"That's the way the cookie crumbles"

Lika fort som den kom lika fort är säsongen över.
Sista kasten med de lätta grejerna är nu gjorda och nu väntar den tid då de står undanstoppade, lutade mot väggen i hörnet i vardagsrummet. Jo då, jag ser dem varje gång jag går ut och in i rummet, en påminnelse om tider som gått och tider som kommer.

Jag är dock lyckligt lottad med bara en mil ner till havet och vår fina skärgård och i hamnen en båt som tar mig dit jag vill. Flugspön, fast då i lite andra klasser är med mig och varje fisk har sin tjusning, även om jag naturligtvis föredrar en prickig snygging med fettfena.
Men som som sagt, vad vore jag för sportfiskare om jag inte kunde uppskatta och njuta av den art som hugger på mina flugor och det oavsett vilken fluga som jag lägger ut i vattnet.

Vi kom ner till en ström som till vissa delar låg torr eller väldigt låg. Så här lågt vatten har jag då aldrig sett under mina år i Gimdalen. Där jag normalt fiskar under sena nätter i början av juli återstod endast rännilar mellan stenarna. Djupa hålor hade förvandlats till grunda gropar och den fisk som ändå blivit kvar i strömmen trycktes ihop till det återstående djupare partierna av ån. 

Normalt rinner det bra med vatten här

Kast efter kast svepte min torrfluga över groparna utan att någon bättre fisk visade sig och så fort flugan kom ut på de grunda partierna så högg istället småharrar kring 5-10cm. För att minimera skada hos dessa fiskar så höll jag ner längden på drifterna. De grunda vattnet avslöjade också någonting annat. Vid första dagens fiske så stötte jag nog minst ett 20-tal gäddor i allt från 10-20 cm och upp emot 4-5 kilo. Vid en av nackarna strax nedströms Jönsholmen så fick min klass 5;a Cross S1;a bekänna färg ordentligt då en gädda kring 4-5 kilo klippte en harr som tagit min fluga och sedan tjurigt for runt i gropen tills tafsen tillslut gav sig.
Denna mängd, speciellt de små gäddorna, har jag aldrig tidigare sett i strömmen. De har säkert funnits där men de låga vattnet gjorde att de små nu inte kunde söka skydd i den grunda  gräsbevuxna strandzonen utan tvingades ut bland stenarna i de grunda strömmarna.

Några av gäddorna i strömmen, den första är kring 3-4 kilo

Harrfisket för mig första dagen var segt, visst det kom upp fisk men de flesta var kring 20-25 cm med en topp kring 35-40. Men jag fick däremot en väldigt vacker Id, en liten abborre, drillade en öring kring strax under kilot och fick en lite mindre kring 3-4 hg och avslutningsvis en 5 min drillning med en gädda kring 4-5 kilo, så nära en Idsjöströmmen Grand Slam man kan komma.

Iden tog en lila superpuppa

Ett envist regn hängde över oss hela dagen och någon kläckning blev det aldrig.
Dag två i strömmen blev inte så mycket bättre till en början men eftermiddagen bjöd på vackert höstväder. Winston spöt blev min start på säsongen dagarna efter midsommar och mitt avslut denna den sista dagen. Vi trivs ihop "hon" och jag. Flugspökärlekens färg är djupgrön och i klass 4;a. Vi mös ikapp med solen, här och var mindre harr som steg på torrt och först på eftermiddagen hittade jag några vakande fiskar och kunde avsluta med en fisk strax under 40cm.
Nu måste vi nog tyvärr skiljas ett tag då någon duktig spödoktor skall få titta till "henne". Toppdelen bottnar i holken och något måste göras innan en större skada sker. Under denna den sista dagen så ordnades detta med att jag gned på lite stearin och vips så satt holkarna ihop under hela dagens fiske.

