tisdag 15 augusti 2017

Andra veckan - Storharren

(För första veckan, se föregående inlägg.)


Esa hade åkte hem, Bosse och Christina likaså. 
Kvar i byn var vi för ytterligare en vecka.

Denna fina harr, 50+, kunde inte låta bli en superpuppa original

 
Lite fotografering får man allt stå ut med innan återutsättningen

Redo att släppas.

Åns vatten sjönk nu i allt snabbare takt. Där vi knappt tog oss ut bara några dagar innan gick vi nu obehindrat. Innan vi skulle packa ihop och åka söderut så hade ån sjunkit kring 50cm, inte undra på att öringarna blev lite stirriga och ställde sig stilla där tryggheten fanns. Som tur är finns ju andra huggvilliga redo att ta deras plats.

Många fina kvällar blev det

Denna bäckslända landade på korkhandtaget och 
kröp runt en stund innan den for vidare.

Anneli på favoritplatsen

Främst var det aktiviteten kring kvällsfisket som avtog. Dagtid kunde öringen inte motstå sländorna som flöt förbi ovanför deras huvuden men när mörkret kom så lugnande hela strömmen ner sig. Då var förmiddagarna och tiden fram till lunch bättre. Då gick det att hitta fisk stående när land eller fisk som aktivt vandrade runt i sitt sökande efter föda.

The Paradise by night 

 
Krokad och landad harr

Anneli hade inte haft någon lycka under den gångna veckan så nu var fokus på att hon skulle få känna lite gung i spöt. Tacksam fisk då är ju harren. Ge den lite vatten, enstaka insekter att stiga mot och blanda sedan upp det med dina egna flugor så förr eller senare stiger den och tar just din fluga. På plats i det som vi brukar kalla Grustaget så gav jag tips om flugval till Anneli och medan hon satt sig för att knyta på så ställde jag mig vid strömmen släppte ut tafsen och lät den flyta runt i en grund ström bara en halvmeter ut från land. In kommer en fin harr, tar flugan och försvinner ut i strömmen igen. Efter håvning och återutsättning så visade det sig att den var drygt 50cm lång. Anneli rycker på axlarna nästan lite uppgivet, -Hur f*n gör du?!
Några kast senare så håvar hon sin harr bara en liten bit nedströms mig.

Dagens sista ljus

Med fjorton dagar tillgodo så kunde vi bryta fisket då och då för att ge oss ut på lite andra aktiviteter. Östersund var målet en av dagarna. Vi tog vägen ner över Hallen för att sen ta färjan över till stan. Nu är ju inte jag någon människa för de stora städerna så det blev ingen heldag på plats, men Östersund kunde checkas av.
Nästa avbrott i fisket blev en rundtur som tog oss via Åre/Duved vidare till Storulvån. Därifrån till Handöl för att vandra över hängbron vilket isig blev en skräckupplevelse. Inte för hängbron. Sådana har jag passerat massor under alla mina fjällvandringar utan mer för att bilnyckeln åkte ur jackfickan och hamnade mellan plankorna liggandes på en av de undre tvärgående plankorna. Av alla ställen den kunde ha fallit igenom på, så la den sig där!
Jag rörde mig väldigt försiktigt, plockade upp den och denna gång stängde jag jackfickan.


Storulvån och kanske främst utsikten därifrån söderut mot Sylarna tände lågan igen, kalfjäll, glaciärer (de som nu finns kvar) höga fjäll, ljungpiparens ensliga ton och vinden.
Jag saknar det riktiga kalfjället, jag saknar känslan av att vandra i fjällen.

Handölsforsen

 
T.v Sylarna - T.h Silverfallet på Snasarna

Tror det är fyra gånger som jag på ett eller annat sätt kommit till Sylarna.
Ibland från Ljungdalen via Helags och ibland via Blåhammaren och Snasarna.
Hemma i Roslagen kämpar min kära mor mot cancer och när jag på vägen ner från Storulvån såg det vackra Silverfallet på Snasarnas norra sluttning så blev jag tvungen och fota det och sen sända bilden till mor. Vi låg där hon och jag, en tidig morgon efter en nattvandring över Snasarna, och tog igen oss. Vi hade sett solen gå ned och gå upp igen på vår väg fram dit och nu hade vi bara branten ned och sen de sista kilometrarna kvar fram till Enafors. Fina minnen och som naturligtvis skapar en vilja om att återigen komma ut dit.  

Lite köldstel Ljungblåvinge

Jag är en mycket fiiiin man. Så jag tog nu Anneli på en utlandsresa också. Vi tog helt enkelt en sväng in i Norge, bara för att vi kunde. Sist men störst så stannade vi till vid Tännforsen. Middag intogs i Åre innan vi sent på kvällen efter drygt 40mils bilåkning åter var tillbaka i byn igen.

Dagen efter tog vi tidig start på dagen och redan i mina första kast så högg en fin Röding i ett av selen. Den vackert röda buken och de vita fenkanterna var en lika välkommen som vacker fångst och fullgjorde en fjällets trippel, en Jämtlandtrippel, öring, harr och röding. Alltid lika kul när det händer och efter några bilder fick den åter friheten tillbaka.

