I ett av alla mina inlägg på den
här bloggen skrev jag dessa rader för några år sedan efter en dag ute vid havet
i jakten på kustens silver.
”När synintrycken försvinner in i mörkret tar andra sinnen över, som doft och hörsel.
Vågornas dova sång tillsammans med den svaga doften av tång gör att min själ sätter sig tillrätta i sinnesfridens hängmatta och bara låter sig vaggas med”
Funderar på hur många gånger en fisketur hjälpt mig med vardagens
tankar och bekymmer eller från smärtan i min kropp. De senaste åren har inte
varit snälla emot mig, trista och jobbiga händelser har löpt som en röd tråd
igenom mitt liv och jag har periodvis kämpat för ens hålla mig kvar ovanför
stupet enbart genom att klamra mig fast vid denna enda lilla röda tråd. För hur
illa den än må ha varit så har tanken på att släppa taget varit än värre.
Fisket, dagarna med båten i skärgården eller iförd vadarna längs någon älv
eller å, har inte tagit mig bort ifrån någonting utan till någonting. Det är ingen
flykt utan blir till en stunds återhämtning och vila vilket gjort att jag kunnat
kliva in i vardagen med förnyade krafter. När jag fått vandra längs fiskestigar i Jämtland eller
låtit solens sista strålar blända mig på väg hem över ett blankt skärgårdshav
så finns bara nuet. Tanken blir klarare och livet så mycket enklare. Tryggheten
rätar min rygg och får hjärtslagen att bli färre. Smärtan finns där men
upplevelsen och känslan blir till ett sinnenas Alvedon och om än bara för en
stund så känner jag mig fri, obunden och trygg. Jag vågar släppa den ilskna
röda tråden och jag faller inte.
Ute vid vattnet så får jag en självkänsla och en bild av mig själv som jag
trivs med.
Det finns också en annan och minst lika viktig sak som
vunnit allt mer plats i mitt fiske genom åren. Vännerna. Att tillsammans med
vänner sitta ned vid lägereld och se när kokpannan lyfter på locket i en välkomnande
hälsning om att den mörka brygden är klar tar fram de bästa sidorna hos mig,
borta är vardagens alla ansikten, kvar finns bara Patrik. I den brist på krav
och måste som råder runt en sådan eld blir personen och det goda samtalet, som
i dagens samhälle nästan är bortglömt, i fokus. Tiden vi ger varandra i
vardagens samtal är oftast begränsad och skall helst kortats av med korta oneliners.
Ett språk som snabbt tar oss fram till punkt, skit det samma hur. Här runt
elden däremot finns tid i massor och samtalen blir ofta därefter.
Med ögonen fästa på glöden och lågornas förföriska dans i
natten så infinner sig lugnet, möjligen avbruten av öringens ytliga nattjakt på
föda. I dessa sammanhang förblir vi endast ett gäng fiskevänner, borta är
titlar, färger på valsedlar eller fanhalsdukar. Det kan skojas friskt om sådant
och det tillåts vara högt till tak, men i ärlighetens namn vad betyder
egentligen sådant om man trivs ihop. I dag är vi snabba att döma varandra om vi
i motsats till oss själva står på fel sida om åsiktslinjen. När vi egentligen
borde ge varandra mer tid att diskutera eller samtala. I min svär av vänner
finns de som röstade tvärtemot vad jag gjorde, där finns de som inte förstått
att blanda färgerna på hockeylagets halsduk rätt, där finns stor och liten,
tjejer och killar, ung som gammal, svenskar och utlandsfödda. Vi delar en del
åsikter och står långt ifrån varandra i andra men har också en massa saker gemensamt,
bland annat kärleken till flugfisket.
Så varför skall då inte det som fört oss samman vara det som
fortsatt stärker oss i vår vänskap. Det är ju där runt elden som jag, om jag
sätter mig ner med ett öppet sinnelag fortsatt kan lära av livet trots att jag
nu inom kort passerar ett halvt sekel. Vi har alla våra fel och brister och jag är
inget undantag, så vem vore jag att döma andra. Sippandes på kokkaffet ur kåsan
är jag en del av en gemenskap som jag trivs med och det är en ynnest och något
jag vårdar ömt.
Jag är lyckligt lottad som har den hobby jag har och de
vänner jag har fått genom åren. Det är också en krets som växer, så något rätt
har jag säkert ändå gjort.
Där finns ingen som jag skulle vilja vara utan.
Det som möjligen är trist är att några av dem träffar jag allt för sällan.
Alla är de olika på sitt alldeles egna unika sätt, men så gillar jag också olika.
Där finns ingen som jag skulle vilja vara utan.
Det som möjligen är trist är att några av dem träffar jag allt för sällan.
Alla är de olika på sitt alldeles egna unika sätt, men så gillar jag också olika.
¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>
3 kommentarer:
Patrik, så (ursäkta svordomen) jävla bra skrivet. Vartenda ord och mening sitter klockrent. Jag blir tårögd då jag läser det. Allt stämmer! Själv har jag bara ett problem, jag har byxan full med myror och har svårt att sitta kvar vid brasan tillräckligt länge. Det har dock blivit bättre med åren.
Bosse
Stort Tack Bosse :)
Med vänlig hälsning - Patrik
Kloka ord och fantastiskt vackra och levande bilder du målar med dina ord.
Skicka en kommentar