Ja så skulle man kunna skriva som beskrivning av många av mina fjälläventyr. Och så här med allt för många års frånvaro så undrar, hur många mål frystorkad mat jag egentligen har ätit genom åren, på mina fjällvandringar.
Via mina föräldrar, som båda var aktiva inom frilufsfrämjandet så var steget från som det då kallades, strövarna, inte långt till att familjen gav sig ut på sin första fjällvandring.
Strövarna var kul, vi höll till bakom Hallstaviks slalombacke, den mycket lilla men ändå vid namn nämnd som slalombacke. Där lärde jag mig lägga tyngden på rätt skida och plogsvänga mig ner, för att sedan något år senare fara fram i Åre´s alla nedfarter eller i Trillevallen.
Men nu var det vår, och stavarna var utbytta till vandrarstav, för sådan skulle man ha, och jag tillsammans med en grupp andra unga äventyrslystna 7 åringar skulle gå på tur med strövarna.
Vi "upptäckte" myrstacken och fick lära oss både rätt och fel i naturen, under tiden så läste mor och far på om fjällvandring, väder och oväder, kläder och valet av rätt sådan. Lånade ett tält och testade och slå upp och ner det under en mängd olika former, i skärgården, hemma på gräsmattan i både ur och skur.
Snart hade både jag och syrran var sitt diplom från strövarna och vi var färdiga för äventyr på egen hand som familj.
Det sista vi gjorde var att tillsammans hela familjen gå en kurs i att fjällvandra, det gick helt enkelt ut på att vi samlades i den gamla byggboden, som vintertid fungerade som värmestuga för skidåkarna i backen och övrig tid på året som kurslokal.
Vi lagade frystorkad mat och åt sedan denna med en mängd, från oss yngre, påklistrade
- Mmmmm va gott!
Jag tror det var 1974 eller 1975 som vi sedan gjorde vår första vandring, jag var 7-8 år och syrran något år yngre. Vi hade egna ryggsäckar, eller vi kan säga så här, vi hade var sin säck som hängde på ryggen på oss, syrran och jag. Mor och far hade köpt säckar, ramsäck som det skulle vara då och minns jag rätt så var pappas orange och mammas mörk blå.
Turen hade förlagts till våra kära jämtlandsfjäll, och vi startade i Vallbo och gick via Grönvallen till Issjödalen där vi hade vår första övernattning, sedan vidare till Lunndörrstugan (fanns bara en då) ner till Bruddtjärnen, där jag fick fiska och halstra öring över öppen eld, och sedan tillbaka till Vallbo.
Tältet var för den tiden ganska lätt, men skulle säkert i dagens vandrares ögon dömas till ett liv som cykeltält på Gotland.
Men vi sov gott, vi höll oss torra och varma och framför allt så åt vi gott, tyckte vi i alla fall.
Kanske inte så undra på då, att det blev ett otal antal fjällvandringar till efter denna, för under hela senare delen av -70 talet hela -80 talet så vandrades det både högt och lågt och den sista rejäla vandringen jag gjorde var en, allt som allt, 14 dagar lång tur i Sarek där målet var Rapaselet såklart.
Sarvesvagges mynning i Rapadalen från Låddepaktes sluttning
Rapaselet från Låddepaktes sluttning.
Tyvärr var detta långt innan den digitala kamerans tid, men 35mm finns det en hel del för att inte tala om underbara små filmer på super8.
En sak till som inte alls vara lika enkelt som idag var att skaffa utrustning, speciellt om man som vi bodde nere i Roslagen och hade fjällen som vårt intresse.
Allt från spritkök, tält, ryggsäckar och inte minst maten var svår att få tag på, och att sätta sig vid en dator och klicka några gånger och sen vänta på posten var inte att tala om.
Därför är det kul när sajter som frystorkadmat nu finns att tillgå.
Här kan man nu likt en meny välja och vraka mellan olika rätter och till min lycka så ser jag att kyckling med curryris finns kvar i utbudet.
En sak till som glädjer mig är desserterna.
För varför skall man inte unna sig lite lyx även på fjället.
När jag 1989 gick i Sarek så bildade jag team med min mors nya sambos bror, och jag som var ansvarig för maten överraskade honom med förrätt, huvudrätt och dessert på nästan 1000 meters höjd i Pastavagge.
Meny alá Pastavagge
Förrätt
Koppsoppa Minestrone med kaviarknäcke
(En påse delad på två)
(En påse delad på två)
Huvudrätt
Curryris med Kyckling
Efterätt
Saftsoppa med mjölk plus några hjortron från Rinims´s sameviste
(saftsoppa utrörd med för lite vatten blir kräm, och mjölkpulver/semper mjölk)
-Smaka på den ni!
Den satt som en smäck där i apsiden på tältet, och till hans lycka hade jag släpat med mig ett värmeljus också, som sedan fick bli vårt lilla middagsljus.
Just denna kväll blev det extra skönt eftersom regnet vräkte ner utanför och den höga höjden gjorde vinden elakt kall, men i tältet satt två glada och mätta vandrare.
Det var vår lyx på fjället då, och därav min glädje att se att idag finns det möjligheten att köpa sådant färdig om man vill glädja en trött vandrarkompis.
För att inte tala om vad man kan göra med en liten fågelbok i miniformat när regnet gjorde att vi blev liggandes i 18 timmar i sträck vid framkomsten till Rapadalen.
Det fanns nog inte en fjällfågel som vi inte visslade eller truddiluttade fram ljudet på när vi at tristess förhörde varandra om vilken fågel som kunde kopplas samman med de ljud vi försökte frambringa.
Men det är nästan en egen story bara det.
Bortsett från äventyret och upplevelserna vid en fjällvandring så fyller maten en central roll.
God mat, mätta magar kan vara skillnaden mellan att det var den sista vandringen till att det var den första av flera.
Och så enkelt som det är idag att få tag på bra frystorkad mat så bör inte det vara ett hinder för er att ge er ut i fjällen, eller i skärgården med kanot eller kajak eller på cykelsemester.
Frystorkat går bra i alla lägen och sen kan man ju förgylla sin rätt med vad som finns i naturen som tex potatismos och en ny halstrad öring eller en handfull råa eller rårörda hjortron i kåsan.
Så ut i naturen och gör er egen Meny ala Pastavagge.
¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar