Västra Jämtlands pärla

Regnet piskar mitt fönster och vinden gör att det knakar i huset. Januari månad i Roslagen bjuder verkligen på alla typer av väder, en dag kallt ner mot -25 nästa dag ösregn och plusgrader.

Inte undra på då att man gärna faller in i en flugfiskares schizofrena värld, på ena planhalvan planeringen och drömmarna inför en kommande säsongen och på den andra, minnen från gånga fisken.

 

Idag gjorde jag åter en djupdykning bland alla foton jag sparat från mina Jämtlandsturer genom åren och fastnade vid Fångån.

En pärla bland alla vatten i västra Jämtland, ett vatten som jag följt och drömt om sedan barnsben.

Idag ett vatten som ingår i Anariset AB - Ajvin Sijte, men jag kommer till det senare.

 

 

Mina första fisken i eller skall jag kanske säga kring Fångån gjorde jag redan i mitten av -70 talet, då med toppknutet metspö och en burk metmask. Jag fick följa med Kungsgårdar´n och Lutman och min far till en liten bäck som mynnar i Fångån som heter Oterbäcken. Att valet föll på just den bäcken var kanske dels för att jag då var en liten parvel som inte skulle orka en tur längs hela Fångån, men också för att gubbarna, tror jag, gillade att doppa masken ner i groparna på de huggvilliga småöringarna och bäckrödingarna.

Bäckrödingen var då inte så vanlig i Fångån, som den är idag och historien om hur den kom in i Oterbäcken och sedan ut i Fångån skulle det ta ytterligare 30 år innan jag fick veta hur det gått till, men det är en helt annan historia.

Det var ett äventyr att få följa med på dessa äventyr och jag lärde mig snabbt att smyga på öringarna men redan här så valde jag lika ofta att låta bli att sänka ner min mask och istället stå och titta på fiskarna som rusade runt i de små höljorna i jakten på föda och för att försvara sitt revir.

 

Åren gick och när jag hade fyllt tvåsiffrigt fick jag så äntligen följa med på min första tur längs Fångån. Lutman var borta men Kungsgårdar´n som nu lite skämtsamt och med glimten i ögat utnämnt sig till Fångåkungen blev min läromästare under många turer längs ån. Min far hade även han hoppat av detta fiske och gjorde nu tjärnarna osäkra i området med sin stora vita kula och 10fots haspelspö och efter en natt i juli där fjälltopparna runt om oss skrudats i vit nysnö stod det klart att även han kunde iklä sig ett kungligt namn, Bäverdammskungen, efter en öringtrippel som började på dryga 1,5kg och slutade på strax över 2kg.

Kunga mig hit och kunga mig dit, jag ville fiska strömmande vatten och Fångån blev nu mitt andra hem.

 

 

Åren gick och jag bytte nu långspö mot spinnspö, mestadels spinnare men också kula och fluga blev nu mitt vapen i jakten på åns öringar.

Fisket med mask var fortsatt tillåtet vilket förargade mig då jag såg hur illa detta fiske tog på ån och dess öringar.

Mindre nogräknade fiskare tog upp småfisk i massor eller ännu värre, hamnade i skogen.

Och fisk över 3hg var nu nästan helt borta. Visste man dock var man skulle gå och avvek från stigen så fanns dom fortfarande kvar men inte i den mängd som tidigare, fisken blev mindre och mindre men också fler.

Små tunna cigarrformade öringar kunde hugga i hundratal på flugan och man uppmanades av kortförsäljare att, -Ta upp så mycket du kan, de har kommit tusenbröder i ån!

Det var också nu som jag fångade mina sista harrar i ån men istället märkte att bäckrödingen gjort entré i bakvattnen. Det var inte hållbart och tillslut kom så det oundvikliga, ån belades med fiskestopp, vilket naturligtvis gjorde ont men var fullt förståeligt.

 

Så under några år gick jag bara dit för att ta mig en titt, gick längs fiskestigen och tänkte på hur mådde hon, min drömå. Jag minns lyckan när jag en dag i slutet av -80 talet hade vandrat ner till Bäverkroken och fick se en bättre fisk vaka ute på ett av de grunda selen.

Året efter var hon året öppen för fiske, men nu var fiske med mask förbjudet.

Jag tror också att det var under dessa år som bävern gjorde sig mera bofast kring ån.

Tidigare år hade vi sett spår av den i Oterbäcken men nu kunde man se och följa den längre och längre upp i ån för varje år.

 

I den här tiden, alltså in på -talets början och mitt gjordes också andra insatser i ån som jag inte ser som det bästa besluten som tagits, man grävde bland annat om och tog bort mängder av grus i en av de fina bakvattnen strax ovanför Bäverkroken, lekgruset låg nu som en hög ås i höljans slut upplagt på land. Den gamla fina lekgropen var nu bara en grop och ärligt talat så har jag inte sett en enda större öring i den gropen sedan dess. Man röjde också fiskeplatser längs ån i samma område, fiskeplatser som för mig tidigare år varit helt omöjliga att komma åt för alla träd och överhängande buskar var nu nakna gator ner mot ån och blottade nackar som tidigare var ofiskbara och som vi sett som "fredade" att ens försöka fiska på.
Maskmetarna var nu också tillbaka, inte för att det var tillåtet, utan mer för att det var helt riskfritt. Det fanns regler men ingen som följde upp dem.
Vid ett tillfälle, in på 2000 talet så smög jag och några flugfiskebröder längs ån och vid en större hölja så hittade vi ett metspö slängt i skogen. Masken som satt på ringlade sig vilt på kroken men jag misstänker att ägaren till spöt låg stilla, gömd i skogen.
När vi sedan kom ner till Bäverkroken så hittade vi en glödande brasa, FYRA kylboxar där några av dem innehöll mängder av småöring stående vid en av byggnaderna.
Metspöt "gick av" och kylbägarna och fiskarna, som vi för övrigt inte såg skymten av, rapporterades men tyvärr med en axelryckning som svar.

 

Under 2000 talet såg jag dock en förbättring i ån, fisken började få storlek igen och nu börjande man också stöta på fler riktiga sportfiskare längs ån vilket i sin tur nog höll bort "kaggefiskarna"

Det var återigen så där härligt att gå längs stigen ner mot ån, man visste inte vad dagens äventyr skulle ha med sig för överraskningar. Och återigen så kunde man kroka fin harr i åns nedre delar.

Bäckrödingen fanns fortfarande kvar, men nu där ån var som grundast och inte i den otroliga mängd som det var under några år.

Jag försökte dock att prata med folk som hade med fisket att göra längs ån, jag ville att man skulle fundera på någon form av kvotering, begränsa antalet fiskare och att man skulle se över antalet fångade fiskar och storleken på dessa.

Men också att man skulle införa en vilodag då inge fiskekort såldes alls.

Begränsningar som jag ansåg var ett absolut måste för att ytterligare stärka åns öringstam.

 

 

I mitten av -70 talet så drev Conrad Eriksson en liten fiskecamp vid Storåns strand alldeles intill vägen mot Vålådalen, av den finns idag endast några mycket slitna bänkar kvar och så kan man ana de gamla uppställningsplatserna för tält och husvagnar. När han sedan på grund utav sjukdom fick lägga ner så åkte jag och min far ofta ner till honom i Fångåmon och löste fiskekort.

Det kunde ta flera timmar ibland innan vi tillslut kom iväg, Conrad hade nämligen gåvan att kunna berätta historier från förr och speciellt då om fisken i Fångån, eller från Storån som den en gång var.

Berättelser om storöring på lekvandring upp i Fångån och om öring på flera kilo tagna precis bakom stugan i Fångåmon.

Även han insåg tidigt att något måste göras för att rädda den spillra av den ursprungliga öringen som fortfarande gick upp i ån för att leka och vars delar av dess avkomma valde att stanna i ån för att blir stationär och storvuxen bäcköring.

Conrad är sen många år borta, men varje år som jag är tillbaka, seglar jag ner mot hans gård och minns berättelserna om fäbolivet, skogen, djuren och jakten och fisket.

 

Jag har själv seglat iväg i tidens rum och har numera samlat på mig mängder av fiskehistorier och märkliga äventyr längs åns stränder, om konstiga ljudet vid spökstenen, om fisken slutat med att jag stått långt ut i ån och känt det kalla vattnet fylla mina stövlar, eller bävern som klev iland precis där jag satt i visshet och tron att han var själv i ån, lavskrikan som åt bulle ur handen och om fiskevänner som kommit och gått.
Ån har alltid och kommer alltid att vara en del av mig, uppvuxen som jag är i sköna Roslagen så var det ändå i Fångån som jag fick min fostran som fjäll- och flugfiskare, det var här jag började mina funderingar om naturens värde och viljan att ta till vara på en resurs.
Det var också här jag satt dagarna efter att jag fått samtalet om att min fars sjukdom startat marschen mot det oundvikliga, lutad mot min tall, funderandes på livet och de man håller kära.


Fångån tar sin början ut ur Västra Vattensjön vid foten av Anaris i ett vackert fall som leder in i en stor hölja. Ån första delar ner till Helgtjärnsforsarna har lite tendens av hoar, korta strömmande partier bryts av med stora djupa höljor. Myrarna runt ån färgar vattnet till en svag nyans av gyllengul.

Även om detta är åns vackraste parti så är det inte här jag fått de flesta och största öringar men här kan man istället få sjunka ner och stilla invänta att fisken göra första draget i kanterna av den mörka ytan. Nattsländor och mindre åsländor är de som oftast synts till och med någon form av nattslända på tafsen går man inte tom från ån. Här är det smygfiske som gäller, allt för hastiga rörelser skrämmer den fisk du vill ha och följden blir småöring och bäckröding som blöter din fluga till vansinne. Efter Helgtjärnsforsarna faller ån undan ganska mycket och det är mestadels vitskummande strömmar, men här och var finns riktigt fina gropar om man vet var man skall leta och är beredd att ta sig an naturen, skogen och buskarna slåss rejält och när man tror sig hittat platsen så är det mer eller mindre omöjligt att få till någon form av flugkast. Många är de "nya" och lite udda kasten som uppfunnits där.

 

Fallet vid Västra Vattensjön

Vattensjön med Anaris i fonden 

Storhöljan

 

Höljan vid furan

Timmerbron var en naturlig plats att avsluta fisket på den övre delen eller påbörja fisket nedströms.
Ofta ställde vi av en bil nere i Fångåmon och tog den andra upp till timmerbron och gick sedan tillbaka.
Fångån från timmerbron och ner blir åter lite lugnare, här och var djupare gropar som sedan övergår i ett strömdrag, strax uppströms Bäverkroken blir det börjar det bli längre partier med lugnflyt för att i själva Bäverkroken bli lika vackert skuren ur landskapet som uppe vid dess inlopp.

Här är också den plats där man nu kan se bäverns härjningar mest. Stränderna som tidigare var fulla av låga spretiga björkar ser nu mer ut som ett plockepinn och att smyga fram mot kanten är inte lite enkelt som det var tidigare då man kunde gömma sig bland träd och buskar.
Ån ändrar sedan helt karaktär, den vältrar sig av och an i små fall och strömmar, blir på sina håll grund med hög fart på vattnet. Man kan tro att där inte finns någon fisk, men här precis som tidigare så gäller det att veta var man ska leta.
Mina kanske finaste fiskar tagna i Fångån är från Bäverkroken och ner mot Fångåmon.
Dock gäller att ha tur och pricka vattennivå och att vädret hjälper till att dölja din framfart längs ån. Sol och klart väder är alltså inte de bästa förutsättningarna.
Det är också längs den här delen av ån som de första harrarna brukar dyka upp, nästan på samma ställe varje år, men platsen är noga vald ser det ut som.

