Andra veckan - Storharren

(För första veckan, se föregående inlägg.)

Esa hade åkte hem, Bosse och Christina likaså. 
Kvar i byn var vi för ytterligare en vecka.

Denna fina harr, 50+, kunde inte låta bli en superpuppa original

 

Lite fotografering får man allt stå ut med innan återutsättningen

Redo att släppas.

Åns vatten sjönk nu i allt snabbare takt. Där vi knappt tog oss ut bara några dagar innan gick vi nu obehindrat. Innan vi skulle packa ihop och åka söderut så hade ån sjunkit kring 50cm, inte undra på att öringarna blev lite stirriga och ställde sig stilla där tryggheten fanns. Som tur är finns ju andra huggvilliga redo att ta deras plats.

Många fina kvällar blev det

Denna bäckslända landade på korkhandtaget och 

kröp runt en stund innan den for vidare.

Anneli på favoritplatsen

Främst var det aktiviteten kring kvällsfisket som avtog. Dagtid kunde öringen inte motstå sländorna som flöt förbi ovanför deras huvuden men när mörkret kom så lugnande hela strömmen ner sig. Då var förmiddagarna och tiden fram till lunch bättre. Då gick det att hitta fisk stående när land eller fisk som aktivt vandrade runt i sitt sökande efter föda.

The Paradise by night 

 

Krokad och landad harr

Anneli hade inte haft någon lycka under den gångna veckan så nu var fokus på att hon skulle få känna lite gung i spöt. Tacksam fisk då är ju harren. Ge den lite vatten, enstaka insekter att stiga mot och blanda sedan upp det med dina egna flugor så förr eller senare stiger den och tar just din fluga. På plats i det som vi brukar kalla Grustaget så gav jag tips om flugval till Anneli och medan hon satt sig för att knyta på så ställde jag mig vid strömmen släppte ut tafsen och lät den flyta runt i en grund ström bara en halvmeter ut från land. In kommer en fin harr, tar flugan och försvinner ut i strömmen igen. Efter håvning och återutsättning så visade det sig att den var drygt 50cm lång. Anneli rycker på axlarna nästan lite uppgivet, -Hur f*n gör du?!
Några kast senare så håvar hon sin harr bara en liten bit nedströms mig.

Dagens sista ljus

Med fjorton dagar tillgodo så kunde vi bryta fisket då och då för att ge oss ut på lite andra aktiviteter. Östersund var målet en av dagarna. Vi tog vägen ner över Hallen för att sen ta färjan över till stan. Nu är ju inte jag någon människa för de stora städerna så det blev ingen heldag på plats, men Östersund kunde checkas av.
Nästa avbrott i fisket blev en rundtur som tog oss via Åre/Duved vidare till Storulvån. Därifrån till Handöl för att vandra över hängbron vilket isig blev en skräckupplevelse. Inte för hängbron. Sådana har jag passerat massor under alla mina fjällvandringar utan mer för att bilnyckeln åkte ur jackfickan och hamnade mellan plankorna liggandes på en av de undre tvärgående plankorna. Av alla ställen den kunde ha fallit igenom på, så la den sig där!
Jag rörde mig väldigt försiktigt, plockade upp den och denna gång stängde jag jackfickan.

Storulvån och kanske främst utsikten därifrån söderut mot Sylarna tände lågan igen, kalfjäll, glaciärer (de som nu finns kvar) höga fjäll, ljungpiparens ensliga ton och vinden.
Jag saknar det riktiga kalfjället, jag saknar känslan av att vandra i fjällen.

Handölsforsen

 

T.v Sylarna - T.h Silverfallet på Snasarna

Tror det är fyra gånger som jag på ett eller annat sätt kommit till Sylarna.

Ibland från Ljungdalen via Helags och ibland via Blåhammaren och Snasarna.

Hemma i Roslagen kämpar min kära mor mot cancer och när jag på vägen ner från Storulvån såg det vackra Silverfallet på Snasarnas norra sluttning så blev jag tvungen och fota det och sen sända bilden till mor. Vi låg där hon och jag, en tidig morgon efter en nattvandring över Snasarna, och tog igen oss. Vi hade sett solen gå ned och gå upp igen på vår väg fram dit och nu hade vi bara branten ned och sen de sista kilometrarna kvar fram till Enafors. Fina minnen och som naturligtvis skapar en vilja om att återigen komma ut dit.  

Lite köldstel Ljungblåvinge

Jag är en mycket fiiiin man. Så jag tog nu Anneli på en utlandsresa också. Vi tog helt enkelt en sväng in i Norge, bara för att vi kunde. Sist men störst så stannade vi till vid Tännforsen. Middag intogs i Åre innan vi sent på kvällen efter drygt 40mils bilåkning åter var tillbaka i byn igen.

Dagen efter tog vi tidig start på dagen och redan i mina första kast så högg en fin Röding i ett av selen. Den vackert röda buken och de vita fenkanterna var en lika välkommen som vacker fångst och fullgjorde en fjällets trippel, en Jämtlandtrippel, öring, harr och röding. Alltid lika kul när det händer och efter några bilder fick den åter friheten tillbaka.

 

Otroligt vacker fisk

Vi började närma oss de sista dagarna fiske. För egen del var jag mer än lovligt nöjd med dagarna i byn. Med undantag av de två första dagarna och sedan vår sista dag undkom vi nästan alla regnskurar. Vi var ganska ofta nästan ensamma i strömmen och fisket hade varit väldigt bra. Kul att veckan när Esa var där blev så bra som den blev. Jag vet ju vad omgivningarna har att ge, men när man kommer som ny så är det kul att fisket blir bra. Vi hade fått mycket öring första veckan och när dessa drog sig undan lite, ja då klev andra in och förgyllde dagarna. Så skulle det också bli när vi väl var framme vi veckans sista fiskade timmar. 

Prövar lite smygfiske

Regnet kom ungefär samtidigt som jag tog första koppen morgonkaffe. Så istället för att plocka med grejerna för att komma ut så sjönk jag ner i soffan och tänkte mig en fiskefri sista dag. Vi började packa så smått de som kunde packas undan men så på eftermiddagen så sprack det upp.

En halvtimme senare satt vi i bilen på väg mot ån. Ett kort stopp vid Sätterån för att visa lite av vad ett smygfiske går ut på. Fisken steg mot Annelis flugor men ingen tog. Jag återutsatte några mindre öringar och tog med mig en rökharr. Det kom någon skur men nu var vi ju igång och jag hade inte givit upp hoppet om att hon skulle få kroka någonting mer. Återigen ner till harrströmmen vid grustaget. Min fluga satt för det mesta i spöringen när vi fiskade oss ned mot magasinet. Väl framme vid mynningen testade jag för första gången lite större och tyngre flugor, hade några dragningar men inget mer. Vi vände och började de sista stegen för denna resa. En bit uppströms står vi på ett fint stryk och fiskar båda två. Jag lägger min fluga precis i kanten i en av alla strömmarna.

Fisken bokstavligt talat kastar sig över min Elkhair. Redan när den tar ser jag att det är en stor harr, riktigt stor harr.

Jag som hade gått in i det där läget man har när man vet att detta är de sista kasten man gör fick ställa om. Ryggsäcken åker av snabbt, hela tiden med tunga rörelser i spöt. Den välver i utan, snurrar så pass att den snart ligger helt snarad av min tafs och jag kan ganska enkelt ta in harren. Glidande över håvkanten inser jag hur stor den faktiskt är.

Lossar min Elhair och sen blir det lite bilderna tagna innan den får simma tillbaka.

Sedan många år tillbaka så hade jag min topp i området på nästan 59cm, den här ökar på det med en centimeter.

Bara en gång tidigare har en så stor harr hamnat i  min håv. Det var en harr jag tog i Idsjöströmmen för några år sedan på 61cm.

Storån är speciell och att så här på mitt 50;e år få kroka en sådan stor fisk på den plats som kanske mest av allt tog mig vägen in till flugfisket, Grustaget, känns extra stort på något sätt.

En kort stund står den framför mina fötter innan den majestätiskt hissar segel för att sedan sväva ut i strömmen igen.

Jag knipsar av flugan, gör min vanliga ritual att sätta sista flugan kvar på platsen och vevar sedan in tafsen. Veckorna för mig är i och med detta fulländade, öring över kilot, vacker röding och nu denna otroliga fisk. 

Varför skall jag göra fler kast?

En ännu större?  

Sista kastets fisk, 60cm harr

 

Inte lika feta som de harrar man får nere 

i skogslandet men en riktigt grann fisk....

....klart man blir glad då.

Nej, det finns ingen anledning att fortsätta, varken fisken eller jag har något att vinna på det. Jag gjorde det som Bolt borde ha gjort, sluta när det var som allra bäst.

På stranden står Anneli, lika glad hon över fisken som jag men det känns inte som att hon är lika färdig som jag.

Jag visar henne platsen där min fisk tog. Står det en sådan stor harr där så är platsen bra och då står där säkert fler.

Hennes fluga hittar snart rätt drift och spöt kröker rejäl rygg, fisken bryter ytan och försvinner sedan. Den lossnar. Även det en stor fisk och hon fick i alla fall känna skillnaden på stor och liten harr. Några kast senare så kommer hennes sista fisk, tillika resans sista fisk. Två rökharrar har jag redan med mig så denna återfår sin frihet.

Fisket i Ottsjö sommaren 2017 är därmed över. Välkommen augustifisket 2017. 

Detta blev resans sista fisk

Det sköna denna gång var att bara några veckor framåt i tiden så skulle vi åter vara där så det var inte med några längtans och sorgliga miner som vi på lördagen packade bilen full och styrde söderut mot Roslagen.
Vi kramade om Lena och Peter och sa, på återseende.

¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>

Stort tack till:

Anneli för dessa veckor, hennes 50 års present till mig.

till Ottsjö by, mitt paradis och för allt du givit dessa år. Må vi få många fler fina år tillsammans

till Esa för våra dagar tillsammans

till kära Farbror och Christina

till Lena & Peter, dit vi känner oss väldigt välkomna.

till er andra som vi träffade på vid ån med Tomas i spetsen.

1;a veckan - öring på hugget

Det är snart dags för ytterligare en vecka uppe i Ottsjö men innan det bär av så skulle jag vilja rapportera om den senaste resan.
Jag har sagt det i tidigare inlägg, detta är mitt 50;e år i byn.
Den plats som har betytt mest genom hela mitt liv och har varit en stor del i att jag blivit den jag är idag.  
Allt tog sin början 1967 då jag bara 6 månader gammal sövdes av min mor i barnvagnen längs grusvägen genom byn. Byn där jag sedan mer eller mindre vuxit upp. 

Det är inte utan att jag faktiskt är lite stolt. 
En del brukar fråga, 
- Hur kan du åka till samma plats år ut och år in?

Mitt svar brukar vara, åk dit, ge byn och området några dagar, sen kan du få ställa frågan igen om den fortfarande skulle vara aktuell.

Det är grått, luften är fuktig av regn. Molnen döljer topparna när den sveper fram längs fjällsidorna. Jag står på stranden vid Nulltjärnen som jag gjort så många gånger förr. Någonting fångar min tanke.

"En hund passerar mig, springer rakt ut i vattnet på den grunda stranden. Dyker med huvudet och kommer sen släpandes på en stor björkstock.

- Pappa, titta vad Donny har hittat!

Jag är kanske 5-6 år, springer omkring på stranden i pappas stora tjocka tröja för att få upp värmen efter badet. 

Syrran ligger i och kommer nog att göra så tills någon bär henne upp ur det mer eller mindre badvänliga vattnet.

Min far kommer gåendes längs stranden. Donny möter honom och visar stolt upp sitt fynd"

Skallen försvinner ut över tjärnen, ekon från en oskuldsfull tid.

Dis eller regn, jag vet inte. Svårt att känna skillnad. Jag blir fuktig i hela ansiktet.

Min far är sedan en tid borta och hemma kämpar min mor mot samma elaka sjukdom.

Vi är vuxna nu, syrran och jag. Livet har för oss, som för alla tagit och givit längs vägen.

Ottsjö som då var äventyren och lägereldarnas tid är idag någonting mer. 

