Ett groende flugfiskefrö

Nu är man där igen, nära men ändå så långt borta.

Det märks inte minst på telefonsamtalen mellan fiskevännerna som skall med på resan och jag själv och på det faktum att visa kortet åker fram i tid och otid för beställningar och ordrar på diverse utrustningsdetaljer.

Juni är och kommer alltid att förbli en underbar försommar månad även om just denna helg bjudit på väder av sällan skådat slag, men det är också den månad på året när väntans tider är som allra störst.

Tisdag veckan efter midsommar bär det av och fisket drar igång på onsdagen i Idsjöströmmens vatten med förhoppning om massiv kläckning nattetid och frossande storharrar i skogslandet, för att sen när helgen kommer packa ihop tälten för förflyttning till Ottsjö och sängplats hos Haldo.

Där blir vi kvar hela veckan detta år, allt för att få så stor chans som möjligt att möta den i fjälltrakterna något senare kläckningen.

Det är samma vågspel varje år och förra året missade vi nog nattsländorna i Storån med bara något dygn tyvärr. Förhoppningsvis får vi chansen i år.

Nu vill man bara packa in i bagaget, lasta takboxen med spötuber och sen sätta sig tillrätta för de härliga första dryga 45 milen, som det är upp till Gimdalen.

Aldrig är en lång bilresa så efterlängtad och så skön och när mobilen, plånboken, drickan och godispåsen fått sin plats så är det bara att rulla.

De första dryga 20 milen upp till Tönnebro är också de precis samma varje år, en lång väntan på att få svänga av E4;an och så, efter bara någon kilometer till så förändras landskapet. Plötsligt är det skogsklädda kullar, tjärnar och små bäckar och samhällen vars namn förnimmer minnen men som också än idag, trots att detta blir mitt 45;e år på vägarna upp mot Ottsjö (kanske värt att fira faktiskt, 45 år på samma plats och längtan blir bara större för varje år) så väcker också dessa små byar och samhällen fortfarande min nyfikenhet.

Det lite otäcka är att man numera tittar efter om dom blev klara med altanen, eller om någon målat om sitt hus. Vissa saker är sig dock lika, tuppen i Kilafors, rondellen med smidesdetaljerna, stötdämpardödaren till vägbula i Svenstavik.

Under alla dessa år har jag också sett drömmar födas och drömmar dö, som tillexempel den nu mera allt mer igenväxta skidnedfarten i Norrlandsporten eller vårt stamställe när jag var liten i Ytterhogdal, den röda byggnaden intill vattnet där dom alltid serverade smörgåsbord.

Nästan överallt längs vägen finns minnen efter underbara människor som idag inte längre finns med mig här på jorden, som pappa som alltid skulle, till oss barns stora förtret, dela upp resan i två etapper med övernattning i tält och gärna då en kanottur också längs Ljusnans mörka vatten.

Eller efter mormor och morfar som man gärna åkte med för då vankades godis i baksätet på den röda Saab v4;an.

Och långt innan Saab kom med sin 9 5 som idag är lika vanlig som hederliga Volvo 745;an så låg jag och syrran och sov under många resor i bak på vår beiga Saab 95;a med packningen väl inslagen i byggplast på taket.

I år har jag med mig en ny fiskevän upp till strömmarna, lite av ett drömspö har det varit under många år, och nu är det äntligen i min ägo, ett Winston 3 delat IM6 #4.

Det skall bli en skön känsla att få lägga ut en mullbänk en sen juninatt bland harrvaken för att sen känna spöt jobba när harren tagit flugan vid ytan.

Det jag just nu jagar är en rulle och lina till det spöt, och eftersom aktionen är så lugn vill jag få tag på en lina som gör spöt rättvist sin aktion.

Det är lite konstigt detta, och vi har ofta pratat om det Fluganberg och jag, hur längtan kan växa sig bara starkare med åren. Man skulle ju kunna tro att, och speciellt som jag återvänder till samma plats hela tiden, att den där längtan skulle övergå till någonting annat, men så är det inte. Möjligtvis så har den förändrats sett övertiden. Då i yngre år så dök den på när man hade någon vecka kvar kanske och då var den kopplad till andra saker, men idag så är det på ett annat sätt. Svårt att förklara egentligen, men den byggs upp redan när vintermörkret och kylan är som störst, då kommer den smygande och bilderna från förra säsongen laddar en och en på datorskärmen, sen åker kartorna fram och tillsammans med de möjligheter som idag finns via nätet så börjar ett litet litet flugfiskefrö att gro någonstans där i mörkret.

När sedan dagarna börjar bli lite längre och de första takdroppet kommer och ger näring åt det lilla fröet så börjar det också växa för att sen slå ut i full blom dagarna efter midsommar.

Det är en längtan efter vänner, ljus, sinnestämmningar, vyer och utsikten det är längtan efter de första vakringarna och när fluglinan rasslar genom spöringarna för första gången.

Doften av furuveden som sprakar så gott i kaffekokarbrasan eller den första lilla gulbuken som återutsätts med varsam hand.

Jag tror att längtan idag är just det, känslorna och sinnesbilderna där alla sinnen är med och delar upplevelsen. Kanske just därför som den också växer för varje år, just för att känslor är ju något som man bygger på sig av under hela sitt liv.

Det lilla flugfiskefröt har nu knoppats och nu är det bara väntan kvar för att åter få se dess vackra blomning.

I år har ytterligare en underbar människa från byn, som funnits med längs min väg, lämnat oss alla med en stor saknad naturligtvis, men också med mängder av fina minnen ända tillbaka till barndomen.

Så platser längs Storån som vägbron och grustaget kommer nu att fyllas med ytterligare fina minnen och på så sätt också se till att det lilla flugfiskefrö kommer att blomma än mer i år.

Och för varje år som går så blir jag allt mer noga att sköta om känslans lilla frö.

Men nu är vi alltså där igen, väntan.

Och under tiden så skall de sista grejerna göras klara, flugor som inte längre fiskas skall bort från asken och nya skall in. Linorna skall packas fram ur sin vinterdvala i påsarna och rullas på.

Snart så står jag vid Tönnebro med en kopp kaffe i handen och det bredaste av leenden, snart skall jag åter slå ner tältpinnen vid Idsjöströmmens strand och lite senare packa upp mina grejer i underslafen intill köket i Haldos lägenhet. Små enkla ting som berikar mitt liv långt mer än kronor och ören.

Så härliga, underbara, förväntansfulla och långa Juni, välkommen!!

¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸ ><((((º>