En dag och kväll längs denna å kan aldrig gå långsamt nog, samtidigt som man fiskar sig genom höljorna och skapar nya minnen så påminns man hela tiden om de gamla. Varje krök, varje sten har på sitt sätt gjort avtryck i mig och mitt liv och lika viktigt som det är att vara rädd om sina minnen, lika viktigt är det att vårda denna lilla pärla.

Mitt sista fiske i ån gjorde jag en tidig augustikväll 2010 tillsammans med en nyvunnen fiskebroder från trakten. Vi hade i otaliga mail den vintern pratat om fisken och platser och insett att vi båda hade samma lilla å som vi återvände till gång efter gång.
Nu fick jag, via honom möjligheten att lägga min nattslända där ån tar sin början vid det silverblänkande fallet. Vi fiskade oss nedströms förbi tallen, furan och kom slutligen ut på lugnflytet innan Helgtjärnsforsarna. Jag visste nog att detta kanske kunde vara sista gången som jag lika lätt kunde fara upp till min å och gå med spöt längs dess strand och gjorde mig därför ingen bråska ned mot den plats vi bäst att avsluta på.
Jag hade kontakt med någon lite bättre öring men i övrigt så var det mindre fisk som lekte med min, för dom, lite för stora nattslända.
Det knöt sig lite i bröstkorgen när jag klev på stigen som leder bort från ån och ner mot vändplan på timmervägen.

Året innan så blev det klart, Anariset AB - Ajvin Sijte tog Fångån under sina skyddande vingar.
Efter alla år som jag påpekat mina synpunkter till kortförsäljare i området så var det äntligen någon som såg Fångåns kvalitet och tänkte värna dess vilja till överlevnad.
Det infördes regler på antalet fångade fiskar och ett fångstfönster. Jag fick reda på detta via mail från samme fiskevän som jag gjorde sista turen med och kunde inte annat än jubla tillbaka som svar, äntligen!
Det var först i något mail senare som det också gick upp för mig att det nu skulle bli omöjligt att bo i Ottsjö och kunna fiska i ån. Jag försökte med alla sätt man kan, när man sitter nere i Roslagen att påverka så att om möjligt skulle kunna säljas några dagkort/dag till ett högre pris, kanske till och med så att man fick förboka, och det med endast catch and release, men förstod också samtidigt att min vilja inte skulle få gehör.
Och egentligen, jag hade ju äntligen fått det jag velat alla dessa år, någon som vårdar och värnar, men jag hade väl hoppats kanske att det på något sätt skulle kunna gå att lösa för fiske för dagen.
Jag förstod också att när man tar över driften av någonting så måste man sätta ner foten och sedan hålla sig till det. Ingen skugga faller över detta på något sätt, men nog saknar jag min å.
Jag hoppas att reglerna efterföljs och att man idag ser efter vattnet på ett bättre sätt än man gjorde tidigare, bland annat i jakten på tjuvfiskare och maskmetare. Under alla år som jag fiskade ån så var det vid enstaka tillfällen som det följde med någon fisk hem från ån, den gör sig bäst i vatten.

Så jag kan bara lova, åker ni till området för boende och fiske i Ajvin Sijte missa inte denna lilla pärla, det är inte alltid det står stor fisk i ån, men jag kan utlova ett häftigt smygfiske i underbar natur.
Och kommer ni så långt ner som till spökstenen, stanna upp och lyssna riktigt noga, ge er tid längs ån, upptäck och var nyfikna, njut hennes stilla skönhet i de lugna mörka höljorna eller hennes vilda framfart bland stora stenblock och fall.
På ett eller annat sätt kommer även jag tillbaka till henne, det vet jag och då har vi massor att ta igen, min å och jag.

¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>