Kvar finns lägereldarna och äventyren men nu fylls varje plats jag besöker av minnen.

Många av de vänner som jag vuxit upp med i byn är borta men många nya har kommit till längs vägen. Forsarna, fjällen och bäckarna är platser som ger tröst och lugn samtidigt som många av dem än idag kan fånga min totala uppmärksamhet och nyfikenhet. 

Jag drar upp dragkedjan på jackan, torkar en tår och vänder åter mot bilen.

  

I pappas något för stora tröja

Kära far och vår schäfer Donny i Nulltjärn någonstans kring -73/74

Nulltjärnen 2017

Utsikten från frukostbordet

Efter att ha tankat upp bilen i Järpen så åkte vi som vanligt direkt ner till ån för att se vattenstånd innan vi sedan åkte fram till byn. Redan när vi åkte över lilla Sätterån så insåg jag att vi hade lite att jobba med när det gällde vattenflöden. Minst sagt högt.
Bosse, min farbror och hans fru hade hört av sig tidigare om lite hjälp med att hitta boende uppe i byn. Då visste de inte att deras vecka var detsamma som vår första. Så när jag ringde upp honom på mobilen och frågade om resan gått bra, om stugan var fin och hur vädret var och samtidigt klev in i dörröppningen på deras stuga så var det med stora ord som han for upp ur soffan och kramade om mig.
Det var Bosse som i slutet av 70-talet visade på mig detta med flugfiske för första gången. Det skulle dröja innan jag kunde skaffa mig mitt första egna flugspö men sedan den dagen så fanns drömmen om byta spinnspö, kula och fluga mot ett riktigt flugspö.

Det blev inget fiske varken på lördagskvällen eller på söndagen. Regnet vräkte ner och jag tror helt enkelt att våren och sommaren på jobbet gjort att jag behövde någon dag för att landa och komma ner i den där sköna Jämtlandslunken.
På måndagen var vi dock igång och efter regn kommer solsken heter det ju, i vårt fall med tillägget kläckning.
I hårda vindar tog vi oss en fika tillsammans med Bosse i slänten på höjden. Regnet piskade och att ställa sig och flugfiska var inte att tänka på.
Bakom Ottfjället klarnade det upp och jag tyckte vi kunde vänta ut det övergående ovädret.

I väntan på bättre väder

Sländor överallt

Vinden la sig och snart började vackra ringar spridas ut över selet. Solen bröt igenom molnen, överallt små sländor som drev nedströms. Här och var även större Vulgator. Strömmen fylldes av vakande fisk, stilla vak där öring, harr och röding simmade runt och plockade i sig av de goda. Varje stigning avslutades med en inbjudande viftning med stjärtfenan. Kom mig knappt för att fiska. Stod istället och njöt och filmade skådespelet.

Mobilen ringer. Det är Esa, han är sugen som bara den på fiske och blir ju inte mindre sugen när jag berättar om mycket vakande fisk och stor fisk som slurpar vulgator mitt ute i ån. Han befinner sig på andra sidan fjället, men vägen runt tar lite tid.
Vi rullar hemåt för att vara klara med mat och annat när han anländer. 
Första kvällen blev en stillsam historia, vacker men relativt lugn. Den vakande fisken från dagen var som bortblåst. De kommande dagarna skulle däremot bli någonting helt annat.

Vid regnbågens slut

Vädret blev allt bättre, sländorna fortsatte att kläcka och fisken allt mer fokuserad på vad som fanns på ytan. De kommande dagarna kunde egentligen inte blivit bättre då jag hade med mig en vän som aldrig varit i området. Vi körde på med våra torrflugor både dag och natt. Var väl bara en kväll som Esa frångick torrflugan då han testade en udda fluga som öringen i ån gillade skarpt.

Jag själv med en fin öring som tog på en Bibio

Foto: Esa Fahlén

Denna öring blev den fisk som jag bidrog med till

matbordet, resten återutsattes med varlig hand.

Även Esa's skapliga öring fick bli grunden i middagen. 

Vardagslyx när det är som bäst.

