Bibio Pomonae räddade öringveckan

Mobilen ringer och in i mitt öra skriker någon, -Vilken öring, vilken jäkla öring. Det måste vara mitt pers!!

Ovetande om vad som väntade mot slutet av veckan så landar jag, Granaten och Fluganberg i Ottsjö på söndag eftermiddag. Vi packar upp i lägenheten och gör oss klara direkt för första fisket.
Efter en lång åkning så föll valet på att göra några timmar vid Sätterån som lite uppvärmning inför den kommande veckan.
Några småharrar och öringar krokades av innan vi återvände till lägenheten för några välbehövliga timmars sömn.

Måndag, vädret är bra och över frukosten bestäms plats för dagen.
Gulnade löv och en hög frisk luft möter oss på vår vandring ner mot fiskeplatsen, hösten är verkligen på väg och vi vandrar den till mötes.
För oss ringer klockor av hopp och tillförsikt, för naturen runt omkring oss är det dags att förbereda sig för den annalkande vintern.
Storån har många vackra platser och detta är verkligen en av dem. Vattenytan är nästan blank och ån flyter sakta fram, så fisket blir försiktigare än där strömmen drar och ytan bryts av vitt skummande vatten.
Det vakar lite fisk längs kanterna och vi sprider snart ut oss längs hela sträckan.
En lite bättre fisk tar min Cone Caddis, kanske runt 5-7hg någonstans men att fiska där björkar hänger ut över ån har sina risker och min tafs tar i en av grenarna och fisken går loss.

-Tja-la-la-lalaa!, hörs över ån och det är Fluganberg som utbrister i sång.

När jag återvänder till vår samlingsplats kan han visa upp en otroligt vacker öring på dryga 8hg.
Granaten har också han, precis som jag haft känning av fin fisk som gjort några luftsprång framför honom innan den gått av.
Fluganbergs öring är verkligen vacker, guldgul, tätt svartprickig och med några få röda prickar. Klassiks Storåöring.

Efter god middag så återvänder vi på kvällen för att fiska på samma plats men nu i skydd av mörkret.

Att minnas från den kvällen var min fina harr som tog min Elkhair på grunt vatten.
Jag gjorde en avstickare till en av de mindre strömmarna runt öarna, en grund oansenlig liten del av ån och i skydd av oss gick harren långt upp på grunt vatten och steg villigt till ytan och festade på den lilla kläckning som var. En stor vacker gråharr stod nu rakt framför mig och jag fick smyga i kastposition, flugan landade någon meter ovanför och han steg på första utlägget. Vi tampades ordentligt i den grunda strömmen och flera gånger gick han in bland vassa stenar längre nedströms. Med fulla segel hissade gick han förbi mig ett par gånger och solljuset förstärkte hans violetta färg mot den gråa kroppen. Han var säkert 55+ och därmed säkert en väldigt trygg fisk, han var herre i strömmen och jag fick tillslut vara glad för den stund vi fick tillsammans, för i en rusning återigen mot stenarna tog han min fluga och försvann ut i den djupare delen av ån. Linan föll mot vattenytan likt ett dalande höstlöv och sen alldeles tyst och stilla.
Men någonting var på gång, för bortsett från harrarna i den grunda strömmen, var fisken ovillig till vak och svåra att få att stiga till våra flugor.
Vi krokade alla av några mindre öringar under kvällen men gav upp efter många timmar in i den kolsvarta natten.

Tisdag, och när gardinen drogs åt sidan så kom svaret på nattens ovilliga fiskar.

Tunga regnskyar drar genom dalen över ottsjön och av ottfjället syns bara foten, allt annat är höljt i gråa vattensjuka moln.
Dagen innan hade vi dragit planer över mobilen med Lunkan om fiske i Handölan till kvällen.
Och allt medan han jobbade på för fullt under dagen så skulle vi göra ett besök i ett annat vatten för fiske, på för oss alla tre ny plats.
Nu skall sägas direkt att av detta blev det istället en hel eftermiddag på Storulvåns fjällstation med fika och middag och däremellan kortspel.
Inte för att vi var rädda för regnet, utan för att våra desperata försök att få någon som ville sälja ett fiskekort till oss slutade just där, utan kort.
Åre Tursitbyrå sa nej och skickade oss vidare, även där gick vi bom på kort men fick ny adress.
Ingen hade kortet vi sökte, och det blev istället Storulvån och vi fick en riktigt trevlig dag där uppe ändå.
När sedan kvällen närmade sig och klockslaget för möten kom allt närmare så åkte vi ner till Handölan och i någon form av skydd bakom bilen gjorde vi oss klara för kväll och natt i ån.
Lågt vattenstånd tillika hård vind och regn förstörde kvällen för oss men vi hade trevligt ändå då vi inte bara fick återse Lunkan igen utan även stifta en ny trevlig bekantskap med Målarn, som gjort Lunkan sällskap.
Jag krokade av en liten öring och så också Fluganberg, men det var också allt.
Minns från kvällen gör jag vaket under vägbron och en älgko som jag mötte i den täta björkskogen.
Kylslagna och efter en tiomilakörning tillbaka till Ottsjö åkte kortleken fram och lite god Whisky

