Roslagskust klädd i vår och vänskap

Förra söndagen, fiske i ett vinterlandskap med kyla och is. 

Idag, ett fiske som periodvis gav vårkänslor.

Esa och Jeanette tillbaka i Roslagen. Tillsammans med Fluganberg, Granaten, Niclas och Bosse Experten borgade det för en riktigt trevlig dag.

Med några lager mindre kläder än förra gången så började vi dagens fiske i bäckmynningen. Havet låg nästa stilla bortsett lite små dyningar, morgonsolens första strålar till och med värmde lite grann, som en signal om vilken tid som sakta nalkas.  

På hugget

Vårfiske i Januari

En vinterstel följare efter min fluga var det ända den platsen gav i fiskväg, men vi passade nog alla på att vända oss lite söderut och njuta dessa efterlängtade solstrålar.

Morgonsol har silver i mun?

Bästa fiskeplatsen?

Fluganberg

Laddar

  

Esa i bäckmynningen

Flytring, är det verkligen nödvändigt?

Efter att ha tillbringat halva dagen på första platsen bytte vi och mötte samtidigt upp Bosse Experten. Lunch, och Jeanette's tomatsoppa gjorde verkligen susen. Och efter att ha suttit en bra stund och därtill delat en panna kokkaffe så var det dags igen. 
Vi spred oss längs hela stranden och precis när ljuset började överge oss så tappade jag en fisk bara några meter från land. Men en dag som denna, i det här sällskapet, så blir resultatet sekundärt. Detta var dagen då jag bara gick runt på stranden log och njöt i vänners sällskap. 

'Mitt Kök' Tomatsoppa alá Jeanette.
Receptet finns på - Mycket Gott.idag 

Gentlemän?

Experten och hans bambu

Experten

Roslagskust

Posé värdig dagens största 'landade'

Roslagskust

¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>

Testsväng

Grått, stilla, fuktigt och trots bara någon enstaka minus så trängde kylan och fukten in ordentligt. Tidigt ute Fluganberg och Jag, för att inte missa det eventuella 10-hugget. Nu gav det sig inte bättre än att 10-hugget missade oss. Detta var den första vändan denna säsong som ingen av oss ens hade kontakt, men sånt händer, det vet alla som ens försökt sig på detta med havsöringsfiske.

Vi har haft ett otroligt flyt så här långt denna säsong, med kontakt på varje tur.

Då blev det till att testa grejer istället.

Jag har gnällt lite på linorna jag har, tycker dom blir stela som pinnar ute vid kusten så fort tempen närmare sig nollan. Nu stod jag med några spolar som jag fått låna av en vän för att testa lite av vad Sameo har att erbjuda. Skall göra några testvändor till, men så här långt en glad överraskning.

Det andra testet för dagen var gåvan jag fick av min arbetsplats för de 25 år jag arbetat där. Nytt för i år var nämligen att man kunde byta klockan mot ett gåvobrev och på en av sidorna så hittade jag en kamera, valet klart.

En liten kompakt systemkamera, Samsung NX3300 med ett 16-50 objektiv.

Liten smidig, går lätt in innanför jackan och tar enligt mig hyfsade bilder.

Jag gör ju inte så mycket med mina bilder, möjligen klipper lite i dom, här nedan följer ett litet test.

Så avsaknaden av hugg blev till testsväng istället.

Här är lite bilder från min nya lilla vän.

Fluganberg och Niclas

Ny fluga kanske?

¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>

Skogen Kånung

Snökanon eller snösmocka. Bryr mig egentligen föga om namnet på det vita och i vilken form det landar eller tar sig. En mycket kär vän har lärt mig att ’le och vinka’ när saker händer som man inte rår på eller önskar, och som jag ler och vinkar just nu. Får helt enkelt lägga till min egen också, ’blunda och tänk på något annat’.

Om jag blundar och tänker på något annat, speciellt så här års, så hamnar jag föga oväntat i Jämtland en sommarkväll. Jag ser till och med en plats dit jag ofta återvänder, inte för att platsen är den bästa fiskeplatsen längs ån, utan enbart för att det är så otroligt vackert att sitta just där. Slänten är brant klädd i en grön skrud av mossor och låga växter, här och var några enstaka krokiga björkar och längre upp taniga tallar. Tuvorna gör att man lätt hittar en skön plats att sätta sig på. Att den är så brant gör att man kan luta sig bakåt utan att förlora utsikten. Förlora sig gör man ändå, framför breder det stora selet ut sig och rakt nedanför grundar det upp där ån smalnar av och tar lite fart. Följer man selet bort mot väster så tornar Ottfjället upp sig horisonten. Det finns alltid något nytt att se, fjällsidan lever i kvällsolen och i selet vakar fisken oftast friskt.

