Fiskerapport från Fångån....en dröm en å.

Jag har inte berättelser från jordens alla hörn om mängder av stora öringar som krökt mina spön till bristningsgränsen eller om strapatser så svåra att suget efter fiske har fått komma i andra i hand och lusten att överleva i första.
Men jag tror inte heller att jag är en människa som söker just detta, utan mer letar efter känslan och upplevelserna i det små formaten när jag tar mitt flugspö och vandrar ut till något av alla det vattnen jag fått möjligheten att fiska i.
Att lägga energi på att desperat söka ”den” stora öringen i alla lägen, tror jag skulle göra att jag missar att uppskatta de små stunderna, ljuset, doften och alla de andra synintrycken jag sparar i min biologiska hårddisk. Och kanske mesta av allt känslan att få dela en upplevelse med fiskevänner eller familjen.
En stund på abborrberget är en lika storslagen upplevelse som 10 kilo silver i någon av Patagoniens havsöringsälvar, bara man tillåter sig att känna in stunden.
Det är nog därför som jag hyser sådan stor kärlek till ån jag nu skall skriva om.
Bilderna är hämtade från denna, men också andra resor till ån.

Fångån, en liten nästan oansenlig å i västra jämtland, men lika fullt ett smycke i mitt fiskehjärta.
En å som klingar minnen, drömmar, spänning och fantasi i mina öron, och framkallar fortfarande stor nyfikenhet och kanske den å som jag håller som ”min” just därför.
Inte för att det alltid går att kroka många och stora fiskar, vore det bara det jag var ute efter så skulle jag välja bort Fångån till förmån för andra vatten, nej jag väljer Fångån för känslan och för att den lockar fram den allra bästa hos mig som flugfiskare, känslan av total närvaro.
I dess klara vatten gjorde jag mina första fisken tillsamman med min far och hans vänner Lutman och Kungsgårdar´n, den siste utnämndes till Fångå-Kungen när han på toppknutet långspö lyckades kroka en riktigt fin öring på hela 1,4kg för massor med år sedan.

Nu var jag tillbaka, denna gång med Stig, en nyfunnen och likasinnad fiskevän, som liksom jag hyser en kärlek till ån, dess innevånare och omgivningar.

Stig i en av åns finare höljor

Vi skulle testfiska ån från Vattensjörna och nedströms, detta efter att Per-Erik och fiskecampen Anariset, nu under 2010 tagit in Fångån under sina skyddande vingar delvis tillsammans med Fångåmons Fiskecamp.
Allt detta för att styra upp reglerna kring fisket och kunna ge fisken lite bättre förutsättningar.
Reglerna är ganska enkla.
För att fiska i ån så måste du bo på någon av dessa två fiskecamper och fisket bedrivs hullinglöst och endast flugfiske är tillåtet.
Fisk under 25 cm och fisk över 35 cm skall återutsättas och en matfisk mellan 25 och 35 cm får tas upp per dygn.

Tidig förmiddag så möts vi nere i Fångåmon, ställer av en av bilarna där och kör sedan upp till vägs ände. Därifrån är det någon kilometers vandring upp till utloppet ur Vattensjön.
Starten på Fångån är bland det vackrare du kan se.
Med en fond av Anarisfjällen i bakgrunden så släpper sjön sitt vatten i silverskrud rakt ner i en stor och djup hölja som är starten på Fångåns vandring ner mot Storån och slutligen inte fullt lika vackra Håckrendammen.
Men regleringsmagasin är inget man tänker på där uppe, på den platsen.
Där måste man tillåta sig att stanna upp och bara låta sig svepas med av det vackra.

Ån delar sig runt en stor klippa och nedanför fallet så är det grunda stenbottnar som är klädda i gröna alger som ovanifrån ser ut som sammet men är förrädiskt hala.
Runt detta står storvuxen tall och granskog.

Vi står en stund och pratar lite innan vi skrider till verket och placerar våra flugor i strömmen.
Jag smyger mig ut bakom den lilla gräsbevuxna ön som ligger mitt i fallet och lägger min Streaking Caddis i kanten av det vita skummet.
Redan i mitt andra kast så stiger en av åns lite bättre fiskar till min fluga och tar den med sig i ett hopp där nästan hela fisken exponerar sig.
Någonstans kring halvkilot eller strax under kanske, den rusar ner bakom den lilla ön och försvinner med ett plask i ytan.
Det fortsatta fisket på platsen ger mängder av småfisk, så pass mycket att både Stig och jag börjar rycka undan flugan när småfisken visar sig.

Den övre delen är svår att slita sig ifrån, men sakta följer vi strömmen genom den stora höljan till nästa lilla forsnacke, överallt stiger mindre fisk till våra flugor.
Ett litet kort strömdrag, sedan bildar ån ytterligare en sådan där kanonfin hölja där jag genom åren fått många fina fiskar, oftast skall sägas i vikter kring och strax över kilot.
De fiskar som varit lite större, mitt pers från ån ligger på hela 1,6kg, har oftast tagit ett antal kilometer nedströms den plats vi nu befann oss på.
Men där uppe är känslan, närvaron så mycket starkare, kanske till och med så mycket att den betyder mer är själva fisken. Bara att få vara där och lägga sin fluga i något av alla dessa bakvatten är värt hela resan.

Efter den platsen så delar sig ån i två mindre delar och faller några meter innan nästa lugnstryk och en plats jag har kommit att kalla furan för den stora torra gamla tallen som står likt en staty mitt i ån.
Strax ovanför nacken till detta lilla fall så stiger nästa bättre fisk till min fluga, denna gång strax över halvkilot skulle jag tro, men också den ger sig av nedströms och blir stående nedanför den sista nacken innan fallet. Därifrån jag står och balanserar på en sten så är det omöjligt att få den tillbaka upp och när jag försöker röra mig ned mot fisken så får han under någon sekund slaklina och släpper naturligtvis.
Det är också det en av tjusningarna med fisket i ån. Fisken har nästan större chans än du och det kräver både list och teknik att kunna hålla en större fisk kvar i sin hölja, för börjar den röra på sig, är det på många ställen nästan omöjligt att följa och det slutar oftast med en uträtat spötopp och några mindre väl valda ord.
Överallt så får vi fortsatt småfisk, och när vi når Helgtjärnsforsarna så inser vi, att hinna hela ån ända ner till Fångåmon inte kommer att vara möjligt.
Tiden går fort och jag har lovat barnen att vara hemma till middag, allt för att Pontus vill hinna ner till Storån på kvällen.

Vi bryter därför fisket där och vandrar ut till bilen.
Nu gäller det att försöka planera de sista timmarna och valet faller på att fiska från ”timmerbron” och nedströms till Bäverkroken.
Här har ån en helt annan karaktär, nu är det ”stickfiske” som gäller.
Alltså att söka det små blanka ögon som strömmen bildar bakom någon av alla stenarna. Hittar du ögat så stiger fisken direkt.
Korta kast och vikten av att ta sig fram till den plats du tror att det stör fisk på blir viktigare än presentationen av själva flugan.

Jag har nog genom åren skrämt lika många fina fiskar som jag fått skulle jag tro.
Oftast står den större fisken på platser du inte tror är möjliga att ens fiska på.
En av mina större jag fått, tog jag på 20 cm grunt vatten nästan uppe på land, fisken vägde 1,4 kg och om ingen annan tagit den, så simmar den i ån än.
Vilket faktiskt gäller nästan alla fiskar jag fått i ån.
Visst finns där också lugna fina blankvatten men åns karaktär är liten, smal och forsande.
Vi fiskar oss ned till Bäverkorken, där vi gör ett fikastopp.
En plats som numera gör skäl för namnet Bäverkroken.
De senaste 5-7 åren så har Bävern gått hårt åt landskapet och de tidigare så vackra och krokiga björkarna som gjorde svårt att ta sig fram med spöt i handen utgör nu ett större hinder att bara gå utmed ån. Överallt ligger björkarna som ett jättelikt plockepinn.
På strandbrinkarna ser man flera små stigar och platser där bävern tagit sig upp och ner i ån.
När vi fiskat oss genom strömmarna runt Bäverkroken så är klockan så långt gången att vi måste bryta fisket och bege oss hemåt.
Det blev ingen större krokad fisk för oss denna resa, men däremot mängder av småöring och även bäckröding, så att Fångån är en bra å för reproduktionen i områden råder ingen som helst tvekan om.

Den nedre delen av ån, som Stig inte fiskat, lovar jag honom på stående fot att vi skall ta om tillfälle dyker upp för oss igen, att få fiska, en av mina stora kärlekar i Jämtland, Fångån.

Fiskar från förr

Vad tycker då jag om att ”låsa” ett fiskevatten till endast gäster på två fiskecamper?

Jag måste säga, att när jag först fick reda på detta under vintern 2010 så gjorde det ont i hjärtat, skulle jag nu inte få möjligheten att komma till min lilla dröm å, skulle vi gjort våra sista timmar tillsammans?
Jag tycker mig tillhöra en av alla dessa sportfiskare som finns i landet som sköter sig vid ett vatten, som släpper mer fisk tillbaka i strömmen än vi tar upp och som är rädda om resursen och naturen i dess omgivningar, och så skall jag inte få fiska där.
Men jag måste säga att jag tror ändå på idén. Det är kanske just den här vägen vi måste gå för att ge fisken och naturen det skydd och den respekt den förtjänar.
Jag förstår att människor som inser detta och som är villiga att ge en ström, en sjö eller en älv en chans, att de får utstå mycket i form av debatter och säkert värre än så.
Jag går bara till mig själv och det jobb som jag tillsammans med vänner försöker göra här nere i Roslagen för att ge Havsöringen en chans, för att inse att så är fallet.
Jag har hört mig för lite försiktigt och inser att man på vissa håll inte är bara glada åt att Fångån nu är ett vatten med vissa undantag.
Fångån har genom åren genomgått otaliga förändringar, ibland maskmete tillåtet, ibland inte och den har även varit stängd för allt fiske under några år.
Nu finns här äntligen någon som inser åns värde, så varför inte ge detta en chans.
Vad jag har förstått så har Per-Erik fått detta på ett år till en början.
Hur skall man kunna göra en uppföljning på det positiva för ån och dess innevånare på bara ett år, frågar jag mig då?

Jag sticker ut hakan lite här nu och säger hur jag skulle ha gjort om jag fått agera helt förutsättningslöst.

Först ett avtal på minst fyra år, till fördel för Fångåmons- och Anarisets Fiskecamper, allt för att kunna följa upp fisken med fångstrapporter och elfisken. Ökar den stora fisken i antal, eller blir det tusenbröder av alltihopa?

Kanske se över eventuella arbeten med förbättringar på lekbottnar. Var fångas merparten av den större fisken, finns det anledning till ett annat utseende av skyddszoner i ån?

Ökad bevakning i form av fiskevärdar som hellre informerar vid första tillfället än bötfäller allt för att ge alla en positiv bild av ån och arbetet som pågår där.

Ett ökat minimått i Storån, det är ändå den fisken som stiger i Fångån för lek. Här måste jag lägga in en liten brasklapp om minimåtten i allmänhet i Storån, 25cm på Harr och 35cm på Öring. En Harr på 25cm har inte ens hunnit leka första gången, minimåttet är på tok för lågt satt. Öringen i ån håller fin klass vissa tider på året och vet du bara var du skall söka den, så finns chansen till riktigt fin fisk i ån, alltså tycker jag 35 cm är för lågt satt.

Ökat samarbete kring fisket, i form av boenden både på och utanför fiskecamperna. Ingen förlorar på att samarbeta kring fisket. Det lockar snarare fler till området om det är väl fungerande och naturligtvis håller fina vatten med bra fiske. Fångån är bara ett av alla vatten i området som skulle må bra av ett samarbete och där alla parter inser vilken potential vattnen har som rinner utanför deras dörr eller över deras mark.

Möjligheterna att fiska där om du inte är boende på någon camperna skulle kunna lösas med ett årskort. Men det är något som tiden får utvisa.

Nu är det åter till jobbet imorgon, efter 3 sköna veckors semester.
Men det är bara ett tillfälligt gästspel, för nästa söndag bär det av igen, då med Granaten, Fluganberg och Mårtensson för att jaga öring i Jämtland.
Så en vecka skall man väl stå ut med att jobba.

¯`·.¸¸.·´¯`·.¸Skitfiske¸.·´¯`·.¸ ><((((º>