Harraction

Vi skrotade runt i strömmen alla fyra, Blidö-Matte, Fluganberg och Granaten och jag, ibland stötte vi ihop eller stod så nära varandra att vi kunde slänga några ord över strömmen, men oftast gick vi runt på egna upptäcktsfärder, njutande av dessa de sista kasten för året. När det var dags för lite kokkaffe och en grillkorv bytte vi flugmönster och platser med varandra för att sedan fortsätta skrota runt i vår alldeles egna takt.
Vi delade strömmen och kvällarna på Kullagården med Chris Carter, Janne Frövik, Göran Nilsson och Leif Milling. Och inte att förglömma, Gimdalens mest klappade hund, den alldeles övertrevliga Ville. En klassiker som alltid överträffar förväntningarna!
En generös och lättillgänglig plats för fylligt vardagslyx förpackad till tonerna av fiske och vänskap, trevliga samtal och god mat! En av favoriterna att avsluta säsongerna på inför den mörka och mustig hösttid vi nu går in i.

Ville, Gimdalens lilla pärla.

Köket, Kullagården, en naturlig samlingsplats.

Lite bilder från dagarna

 

Höst i strömmen

Fluganberg drillar harr

Vindskyddet, doft av kokkaffe och trevliga återseenden

Strömmens fågel

Granaten

Janne Frövik drillar harr

 

Göran Nilsson njuter höstsolen och spanar efter vak

Granaten

 

Höst i strömmen

Vänner

Stort tack till er som delade mina dagar i strömmen.

Ulf, Lasse och Matte

Leif, Chriss, Janne och Göran

Joachim och Nenni

¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>

Den gångna veckan

Blivit några turer den gångna veckan med ett otal antal gäddor, även i söndags då vi försökte på havsöring. Vi hade några följare och såg lite öring jaga men havet låg nästan blankt så det var svårt att locka dom till hugg.

Lite Bilder från veckan

Pike on Fly

Udda teckning på den gäddan

Dagarna blir bara kortare och kortare

Gädda på specialdrag, skeddrag och fluga.

Den "havsöringen" är inte den misstänkt lik en gädda?

Även Esa krokade grön "havsöring"

Vill passa på att tacka för responsen jag fått på mailen för texten om "Allt blir så enkelt längs vår öringström"

¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>

Fajt med broshan

Att få en insjööring på över fem kilo är och förblir en dröm för många av oss. Att få två är på gränsen till overkligt. Att sen ta dem dagarna efter varandra och på torrfluga passerar alla rimliga gränser som finns.

Jag sitter i bilen på väg hem från Jämtland med headsetet i öronen och pratar med en vän som kvällen innan krokat en öring på strax över fem kilo. Samtalet är uppsluppet på gränsen till lite galet. Skratt blandas med berättelsen om händelsen kvällen innan.

Anders hade varit ute på jobb hela dagen på Bruksvallarna Game Fair och det hade blivit sen kväll. Robban som skulle visa honom några heta platser hade åkt ner före till strömmen. Det hade börjat regna, trött och sliten tvekar han att byta om och ge sig ut.
Men tanken på att lämna Robban ensam i mörkret kändes inte rätt, han hade ju lovat.
Anders knyter på sin egen variant av Dyret, en Eslind Dyret Gnaget Edition, svart och gul bunden på  6;ans streamerkrok, drar upp vadarna och ger sig ned mot strömmen.
De gör några kast, inget händer, går lite nedströms lägger ut flugan och pang. Någonting stort har tagit den, det känns genom spöt och hela vägen upp i armar och axlar. Fisken rusar flera gånger, hela tiden ruskar den tungt för att bli av med flugan. Robban har avbrutit sitt fiske och kommit fram till Anders där han står med tungt böj på Switchspöt. Någon håv finns inte med så Robban lägger sig på mage på en sten intill strömmen och får ett stadigt tag runt fiskens stjärtspole. Det är en riktigt grann öring som precis passerar fem kilo med några gram. Det är en uppenbart förbannad öring också då han med full kraft sätter käftarna runt Robbans arm och vägrar släppa taget.

Lite drygt 5 kilo Härjedalsöring

Anders skrattar nästan hela tiden under vårt samtal när han försöker återge fajten och känslan för mig. Det är ett sådant där skönt samtal att få från en vän som lyckats.

- En öring på fem kilo!! han skrattar högt.
- Robban låg på mage och taila den, hade aldrig gått annars!
-Ja é fan helt slut idag, huvudvärk och slut i kroppen.
- Öringfrossan svara jag, sen blir det gapgarv igen.
-Du måste ju komma hit, det finns fler!
Anders berättar att när de är på väg tillbaka upp till bilarna i mörkret så hör det ett tungt plask ute i strömmen. De skojar om att det måste vara broshan som är igång.
Just det här med broshan skulle visa sig bli en grej redan dagen efter.

Vi pratar en lång stund i bilen och jag hinner komma en bra bit på väg hem från mina dagar i Jämtland. Det är först när vi skall göra ett stopp vid Dammån som vi avslutar samtalet.
Anders avslutar med ett garv, - Ikväll åker jag och tar broshan.
- Gör du det, skitfiske på dig min vän.
Jag måste erkänna att jag naturligtvis önskade honom det, men att det skulle vara möjligt, nej det trodde jag inte alls på.

Dag har blivit kväll, jag är hemma i Roslagen igen efter en lång dag på vägen, bilen är precis urpackad. Annelis telefon ringer.
Jag hör att någon frågar efter Robban och jag tycker mig känna igen rösten. Samtalet avslutas.
-Vem var det?
-Vet inte, någon som sökte Robban, det var bara en massa ljud och någon som hela tiden fråga efter Robban.
Jag känner igen numret, men hinner tänka till innan jag ringer upp.
Han kan väl inte stå och drilla igen?
Jag väntar på att han ringer igen istället, att stör om han nu mot förmodan drillar vill jag inte. Men inte kan det väl vara så?

Det går någon timme, sen ringer mobilen.

- Tjääna  Anders här, tunga andetag blandas med gapgarv.
- Va fan, du har väl inte, hinner jag säga innan han ropar från andra sidan,
- Nytt pers, 5,8 kilo!- Jag nita broshan! 
Två hugg på två dagar och närmare 11 kilo öring landat.
Vad säger man till någon som lyckats med det?

5,8 kilo Härjedalsöring

Robban med famnen full

Det blir ett om än mer uppspelt samtal än dagen innan.

Samtalet till mig tidigare på kvällen var tänkt till Robban.
Anders stod med fast fisk och drillade för fullt, han trodde att det senast slagna numret var till Robban men hamnade istället i Roslagen. Han sökte inte en stunds småprat utan ville i panik ha hjälp. Han hade åkt före Robban, som fått jobba lite extra, och stod nu själv vid strömmen.
Om samtalet till mig var konstigt, vad skulle då hans kära där hemma tycka som var den som fick hans nästa förtvivlade försök att få hjälp.
- Marie!! Ring Robban, jag fajtas med broshan!
- Va??
- Ring Robban, jag fajtas med broshan, klick!

Lätt stressad över det faktum att hennes kära fajtades med Robbans bror ringer hon och jagar Robban.
Inget svar, men får tillslut via receptionen tag på honom.
-Robban, du måste hjälpa Anders han fajtas med din bror!
Han hinner lugna Marie och berätta vem han tror att broshan är, innan han kastar sig i bilen. Far igenom skogen och förbi golfbanan, hela tiden hänger han på signalhornet för att ingen eller inget skall kliva ut på vägen. Hastighet är bara en siffra på en mätare, det är målet som är viktigast nu.
Han springer genom skogen ner och finner Anders stående med om än ännu kraftigare böj på switchspö än dagen innan. Efter en stund så är fisken landad.

Jag måste erkänna en sak. Jag hade velat vara där, inte i första hand för att vara den som krokat öringen, utan mer för att få dela upplevelsen, höra hur det lät där på stranden. Samtalet jag får lite senare avslöjar mycket om känslorna han har.
-Va fan häääänder, som Anders själv sa.

Dyret Eslind Gnaget Edition

Att under en säsong få kroka en insjööring på över fem kilo är en dröm för många av oss, att sen få två är på gränsen till overkligt. Att sen få ta dem på en eget bunden torrfluga måste vara näst intill en overklig känsla. Jag vet det nu, för jag har pratat med en som gjort det. Jag har hört via mobilen hur man låter. Jag måste säga att det var ett av de roligare samtalen jag fått. Att minuterna efter att en öring på 5,8 kilo drillats och återutsatts lyssna till fiskarens egna ord kändes häftigt. Hur skulle det då inte ha varit att vara med där på stranden. Sett Anders på skakiga ben och med ett gapgarv, som säkert hördes lång väg i den Härjedalska natten, stappla upp för att sen sjunka ner på stranden.

¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>