Vakspaning

Tanken var att jag skulle ta med mig både Esa och Anneli runt på lite olika ställen för att visa upp vad som finns. Men när fisket var så bra som det var i ån så fanns egentligen ingen anledning till flytt. Sen var det ganska mycket vatten och att då låta Anneli som är en ovan vadare röra sig i mindre tillgängliga vatten kändes bara dumt. Hon hade svårt nog och vid några tillfällen så fick hon hänga mellan Esa och mig när vi vadade ut till fiskeplatserna. Tanken fanns på annan lösning, som bland annat innefattade en stor grön uppblåsbar krokodil eller markfrigolit från XL Bygg.
Den gröna krokodilen avsade jag mig långt innan den ens hade fått något större fäste som idé. Om jag nu på något sätt jobbat upp ett rykte i området så är det inte med en stor grön uppblåsbar krokodil under armen och flugspöna i den andra. 
Frigoliten och tanken på att flyta de metrar där hon inte bottnade tog hon dock så långt att vi faktiskt hamnade på XL Bygg i Undersåker.
Nåväl, historien lär berättas på firman, om kvinnan som med beslutsam min försökte övertala killarna i disken om det förträffliga i att de skulle sälja henne ett frigolitblock som hon sedan kunde flyta på i strömmen.
- Ska du flyta på det i strömmen? han försöker dölja sitt skratt samtidigt som han ville bemöta sin kund med någon form av värdighet.
- Nääää, vet du, jag tror inte det? 
- Ja men!! Den är en jättekort bit, vilt gestikulerande försöker hon påvisa det mycket vettiga i att ge sig ut i strömmen på ett sådant.
Väl ute ur affären så får vi oss ett gott skratt när hon återger det hela.
Något frigolitblock blev det inte. Förståndiga killar.

Glad fiskare med vacker Jämtlandsöring

Catch and Release

Detta är också att flugfiska. 

Anneli tar igen sig på sin lilla favoritudde.

Efter bara någon dags hängande mellan oss så hade vattnet sjunkit så pass att även Anneli tog sig ut till fiskeplatsen. Fisket flyter på bra för oss, öringen jagar aktivt och det är inte långt mellan huggen. Bortsett från några enstaka mindre fiskar så är det fin fisk som är igång. Vid ett av våra sista kvällspass den första veckan så dubbeldrillar Esa och jag två fina fiskar som båda låg kring kilot och en bit däröver. 

Small Spotted beauty

Anneli kämpar på. 

Hugger gör de men det är detta med att kroka dem

Snabbt foto sen tillbaka

Foto: Anneli Almqvist

Fläckig kärlek precis innan den gick tillbaka

Rund och trind sländjägare

När veckan började närma sig sitt slut så hade Esa lyckats med en Jämtlands 2,5;a. Öring, Harr och Bäckröding. En full trippel måste ju ändå vara en äkta röding. Det som möjligen oroade mig med den var att Bäckrödingen fångades ute i Storån. Att den finns i de mindre bäckarna och åarna som mynnar i ån vet jag men detta är första gången som jag sett en tagen i Storån.

Torsdag kväll, vi sitter vi ån och pratar igenom de gångna dagarna och det är ingen tvekan om att han är ytterligare en av dem som gillat det han har fått se och då var det ju endast ett litet skrap på ytan av vad som egentligen finns i fiskeväg i området. Att vi sen prickade så rätt i tiden med kläckningen måste ju anses som en bonus. 
Vi har sett riktigt fin fisk visa sig och jag har vi ett tillfälle drillat en riktig goding ett tag innan den sen hoppade av.
Anneli har kämpat på under veckan, kastningen går bättre och bättre men detta med att kroka fisken i relativt stilla vatten är inte lätt.
Men det skulle vi råda bot på under vecka två.
Det är kul att få planera och sätta ihop fisket för någon och att det blir så lyckat.
Fredag morgon lämnar Esa Ottsjö och Anneli och jag tar en städ och tvättdag. 
Åker en sväng och bunkrar lite varor. Röker några öringar åt Bosse och Christina som de tagit vid ett besök vid en av alla tjärnar som finns i området. 
På lördag förmiddag vinkar vi sedan även av dem och vi kan börja ladda för vecka nummer två. 

¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>