Bakslag kan komma absolut, men nu känns inte hindren lika oövervinneliga, lite som en vägbula som man snabbt passerar på resan mot den vakande öringen.
Havet och båten i all ära, men nog måste jag säga att vaket en stilla försommarkväll är det som jag riktade blicken emot när den första snön föll i höstas.
Alltid lika härlig känsla, lite som när man flyger ut över ett stup, en hisnande känsla när man för första gången för året kommer fram till ån, längs kända stigar, stannar upp och låter blicken vila på vattenspegeln.
Och det är där någonstans som man äntligen går ikapp med längtan och drömmen, de två som sprungit långt före mig under den mörka delen av året, nu är vi ikapp och därmed går hjärtrytmen ner, det är lättare att andas och andetagen blir långa och djupa.
Det är mycket som skall synas där under årets första möte och vid kända vatten blir det en hel rad med frågor som man går igenom inombords.
Vid en av mina kända strömmar så är det en och samma sten som oftast drar till sig min blick direkt, ligger den över eller under vattenytan, strömmen bakom och så vidare.
Vasaloppet är ju populärt i dessa tider, och jag är i fullgång, i samma stund som jag lade undan flugspöt i höstas så var det som min start vid Sälen, och nu så här i mars så har jag gott och väl passerat Evertsberg och börjar kanske till och med ana Oxberg.
Vinteraktiviteter i all ära, men det är vak jag vill ha!
Som nästa kontroll på min väg mot mitt Mora ligger nu mässorna, först Båt och Flugfiskemässan och sedan Sportfiskemässan. Båda gör dom att man börjar känna av hur högt upp axlarna verkligen sitter.
I april väntar sjösättning och de första resorna ut på havet, också de ett av delmålen, som en välförtjänt kopp blåbärsoppa på min väg mot det riktiga målet, nu när kroppen riktigt värker av längtan.
I bästa fall så kommer flugspöt fram i april eller början av maj, då sittandes i någon båt i våra regnbågssjöar.
Giriga feta och fenlösa regnbågar jagar fjädermygg i vindkanterna och det är och förblir ett ganska roligt surrogatfiske. Förra året gjorde vi resan ner till Tidan i slutet av maj och fick därmed känna på lite strömfiske tidigt, i år är siktet inställt på att midsommarstången inte ens skall hinna börja visa tecken på att vissna innan vi far norrut och den riktiga premiären på den vakande fisken, öringen, harren och i bästa fall kanske till och med någon röding.
Och då är jag tillbaka på stigen igen, spurten är gjord över det långa upploppet och jag är åter på min längtans väg vid målet i Sälen.
Ett välbehag sprider sig i kroppen och när sedan det första vaket bryter vattenytan så är det som att dess ringar sprider sig upp från vattnet och in i min kropp, välbekanta, behagliga rysningar strömmare genom mig.
Det pumpas åter smörjmedel ut i axlarna, så helt olikt den som skidar sig genom sitt vaslopp och sedan sträcker sina armar och axlar i skyn i målgest, så gör vi flugfiskare tvärtom, vi sänker våra mot marken för att signalera framme!!
För visst är det väl så, det är vak vi vill ha!!
Härliga bilder på matglada öringar i Norrbyströmmen
¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸ ><((((º>
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar