There is new girls in the wally

Anneli och Karina har matats med namn på platser som Höjden, Mellanforsen, Grustaget, Höljan och Älgtornet, för att bara nämna några, under våra berättelser från gångna fiskeresor men aldrig fått se våra delvis egna namngivna platser annat än på bild.

Man skulle nog till och med kunna säga att Fluganberg och jag tjatat in namnen under många och långa vinterdagar där tankar, idéer och drömmar haglat över fikabordet.

Nu var det så äntligen dags, nu skulle gräsmattenötningen på baksidan bytas mot kristallklart vatten och den lilla garntussen i ändan på tafsen mot en streaking caddis eller liknande.

Nu skulle även deras vadarklädda fötter få trampa fiskestigen.

 

Efter att ha avverkat de 60 milen så kunde vi konstatera att av den vackra utsikten syntes intet, låga gråa och regnfyllda moln svepte fram längs Ottfjällets sida men de gångna dagarnas värme innan vi var på plats ingav vissa förhoppningar ändå, speciellt som vi innan uppackning i stugan gjorde en sväng ner till ån för att liksom känna av läget lite. Och visst vakade det, lite överallt faktiskt vilket lovade gott inför morgondagens fiske.

 

Dag två och förväntan, en gnutta nyfikenhet och en Visionkänga som höll lika bra som en McDonaldsleksak fick bli ledorden för dagen.

Den vakande fisken från dagen innan var bokstavligt talat som bortblåst detta ivrigt ackompanjerat av ett sjunkande kvicksilver.

Fluganberg och jag krokade några fina harrar direkt i början och Anneli hade fisk som steg till den "lilla svarta" redan på de första kasten.

 

Anneli under sina premiärkast

 

Fluganberg med rökharr

Kommer alla Visionkängor med tillbehörssats tro?

 

Utvadad till vaderna på fin grusbädd och det under max en timme borde väl en känga klara av, och jag skall inte återge hela min reaktion när vi skulle ta fika och Annelis klack till högerkängan blev liggande kvar när hon steg i land, men ärligt talat så börjar mitt tålamod med Visions produkter nå lite för höga nivåer och det en väldig tur för min hälsa och för dom att rullar och spön håller riktigt bra kvalitet.

Som sagt, en timme innan dom förstörde en ny flugfiskares drömmar.

Efter telefonsamtal med återförsäljaren som nu blev den som fick ursäkta sig å Visions vägnar, så gjordes ett tappert försök att limma tillbaka klacken igen, men den hade bestämt sig, låghalt förblev hon under resten av sin första flugfiskevecka.
Topp Vision!!

Dag två och nu kan vi plussa på regn i mängder till vädret dagen innan.
Det fick helt enkelt bli en dag i Vålådalen och Naturrum och lite fika på STF stationen.
Inte illa det heller och när kvällen kom så slutade också regnet att falla. Dags att visa nästa plats
- höljan. Några mindre öringar krokade Fluganberg och jag av och nu hade även Karina fisk som steg mot flugan utan att lyckas kroka den.

Anneli i höljans blanka vatten

Fluganberg och Fruganberg

 

Ny upplevelse, öringvaka in i natten

Onsdag, kvällen då vankades fiskmiddag var det tänkt. Men en sådan går ju alltid att flytta, vilket också gjordes i brist på huvudråvaran.
Inte för att vi inte fått fisk. Fluganberg hade nog gjort vad han kunnat, utan det var nog jag som fick skärpa till mig och inte återutsätta all fisk jag krokade, med kommentarer som, -den satt ju så lätt,
-den var ju inte stor nog eller värstingen enligt damerna, -den var ju så fin, vilken dom gjorde sig lustiga över när vi på kvällen istället åt en mycket god svampsoppa.
Valet av plats för dagens fiske var Grustaget, en plats där ån normalt brukar ha en fin nacke och några strömpartier men där nu endast en stilla ström drog förbi. Allt till förmån för vattenkraften.

Karina vadar i läge och ....

....krokar sin första harr!

 

Och precis som jag själv för nästan 40 år sedan så blev Grustaget den plats där Karina fick kroka sin första harr.
Kvällsfisket gjorde jag och Fluganberg ensamma nere vid öarna och man kan väl säga att man håller låg profil när man utvadad till höften får en öring kring kilot att vaka bara 2-3 meter ifrån mig.
Mitt mantra om korta kast får en helt ny innebörd.
En dryg timme efter det vaket så slog det äntligen på större fisk för mig, men lika fort som kampen startade, lika fort var en över. Dock lika härligt varje gång, tunga knyckar och svårt att resa spöt.
Fick i övrigt kroka av några öringar mellan 2-4hg.
Men kvällen gav ändå ett visst hopp, fisk på, fina vak och lite insekter på vattenytan.

Catch and Releasefiskare på hög nivå enligt damerna

 

Torsdag och äntligen blev fiskmiddagen av.

Plats för dagen var Mellanforsen.

