömmen, får några mindre harrar men snart häktar jag upp flugan i spöringen och vadar iland i vetskap att ingenting de här dagarn jag får i strömmen kommer att kunna toppa det som nyss har hänt mig, lyckligt ovetandes om vad kvällen har ge mig.
Väl uppe vid tälten pustas och stånkas det rejält, vi är alla duktigt slut och så även vattnet. Vi enas om att släppa fisket för några timmar och istället bege oss ner till Idsjöns badstrand och bada.
Det blir några timmars skön avkoppling på den vackert belägna badplatsen med åtskilliga bad och kaffe.

Badplatsen i Idsjön

Vi byter fiskestorys om vad som hänt under dagen, men lägger också upp planer för kvällen.
Jag deltar med ett halvt öra, min dag är redan räddad, hela veckan, kanske till och med hela sommarens fiske är i trygg hamn.
Bilens termometer snuddar vid trettio grader och vi fyller alla vattenflaskor vi har i Kullagården innan vi åter far ner till vindskyddet och strömmen, som får fortsatt vila och istället gör vi mat efter lång tid som tillbringats med kameran i och kring vägbron, fotandes allehanda små kryp. Även idarna som patrullerar en hölja ovanför bron jagas med kameran.

Idar patrullerar efter föda

Fluganberg håller insektslära

En våt vinterdröm för oss flugfiskare

Timmarna går och eftertmiddag har blivit senare kväll, det börjar bli dags att åter dra på sig vadarna. Jag tvekar en lång stund, fortfarande befinner jag mig i någon form av lyckligt rus över dagens fiske och funderar istället på att ta kameran och åka fram till badplatsen igen. Idsjön ligger spegelblank och naturens skådelspel kring sjön lockar mer.
Fluganberg är den som slutligen lyckas övertala mig där han står i färdigtställning att ändå välja nattfisket istället.
-Okej, men då gör jag det lätt, ingen kamera, bara någon flugask, inget onödigt tjafs.
Med håven på ryggen och spö i handen kommer jag iväg en halvtimme efter de andra. Går sakta genom skogen ner mot vindskyddet vid Bäverhyddan, Johnny, en nyvunnen fiskevän från mina hemtrakter står redan utvadad där och jag går nedströms honom en bit till den lilla ön med tallen på.
Fiskar några kast i höljan nedströms, har några drag i flugan men inget mer.
Jag vandrar upp till lilla ön, sätter mig mellan två grästuvor och lutar ryggen mot en tredje, lägger händerna och hakan på vadarstaven och sitter så en bra stund.

Bilden på den lilla ön är tagen dagen efter

På andra sidan sitter Granaten och Fluganberg intill varandra på varsin sten, ungefär i samma ställning som jag, och väntar. Väntar på kvällens första vak, på insekterna och på harrtimmen som så här års kommer när man passerar midnatt.
En halvtimme går, en timme går ingenting händer, här och var enstaka vak men i övrigt lugnt. Johnny sitter också han ner i vindskyddet på span.
Det råder ett otroligt behagligt lugn över både fiskare och fiskar.
Småskrakehonan vallar sin kull med dunbollar mot en av stenarna långt ute i strömmen, tryggare natthärbärge kan man knappast få, en morkulla flyger fram över oss drillande sin lite sorgliga ton.

Jag ser bara ringarna efter det första vaket på nacken, Fluganberg pekar med spöspetsen för att visa Granaten att kvällens första fisk visat sig på nacken. Även Johnny har sett den och börjar röra sig med lugna steg ut mot strömmen igen, det är det första tecknet på att vi nu gått in i harrtimmen.
Flera försiktiga vak syns nu, head an tail. Dom plockar stigande nymfer eller puppor och dagens första flugbyte är ett faktum. Försöker dra mig till minnes vad jag såg där i strankanten tidigare på dagen och valet faller på en liten grön mullbänk eller som den också heter hjorthårspuppa.
Jag sitter fortfarande ner på min lilla holme, allt för att inte störa fisken med onödigt vadande.
Fyra till fem meter ifrån mig kommer en riktigt fin fisk upp, viftar till med stjärtfenan, en gång två gånger sen stilla igen. Det går en liten stund sen kommer han upp en tredje gång på samma ställe och nu kan det vara dags, jag reser mig och vadar med väldigt försiktiga steg uppströms några meter bara, luftkastar några gånger innan flugan landar dryga metern ovanför den plats jag sett fisken på.
Flugan driver in mot plasten jag sett vaket, fisken kommer från sidan nästan så att han rullar över flugan, jag lyfter spöt och fisken är krokad.

