Så här i slutet av en vinter, långt från de öppna vatten som blivit mina längtans vatten så är jag beredd att med den gode Björns tillåtelse ändra den textraden lite, och istället sjunga "Det blir alltid värre med åren"
För det är precis så det känns, längtan till öppna vatten och speciellt då med flugspöt i handen blir bara värre och värre med åren.
Det brukar heta att man skall fiska av sig under året, men jag undrar ja om det är möjligt.
Jo kanske om man enbart räknar stunderna med flugan ute på drift i någon ström, då kan man efter en fjällvecka och dryga 12 timmar varje dag ute vid något vatten ändå känna någon form av tillfredställelse.
Men det är ju inte bara tiden med harr eller öring på kroken som räknas, utan det är helheten man saknar när isen ligger och snön dansar fram över den täckta gräsmattan.
Och en helheten som är svår att förklara för någon som inte har detta som sin stora kärlek i livet. Jag brukar dock försöka förklara det med två ord, kärleken till!
Planeringen, resa upp, första glimten av fjällen, blicken som ovillkorligen flyttar sitt fokus från vägen och ner i varje ström eller bäck som man passerar på sin väg mot målet, fiskevännerna, lyckan när rullen knarrar till då man drar ut lite lina för det första kastet för året, spaningen efter vaket, kaffet, elden, skratten, med och motgångarna och så slutligen hugget och krokningen av fisken.
Det är något magiskt över helheten och kan alltså enklast bara förklaras med de två orden, kärleken till. Nog minns vi alla våra barndoms jular när man tidigt vaknade rusade in till far och mor, som fram till tidig morgon stått och pysslat i köket, slagit in julklappar och som nu med sömndruckna ögon stod inför faktum att barnen återigen vaknat bara några timmar efter att dom gått till sängs.
Det är nästan på samma sätt nu, 40 år senare, det bubblar och kittlar så där skönt i kroppen, det är svårt och få ner mungiporna om ens någon försöker jävlas ordentligt.
Det finns en underbar nyfiken på det som komma skall och det är en barnslig känsla som jag är väldigt glad över och stolt över att kunna få känna.
Nu står man återigen där och stampar, isen på havet har äntligen givit sig och på facebook och bloggar börjar det trilla in bilder på jämtländska åar och bäckar som åter sjunger forsens brusande sång.
Här nere i söder så blir de bilderna lite som att gå in i förlängning i exempelvis hockeyslutspelet, man är så nära målet men måste kämpa ytterligare en tid.
För det kan jag vara otroligt avundsjuk på mina vänner norrut, men å andra sidan så har jag havet här, där doften av tång, ljudet av vågor och ejderns sång lockar mig till att få kontakt med mitt barnjag igen.
Förlängningen kommer jag att spela av nu, med samma resultat som alla andra år, vinst.
Hallstavik 120331
Helgens lilla bakslag för våren är bara en liten vägbula på min väg mot målet. Skall väl vara det då att jag hade tänkt tvätta båten inför sjösättningen nu innan påsk.
Så efter att ha låtit Björn Skifs låt spela första fiolen nu sedan November då båten åkte upp så är det väl dags att damma av Jan Malmsjös slagdänga nu, vår bästa tid är nu, vem minns den snö som kanske föll i fjol (idag)
Så nästa blogginlägg hoppas jag kommer att handla om en Rospigg med spö i handen igen.
¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸ ><((((º>
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar