Dagarna i Ottsjö

Landade i Ottsjö hos Haldo under lördagseftermiddagen ganska trötta efter att ha fiskat föregående dagar i Idsjöströmmen. Sov gjorde vi cirka 3-4 timmar per natt. Nu väntade några dagar i mina nästan, så kallade hemtrakter med riktig säng och tak över huvudet.
Och efter en god middag och lite samspråk med Haldo så stod vi redo nere vid ån.
Även här mycket mera vatten än normalt och längst ner i ån så skummade vattnet vitt.
Några småöringar och harrar gav sprattel i våra spön innan återigen ett tungt regn gjorde att vi bröt fisket och for hem till den efterlängtade sängen.

Öringfiske, dé é grejer dé

Dag två, och nu skulle det bli en heldag och natt vid ån.

Mat och fika för en lång dag packades och sen bar det av.

Efter en kort promenad delade vi upp oss och startade fisket. Jag hann inte ens ut i ån innan en stor vacker Makaonfjäril drog min uppmärksamhet från fisken en stund, och när den till slut satte sig för att vila var jag där med kameran och fotade.

Makaonfjäril

Ingenting hände på åns lugnparti så vandringen fortsatte nedströms till ett strömparti av ån där spridda vak syntes i solgasset.

En fluga som i fiskegänget anses vara något av en Idsjöströmmens specialare, Mullbänken kallad, och som jag inte haft någon tur med alls knöts på tafsspetsen och lades ut på ovan strömnacken.
En kort drift och flugan försvann ner i djupet, kvar blev ringarna från vaket.
Harren hade mycket vatten under buken vilket gjorde den lugn och efter en kort fajt landade jag en riktigt fin harr på strax under 50cm. Återutsatte fisken och vadade iland för att möta upp vårat fikabesök för dagen.

Fiskepaus, och kameran åker fram

Granaten lägger ut på vakande fisk

Fluganberg med vacker Jämtländsk Öring på 6hg

Bara för att möta Fluganberg med ett brett leende på sina läppar. Ett smygfiske utmed land hade resulterat i en vacker öring på 6hg, som faktiskt, tro det eller ej, inte återutsattes utan skulle bli en del i en efterlängtat fiskmiddag.

Lunkan med dotter och Mr Troutlaw, som också han befann sig i dalen, kom på kokkaffe vid strandkanten.

Ett kärt återseende och en mycket trevlig stunds avkoppling från fisket.

Ganska naturligt pratades en hel del fiske men också fiskevård och det började även funderas på lite fiskeplaner inför höstracet efter öring, innan de vandrade åter och vi fortsatte nedströms på vår upptäcksfärd.

När vi tillslut kom ut i i det månlandskap som Håckren utgör så gjorde vi stopp och halt på en blåsig udde för att slippa lite av knotten och gjorde mat, som för kvällen bestod i grillkorv.

Stora spöna gjordes färdiga för kvällen och sen var det bara att vänta på den gyllen huggtimmen.

Under tiden så togs lite småharr och öring längre upp i ån.

När väl tiden var inne så gick Fluganberg ned till mynningen för att lägga några kast tillsammans med Granaten.

Ett litet oansenligt vak fick hans uppmärksamhet och en streaking caddis lades ut mot ringarna som blev kvar på ytan.

Om bara för någon sekund släpper han sedan blicken från flugan och den försvinner under den stunden ner i djupet, tunga gungningar i spöt för att sen helt vända om och göra en kort hård rusning flyende sin baneman.

Öringen visar sig aldrig men tyngden i spöt avslöjar ändå grov fisk, men det är också det ända och återigen segrar fisken över Fluganberg.

Återigen får han veva iland sina grejer och stå där med den där otäcka tomheten som enda vän.

Jag lider verkligen med honom när vi återser varandra vid elden och han berättar vad som hänt.

Det är verkligen inte hans tur i år.

Tur då att fler chanser står för dörren.

Granaten frestar åns Harr och Öring

Vi fiskar nere i mynningen till fram emot tolv på natten innan vi sakta börjar fiska oss tillbaka upp genom ån.

En bit uppströms gör vi vårat första stopp på återtåget och vi delar upp oss utmed ån.

En bättre harr tar fluganbergs fluga, en liten klen tröst mot vad som tidigare hände.

Kort därefter slår något hårt på min fluga, även nästa kast kommer ett hugg och det tredje kastet så sitter fisken och jag kan äntligen landa min matfisk till middagen som väntar dagen efter.

En fint prickig skönhet som väger ganska precis 5 hg.

Nu är det bara Granaten kvar som inte landat sin del till middagen, och han skulle få vänta ytterligare en bra stund.

När vi väl kliver in i stugvärmen så har klockan precis passerat 04:00 och morgonljuset når djupare och djupare ner i dalen. Hela sceneriet ackompanjerat av morgonpigga fåglar, det är vackert otroligt vackert och det går en ilning genom bröstkorgen på mig när jag till slut drar för gardinerna för att lägga mig att sova några timmar.

Har ni aldrig sett morgonsolen resa sig och lägga sina gyllengula solstrålar mot ottfjällets topp för att sen likt en smekning svepa ner mot ottsjön så är det dags att ni gör det.

Det är värt varje sekund, för vackrare vy finns nog inte.

Småharren tog villigt torrt i solljuset

Vaknade till den sista dagens fiske innan hemfärd. Planen var att besöka en mindre å under dagen för att senare till kvällen göra ett besök i Vålån.

Nu var det redan bil vid den lilla ån och fler fiskare tål inte det vattnet, så vi for återigen till Storån för ett vad vi trodde sista besök.

Ny plats för Granaten och Fluganberg och ganska snart spred vi oss utmed åns tätbevuxna stränder.

Jag stod återigen och fajtade en av åns större harrar och kunde innan den återutsattes mäta in den fina hanen till nästan 50cm, några mindre harrar tog också innan det knakar till bakom mig och fluganberg kommer tillbaka från sitt smygfiske nedströms, återigen med en otroligt vackert tecknad gyllengul öring.

Jag vrider på huvudet och ser att även Granaten är på väg mot mig.

-Äntligen, utbrister jag inom mig, när jag ser vad som hänger i hans höger hand.

Även han har fått sin öring och nu är verkligen våran avslutningsmiddag med fisk räddad.

I den bästa av världar

Öringfiskar´n

Granaten räddar middagen

Middagen blir precis så otroligt god som vi hoppats på.

Tre stycken 6hg öringar utgör grunden, med min special krydda, en bädd av röd och gul lök tillsammans med färska championer får rosta i ungen tillsamman med krydda och olivolja, till detta färsk kokt potatis och ett mycket gott vitt vin.

Det är tyst under nästan hela middagen.

Bara det faktum att vi tog upp fisk denna resa är en sådan stor sensation att till och med Haldo reagerar.

Normalt släpper vi nästan allt bortsett från någon enstaka harr som fått gå till rökning ibland.

Öringmiddag

Vi släpper Vålån ur tanken, dels på grund av fisket vi haft i Storån men också på grund av att det är så mycket vatten och beger oss ner till ån igen för de sista skälvande timmarnas fiske.

Landar på samma plats som under dagen.
Vi fiskar men kanske låter vi oss mest reflektera i skönheten av platsen
Man måste göra det ibland, sätta sig ner och låta sig sjunka in i det som varje människa idag så hett eftertraktar nämligen stillheten och reflektionens tid.
Och här, på denna plats på jorden har jag verkligen en av få sådana platser.
Här kan jag i lugn och ro låta mig förloras i tid och rum, här kan jag släppa kontrollen och känna en tacksamhet över att få vara just där och just då.

Rospiggensjälv

Jag lutar mitt spö mot en krokig björk intill ån ett ser upp mot Ottfjällets mörka skugga.
Det ser ut som om hela fjället står i lågor då tunga mörka orosmoln greppar tag runt dess topp.
Solen lyser ännu ner på oss och kontrasten mellan oro och lugn blir total där jag sitter och ser ut mot detta skådespel.
Utanför mig i strömmen börjar fjällåsländorna att svärma och snart syns även stora Danicor komma likt små segelbåtar på ytan.

Ottfjället står i lågor

Det är dags att ta plats, för snart stiger öringarna till ytan.

När jag försiktigt vadat mig ut i strömmen igen så får jag inom kort fem stycken öringar i blandade storlekar men alla returneras.

Jag byter fluga till en för veckan gångbar variant av Elk Hair Caddis, fettar in den och gör några kast.

Ingenting händer, tar några kliv nedströms och lägger återigen ut min fluga, inte längre än fem till tio meter.

Ytan är helt blank så när som på lite virvelkrus som strömmen själv skapar.

Vattnet nästan som häver sig underifrån och ett stort öringgap omsluter flugan och vänder sen nedåt igen så där tvärsäkert som bara en stor öring agerar.

Jag hinner i tanken inse att detta är en stor öring.

Han går rakt ner mot botten igen och blir nog mest arg när jag lyfter mitt spö för mothugget.

Väl vid botten låter han mig inte lyfta min klass 5;a utan håller mig stående med spöt rakt ut från kroppen.

Varje gång jag sätter press så går han bara längre ut mot mitten och det större djupet.

Han är tvärsäker, jag skakar. Ojämn kamp redan från start alltså.

Jag bara håller fisken, men nu bestämmer han sig för att röra sig uppströms och det knarrar skönt i rullens broms.

Någonting ligger på botten, en sten eller ett träd för jag känner fisken, men han står fast.

Jag kan bara hoppas att han själv skall röra sig nedströms och hjälpa mig ur detta riskfyllda läge.

Rusningen nedströms kommer också, blixtsnabbt vänder han och lägger meter för meter av min lina mellan mig och sig själv. Nu är han säkert hundra meter nedströms och på andra sidan, kvar finns bara ett femtontal varv av backingen. Återigen ställer han sig trygg i någon grop.

Adrenalinpåslaget är högt och jag undrar hur många olika sorts ämnen som frigörs i min kropp just i den där stunden.

Jag försöker med mitt allt för nätta spö att sätta lite press på honom igen, försiktigt håller jag honom och börjar vinna tillbaka varv för varv på rullen.

Mitt i ett vevtag kommer en rusning till och någonstans mitt i ån så rätar mitt spö ut sig och fisken släpper.

Jag tror till och med att fåglarna slutar sjunga, för så tyst blir det.

Jag vevar hem min lina och sätter mig i slänten igen, den slänt jag alldeles nyss suttit och njutit i får nu fånga upp en skakig och mycket tom fiskare.

Bara en gång tidigare i mitt liv har jag haft tyngre kontakt av öring i ån, den gången sprang jag upp och ner utmed dess stränder i nära 40 minuter innan den i ett hopp gick segrande ur kampen.

Den fisken var stor, mycket stor och jag fick chansen att se den vid tre tillfällen.

Denna fisk var kanske inte så stor, men absolut en chans till i alla fall att tangera mitt personliga rekord från ån som är på 3,8kg.

Fluganberg kommer tillbaka och ser ganska snart att det hänt något.

Jag försöker sätta ord på min upplevelse hela tiden sittande med en uträtat krok i handen stirrandes i min flugask.

Förmår mig inte ens välja ny fluga.

Men precis som för Fluganberg tidigare under veckan så måste jag se nyktert på detta och faktiskt så var jag lycklig mitt i min olycka där jag satt.

Jag lyfter på kepsen och slår ut med den över strömmen som tack innan vi går tillbaka för att dela en liten matsäck vi haft med oss.

Det här är jävlar i mig flugfiske när det är som bäst!!

Dagarna i Idsjöströmmen kan ni läsa om i mitt föregående inlägg

Till sist, det kom ett mail från min fiskevän, Mårtensson, som tillbringat en vecka öster om Gäddede.
Bilden är på hans numera gällande personliga rekord på torrflugefångad öring.
Precis kilot vägde denna skönhet
Han rapporterar om fint öringfiske eftersom elritsan lekte just när dom var på plats.

-=Skitfiske=-