Jag känner direkt att det är någonting annat än till och med de jag fått tidigare på dagen, tunga knyckar byts mot en stillastående dragkamp innan han beslutar sig för att lämna nacken och gå nedströms.
Jag kan inte på något sätt hålla honom utan att riskera att han kliver av, låter honom gå och följer efter på stappliga steg i det dunkla ljuset, vadarstaven får jag inte tag på utan den följer mig i haserna med risken att den för att hjälpa mig nu istället kommer att stjälpa mig.
Nästa hölja är grund, för grund, fisken blir stressad och börjar hoppa flera gånger, det är en jätte harr som tagit min fluga.
Återigen släpper jag på mitt tillfälliga koppel och återigen beger sig fisken nedströms. Jag hann i alla fall få tag på staven och kan nu följa honom lite snabbare.
Vi passerar ytterligare två mindre höljor innan både jag och han blir stående på lårdjupt vatten säkert lika stressade båda två.
Jag slänger ett "getöga" uppströms och ser att ingen fiskar, alla följer de min och harrens match i den ljusa varma sommarkvällen.

Jag tar det sista i kaffekoppen, tuggar på det sista av lussekatten. En skön känsla sprids i kroppen, både värme och kyla och skapar en behaglig rysning med tillhörande knotter på armarna.
Jag minns knappt tiden, eller för den delen dofter som man normalt förnimmer vid sådana här tillbakablickar.

Harren står helt stilla i gropen bara någon meter ifrån mig och mitt klass fem spö står i en skön båge. Jag vågar dock inte sätta mer press med tanke på spötopp och tafsspets men får honom tillslut med diverse spövinklingar att röra sig ner och in bakom mig.
Håven lossas med tron att han är färdig, men icke. Han gör ytterligare några luftsprång och en kortare rusning uppströms mellan mig och land.
Nu kan jag sätta håven bakom honom och sedan vada upp mot fisken, föra håven mot hans plats och låta honom nästan backa in i håven, håvad!!
Han är otroligt stor, en hane med ett ryggsegel som är enormt och sträcker sig långt bakom fettfenan.
I det svaga ljuset blir den stålgårharren nästan svart på ryggen och en bit ner på sidan, ett fåtal svarta prickar precis bakom gällocken. När han ligger på sida i håven är han nästan lika hög som håven är bred och längden är lite längre än håven och jag får använda skruven för magnetfästet som extra hjälp att få en längd, det riktiga måtten får jag mäta upp vid tältet.
Flugan sitter säkert i mungipan och lossas snabbt.
-Var f*n é kameran, måttbandet och vågen?
Allting lämnat kvar vid vindskyddet, jag skulle ju fiska lätt, inget tjafs, men nu känns det valet dumt på gränsen till larvigt dumt.
Jag vill skrika men det blir mest att jag pratar med mig själv och med harren, jag vill bara hålla honom känna på honom där han ligger i vattnet i håven.
Vi är duktigt trötta båda två, jag håller honom lika försiktigt som man håller en förstfödd och det tar ganska lång tid innan jag känner att han återfår sin styrkan.
Han får själv bestämma när det är dags och med en vispning med stjärtfenan glider han ur mitt lätta grepp och ner i gropen där vår kamp slutade.

Jag står länge och tittar på honom, han flyttar sig bit för bit ut mot den hårdare strömmen för att tillslut försvinna.
Ett riktigt långt andetag följs av en ännu längre utandning och när luften är slut så börjar jag rysa.
Johnny som sett allting kommer fram ur skogen och ner till mig där jag står.
Mina händer har börjat skaka, harrfrossa, storfiskfrossa, upplevelsefrossa, kalla det va ni vill dom skakar.
Johnnys första frågor hör jag knappt, ni vet så där som det är på film, folk ropar och den andre hör ropen långt långt borta.
-Den var stor va? hör jag tillslut han säga.
Ja, den var riktigt stor kan ha varit personligt rekord, så jäkla synd att både kamera, måttband och våg ligger kvar vid tältet.
-Ja, du skulle ju inte ens fiska utan bara mysa runt sa du.
Mmm, mysa runt var det.
-Men jag har ju kamera och mått har jag prickat in på håven , jag såg när du fick springa nedströms och började vada iland för att hinna ner och hjälpa dig tänkte jag, förstod att det var stor fisk.
Vi måttar mot Johnny´s håv och kontrollmäter även min håv vid tältet senare, 61 centimeter!!
Och ett nytt personligt rekord.
Vi blir stående en bra stund och prata Johnny och jag, men tillslut packar jag ihop mina grejer och beger mig mot tältet, väl där tänder jag en eld, sjunker ner på bänken och lägger upp fötterna på stubben, och med en whisky i kåsan och ljudet från den sprakande elden i ryggen så kan jag bara njuta dagen, kvällen och av att bara vara där. Livet har sin mening precis i den stunden och mera fast i nuet blir jag nog aldrig.

En sprakande vän

Bilden tagen dagen efter av Blidö-Matte.

 Och jag kanske skall tillägga, jag blev inte sittande hela natten på bänken.

Nu sitter jag i min fotölj, tiden har rullat på ytterligare sex månader men känslan är precis lika stark idag. Jag kan inte förnimma dofter eller klockslaget, men känslan är där och bilden av harren, och de bilder som aldrig blev tagna är för mig, mina egna inre foton på en jätte stor och vacker harrhane och på en fiskare som sitter på en bänk och tar en Laphroaig i den jämtländska sommarnatten.

.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸ ><((((º>