 
Otroligt vacker fisk

Vi började närma oss de sista dagarna fiske. För egen del var jag mer än lovligt nöjd med dagarna i byn. Med undantag av de två första dagarna och sedan vår sista dag undkom vi nästan alla regnskurar. Vi var ganska ofta nästan ensamma i strömmen och fisket hade varit väldigt bra. Kul att veckan när Esa var där blev så bra som den blev. Jag vet ju vad omgivningarna har att ge, men när man kommer som ny så är det kul att fisket blir bra. Vi hade fått mycket öring första veckan och när dessa drog sig undan lite, ja då klev andra in och förgyllde dagarna. Så skulle det också bli när vi väl var framme vi veckans sista fiskade timmar. 

Prövar lite smygfiske

Regnet kom ungefär samtidigt som jag tog första koppen morgonkaffe. Så istället för att plocka med grejerna för att komma ut så sjönk jag ner i soffan och tänkte mig en fiskefri sista dag. Vi började packa så smått de som kunde packas undan men så på eftermiddagen så sprack det upp.
En halvtimme senare satt vi i bilen på väg mot ån. Ett kort stopp vid Sätterån för att visa lite av vad ett smygfiske går ut på. Fisken steg mot Annelis flugor men ingen tog. Jag återutsatte några mindre öringar och tog med mig en rökharr. Det kom någon skur men nu var vi ju igång och jag hade inte givit upp hoppet om att hon skulle få kroka någonting mer. Återigen ner till harrströmmen vid grustaget. Min fluga satt för det mesta i spöringen när vi fiskade oss ned mot magasinet. Väl framme vid mynningen testade jag för första gången lite större och tyngre flugor, hade några dragningar men inget mer. Vi vände och började de sista stegen för denna resa. En bit uppströms står vi på ett fint stryk och fiskar båda två. Jag lägger min fluga precis i kanten i en av alla strömmarna.
Fisken bokstavligt talat kastar sig över min Elkhair. Redan när den tar ser jag att det är en stor harr, riktigt stor harr.
Jag som hade gått in i det där läget man har när man vet att detta är de sista kasten man gör fick ställa om. Ryggsäcken åker av snabbt, hela tiden med tunga rörelser i spöt. Den välver i utan, snurrar så pass att den snart ligger helt snarad av min tafs och jag kan ganska enkelt ta in harren. Glidande över håvkanten inser jag hur stor den faktiskt är.
Lossar min Elhair och sen blir det lite bilderna tagna innan den får simma tillbaka.
Sedan många år tillbaka så hade jag min topp i området på nästan 59cm, den här ökar på det med en centimeter.
Bara en gång tidigare har en så stor harr hamnat i  min håv. Det var en harr jag tog i Idsjöströmmen för några år sedan på 61cm.

Storån är speciell och att så här på mitt 50;e år få kroka en sådan stor fisk på den plats som kanske mest av allt tog mig vägen in till flugfisket, Grustaget, känns extra stort på något sätt.
En kort stund står den framför mina fötter innan den majestätiskt hissar segel för att sedan sväva ut i strömmen igen.
Jag knipsar av flugan, gör min vanliga ritual att sätta sista flugan kvar på platsen och vevar sedan in tafsen. Veckorna för mig är i och med detta fulländade, öring över kilot, vacker röding och nu denna otroliga fisk. 
Varför skall jag göra fler kast?
En ännu större?  

Sista kastets fisk, 60cm harr

 
Inte lika feta som de harrar man får nere 
i skogslandet men en riktigt grann fisk....

....klart man blir glad då.

Nej, det finns ingen anledning att fortsätta, varken fisken eller jag har något att vinna på det. Jag gjorde det som Bolt borde ha gjort, sluta när det var som allra bäst.

På stranden står Anneli, lika glad hon över fisken som jag men det känns inte som att hon är lika färdig som jag.
Jag visar henne platsen där min fisk tog. Står det en sådan stor harr där så är platsen bra och då står där säkert fler.
Hennes fluga hittar snart rätt drift och spöt kröker rejäl rygg, fisken bryter ytan och försvinner sedan. Den lossnar. Även det en stor fisk och hon fick i alla fall känna skillnaden på stor och liten harr. Några kast senare så kommer hennes sista fisk, tillika resans sista fisk. Två rökharrar har jag redan med mig så denna återfår sin frihet.
Fisket i Ottsjö sommaren 2017 är därmed över. Välkommen augustifisket 2017. 

Detta blev resans sista fisk

Det sköna denna gång var att bara några veckor framåt i tiden så skulle vi åter vara där så det var inte med några längtans och sorgliga miner som vi på lördagen packade bilen full och styrde söderut mot Roslagen.
Vi kramade om Lena och Peter och sa, på återseende.


¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>
Stort tack till:
Anneli för dessa veckor, hennes 50 års present till mig.

till Ottsjö by, mitt paradis och för allt du givit dessa år. Må vi få många fler fina år tillsammans
till Esa för våra dagar tillsammans
till kära Farbror och Christina
till Lena & Peter, dit vi känner oss väldigt välkomna.
till er andra som vi träffade på vid ån med Tomas i spetsen.


Inga kommentarer: