Att längta till nuet.

Vinden sveper ner över fjället, grabbar tag i min fluglina för en kort stund för att sen försvinna bort i en virvlande lek. Utvadad i den kalla strömmen till knäna har jag siktat in mig på en punkt, ett mörkt ”öga” i strömmen, där jag sett en fisk stå och plocka av allt som strömmen och vinden för med sig mot den.

Jag lyfter blicken från fisken, som för att hälsa vinden välkommen. Den för bort mygg och knott om än bara för att snart vara tillbaka igen. Men den korta vilan från mina plågoandar är välkommen.
Ovanför mig bryts den blanka ytan på det lugna selet av en strömnacke. Vattnet ändrar färg från djupt svart till silverfärgat och tar ny fart förbi platsen jag valt. På motsatta stranden vajar spridda grupper med den snövita ängsullen. Bakom mig knotiga björkar vars löv sätter ljud på vindens lek ut över vattnet.Solen färgar fjällens sidor brandgula och toppen ligger insvept i lätta slöjmoln.

Flugan landar någon meter ovanför vakfönstret, jag sträcker upp linan och låter sen flugan flyta fritt in mot öringen. Det strömmande vattnet avslöjar honom knappt när han stiger och tar min fluga och vänder åter ner i skydd av det virvlande vattnet.
Han är inte strömmens största öring, men han är något bättre, han är min första öring för året i mina jämtländska vatten. Han betyder något mer. Här finns längtan och spänning. Här finns förväntan och lycka i en och samma lilla öring. Hans syfte var att stiga till just min fluga, just idag. Vi skulle träffas han och jag, det har jag känt hela långa vintern hemma i roslagen, långt från dessa strömmar.
Och som för att förstärka mina intryck extra mycket gör han några härliga luftsprång i sin kamp för att återfå sin frihet.
Kampen blir kort, och efter att ha försiktigt lossat min fluga ur hans mungipa återfår han det han kämpat för så intensivt, sin frihet.
Och när jag åter reser mig upp, tittar ut över strömmen, känner dofterna och ser vinden fara fram över den lugna vattenspegeln ovanför strömnacken, så känner jag samma lycka som den nyss släppta öringen. Jag har åter, fått igen min frihet.

Just i den stunden som han och jag är kopplade till varandra i form av min fluglina, är världen helt kravlös. Den finns bara runt omkring mig men gör ingenting för att störa.
Några kända rader ur en minst lika känd pjäs säger –Att vara eller inte vara! Det är frågan.Jag väljer att vara. För det är just det som händer där, jag väljer att bara vara.
Kan jag sen få dela denna stund med någon så blir lyckan bara större.
Som på dom följande bilderna, med barnen. Fotograferade minnen vid just sådana stunder.

Tobias (1999) 6 år gammal med sin då största fångade Öring ur Storån strömmar.

Samma Öring som ovan, nu fotograferad av Tobias själv.

Pontus (1999) Hans första fångade Öring från Mellandalstjärnen. Bara 2 år gammal.

Pontus igen vid Mellandalstjärnen, nu med egen snickrat flugspö för att kasta som pappa.

Vi har stämt träffa många år i rad, den lilla öringen och jag. Och varje år skiljs vi som dom lyckligaste på jorden.
Och varje år händer samma sak. Vi möts och skiljs och jag sätter mig ner på strömmens strand och bara låter mig svepas med i minnen, tankar, stillheten och en behaglig känsla av att uppskatta nuet.

Nu är jag där igen, någon vecka kvar tills vi åter får vårt korta möte. Längtan växer inombords som ett frö gror för att sen slå ut i full blom.
Återigen är blicken lyft mot målet, och ju närmare jag kommer påverkar saker som händer mig mindre och mindre.
Vardagarna på jobbet är fyllda med möten, tider, platser stress och press. Många saker skulle kunna hindra mig från att nå mitt mål, men frågan är om något skulle kunna vara så oövervinnligt att jag inte når fram.
Tankar på switchar och nätverks avbryts lite då och då av tankar på, hur mycket vatten är det? Kommer jag lagom till kläckningen? I och för sig tankar som jag inte påverka på något sätt, men dom tillhör uppladdningen. Lika mycket som att se över sina fiskegrejer, linor, flugor. Vad behöver bytas, köpas nytt.
Saker som vi fiskare måste få fundera på, utifrån det bygger vi sen våra förväntningar och vår planering. Också det en stor del i målet, det som är mötet med öringen.

Jag är verkligen på väg in i det nu, planeringsstadiet, uppbyggnadsfasen.
Om någon vecka möts vi igen och då vill jag kunna se och värdesätta målet tydligt. Först då kan jag bara vara, och uppskatta helheten i nuet.


Sista bilden åkte med av bara farten. Också den tagen 1999. Tobias och Pontus tittar storögt på Haldos fångst från natten i Ottsjön.

Två riktigt fina öringar.

Rapport fronten säger:

Det ringde i min mobil för en stund sen. Mina Team Kollegor är ute på fiske mellan skurarna. Och det går att höra genom telefonen vilken lycka som finns på andra sidan. Daniel har sprängt 10 kilos vallen. En het gäddmadam på hela 10,1 kilo landades.

Ett stort grattis Daniel, ÄNTLIGEN!!!

Kommer säkert bilder senare ikväll på Rospiggen Jerk

-=Fortsatt Skitfiske=-