Onsdag. Den dag som vi redan tidigare planerat att vi skulle ta som vilodag var lika regntung som dagen innan.
Sängen höll oss i ett järngrepp och släppte oss inte förrän klockan landat någon timme in på förmiddagen.
Vi bjöd Haldo till middag på kvällen och åkte sedan iväg till Vålådalen för ett besök på Naturrum.
Där man förövrigt på bottenvåningen kan se en miniutställning av och med Ingemar Näslunds och Micke Sundbergs fantastiska bok Vattenriket i Vålådalen.
Under middagen ringde Stig för att kolla om fiske för kvällen. Och när kvällen började sänka sig möttes vi ute bland öarna i Storån. Regnet var nu inte lika ihållande utan gav oss stunder med uppehåll och när kväll höll på att övergå i natt krokade jag en fin öring på ca 7hg på en Cone Caddis.
Återigen ett trevligt möte med flugspö i handen och för Fluganberg , Granaten och Stig var det ett nytt möte. När vi avslutat fisket och kom hem lyste det inbjudande i lägenheten, Mårtensson hade landat i byn och anslöt nu i jakten på öringen.

Torsdag och lite lättare himmel, här och var syntes blåa fläckar mot den annars så grå skyn men visst fick vi regn under dagen.

Nu kom en sådan där dag när viljan fanns men målet inte gör sig något besvär alls att vilja delta.
Mårtensson var väl den som hade bäst kontakt under dagen med en fin öring som kastade sig efter hans ytligt fiskade muddler men missade. Men revanschen skulle komma senare under veckan.
Jag själv lyckades med konststycket med att hitta en stor jigg som satt i videsnåren med mitt högra pekfinger.
Tur att det inte fanns piraya i ån, men med hjälp av lite tejpbitar och en plasthandske kunde jag fiska vidare.
Kvällen var också den seg och vi gav oss när nattmörkret lagt sig

Kroken gick att skära loss på plats.

Fredag och återigen regntunga skyar och avsaknad av vakande fisk.

Några små öringar fick dock syna ytan från ovan innan de åter returnerades till åns stigande och kalla vatten.
En riktigt fin fisk missade åter flugan med ett ljudligt plask, denna gång var det min fluga som var målet. Försökte en stund på samma ställe men han ville inte visa sig igen.
På kvällen valde Granaten Finnkampen på tv medan jag och Fluganberg tog oss an grustaget som platsen kallas.
Mårtensson delade kvällen på både finnkampen men också ett kortare besök vid öarna.
Ingen av oss hade någon fiskehistoria att berätta för Granaten när vi kom hem för att åter torka kläder.

Lördag, sista fiskedagen och efter att en tät dimma släppt sitt grepp om dalen så sken åter solen över oss när vi vandrade ner mot ån.

Vinden var inte heller den av det elakare slaget utan lät oss lägga flugor ut mot mitten av ån istället för som tidigare i veckan, sikta mot mitten men hamna längre uppströms.
Insektslivet var åter tillbaka och lite här och var syntes vakande fisk.
Vi spred ut oss utmed stora delar av åns södra sida och fiskade nu åter på vakvillig fisk.
Jag och Fluganberg hamnade efter en vandring utmed ån vid det som vi kallar mellanforsen medan Granaten och Mårtensson gick uppströms. Ovetande om varandra hade alla fyra bra fiske och på strömnacken tog jag flera harrar och tappade även här en finare harr. Fluganberg krokade ytterligare en fin öring nedströms på en Bibiofluga som nu i takt med den stigande värmen svärmade i massor ut över ån.
När jag var åter i vårt läger för dagen kom så mobilsamtalet jag väntat på länge.

Vilken öring, vilken jäkla öring. Det måste vara mitt pers!!

Mårtenssons röst är hög, uppspelt och väldigt lycklig. Jag kan knappt tro det, utan frågar om, som om jag måste förvissa mig om att han talar sanning.
-Närmare två kilo!!
Jag kan känna igen lyckan i rösten och efter en stund så möts vi ute på en gräsudde där han och öringen finns.
Och nog är det en stor och fin öring, strax över 1,6kg visar vågen och den är hela 62cm lång. Ganska tunn ändå för sin längd och vi delar åsikten om att det måste röra sig om något så ovanligt som en äldre öring som är på återgång. Men det förtar absolut inte glädjen vi alla delar med Mårtensson och den fina fisken och grattar naturligtvis till hans nya personliga rekord på torrfluga.
Glädjen blir absolut inte mindre när sedan Granaten tar fram sin öring på 6hg och nu blir det en fotosession utan dess like vid ån.

Väl tillbaka på lägerplatsen görs eld upp för första gången den här blöta veckan och vi kan äntligen grilla en korv över öppen eld.

Naturligtvis delges vi kampen som Mårtensson haft med sin öring, men så skall det vara en dag som denna, för delad glädje är dubbel glädje.
Korven smakar otroligt bra där i kvällsolen och vi enas om att en liten rackare vid namn Bibio Pomonae räddade vår öringvecka.
När elden släckts gör vi alla fyra ett sista försök där fisken för dagen, för resan krokades men bara några mindre öringar tar flugorna, längre uppströms lägger jag några av mina sista kast in under några björkar som hänger ut över ån och ytterligare en gyllengul öring tar flugan men går snart fast i några stockar som ligger alldeles i kanten av strömmen, jag ser fisken kämpa för att komma loss och kan inget göra därifrån jag sitter.
Som tur är lossnar han och slipper flugan kvar i munnen, jag däremot sätter den fast i stocken och där blir den kvar.
Resan är över och när jag vandrar åter upp mot mina fiskevänner stannar jag till, lyfter på kepsen i ett tack för det vi fått uppleva i storåns vatten.
Känns inte stegen lite tyngre och är inte trädens löv lite gulare, jag tror faktiskt det, och nu är det ett år tills vi återser varandra ån och jag.
Men med mig in i vintermörkret tar jag minnen från resan, bilder och upplevelser som gör att när våren närmar sig kommer stegen åter att kännas lite lättare och löven, är dom inte på väg att spricka ut igen

Fotograf denna bild: Lars Granath

¯`·.¸¸.·´¯`·.¸Skitfiske¸.·´¯`·.¸ ><((((º>

Back on Track

Packat & Klart, imorgon bär det av till Jämtland igen.

Tredje vändan i år, och ändå återstår en åkning till, då till Idsjöströmmen vecka 38, men nu är det Öring som gäller i Ottsjö med omnejd.

Rapporterna säger lågvatten och nästan badbart, men YR förvarnar om riktigt fint öringväder.
Ska väl vara lördagen då, som ser ut att bli lite varm.

Fick mms-rapport idag från min fiskevän Stig, som lockat riktigt fin harr till hugg i en väldigt trevlig liten å. Han kommer säkert med rapport på sin blogg senare.

¯`·.¸¸.·´¯`·.¸Skitfiske¸.·´¯`·.¸ ><((((º>

Orörda vatten

Om nu någon missat detta, så vill jag verkligen tipsa om Henrik Bonneviers projket "Orörda Vatten"
Han är ute på en 100 dagar lång resa i den Lappländska Fjällvärlden och dokumenterar med sin kamera.
Följ hans jobb via hans sida Orörda vatten
Eller hans blogg Orörda Vatten
Fantastiska bilder som skall resultera i både en bok men också fotoutställningar och föreläsningar.

Mindre kul, och som vanligt inblandade parter är Vattenkraften och girigheten!!

En nyhet från Dala-Demokraten.

Om ett fiske efter för liten fisk i sjön Amungen.

För liten fisk

Förbud mot nätfiske i grundområden i Bottenviken för att rädda havsöringen.
En tanke som borde täcka in hela Östersjön.

¯`·.¸¸.·´¯`·.¸Skitfiske¸.·´¯`·.¸ ><((((º>

i'm willing to learn

Nu är det tvära kast mellan inläggen, ena dagen smygfiske i Jämtland och nu, idag Abborrfiske i skärgården.
Fluganberg och jag lämnade hamnen en kort stund efter att jag slutat jobbet.
Gråväder och lätt regn gjorde att regnkläderna åkte på redan i första viken.
Jiggfiske är inte min starka sida, but i'm willing to learn och Fluganberg har många års erfarenhet, så det var bara att sätta sig i skolbänken och härma efter.

Så blev det som det brukar i sådana fall, läraren stod i fören och log med krokad abborre.

Allt medan jag släpade in det ena långa och vackra sjögräset efter det andra.

Nytt knarr i rullen och åter en flin från fören, abborre nummer två var krokad.

När sedan abborre nummer tre skulle landas så var det bakom styrpulpeten som det hände grejer.
Om det sen var för att jag tog den, eller det annalkande regnet som gjorde att det också blev kvällens sista abborre, vet jag inte.

Som avslutning på kvällen fick Fluganberg även kroka av två mindre gäddor då han tjuvade med en liten wobbler. Men det får väl gå för den här gången då.
Nu skall spinnfiskegrejerna undan och flugspön och vadare fram för att packas.

¯`·.¸¸.·´¯`·.¸Skitfiske¸.·´¯`·.¸ ><((((º>

Fiskerapport från Fångån....en dröm en å.

Jag har inte berättelser från jordens alla hörn om mängder av stora öringar som krökt mina spön till bristningsgränsen eller om strapatser så svåra att suget efter fiske har fått komma i andra i hand och lusten att överleva i första.
Men jag tror inte heller att jag är en människa som söker just detta, utan mer letar efter känslan och upplevelserna i det små formaten när jag tar mitt flugspö och vandrar ut till något av alla det vattnen jag fått möjligheten att fiska i.
Att lägga energi på att desperat söka ”den” stora öringen i alla lägen, tror jag skulle göra att jag missar att uppskatta de små stunderna, ljuset, doften och alla de andra synintrycken jag sparar i min biologiska hårddisk. Och kanske mesta av allt känslan att få dela en upplevelse med fiskevänner eller familjen.
En stund på abborrberget är en lika storslagen upplevelse som 10 kilo silver i någon av Patagoniens havsöringsälvar, bara man tillåter sig att känna in stunden.
Det är nog därför som jag hyser sådan stor kärlek till ån jag nu skall skriva om.
Bilderna är hämtade från denna, men också andra resor till ån.

Fångån, en liten nästan oansenlig å i västra jämtland, men lika fullt ett smycke i mitt fiskehjärta.
En å som klingar minnen, drömmar, spänning och fantasi i mina öron, och framkallar fortfarande stor nyfikenhet och kanske den å som jag håller som ”min” just därför.
Inte för att det alltid går att kroka många och stora fiskar, vore det bara det jag var ute efter så skulle jag välja bort Fångån till förmån för andra vatten, nej jag väljer Fångån för känslan och för att den lockar fram den allra bästa hos mig som flugfiskare, känslan av total närvaro.
I dess klara vatten gjorde jag mina första fisken tillsamman med min far och hans vänner Lutman och Kungsgårdar´n, den siste utnämndes till Fångå-Kungen när han på toppknutet långspö lyckades kroka en riktigt fin öring på hela 1,4kg för massor med år sedan.

Nu var jag tillbaka, denna gång med Stig, en nyfunnen och likasinnad fiskevän, som liksom jag hyser en kärlek till ån, dess innevånare och omgivningar.

Stig i en av åns finare höljor

Vi skulle testfiska ån från Vattensjörna och nedströms, detta efter att Per-Erik och fiskecampen Anariset, nu under 2010 tagit in Fångån under sina skyddande vingar delvis tillsammans med Fångåmons Fiskecamp.
Allt detta för att styra upp reglerna kring fisket och kunna ge fisken lite bättre förutsättningar.
Reglerna är ganska enkla.
För att fiska i ån så måste du bo på någon av dessa två fiskecamper och fisket bedrivs hullinglöst och endast flugfiske är tillåtet.
Fisk under 25 cm och fisk över 35 cm skall återutsättas och en matfisk mellan 25 och 35 cm får tas upp per dygn.

Tidig förmiddag så möts vi nere i Fångåmon, ställer av en av bilarna där och kör sedan upp till vägs ände. Därifrån är det någon kilometers vandring upp till utloppet ur Vattensjön.
Starten på Fångån är bland det vackrare du kan se.
Med en fond av Anarisfjällen i bakgrunden så släpper sjön sitt vatten i silverskrud rakt ner i en stor och djup hölja som är starten på Fångåns vandring ner mot Storån och slutligen inte fullt lika vackra Håckrendammen.
Men regleringsmagasin är inget man tänker på där uppe, på den platsen.
Där måste man tillåta sig att stanna upp och bara låta sig svepas med av det vackra.

Ån delar sig runt en stor klippa och nedanför fallet så är det grunda stenbottnar som är klädda i gröna alger som ovanifrån ser ut som sammet men är förrädiskt hala.
Runt detta står storvuxen tall och granskog.

Vi står en stund och pratar lite innan vi skrider till verket och placerar våra flugor i strömmen.
Jag smyger mig ut bakom den lilla gräsbevuxna ön som ligger mitt i fallet och lägger min Streaking Caddis i kanten av det vita skummet.
Redan i mitt andra kast så stiger en av åns lite bättre fiskar till min fluga och tar den med sig i ett hopp där nästan hela fisken exponerar sig.
Någonstans kring halvkilot eller strax under kanske, den rusar ner bakom den lilla ön och försvinner med ett plask i ytan.
Det fortsatta fisket på platsen ger mängder av småfisk, så pass mycket att både Stig och jag börjar rycka undan flugan när småfisken visar sig.

Den övre delen är svår att slita sig ifrån, men sakta följer vi strömmen genom den stora höljan till nästa lilla forsnacke, överallt stiger mindre fisk till våra flugor.
Ett litet kort strömdrag, sedan bildar ån ytterligare en sådan där kanonfin hölja där jag genom åren fått många fina fiskar, oftast skall sägas i vikter kring och strax över kilot.
De fiskar som varit lite större, mitt pers från ån ligger på hela 1,6kg, har oftast tagit ett antal kilometer nedströms den plats vi nu befann oss på.
Men där uppe är känslan, närvaron så mycket starkare, kanske till och med så mycket att den betyder mer är själva fisken. Bara att få vara där och lägga sin fluga i något av alla dessa bakvatten är värt hela resan.

Efter den platsen så delar sig ån i två mindre delar och faller några meter innan nästa lugnstryk och en plats jag har kommit att kalla furan för den stora torra gamla tallen som står likt en staty mitt i ån.
Strax ovanför nacken till detta lilla fall så stiger nästa bättre fisk till min fluga, denna gång strax över halvkilot skulle jag tro, men också den ger sig av nedströms och blir stående nedanför den sista nacken innan fallet. Därifrån jag står och balanserar på en sten så är det omöjligt att få den tillbaka upp och när jag försöker röra mig ned mot fisken så får han under någon sekund slaklina och släpper naturligtvis.
Det är också det en av tjusningarna med fisket i ån. Fisken har nästan större chans än du och det kräver både list och teknik att kunna hålla en större fisk kvar i sin hölja, för börjar den röra på sig, är det på många ställen nästan omöjligt att följa och det slutar oftast med en uträtat spötopp och några mindre väl valda ord.
Överallt så får vi fortsatt småfisk, och när vi når Helgtjärnsforsarna så inser vi, att hinna hela ån ända ner till Fångåmon inte kommer att vara möjligt.
Tiden går fort och jag har lovat barnen att vara hemma till middag, allt för att Pontus vill hinna ner till Storån på kvällen.

Vi bryter därför fisket där och vandrar ut till bilen.
Nu gäller det att försöka planera de sista timmarna och valet faller på att fiska från ”timmerbron” och nedströms till Bäverkroken.
Här har ån en helt annan karaktär, nu är det ”stickfiske” som gäller.
Alltså att söka det små blanka ögon som strömmen bildar bakom någon av alla stenarna. Hittar du ögat så stiger fisken direkt.
Korta kast och vikten av att ta sig fram till den plats du tror att det stör fisk på blir viktigare än presentationen av själva flugan.

Jag har nog genom åren skrämt lika många fina fiskar som jag fått skulle jag tro.
Oftast står den större fisken på platser du inte tror är möjliga att ens fiska på.
En av mina större jag fått, tog jag på 20 cm grunt vatten nästan uppe på land, fisken vägde 1,4 kg och om ingen annan tagit den, så simmar den i ån än.
Vilket faktiskt gäller nästan alla fiskar jag fått i ån.
Visst finns där också lugna fina blankvatten men åns karaktär är liten, smal och forsande.
Vi fiskar oss ned till Bäverkorken, där vi gör ett fikastopp.
En plats som numera gör skäl för namnet Bäverkroken.
De senaste 5-7 åren så har Bävern gått hårt åt landskapet och de tidigare så vackra och krokiga björkarna som gjorde svårt att ta sig fram med spöt i handen utgör nu ett större hinder att bara gå utmed ån. Överallt ligger björkarna som ett jättelikt plockepinn.
På strandbrinkarna ser man flera små stigar och platser där bävern tagit sig upp och ner i ån.
När vi fiskat oss genom strömmarna runt Bäverkroken så är klockan så långt gången att vi måste bryta fisket och bege oss hemåt.
Det blev ingen större krokad fisk för oss denna resa, men däremot mängder av småöring och även bäckröding, så att Fångån är en bra å för reproduktionen i områden råder ingen som helst tvekan om.

Den nedre delen av ån, som Stig inte fiskat, lovar jag honom på stående fot att vi skall ta om tillfälle dyker upp för oss igen, att få fiska, en av mina stora kärlekar i Jämtland, Fångån.

Fiskar från förr

Vad tycker då jag om att ”låsa” ett fiskevatten till endast gäster på två fiskecamper?

Jag måste säga, att när jag först fick reda på detta under vintern 2010 så gjorde det ont i hjärtat, skulle jag nu inte få möjligheten att komma till min lilla dröm å, skulle vi gjort våra sista timmar tillsammans?
Jag tycker mig tillhöra en av alla dessa sportfiskare som finns i landet som sköter sig vid ett vatten, som släpper mer fisk tillbaka i strömmen än vi tar upp och som är rädda om resursen och naturen i dess omgivningar, och så skall jag inte få fiska där.
Men jag måste säga att jag tror ändå på idén. Det är kanske just den här vägen vi måste gå för att ge fisken och naturen det skydd och den respekt den förtjänar.
Jag förstår att människor som inser detta och som är villiga att ge en ström, en sjö eller en älv en chans, att de får utstå mycket i form av debatter och säkert värre än så.
Jag går bara till mig själv och det jobb som jag tillsammans med vänner försöker göra här nere i Roslagen för att ge Havsöringen en chans, för att inse att så är fallet.
Jag har hört mig för lite försiktigt och inser att man på vissa håll inte är bara glada åt att Fångån nu är ett vatten med vissa undantag.
Fångån har genom åren genomgått otaliga förändringar, ibland maskmete tillåtet, ibland inte och den har även varit stängd för allt fiske under några år.
Nu finns här äntligen någon som inser åns värde, så varför inte ge detta en chans.
Vad jag har förstått så har Per-Erik fått detta på ett år till en början.
Hur skall man kunna göra en uppföljning på det positiva för ån och dess innevånare på bara ett år, frågar jag mig då?

Jag sticker ut hakan lite här nu och säger hur jag skulle ha gjort om jag fått agera helt förutsättningslöst.

Först ett avtal på minst fyra år, till fördel för Fångåmons- och Anarisets Fiskecamper, allt för att kunna följa upp fisken med fångstrapporter och elfisken. Ökar den stora fisken i antal, eller blir det tusenbröder av alltihopa?

Kanske se över eventuella arbeten med förbättringar på lekbottnar. Var fångas merparten av den större fisken, finns det anledning till ett annat utseende av skyddszoner i ån?

Ökad bevakning i form av fiskevärdar som hellre informerar vid första tillfället än bötfäller allt för att ge alla en positiv bild av ån och arbetet som pågår där.

Ett ökat minimått i Storån, det är ändå den fisken som stiger i Fångån för lek. Här måste jag lägga in en liten brasklapp om minimåtten i allmänhet i Storån, 25cm på Harr och 35cm på Öring. En Harr på 25cm har inte ens hunnit leka första gången, minimåttet är på tok för lågt satt. Öringen i ån håller fin klass vissa tider på året och vet du bara var du skall söka den, så finns chansen till riktigt fin fisk i ån, alltså tycker jag 35 cm är för lågt satt.

Ökat samarbete kring fisket, i form av boenden både på och utanför fiskecamperna. Ingen förlorar på att samarbeta kring fisket. Det lockar snarare fler till området om det är väl fungerande och naturligtvis håller fina vatten med bra fiske. Fångån är bara ett av alla vatten i området som skulle må bra av ett samarbete och där alla parter inser vilken potential vattnen har som rinner utanför deras dörr eller över deras mark.

Möjligheterna att fiska där om du inte är boende på någon camperna skulle kunna lösas med ett årskort. Men det är något som tiden får utvisa.

Nu är det åter till jobbet imorgon, efter 3 sköna veckors semester.
Men det är bara ett tillfälligt gästspel, för nästa söndag bär det av igen, då med Granaten, Fluganberg och Mårtensson för att jaga öring i Jämtland.
Så en vecka skall man väl stå ut med att jobba.

¯`·.¸¸.·´¯`·.¸Skitfiske¸.·´¯`·.¸ ><((((º> 

Ottsjöveckan med killarna.

Vi anlände Ottsjö efter dryga 7 timmars bilfärd. Men innan vi åkte fram till byn, så var vi naturligtvis ner till ån för att titta lite. Väldigt lite vatten men vak lite här och var. Lovande.
Inget fiske första kvällen.
Andra dagen så gjordes grejerna iordning och sedan ner till Göran i Fångåmon för att lösa kort.
Pontus som fått nya vadare för året var riktigt sugen, och var också den som först fick fisk, en harr på dryga 35cm.
Vi bytte efter ett tag ställe och åkte upp till bron, där han både hann med att få fisk och ha av flugspöt.
Tur då att pappa packat med några reservspön.
Tobias fiskade lite i början, men var sen nog nöjd med att bara vara där, och övergick till att serva sin bron med fiskavkrokning och hjälp vid trassel.

Pontus med Harr i inloppet i Storån

En av de 10 talet harrar vi fick under dagen.

Måndag, och en resa till Åre.

Apoteket och handla lite grejer för en ömmande häl och passade då på att störa Lunkan lite där han satt mitt upp i arbetet med ordrar som skulle iväg.

Trevlig pratsund, och lite planer drogs upp för kommande fiskevecka, vecka 34, då jag är åter i området för öringjakt med fiskevänner.

Middag hemma i stugan innan vi åter for iväg till Storån och grustaget denna gång för lite kvällsfiske.

Forsnacken vid grustaget

Storebror står beredd att hjälpa till

Återigen ett 10 talet harrar krokades i den sköna sensommarkvällen.

Träffade också en äldre man, bördig från Mörsil, som berättade lite om fisket i hans ungdom från Sällsjö och upp genom Storån.

En påminnelse om det som en gång fanns, men som idag är dolt under enorma vattenmassor.

Tisdag.

Killarna ville ha vilodag, så jag gjorde en ensam en tripp ner till ån för att om möjligt fånga mig en matfisk.

Maten hade bestämts till köttfärssås, och då hägrade en fiskmiddag för mig.

Detta blev en ganska innehållsrik och intressant tur skulle det visa sig.

Fisken som skulle bli min middag fick jag, en 45 cm harr tog min Cone Caddis.

När jag sedan skulle byta plats och bege mig upp till vägbron så small det till i bilen. Körde fram till vägbron och kröp under, höger krängningshämmarstag bak hade gått av, just det som jag bara någon veckan innan jag for bytte på verkstad.

När jag ligger där så hörs en röst säga, -Har du trasig bil? med dansk brytning.

Nästa fråga från mannen kanske beskriver oss flugfiskare ganska väl, för när jag reser mig upp för att svara så kommer, -Jag ser att du har gummisulor, funkar det bra?

Och så var alla tankar om pengar, trasiga bilar och problem runt det som bortblåsta och istället så avhandlar vi gummisula vs filtsula och andra mer intressanta ämnen.

Det visar sig att han tillbringar 3 månader varje år i sverige med sin gröna jeep och lika gröna husvagn.

Och när han sedan berättar om fisken i Itchen och på Nya Zeeland och sen om sina turer runt i sverige så kan jag inget annat än le och se mig själv där som pensionär i en grön jeep och lika grön husvagn.

Jag visar på lite platser och tipsar om fisket i Storån innan vi skiljs åt.

Hans nästa stora mål skulle bli Splitcanedagarna i Gimdalen hos Lars-Åke Olsson nu i höst.

Nu hinner jag inte ens lämna bilen förrän nästa fantastiska möte.

En vit Volvo V40 kör upp bakom mig och en mansröst frågar hur fisket går.

När jag vänder mig om så står en av mina farbröder framför mig, vi blir stående gapande innan vi omfamnar varandra. Sista vi sågs var på min fars begravning och före det var det massor med år sedan.

Dom var ute på bilsemester och hade svängt in till Ottsjö för att han ville visa sin fru var han en gång i tiden hade fiskat, dom hade pratat om mig och min familj, och så står jag där framför honom.

Världen är liten, väldigt liten!

Jag gjorde några kast, men upplevelsekvoten var redan fylld och matfisken hade jag, så jag åkte hem till barnen och tog en mysig hemmakväll istället.

Onsdag.

Idag stod vandring på programmet. Tänkt tur var Middagsvalen, men envisa moln gjorde att turen lades om till Ridvadet istället.
En nästan 3 km lätt vandring genom skogen från Fångåmon.
Har ni inte gjort den tidigare, så är det dags tycket jag

Två norrmän, som kom från Röros i Norge på Islandshäst.

Panoramat är fantastiskt ute på sanddynerna.

Fisket för dagen blev åter i ån, en mycket vacker kväll med för veckan de största öringarna krokade.

Två stycken kring halvkilot och en kring kilot som jag strulade bort precis på håvkanten tyvärr.

Farmor hade också landat i byn och gjorde oss sällskap ut på kvällsfisket, och medan Pontus och jag jagade harr och öring på torrfluga så passade Tobias och farmor på att vandra utmed hela storån.

Min farbror som jag träffade tidigare kom också ner till ån och överraskade min mor på samma sätt som jag själv någon dag tidigare.

Storebror hjälper Pontus med att landa en av kvällens Harrar.

Stilstudie av Pontus.

Två bilder att ta med in i kommande vintermörker.

Torsdag. "Over the Rainbow"

Och nu var det så dags, Ottfjällets topp var målet för dagen.

Startade vandringen från Vålådalssidan och följde vägen upp till vattenfallen, där vi sedan följde leden upp mot toppen. Vädret var riktigt bra att gå i, men tyvärr lite disigt och här och var hängde regnskurarna i luften. Vi hade dock tur och slapp regn under själva vandringen, men fick en liten skur på oss när vi väl nått toppen.

Också detta en tur som jag kan rekommendera, visserligen ganska tuff stigning periodvis men absolut väl värd mödan.

Farmor gjorde oss sällskap upp och i en av det värsta stigningarna stannade hon och sa att hon hade svårt att få syresättning ner i benen. Så pass tänkte jag, för själv lät jag som Darth Vader och hade svårt att ens få syret ner i lungorna.

Väl uppe så fick jag möjligheten att fotografera en regnbåge ovanifrån, -hur ofta händer det?

Här följer lite bilder från turen.

Toppen, 1265,5 möh

Är det detta hon sjunger om Judy Garland?

Håckrendammen.

Panorama mot Anaris

Något fiske blev det inte denna kväll, då vi allihopa kände oss riktigt nöjda med dagens prestation.

Nu var inte veckan riktigt slut än, för dagen därpå skulle jag få slå följe med Stig upp i min lilla dröm å, Fångån.

Även det en liten promenad, så vilan vi tog var välbehövlig.

Om den turen, tänker jag skriva ett eget inlägg. Som kommer inom kort.

Sammanfattningsvis så fick vi återigen en kanonvecka, Ottsjö med omnejd gör oss aldrig besvikna, tvärtom efter så många år på samma plats händer alltid nya saker och upplevelser.

Man skulle ju kunna tro att jag borde vara mätt på Ottsjö, men det är precis tvärtom.

Området har så många olika sidor och uppfyller så många olika intressen och smaker i form av friluftsliv.

Och att få tillsammans med barnen uppleva detta är något jag värdesätter högt.

Flugor som gick bra för oss under veckan var, Cone Caddis, CDC Elk Hair Caddis, Myran, en liten hel svart variant av klinkhammer och små varianter på Streaking Caddis.

Färgerna, svart, brun, oliv och grön.

Alla fiskade väl infettade för att flyta högt.

Nu väntar bara två veckor hemma i Roslagen innan jag åter sätter mig i bilen för att åka tillbaka upp igen, då för att med Fluganberg, Granaten och Mårtensson tillbringa en fiskevecka, på jakt efter öring i nattmörker.

Haldo sa det när vi skulle åka, -jag säger inte hej då, för du är ju snart hemma igen!

Och så är det ju, snart är jag tillbaka.

I föregående inlägg finns lite bilder som mina killar tog under veckan

¯`·.¸¸.·´¯`·.¸Skitfiske¸.·´¯`·.¸ ><((((º>

Killarnas bilder om veckan

Åter i Roslagen efter en skön vecka i Ottsjö.

Håller som bäst på att knackar på en rapport om veckan, men tänkte låta mina killar, i bild, beskriva veckan som gått.

De första 5 bilderna är det Pontus som fotograferat.

Pappa i Storån.

Utsikten från Copperhill Hotellet i Åre.

Islandshästar på Ridvadet.

Farmor vid bäcken på Ottfjället.

Brorsan på toppen av Ottfjället

De fem följande bilderna är det Tobias som fotograferat.

Pappa kan själv.

Fiskesugen.

På vandring utmed Vålån mot Ridvadet.

En av pappas öringar.

Brorsan i Storån.