fredag 11 augusti 2017

1;a veckan - öring på hugget

Det är snart dags för ytterligare en vecka uppe i Ottsjö men innan det bär av så skulle jag vilja rapportera om den senaste resan.
Jag har sagt det i tidigare inlägg, detta är mitt 50;e år i byn.
Den plats som har betytt mest genom hela mitt liv och har varit en stor del i att jag blivit den jag är idag.  
Allt tog sin början 1967 då jag bara 6 månader gammal sövdes av min mor i barnvagnen längs grusvägen genom byn. Byn där jag sedan mer eller mindre vuxit upp. 
Det är inte utan att jag faktiskt är lite stolt. 
En del brukar fråga, 
- Hur kan du åka till samma plats år ut och år in?
Mitt svar brukar vara, åk dit, ge byn och området några dagar, sen kan du få ställa frågan igen om den fortfarande skulle vara aktuell.

Det är grått, luften är fuktig av regn. Molnen döljer topparna när den sveper fram längs fjällsidorna. Jag står på stranden vid Nulltjärnen som jag gjort så många gånger förr. Någonting fångar min tanke.

"En hund passerar mig, springer rakt ut i vattnet på den grunda stranden. Dyker med huvudet och kommer sen släpandes på en stor björkstock.
- Pappa, titta vad Donny har hittat!
Jag är kanske 5-6 år, springer omkring på stranden i pappas stora tjocka tröja för att få upp värmen efter badet. 
Syrran ligger i och kommer nog att göra så tills någon bär henne upp ur det mer eller mindre badvänliga vattnet.
Min far kommer gåendes längs stranden. Donny möter honom och visar stolt upp sitt fynd"

Skallen försvinner ut över tjärnen, ekon från en oskuldsfull tid.
Dis eller regn, jag vet inte. Svårt att känna skillnad. Jag blir fuktig i hela ansiktet.
Min far är sedan en tid borta och hemma kämpar min mor mot samma elaka sjukdom.
Vi är vuxna nu, syrran och jag. Livet har för oss, som för alla tagit och givit längs vägen.
Ottsjö som då var äventyren och lägereldarnas tid är idag någonting mer. 
Kvar finns lägereldarna och äventyren men nu fylls varje plats jag besöker av minnen.
Många av de vänner som jag vuxit upp med i byn är borta men många nya har kommit till längs vägen. Forsarna, fjällen och bäckarna är platser som ger tröst och lugn samtidigt som många av dem än idag kan fånga min totala uppmärksamhet och nyfikenhet. 
Jag drar upp dragkedjan på jackan, torkar en tår och vänder åter mot bilen.
  
I pappas något för stora tröja

Kära far och vår schäfer Donny i Nulltjärn någonstans kring -73/74

Nulltjärnen 2017


Utsikten från frukostbordet

Efter att ha tankat upp bilen i Järpen så åkte vi som vanligt direkt ner till ån för att se vattenstånd innan vi sedan åkte fram till byn. Redan när vi åkte över lilla Sätterån så insåg jag att vi hade lite att jobba med när det gällde vattenflöden. Minst sagt högt.
Bosse, min farbror och hans fru hade hört av sig tidigare om lite hjälp med att hitta boende uppe i byn. Då visste de inte att deras vecka var detsamma som vår första. Så när jag ringde upp honom på mobilen och frågade om resan gått bra, om stugan var fin och hur vädret var och samtidigt klev in i dörröppningen på deras stuga så var det med stora ord som han for upp ur soffan och kramade om mig.
Det var Bosse som i slutet av 70-talet visade på mig detta med flugfiske för första gången. Det skulle dröja innan jag kunde skaffa mig mitt första egna flugspö men sedan den dagen så fanns drömmen om byta spinnspö, kula och fluga mot ett riktigt flugspö.

Det blev inget fiske varken på lördagskvällen eller på söndagen. Regnet vräkte ner och jag tror helt enkelt att våren och sommaren på jobbet gjort att jag behövde någon dag för att landa och komma ner i den där sköna Jämtlandslunken.
På måndagen var vi dock igång och efter regn kommer solsken heter det ju, i vårt fall med tillägget kläckning.
I hårda vindar tog vi oss en fika tillsammans med Bosse i slänten på höjden. Regnet piskade och att ställa sig och flugfiska var inte att tänka på.
Bakom Ottfjället klarnade det upp och jag tyckte vi kunde vänta ut det övergående ovädret.


I väntan på bättre väder


Sländor överallt

Vinden la sig och snart började vackra ringar spridas ut över selet. Solen bröt igenom molnen, överallt små sländor som drev nedströms. Här och var även större Vulgator. Strömmen fylldes av vakande fisk, stilla vak där öring, harr och röding simmade runt och plockade i sig av de goda. Varje stigning avslutades med en inbjudande viftning med stjärtfenan. Kom mig knappt för att fiska. Stod istället och njöt och filmade skådespelet.

Mobilen ringer. Det är Esa, han är sugen som bara den på fiske och blir ju inte mindre sugen när jag berättar om mycket vakande fisk och stor fisk som slurpar vulgator mitt ute i ån. Han befinner sig på andra sidan fjället, men vägen runt tar lite tid.
Vi rullar hemåt för att vara klara med mat och annat när han anländer. 
Första kvällen blev en stillsam historia, vacker men relativt lugn. Den vakande fisken från dagen var som bortblåst. De kommande dagarna skulle däremot bli någonting helt annat.


