Bibio Pomonae räddade öringveckan

Mobilen ringer och in i mitt öra skriker någon, -Vilken öring, vilken jäkla öring. Det måste vara mitt pers!!

Ovetande om vad som väntade mot slutet av veckan så landar jag, Granaten och Fluganberg i Ottsjö på söndag eftermiddag. Vi packar upp i lägenheten och gör oss klara direkt för första fisket.
Efter en lång åkning så föll valet på att göra några timmar vid Sätterån som lite uppvärmning inför den kommande veckan.
Några småharrar och öringar krokades av innan vi återvände till lägenheten för några välbehövliga timmars sömn.

Måndag, vädret är bra och över frukosten bestäms plats för dagen.
Gulnade löv och en hög frisk luft möter oss på vår vandring ner mot fiskeplatsen, hösten är verkligen på väg och vi vandrar den till mötes.
För oss ringer klockor av hopp och tillförsikt, för naturen runt omkring oss är det dags att förbereda sig för den annalkande vintern.
Storån har många vackra platser och detta är verkligen en av dem. Vattenytan är nästan blank och ån flyter sakta fram, så fisket blir försiktigare än där strömmen drar och ytan bryts av vitt skummande vatten.
Det vakar lite fisk längs kanterna och vi sprider snart ut oss längs hela sträckan.
En lite bättre fisk tar min Cone Caddis, kanske runt 5-7hg någonstans men att fiska där björkar hänger ut över ån har sina risker och min tafs tar i en av grenarna och fisken går loss.

-Tja-la-la-lalaa!, hörs över ån och det är Fluganberg som utbrister i sång.

När jag återvänder till vår samlingsplats kan han visa upp en otroligt vacker öring på dryga 8hg.
Granaten har också han, precis som jag haft känning av fin fisk som gjort några luftsprång framför honom innan den gått av.
Fluganbergs öring är verkligen vacker, guldgul, tätt svartprickig och med några få röda prickar. Klassiks Storåöring.

Efter god middag så återvänder vi på kvällen för att fiska på samma plats men nu i skydd av mörkret.

Att minnas från den kvällen var min fina harr som tog min Elkhair på grunt vatten.
Jag gjorde en avstickare till en av de mindre strömmarna runt öarna, en grund oansenlig liten del av ån och i skydd av oss gick harren långt upp på grunt vatten och steg villigt till ytan och festade på den lilla kläckning som var. En stor vacker gråharr stod nu rakt framför mig och jag fick smyga i kastposition, flugan landade någon meter ovanför och han steg på första utlägget. Vi tampades ordentligt i den grunda strömmen och flera gånger gick han in bland vassa stenar längre nedströms. Med fulla segel hissade gick han förbi mig ett par gånger och solljuset förstärkte hans violetta färg mot den gråa kroppen. Han var säkert 55+ och därmed säkert en väldigt trygg fisk, han var herre i strömmen och jag fick tillslut vara glad för den stund vi fick tillsammans, för i en rusning återigen mot stenarna tog han min fluga och försvann ut i den djupare delen av ån. Linan föll mot vattenytan likt ett dalande höstlöv och sen alldeles tyst och stilla.
Men någonting var på gång, för bortsett från harrarna i den grunda strömmen, var fisken ovillig till vak och svåra att få att stiga till våra flugor.
Vi krokade alla av några mindre öringar under kvällen men gav upp efter många timmar in i den kolsvarta natten.

Tisdag, och när gardinen drogs åt sidan så kom svaret på nattens ovilliga fiskar.

Tunga regnskyar drar genom dalen över ottsjön och av ottfjället syns bara foten, allt annat är höljt i gråa vattensjuka moln.
Dagen innan hade vi dragit planer över mobilen med Lunkan om fiske i Handölan till kvällen.
Och allt medan han jobbade på för fullt under dagen så skulle vi göra ett besök i ett annat vatten för fiske, på för oss alla tre ny plats.
Nu skall sägas direkt att av detta blev det istället en hel eftermiddag på Storulvåns fjällstation med fika och middag och däremellan kortspel.
Inte för att vi var rädda för regnet, utan för att våra desperata försök att få någon som ville sälja ett fiskekort till oss slutade just där, utan kort.
Åre Tursitbyrå sa nej och skickade oss vidare, även där gick vi bom på kort men fick ny adress.
Ingen hade kortet vi sökte, och det blev istället Storulvån och vi fick en riktigt trevlig dag där uppe ändå.
När sedan kvällen närmade sig och klockslaget för möten kom allt närmare så åkte vi ner till Handölan och i någon form av skydd bakom bilen gjorde vi oss klara för kväll och natt i ån.
Lågt vattenstånd tillika hård vind och regn förstörde kvällen för oss men vi hade trevligt ändå då vi inte bara fick återse Lunkan igen utan även stifta en ny trevlig bekantskap med Målarn, som gjort Lunkan sällskap.
Jag krokade av en liten öring och så också Fluganberg, men det var också allt.
Minns från kvällen gör jag vaket under vägbron och en älgko som jag mötte i den täta björkskogen.
Kylslagna och efter en tiomilakörning tillbaka till Ottsjö åkte kortleken fram och lite god Whisky

Onsdag. Den dag som vi redan tidigare planerat att vi skulle ta som vilodag var lika regntung som dagen innan.
Sängen höll oss i ett järngrepp och släppte oss inte förrän klockan landat någon timme in på förmiddagen.
Vi bjöd Haldo till middag på kvällen och åkte sedan iväg till Vålådalen för ett besök på Naturrum.
Där man förövrigt på bottenvåningen kan se en miniutställning av och med Ingemar Näslunds och Micke Sundbergs fantastiska bok Vattenriket i Vålådalen.
Under middagen ringde Stig för att kolla om fiske för kvällen. Och när kvällen började sänka sig möttes vi ute bland öarna i Storån. Regnet var nu inte lika ihållande utan gav oss stunder med uppehåll och när kväll höll på att övergå i natt krokade jag en fin öring på ca 7hg på en Cone Caddis.
Återigen ett trevligt möte med flugspö i handen och för Fluganberg , Granaten och Stig var det ett nytt möte. När vi avslutat fisket och kom hem lyste det inbjudande i lägenheten, Mårtensson hade landat i byn och anslöt nu i jakten på öringen.

Torsdag och lite lättare himmel, här och var syntes blåa fläckar mot den annars så grå skyn men visst fick vi regn under dagen.

Nu kom en sådan där dag när viljan fanns men målet inte gör sig något besvär alls att vilja delta.
Mårtensson var väl den som hade bäst kontakt under dagen med en fin öring som kastade sig efter hans ytligt fiskade muddler men missade. Men revanschen skulle komma senare under veckan.
Jag själv lyckades med konststycket med att hitta en stor jigg som satt i videsnåren med mitt högra pekfinger.
Tur att det inte fanns piraya i ån, men med hjälp av lite tejpbitar och en plasthandske kunde jag fiska vidare.
Kvällen var också den seg och vi gav oss när nattmörkret lagt sig

Kroken gick att skära loss på plats.

Fredag och återigen regntunga skyar och avsaknad av vakande fisk.

Några små öringar fick dock syna ytan från ovan innan de åter returnerades till åns stigande och kalla vatten.
En riktigt fin fisk missade åter flugan med ett ljudligt plask, denna gång var det min fluga som var målet. Försökte en stund på samma ställe men han ville inte visa sig igen.
På kvällen valde Granaten Finnkampen på tv medan jag och Fluganberg tog oss an grustaget som platsen kallas.
Mårtensson delade kvällen på både finnkampen men också ett kortare besök vid öarna.
Ingen av oss hade någon fiskehistoria att berätta för Granaten när vi kom hem för att åter torka kläder.

Lördag, sista fiskedagen och efter att en tät dimma släppt sitt grepp om dalen så sken åter solen över oss när vi vandrade ner mot ån.

Vinden var inte heller den av det elakare slaget utan lät oss lägga flugor ut mot mitten av ån istället för som tidigare i veckan, sikta mot mitten men hamna längre uppströms.
Insektslivet var åter tillbaka och lite här och var syntes vakande fisk.
Vi spred ut oss utmed stora delar av åns södra sida och fiskade nu åter på vakvillig fisk.
Jag och Fluganberg hamnade efter en vandring utmed ån vid det som vi kallar mellanforsen medan Granaten och Mårtensson gick uppströms. Ovetande om varandra hade alla fyra bra fiske och på strömnacken tog jag flera harrar och tappade även här en finare harr. Fluganberg krokade ytterligare en fin öring nedströms på en Bibiofluga som nu i takt med den stigande värmen svärmade i massor ut över ån.
När jag var åter i vårt läger för dagen kom så mobilsamtalet jag väntat på länge.

Vilken öring, vilken jäkla öring. Det måste vara mitt pers!!

Mårtenssons röst är hög, uppspelt och väldigt lycklig. Jag kan knappt tro det, utan frågar om, som om jag måste förvissa mig om att han talar sanning.
-Närmare två kilo!!
Jag kan känna igen lyckan i rösten och efter en stund så möts vi ute på en gräsudde där han och öringen finns.
Och nog är det en stor och fin öring, strax över 1,6kg visar vågen och den är hela 62cm lång. Ganska tunn ändå för sin längd och vi delar åsikten om att det måste röra sig om något så ovanligt som en äldre öring som är på återgång. Men det förtar absolut inte glädjen vi alla delar med Mårtensson och den fina fisken och grattar naturligtvis till hans nya personliga rekord på torrfluga.
Glädjen blir absolut inte mindre när sedan Granaten tar fram sin öring på 6hg och nu blir det en fotosession utan dess like vid ån.

Väl tillbaka på lägerplatsen görs eld upp för första gången den här blöta veckan och vi kan äntligen grilla en korv över öppen eld.

Naturligtvis delges vi kampen som Mårtensson haft med sin öring, men så skall det vara en dag som denna, för delad glädje är dubbel glädje.
Korven smakar otroligt bra där i kvällsolen och vi enas om att en liten rackare vid namn Bibio Pomonae räddade vår öringvecka.
När elden släckts gör vi alla fyra ett sista försök där fisken för dagen, för resan krokades men bara några mindre öringar tar flugorna, längre uppströms lägger jag några av mina sista kast in under några björkar som hänger ut över ån och ytterligare en gyllengul öring tar flugan men går snart fast i några stockar som ligger alldeles i kanten av strömmen, jag ser fisken kämpa för att komma loss och kan inget göra därifrån jag sitter.
Som tur är lossnar han och slipper flugan kvar i munnen, jag däremot sätter den fast i stocken och där blir den kvar.
Resan är över och när jag vandrar åter upp mot mina fiskevänner stannar jag till, lyfter på kepsen i ett tack för det vi fått uppleva i storåns vatten.
Känns inte stegen lite tyngre och är inte trädens löv lite gulare, jag tror faktiskt det, och nu är det ett år tills vi återser varandra ån och jag.
Men med mig in i vintermörkret tar jag minnen från resan, bilder och upplevelser som gör att när våren närmar sig kommer stegen åter att kännas lite lättare och löven, är dom inte på väg att spricka ut igen

Fotograf denna bild: Lars Granath

¯`·.¸¸.·´¯`·.¸Skitfiske¸.·´¯`·.¸ ><((((º>