Alldeles egna unika sätt

I ett av alla mina inlägg på den här bloggen skrev jag dessa rader för några år sedan efter en dag ute vid havet i jakten på kustens silver.

”När synintrycken försvinner in i mörkret tar andra sinnen över, som doft och hörsel.
Vågornas dova sång tillsammans med den svaga doften av tång gör att min själ sätter sig tillrätta i sinnesfridens hängmatta och bara låter sig vaggas med”

Funderar på hur många gånger en fisketur hjälpt mig med vardagens tankar och bekymmer eller från smärtan i min kropp. De senaste åren har inte varit snälla emot mig, trista och jobbiga händelser har löpt som en röd tråd igenom mitt liv och jag har periodvis kämpat för ens hålla mig kvar ovanför stupet enbart genom att klamra mig fast vid denna enda lilla röda tråd. För hur illa den än må ha varit så har tanken på att släppa taget varit än värre.

Fisket, dagarna med båten i skärgården eller iförd vadarna längs någon älv eller å, har inte tagit mig bort ifrån någonting utan till någonting. Det är ingen flykt utan blir till en stunds återhämtning och vila vilket gjort att jag kunnat kliva in i vardagen med förnyade krafter. När jag fått vandra längs fiskestigar i Jämtland eller låtit solens sista strålar blända mig på väg hem över ett blankt skärgårdshav så finns bara nuet. Tanken blir klarare och livet så mycket enklare. Tryggheten rätar min rygg och får hjärtslagen att bli färre. Smärtan finns där men upplevelsen och känslan blir till ett sinnenas Alvedon och om än bara för en stund så känner jag mig fri, obunden och trygg. Jag vågar släppa den ilskna röda tråden och jag faller inte. 

Ute vid vattnet så får jag en självkänsla och en bild av mig själv som jag trivs med.

Det finns också en annan och minst lika viktig sak som vunnit allt mer plats i mitt fiske genom åren. Vännerna. Att tillsammans med vänner sitta ned vid lägereld och se när kokpannan lyfter på locket i en välkomnande hälsning om att den mörka brygden är klar tar fram de bästa sidorna hos mig, borta är vardagens alla ansikten, kvar finns bara Patrik. I den brist på krav och måste som råder runt en sådan eld blir personen och det goda samtalet, som i dagens samhälle nästan är bortglömt, i fokus. Tiden vi ger varandra i vardagens samtal är oftast begränsad och skall helst kortats av med korta oneliners. Ett språk som snabbt tar oss fram till punkt, skit det samma hur. Här runt elden däremot finns tid i massor och samtalen blir ofta därefter.

Med ögonen fästa på glöden och lågornas förföriska dans i natten så infinner sig lugnet, möjligen avbruten av öringens ytliga nattjakt på föda. I dessa sammanhang förblir vi endast ett gäng fiskevänner, borta är titlar, färger på valsedlar eller fanhalsdukar. Det kan skojas friskt om sådant och det tillåts vara högt till tak, men i ärlighetens namn vad betyder egentligen sådant om man trivs ihop. I dag är vi snabba att döma varandra om vi i motsats till oss själva står på fel sida om åsiktslinjen. När vi egentligen borde ge varandra mer tid att diskutera eller samtala. I min svär av vänner finns de som röstade tvärtemot vad jag gjorde, där finns de som inte förstått att blanda färgerna på hockeylagets halsduk rätt, där finns stor och liten, tjejer och killar, ung som gammal, svenskar och utlandsfödda. Vi delar en del åsikter och står långt ifrån varandra i andra men har också en massa saker gemensamt, bland annat kärleken till flugfisket.

Så varför skall då inte det som fört oss samman vara det som fortsatt stärker oss i vår vänskap. Det är ju där runt elden som jag, om jag sätter mig ner med ett öppet sinnelag fortsatt kan lära av livet trots att jag nu inom kort passerar ett halvt sekel. Vi har alla våra fel och brister och jag är inget undantag, så vem vore jag att döma andra. Sippandes på kokkaffet ur kåsan är jag en del av en gemenskap som jag trivs med och det är en ynnest och något jag vårdar ömt.

Jag är lyckligt lottad som har den hobby jag har och de vänner jag har fått genom åren. Det är också en krets som växer, så något rätt har jag säkert ändå gjort.
Där finns ingen som jag skulle vilja vara utan.
Det som möjligen är trist är att några av dem träffar jag allt för sällan. 
Alla är de olika på sitt alldeles egna unika sätt, men så gillar jag också olika.

¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>