Fjället

Fjället

 

Fjället, denna magiska stenstod sprungen ur vår dramatiska tid då Sverige antog den form de har idag. Ödsligt men ändå så full av liv ligger hon där med branta klippor och gröna slutningar klädda i låga förvridna björkar.

Jag kan inte se mig nog mätt där jag sitter på den lilla åsen och låter blicken följa den stilla strömmen i letandet efter en flugfiskares hjärtslag, vaket.

Min blick letar sig fram längs gräskanten förbi det gamla jakttornet. Flera gånger släpper jag letandet efter vak för att åter förlora mig i fjället som nu på kvällen färgas brandgult av solens sista strålar. Sekunder blir minuter i nuets stilla varande.

Mitt flugspö står lutat mot den lilla tallen och det doftar från den rykande kåsan, det doftar kaffe. Här på åsen har jag suttit så många gånger och sett ut över de vatten som lärt mig och fostrat mig till att bli den jag är idag som fiskare.

Många är de som jag i tidig ålder fick följa hit, röster som idag sedan länge är de ekon från det förgångna som jag hör än idag om jag sitter tyst en stund.
Fjället, vilka historier skulle inte hon kunna berätta.
Det fanns en tid i mitt liv när jag inte visste vad som fanns bakom det, vad dolde hon för skatter. Idag vet jag och har samtidigt insett att en mansålder inte räcker för att för att avnjuta hennes hemligheter.

Längs gräskanten sprids nu stilla försiktiga vak i täta formationer, det är den försiktiga rödingen som nu börjat söka av strömmen efter föda. De vandrar i stim längs kanten upp mot den lilla knotiga björken för att sedan försvinna igen, nästa gång de åter visar sig är de tillbaka på samma plats som vid förra tillfället och så börjar samma vandring om igen, upp längs gräskanten för att sluta vid den lilla björken.

På stilla vatten en näst intill omöjlighet att göra ansmygning emot och försöka fiska på. Minsta lilla felsteg, minsta lilla som den mjuka gräskanten avslöjar dig genom att sända små ringar ut över vattenytan så är de borta, förflyttat sig så pass långt bort att ett flugkast bli omöjligt.

Den mjuk formade toppen av fjället har nu fått sin nattluva, lätta moln har lagt sig som en svepning kring dess topp, ett första tecken på att snart är kvällstimmen slagen, snart kommer den första nattsländan att rita sina streck på vattenytan och kanske locka harren eller öringen att stiga.

Den sista klunken kaffe värmer gott i själen, det smakar aldrig så gott som när jag får sitta här.
Kan de vara vattnet? Eller är det de öppna sinnena som låter mig känna mer smak, mera av dofterna.
Jag tror att det är så, att när man drar av lite på livets gashandtaget på vägen, så öppnar man samtidigt sinnenas närvaro. Allting blir så direkt i sin upplevelse.

Jag andas ut ser åter mot fjällets branta norrsida, nu när solens sista strålar endast orkar färga dess insvepa topp svagt röd.

Myggens surr blir till det vardagsbrus vi annars har runt omkring oss och vaket mitt ute i den lugna strömmen tycks höras genom hela åns dalgång.
Det var en bättre fisk, en öring, det hördes om inte annat då den gärna slår hårt mot de framrusande nattsländorna.

Fjället slänger nu sin skugga långt ut över sjön, likt en skyddande hand som fattar tag i något skört. Kanske är det jätten Ott, själen i Ottfjället som enligt sägnen skall bo där. En gång i tiden en väldigt arg och vresig herre som kastade stora stenar omkring sig. Mestadels siktade han in sig mot kyrkorna i området för att han kände sin makt hotad av någon som inte var rädd för jättar och troll. På sydsidan av Indalsälven i Undersåker finns idag ett av dessa stenblock kvar som ett minne från denne hetlevrade man. (källa Sällsamheter i Jämtland - boken Ottsjö – glimtar ur byns historia)

Och kanske var det jätten Ott´s själ som gav byborna kraften i striden mot kraftverksintressen som inte bara lyckades dämma Storån utan som hade planerna på att även dränka Ottsjön i ett stort reglermagasin. Nu blev det inte så då man gick man ur huse i byn och bestred detta och förödelsen stannade vid att dämma över en av Sveriges vackraste dalgångar där Storån var pulsådern.
Men nog tycker jag att jätten återigen skulle kunna vakna och dänga iväg en sten eller två i riktning mot Håckrendammen, som ett sista bevis på sin makt och styrka.

Flera vak syns nu på den stilla vattenspegeln men också en stilla vit svepning drar nu fram genom dalgången, jag ryser till och tvingas dra upp dragkedjan på både tröja och jacka. Kalldimman dansar fram, kommer svepande nedströms ifrån och lägger ett tunt vitt lager över ån, vaken avtar och snart ligger hela ån som en spegel.

 

Vad döljer sig i åns djupa vatten, går där den där storöringen som man så länge kämpat för att få landa. Flera gånger har vi haft kontakt genom åren, men alltid med samma utgång, han vänder åter ut i strömmens mörka hemlighet och försvinner och endast tomheten blir kvar på land.
I början av 2000-talet hade vi en batalj han och jag som varade i dryga 45 minuter innan han i en sista kraftansträngning gjorde en rusning och sen ett hopp där den något uträtade kroken lossnade från dess gap.
Tre gånger hade han varit in till land denna enorma öring, en av gångerna på så pass grunt vatten att hans breda rygg varit en bra bit ovanför vattenytan, ensam och utan håv som jag var, så vände han åter ut mot strömmen, bort ifrån mig och efter att ha dragit ut med ett 40-tal meter lina och backing gjorde han ett sista hopp och skakade loss flugan.
I efterhand har jag uppskattat öringen till närmare 5-6, ja kanske till och med 7 kilo att döma av dess längd.
En fajt som sitter i en idag när jag kommer tillbaka till platsen.
Då i besvikelsens timme var tomheten total men så här i efterhand så känner jag ändå ett slags vällust i det faktum att det var han och jag för en stund, och någon måste ju vinna dragkampen.

I öringens dunkla timma är allt möjligt men just den här kvällen så var det fjället och jag som delade tiden och nuet för en stund också det en mäktig känsla.

Ett minne att bära med sig nu när jag stegar fram längs fiskestigen och lämnar den vackra men slumrande strömmen bakom mig.  

 

¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>