Trots att fisken inte visade någon ytaktivitet så steg dom till Fluganbergs och mina flugor och när dagn var över så kunde vi räkna in fyra no catch and release harrar som vi ändå ansåg höll måttet för att hamna på middagsbordet.

Återigen hade båda tjejerna fisk som steg mot flugorna men tyvärr ingen krokad.  

 

Nu börjar det lossna lite med tekniken

Inte lika mycket smygfiske som smygfoto

På mage utanför stugan

Fredag och sista fiskedagen, eller som vi också kan säga, The Bottom is nådd dags för fiske.
Vi startade dock upp sista fiskedagen med helt andra aktiviteter, Åre och nu skulle här j#¤lar turistas.
Efter mycket kort tur i byn som höll på att spärras av för någon tävling i någon form så vankades en tur med kabinbanan. Upp bland molnen, eller i alla fall precis strax under dom gick turen, av den normalt så vackra utsiktet så såg man kanske hälften, resten låg insvept i fyra nyanser av grått.

Locket över Jämtland

Nerfärden i kabinen var dock vacker och väl nere på The bottom så var det dags för fiske.
Dock ett kort stopp hos min fiskebroder Lunkan som numera förstår Jaktiabutiken i Brattland mellan Undersåker och Åre.
Alltid lika trevliga möten och vi hade även turen att få träffa på Målarn också, som kom ut från provhytten iklädd nya vadare.
En plats för trevliga möten och bra service helt enkelt, och kul att se att det var jämn ström genom butiken av kunder.
Så är ni på genomresa eller som jag gjort ett helt liv i dalen, gör gärna ett besök vid Karolinermonumentet, Kabinbanan, Ristafallet eller Tännforsen eller någon annan vacker plats, men missa inte Jaktia, med Lunkan och gänget.

Efter en mycket god middag så packades alla grejorna en sista gång. Ute bestämde sig solen för att slå oss följe ner till höljan och vilken kanonkväll vi fick.
Speciellt kul för oss att få kunna visa upp hur härligt och skönt det faktiskt kan vara med ett flugspö i handen ute vid något vattendrag.
Och kvällen blev så där magisk som bara en sista kväll kan bli, ni vet en sådan där som redan innan den är slut övergår i längtan till nästa år.
För inte nog med att solen gav oss vackra och värmande strålar en öring kring 1-1,5 kg visade sig vid två tillfällen i hela sin prakt genom vackra luftsprång, det sista bara några meter ifrån Anneli och Karina.

Anneli testar spinnfluga

Tufft att vara öringfiskare? eller bara jäkligt skönt.

 

Sämre kvällspromenader kan man göra

Kvällsfika

 

Vi försökte alla fyra att locka den stora öringen till hugg utan att lyckas och egentligen gjorde det väl ingenting, den hade haft sin stund i rampljuset, fyllt sitt syfte med att förgylla en redan helt underbar öringkväll vid åns strand.

Och medans solen sista strålar gjorde allt för att ge oss lite ljus så krokade jag en fin liten öring kring 6-7hg på burrigt, stort och svart.

 

 

 

Men redan innan den sista öringen tog min fluga så hade följt ett rödingstim ner mot spetsen av den ena ön och väl framme vevat in flugan, satt den i spöringen och bara låtit mig hänföras av det vackra.

Jag kunde helt enkelt inte förmå mig själv att vada ut och kasta och på så sätt störa scenen som utspelade sig framför mig. Jag ville uppleva helheten och inte försjunka i ett fokus på bara en fluga på en ström.

Rödingarna som jag envist försökt kroka, men som gång efter gång bara gått undan var nu tillbaka och vakade stilla på åns blanka vattenyta. Längre nedströms såg jag flera fina fiskar slå hårt intill gräskanten och upp på "flatan" som är ett annat av de namn på platser som vi skapat genom åren.

Här och var vackra delfinvakande harrar som gick ytligt i jakten på de sista dagsländorna och längs åns djupkant syntes några enstaka head and tail vakande öringar.

Det var så otroligt vackert att jag blev stående säkert i en halvtimme och bara lät mig laddas av den energi som just en sådan här stund vid öringströmmen kan ge.

 

 

 

 

En mycket trevlig öringvecka var nu över, dagarna i Ottsjö var också i och med detta också över för i år. Det gör lite ont i mig när jag måste sätta mig i bilen och köra ut ur byn för i år.

Men det finns också förhoppningar om att något nytt föddes genom denna vecka, två nya flugfiskare.

För visst använde dom båda orden, nästa gång, när vi över lite gott vid bordet och lite kortspel sammanfattade den gångna veckan.

Att fisken sånär uteblev för dom var kanske inte det viktigaste i slutändan och för att bara ha gjort några dagar på gräs innan premiären vid ån så måste jag säga att det gick riktigt bra för dom båda för att inte tala om hur kul det var för oss att äntligen få visa upp Höjden, Mellanforsen, Grustaget, Höljan och Älgtornet

Visions dåliga kvalitet, Flugabergs och mitt "tjat" om handleder, bakkast, tajming och säker vadning hade inte avskräckt.

 

 

¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>