Footsteps of respect in a disrespectful landscape

Vadarfåglars ensliga ljud ekar fram över det brungula landskapet i det som en gång var Storåns dalgång.  Här och var karga grusåsar med en trädbevuxen mössa. I övrigt så är här naket, sterilt, kargt och dött. Det är en sorglig syn och det ger mig kalla kårar och en klump i halsen när jag vet att detta inte är den enda platsen i Sverige som just nu ser ut så här. 
Det är en våldtäkt på naturen, livet och den kultur som tidigare fanns längs våra älvdalgångar. Något som till stora delar gått ostraffat förbi genom alla år som utbyggnaden pågick och tyvärr ännu pågår. Nu när ägarna till dammar, kraftverk och magasin satts under lupp i ett försök att återställa, alternativt hjälpa naturen, så blir det som att lyssna på en dåres försvarstal när dess försvarare talar om kulturella förluster och gråtmilda historier om familjearv.
Samma rader som bokstavligt talat kördes över den gången dammen, kraftverket eller magasinet byggdes. Då låg istället fokus på löften om stora pengar, arbetstillfällen och en utveckling av hela samhällen.
En fråga man måste ställa sig, vad hade Storåns dalgång givit området tillbaka i intäkter om den lämnats oförstörd?
Och vad har den givit och ger området tillbaka som den ser ut idag?

Vi behövde nog alla komma bort lite från vardagen, så med en dryg veckas varsel bokade jag en lägenhet hos Lena & Peter på Ottsjöbua. Torsdag morgon hämtade vi upp Granaten och sen vidare för att möta upp Karina och Fluganberg innan vi rullade norrut genom ett Sverige som sakta började vakna upp till våren. 

Jag fyllde ju 50 år i vintras och hade länge sagt att jag vill vara i Jämtland så mycket jag kunde det året, gärna vår, sommar och höst.
I och med dessa dagar så kunde jag nu bocka av våren.
Jag följde nivåregleringen noga och insåg att Håckrenmagasinet var riktigt lågt i år. Till och med lägre än 2006 då man tömt för underhållsarbeten på damm och luckor.
Kanske fanns chansen att jag skulle kunna skönja det ursprungliga, linjerna från hur dalgången än gång måste ha sett ut.

50 år med denna vy och ännu inte mätt.

Året var 1967 och jag var 6 månader första gången jag kom till byn Ottsjö.

I år, 2017 firar jag mitt 50;e år i byn.

-Är inte det värt en Champagne?

Som Älvräddare, Sportfiskare och framför allt naturmänniska så borde detta vara den sista platsen jag besöker så här års. 
Så nog kan man undra varför jag väljer att åka dit och stå där på på botten i Håckrenmagasinet. 
Först och främst så är det den bottenlösa kärleken jag känner för byn Ottsjö, människorna och naturen runt omkring. Nu fanns ju också chansen att se spår från en svunnen tid. Den tid då dalgången var full av liv och där människans inverkan och påverkan från den tiden lämnat betydligt mycket mindre ärr än där jag nu står med leriga vadarkängor.
Jag kan också känna att det är lite av min skyldighet att visa för andra hur vattenkraften egentligen ser ut. För många är det så enkelt att tro på deras slogan om det förnybara och miljövänliga alternativet.

Längre tillbaka så löste vi alltid fiskekort hos Conrad Eriksson i Fångåmon och i takt med stigande ålder så blev mitt intresse för Conrad's berättelser om dalgången allt högre. Så här i efterhand så har jag önskat att dessa möten hade spelats in så att jag nu hade kunnat berätta dem vidare eller låtit hans röst förmedlat dessa berättelser till er. Idag har jag enstaka minnen och fragment kvar av dessa vilket är sorgligt. 
Conrad var också den som tidigt insåg vad ett sportfiske för området kunde föra med sig. En period drev han en kiosk på den plats där anslutningen till nya vägbron över Storån idag ligger.

Då inga strömmande vattendrag är öppna för fiske så här års så var det Håckren's månlandskap och de "gamla" strömmarna som hägrade. Kamera en mints lika viktig detalj som flugspöt, kanske till och med viktigare. Vi parkerade våra bilar vid den grusade sjösättningsrampen som nu låg ett hundratal meter ifrån vattnet och påbörjade sedan vandringen ner till magasinets botten och den övre delen av den f.d Aumströmmen.

 

Naken och delvis uträtad ligger hon där, Aumströmmen.

Belägen mellan sjön Aumen och Hottön blandades korta strömmande partier med små hoar. Här och var bred och grund där det fanns gott om vakande fisk. Jag minns Conrad's berättelser om timmerflottning och sena kvällar när männen vilade från dagens hårda arbete och drygade ut kosten med några nyfångade öringar halstrade över öppen eld. Det var gott om fisk. Strömmen smekte sig fram längs stenkistan på södra sidan som byggts för flottningens skull. Nu stod jag där med ena foten mot ett av stockvarven, hörde åter den kvävda strömmens sång. Ett ljud som snart åter kommer begravas av kilowattjaktens våta täcke. Jag vänder mig om och ser upp mot nacken och kan nästan förnimma hur det en gång måste ha sett ut då en ung Conrad stått i kvällsljuset på nacken och krokat öring. En kall ilning far igenom kroppen, polaroidglasögonen döljer mina blanka ögon och jag drar efter andan.
Står länge tyst och låter blicken svepa fram längs stockvarven i stenkistan. Här och var sticker handsmidda spikar upp. Lägereldarna är sedan länge borta och platsen är numera täckt av en ljusgul sörja. Det enda som påminner om dåtiden är den gamla stenkistan och möjligen linjerna i landskapet.
Jag vill vara här, jag vill se, samtidigt som platsen idag väcker obehag.

Nedre delen av Aumströmmen

Stenkistan

 

Svindlande tankar flyger genom mitt huvud

Nedre delen av Aumströmmen.

Ett kallt vårregn håller oss sällskap större delen av dagen utan att för den skulle få oss att tänka på att bryta upp och återvända till stugvärmen. Vi spanade med en vinterstel flugfiskares förhoppningsfulla ögon ut över vattnet efter vak samtidigt som realisten i oss insåg att det kalla vatten och avsaknaden av insekter skulle göra det nästan omöjliga. 
Lyckan hade varit desto större när vi ändå hade kunnat räkna något enstaka vak när vi satte fart på elden för kvällens middag.      
Wokpannan fylldes med kyckling och wokgrönsaker. 
De harrar vi hade fått var alla återutsatta, den planerade fiskmiddagen var ju inte förrän i dagen efter.

 

 

Personligt rekord på harr för Anneli.
Flugmönstret lämnar vi utan övriga kommentarer.

Dag två började med en mäktig upplevelse. 
Jag stod lutad mot bilen och pratade i mobilen med Blidö-Matte. Låter blicken svepa fram över det karga landskapet och fastnar på en punkt långt bort, någonting svart studsande fram över en gräshed. Jag såg direkt vad det var och avslutade samtalet snabbt. Ropade på de andra som står halvt påklädda att avbryta och komma. De kom åt vårt håll men var fortsatt långt bort. Kikarna åkte fram men vi förlorar Järven bland sten och grus. Plötsligt dyker den upp igen, nu på andra sidan strömmen och utan tvekan så kastade den sig ut i vattnet och simmar mot vår sida.
Jag tog kameran och sprang ut en bit från bilen och ställde mig på en sten. Upp på vår sida och i det närmaste rakt emot oss kommer den i sin vägvinnande stil. Den passerar mig på kanske 30m.
Det är en magisk känsla att se den, hjärtat slår frivolter av lycka. Detta är mitt fjärde möte med en Järv men första gången så nära.
Den försvinner in i skogen och vi tittar på varandra innan vi brister ut glada tillrop och lyckliga skratt.

 

Efter vårt möte med Järven så var fokus på fisket nästan borta. Vi gick längs strömmen en bit tillsammans innan vi skiljs åt. Jag blir kvar medan de andra gick nedströms. En stor sten en bit ut i strömmen ser intressant ut och jag byter till en stor fluga och låter den svepa framför stenen. Nästa kast lite längre och flugan kom nu in bakom stenen. Ett ljudligt plask bröt ytan och en lång rusning tog vid. Med som minst ett 20-tal meter kvar av backingen så stannar fisken upp, kom sakta med tillbaka för att sen göra ytterligare en rusning. Det känns inte som öring, möjligen en riktigt stor harr, eller kan det vara öring?
Det böjer tungt i spöt och vid den tredje och mycket kortare rusningen började jag känna igen känslan och blev inte förvånad när gäddan bröt ytan bara några meter ut.
Tänk att det skulle ta mig 50 år innan jag slutligen fick drilla en gädda i Håckren. Hon ligger på sida med 0,23 tafsen ut genom mungipan. Försöker dra henne mot stranden men då vänder hon och tar med sig flugan ner mot botten igen. 

Går ner mot de andra och träffar först på Fluganberg, vi pratar gädda och Järv och i ett av hans lyft för att kasta om så ser jag att det stänker till bakom hans fluga.
- Lägg ut igen du hade en följare.
- Var?
- Låt flugan svepa in mot virvlarna i kanten, där ja.
- Dra fluglinan uppåt.
- Där var det......- Pang!
Öringen tar distinkt och efter en kort drill så kan Fluganberg återutsätta årets första Jämtlandsöring.- Den tillfälliga guiden är nöjd.

Vi njuter av väder och över det faktum att säsongen i Jämtland är igång. Efter ett tag lunchstopp med korvgrillning, pannkakor och kokkaffe och som för att toppa buffébordet en flaska champagne för att fira mitt 50;e år i rad i området.
Korken sparas och kommer att sättas på samma plats som min 45;e års kork.

 

Korken har gått och serveringen klar.

Efter lunchstoppet så gör jag en sväng ner mot strömmen för att se på spåren från Järven. Hittar dem ganska snabbt i leran men hittar också något annat som dra till sig mitt intresse.
Första tecknet är grunden till det gamla båthuset och lite längre upp torpargrunden från stugan. Återigen kommer fragment tillbaka från Conrad's berättelser om livet och naturen kring Storån då den strålade i sin fulla prakt. Står på det som möjligen har kunnat vara stugans farstukvist och ser ut över strömmen. Vem satt här och höll kaffekåsan med sina grova händer en gång i tiden.
Vilken vy hade inte han.
Vakande fisk på nacken en liten bit uppströms omgiven av höga granar och tallar. Kniven i skärpet och doften från röken som stiger upp från stugans kamin. Föga anade han då vad som komma skulle med platsen.
Var han här en sista gång då beslutet att dämma över allting var taget? 
Med vilka känslor lämnade han platsen?
Kom han någon gång tillbaka för att se vad som blivit?
Jag hade velat sitta där vid stugan, höra historierna, lyssna på knastret från kaminen, se samma vy och höra forsens sång blandas med skogens alla ljud.

 

Spår av dåtid och nutid

Dag två och gårdagens lättfångade harrmiddag är som bortblåst. Då återutsattes flera fiskar, idag är det svårt att ens få dem att hugga.
Tillslut lyckas ändå Fluganberg och jag skrapa ihop tre skapliga harrar.
Solen bryter nästan igenom de grå lock som legat över oss, temperaturen stiger snabbt några grader. De må vara allt som behövdes, för plötsligt så börjar det krypa i ansiktet. Det blir mer och mer och snart känner jag de första betten.
Tittar på jackan som ligger på en stubbe bakom mig, helt ful av knott.
Ser bort mot de andra som också de viftar runt omkring sig.
De är gjort på under en halvtimme, från ingenting till massor kläcks sviknotten. 

 

Karina framför de som fått namnet "tuttöarna"

En bra grund till begreppet Äta ute i Jämtland.

2 grader plus var vad de behövde.

Vi bryter fisket och går upp mot vindskyddet. Elden är snabbt igång och de rensade harrarna ligger snart inpackade i folie tillsammans med ett knyte förkokt potatis. Sallad, romsås och dryck ställs fram. Doften och smaken av ren lyx sprids och det blir nästan tyst runt bordet när vi förser oss av de goda.

Efter maten så når de första solstrålarna oss från en klar himmel och vi blir sittande på slänten blickande ut över magasinet. Må hända så fäster jag min blick mer på Ottfjället och Kyrkstensfjällets snöklädda sidor än på de döda framför mig. Solen värmer och knotten är som bortblåsta igen. Enstaka försiktiga vak sprider sig över den övre nacken på strömmen. Lockande att fiska på men än mer lockande att bara sitta och titta på.

Så "äter vi ute" i Jämtland

 

 

Det blir inget mer fiske. Alla nappar de på mitt förslag att ta med dem på en rundtur och vi söker oss sakta hem mot Ottsjö igen med fler stopp längs vägen.

Vid Grustaget går vi hela vägen ned till Storåfallet och fortsätter sedan längs ån ut i magasinet. Vi gör också ett stopp vid utloppet ur Ottsjön och går ut till badet. Det känns skönt att det sista jag visar upp för mina vänner är det oändligt vackra och majestätiska Ottfjället som speglar sig i Ottsjöns blanka vatten. En lätt rosa himmel och en sjunkande sol får oss att sitta länge på stranden innan vi slutligen åker hemåt mot byn. 

Jag lämnar strömmarna bakom mig. 

Vadarkängorna lämnar avtryck av respekt till det som varit, i ett landskapet där respektlösheten fått härja och begravt det riktiga kulturarvet.

Ingen skall komma till mig och säg att detta jag nu sett är värt att rädda som ett kulturarv. Bara någon satt att göra allt i sin makt för att rädda 
ett kraftverk eller damm, kan påstå något så korkat.

*Footsteps of respect in a disrespectful landscape*
¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>

Stor tack till er som delade upplevelsen, resan och 
en flaska Champagne med mig.