Vid regnbågens slut

Vädret blev allt bättre, sländorna fortsatte att kläcka och fisken allt mer fokuserad på vad som fanns på ytan. De kommande dagarna kunde egentligen inte blivit bättre då jag hade med mig en vän som aldrig varit i området. Vi körde på med våra torrflugor både dag och natt. Var väl bara en kväll som Esa frångick torrflugan då han testade en udda fluga som öringen i ån gillade skarpt.


Jag själv med en fin öring som tog på en Bibio
Foto: Esa Fahlén

Denna öring blev den fisk som jag bidrog med till
matbordet, resten återutsattes med varlig hand.



Även Esa's skapliga öring fick bli grunden i middagen. 
Vardagslyx när det är som bäst.

Vakspaning

Tanken var att jag skulle ta med mig både Esa och Anneli runt på lite olika ställen för att visa upp vad som finns. Men när fisket var så bra som det var i ån så fanns egentligen ingen anledning till flytt. Sen var det ganska mycket vatten och att då låta Anneli som är en ovan vadare röra sig i mindre tillgängliga vatten kändes bara dumt. Hon hade svårt nog och vid några tillfällen så fick hon hänga mellan Esa och mig när vi vadade ut till fiskeplatserna. Tanken fanns på annan lösning, som bland annat innefattade en stor grön uppblåsbar krokodil eller markfrigolit från XL Bygg.
Den gröna krokodilen avsade jag mig långt innan den ens hade fått något större fäste som idé. Om jag nu på något sätt jobbat upp ett rykte i området så är det inte med en stor grön uppblåsbar krokodil under armen och flugspöna i den andra. 
Frigoliten och tanken på att flyta de metrar där hon inte bottnade tog hon dock så långt att vi faktiskt hamnade på XL Bygg i Undersåker.
Nåväl, historien lär berättas på firman, om kvinnan som med beslutsam min försökte övertala killarna i disken om det förträffliga i att de skulle sälja henne ett frigolitblock som hon sedan kunde flyta på i strömmen.
- Ska du flyta på det i strömmen? han försöker dölja sitt skratt samtidigt som han ville bemöta sin kund med någon form av värdighet.
- Nääää, vet du, jag tror inte det? 
- Ja men!! Den är en jättekort bit, vilt gestikulerande försöker hon påvisa det mycket vettiga i att ge sig ut i strömmen på ett sådant.
Väl ute ur affären så får vi oss ett gott skratt när hon återger det hela.
Något frigolitblock blev det inte. Förståndiga killar.

Glad fiskare med vacker Jämtlandsöring

Catch and Release

Detta är också att flugfiska. 
Anneli tar igen sig på sin lilla favoritudde.

Efter bara någon dags hängande mellan oss så hade vattnet sjunkit så pass att även Anneli tog sig ut till fiskeplatsen. Fisket flyter på bra för oss, öringen jagar aktivt och det är inte långt mellan huggen. Bortsett från några enstaka mindre fiskar så är det fin fisk som är igång. Vid ett av våra sista kvällspass den första veckan så dubbeldrillar Esa och jag två fina fiskar som båda låg kring kilot och en bit däröver. 

Small Spotted beauty

Anneli kämpar på. 
Hugger gör de men det är detta med att kroka dem

Snabbt foto sen tillbaka
Foto: Anneli Almqvist

Fläckig kärlek precis innan den gick tillbaka

Rund och trind sländjägare

När veckan började närma sig sitt slut så hade Esa lyckats med en Jämtlands 2,5;a. Öring, Harr och Bäckröding. En full trippel måste ju ändå vara en äkta röding. Det som möjligen oroade mig med den var att Bäckrödingen fångades ute i Storån. Att den finns i de mindre bäckarna och åarna som mynnar i ån vet jag men detta är första gången som jag sett en tagen i Storån.

Torsdag kväll, vi sitter vi ån och pratar igenom de gångna dagarna och det är ingen tvekan om att han är ytterligare en av dem som gillat det han har fått se och då var det ju endast ett litet skrap på ytan av vad som egentligen finns i fiskeväg i området. Att vi sen prickade så rätt i tiden med kläckningen måste ju anses som en bonus. 
Vi har sett riktigt fin fisk visa sig och jag har vi ett tillfälle drillat en riktig goding ett tag innan den sen hoppade av.
Anneli har kämpat på under veckan, kastningen går bättre och bättre men detta med att kroka fisken i relativt stilla vatten är inte lätt.
Men det skulle vi råda bot på under vecka två.
Det är kul att få planera och sätta ihop fisket för någon och att det blir så lyckat.
Fredag morgon lämnar Esa Ottsjö och Anneli och jag tar en städ och tvättdag. 
Åker en sväng och bunkrar lite varor. Röker några öringar åt Bosse och Christina som de tagit vid ett besök vid en av alla tjärnar som finns i området. 
På lördag förmiddag vinkar vi sedan även av dem och vi kan börja ladda för vecka nummer två. 


¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>





Inga kommentarer: