Fajt med broshan

Att få en insjööring på över fem kilo är och förblir en dröm för många av oss. Att få två är på gränsen till overkligt. Att sen ta dem dagarna efter varandra och på torrfluga passerar alla rimliga gränser som finns.

Jag sitter i bilen på väg hem från Jämtland med headsetet i öronen och pratar med en vän som kvällen innan krokat en öring på strax över fem kilo. Samtalet är uppsluppet på gränsen till lite galet. Skratt blandas med berättelsen om händelsen kvällen innan.

Anders hade varit ute på jobb hela dagen på Bruksvallarna Game Fair och det hade blivit sen kväll. Robban som skulle visa honom några heta platser hade åkt ner före till strömmen. Det hade börjat regna, trött och sliten tvekar han att byta om och ge sig ut.
Men tanken på att lämna Robban ensam i mörkret kändes inte rätt, han hade ju lovat.
Anders knyter på sin egen variant av Dyret, en Eslind Dyret Gnaget Edition, svart och gul bunden på  6;ans streamerkrok, drar upp vadarna och ger sig ned mot strömmen.
De gör några kast, inget händer, går lite nedströms lägger ut flugan och pang. Någonting stort har tagit den, det känns genom spöt och hela vägen upp i armar och axlar. Fisken rusar flera gånger, hela tiden ruskar den tungt för att bli av med flugan. Robban har avbrutit sitt fiske och kommit fram till Anders där han står med tungt böj på Switchspöt. Någon håv finns inte med så Robban lägger sig på mage på en sten intill strömmen och får ett stadigt tag runt fiskens stjärtspole. Det är en riktigt grann öring som precis passerar fem kilo med några gram. Det är en uppenbart förbannad öring också då han med full kraft sätter käftarna runt Robbans arm och vägrar släppa taget.

Lite drygt 5 kilo Härjedalsöring

Anders skrattar nästan hela tiden under vårt samtal när han försöker återge fajten och känslan för mig. Det är ett sådant där skönt samtal att få från en vän som lyckats.

- En öring på fem kilo!! han skrattar högt.
- Robban låg på mage och taila den, hade aldrig gått annars!
-Ja é fan helt slut idag, huvudvärk och slut i kroppen.
- Öringfrossan svara jag, sen blir det gapgarv igen.
-Du måste ju komma hit, det finns fler!
Anders berättar att när de är på väg tillbaka upp till bilarna i mörkret så hör det ett tungt plask ute i strömmen. De skojar om att det måste vara broshan som är igång.
Just det här med broshan skulle visa sig bli en grej redan dagen efter.

Vi pratar en lång stund i bilen och jag hinner komma en bra bit på väg hem från mina dagar i Jämtland. Det är först när vi skall göra ett stopp vid Dammån som vi avslutar samtalet.
Anders avslutar med ett garv, - Ikväll åker jag och tar broshan.
- Gör du det, skitfiske på dig min vän.
Jag måste erkänna att jag naturligtvis önskade honom det, men att det skulle vara möjligt, nej det trodde jag inte alls på.

Dag har blivit kväll, jag är hemma i Roslagen igen efter en lång dag på vägen, bilen är precis urpackad. Annelis telefon ringer.
Jag hör att någon frågar efter Robban och jag tycker mig känna igen rösten. Samtalet avslutas.
-Vem var det?
-Vet inte, någon som sökte Robban, det var bara en massa ljud och någon som hela tiden fråga efter Robban.
Jag känner igen numret, men hinner tänka till innan jag ringer upp.
Han kan väl inte stå och drilla igen?
Jag väntar på att han ringer igen istället, att stör om han nu mot förmodan drillar vill jag inte. Men inte kan det väl vara så?

Det går någon timme, sen ringer mobilen.

- Tjääna  Anders här, tunga andetag blandas med gapgarv.
- Va fan, du har väl inte, hinner jag säga innan han ropar från andra sidan,
- Nytt pers, 5,8 kilo!- Jag nita broshan! 
Två hugg på två dagar och närmare 11 kilo öring landat.
Vad säger man till någon som lyckats med det?

5,8 kilo Härjedalsöring

Robban med famnen full

Det blir ett om än mer uppspelt samtal än dagen innan.

Samtalet till mig tidigare på kvällen var tänkt till Robban.
Anders stod med fast fisk och drillade för fullt, han trodde att det senast slagna numret var till Robban men hamnade istället i Roslagen. Han sökte inte en stunds småprat utan ville i panik ha hjälp. Han hade åkt före Robban, som fått jobba lite extra, och stod nu själv vid strömmen.
Om samtalet till mig var konstigt, vad skulle då hans kära där hemma tycka som var den som fick hans nästa förtvivlade försök att få hjälp.
- Marie!! Ring Robban, jag fajtas med broshan!
- Va??
- Ring Robban, jag fajtas med broshan, klick!

Lätt stressad över det faktum att hennes kära fajtades med Robbans bror ringer hon och jagar Robban.
Inget svar, men får tillslut via receptionen tag på honom.
-Robban, du måste hjälpa Anders han fajtas med din bror!
Han hinner lugna Marie och berätta vem han tror att broshan är, innan han kastar sig i bilen. Far igenom skogen och förbi golfbanan, hela tiden hänger han på signalhornet för att ingen eller inget skall kliva ut på vägen. Hastighet är bara en siffra på en mätare, det är målet som är viktigast nu.
Han springer genom skogen ner och finner Anders stående med om än ännu kraftigare böj på switchspö än dagen innan. Efter en stund så är fisken landad.

Jag måste erkänna en sak. Jag hade velat vara där, inte i första hand för att vara den som krokat öringen, utan mer för att få dela upplevelsen, höra hur det lät där på stranden. Samtalet jag får lite senare avslöjar mycket om känslorna han har.
-Va fan häääänder, som Anders själv sa.

Dyret Eslind Gnaget Edition

Att under en säsong få kroka en insjööring på över fem kilo är en dröm för många av oss, att sen få två är på gränsen till overkligt. Att sen få ta dem på en eget bunden torrfluga måste vara näst intill en overklig känsla. Jag vet det nu, för jag har pratat med en som gjort det. Jag har hört via mobilen hur man låter. Jag måste säga att det var ett av de roligare samtalen jag fått. Att minuterna efter att en öring på 5,8 kilo drillats och återutsatts lyssna till fiskarens egna ord kändes häftigt. Hur skulle det då inte ha varit att vara med där på stranden. Sett Anders på skakiga ben och med ett gapgarv, som säkert hördes lång väg i den Härjedalska natten, stappla upp för att sen sjunka ner på stranden.

¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>