 

 

När jag sådana här dagar, då snöstormen utanför får mig att både le, blunda och vinka så kommer minnen tillbaka från drygt 40 år på dess branta sluttning. 
Vi har alltid kallat platsen för höjden, vilket är helt logiskt egentligen, men platsen är förtjänar ett vackrare namn. 
Jag kan se min far gå omkring på den grunda bottnen med M-59;orna nedstuckna djupt i sjöstövlarna och hans röda tunna friluftsfrämjarejacka och på det den svarta slokhatten. Jag kan höra Kungsgårdarn’s smuttande på cigarren för att hålla mygg och knott borta eller se vakringarna från den största öringen jag någonsin sett där sprida sig över hela selet. Minnen från en svunnen tid men också från kvällar inte alls långt tillbaka i tiden.

 

 

Jag minns speciellt älgtjuren. Jag var inte mer än 8-9 år kanske, stod ensam kvar på det grunda, medan pappa och några till gått uppströms i viden längs ån för att pröva lyckan. Jag fiskade med kula och fluga och mitt i ett kast kom den fram på andra sidan ån. Jag minns den som stor och efteråt pratade pappa om cirka 16-18 taggar då han sett den på håll. Älgtjuren såg inte mig, eller så brydde han sig helt enkelt inte. Vattnet i ån var lågt så mellan mig och branten fanns en liten grusstrand. Älgen tog några kliv ut i vattnet från andra sidan och när vattnet nådde hans mage förstod jag att han skulle gå rakt över mot mig.

 

 

Några få meter fick han simma och vattnet forsade längs hans bringa, fort gick det och snart stod han på min sida bara några meter ifrån mig. Jag backade in mot den lilla stranden, hasade mig baklänges upp någon meter längs den branta åsen och blev sittande. Det var först när han kom ända in mot stranden som han såg den lilla killen sittande stel i slänten. Vattnet rann från hans päls och ner i gruset, han skakade sig några gånger och gick sedan lugnt uppströms längs branten till dess slut och vek sedan av in i videsnåren. När älgen försvann så såg jag pappa komma mot mig i videsnåren, han stannade till, vinkade och jag vinkade tillbaka. En signal om att allt var okej.

Min andning var tung och det tog en stund innan jag hasade mig ner igen och fortsatte mitt fiske. Jag minns att jag sedan i skolan efter sommarlovet skrev en berättelse på svenskan om mitt möte med ’Skogen Kånung’. Fick några bockar om felstavning men berättelsen var bra stod det. Jag stavar nog fel lite då och då än idag, men kånung har jag lärt mig stava till i alla fall. Minnet, det lever kvar lika starkt som då, med eller utan stavfel.

Det är en magisk plats, en sådan där som vi alla nog har inombords. Jag har vandrat i Sarek, gjort mängder av vandringar i Jämtlandsfjällen genom åren, varit på platser så vackra att de tagit andan ur mig, men det är där, vid höjden som jag är riktigt hemma. Där och då, på plats med en kopp kokkaffe i kåsan blir jag nyförälskad varje gång. Jag har suttit där i ösregn, kvällar då knotten varit så elak att man efteråt sett ut som man gått en tolvronders och förlorat på poäng. Jag har i eftermiddagssolen legat i slänten och tittat upp himlen och bara lyssnat på ljuden från skogen och sedan somnat in, aldrig så skönt vaggad som då.

Den ligger inte oländigt till, snarare tvärtom. Det är enkelt att ta sig dit, bara man vet var man skall gå. Historiska fäbostigar leder dig fram längs ån till platsen och vill man ta en närmare väg, så kan man gå längs den stig jag själv varit med och skapat. För så var det, de första gångerna som vi tog oss ner från bilvägen så fanns där ingen stig, vi gick försiktigt längs mossens ena kant, plockade några hjortron på vägen innan åsens baksida avslutade mossen. Numera är där en väl upptrampad stig om än fortfarande sur och mjuk då mossen kämpar med att täcka de fula spår vi lämnat efter oss, några hjortron syns knappt till längre.

Det är en hissnade känsla att gå där idag, klädd till bröstet i vadare och andra moderna klädesplagg och veta att första gången jag gick där så fick min far bära mig på vissa platser där det var allt för blött för mina stövlar. Var det sedan regn så fick man kämpa på sig det mörkblå oljeregnstället. Än idag när jag går över mossen för första gången på årets resa så har jag kvar känslan inom mig som jag hade när jag var barn trots att det gått över 40 år sedan jag var där för första gången.

Jag öppnar ögonen, snön virvlar fram längs vägen utanför, bygger på redan höga vallar. Jag huttrar till, kanske av åsynen av det kommande arbetspasset med snön eller om det är saknadens och längtans kalla kår som går igenom kroppen.  Dörren går igenom bakom mig, snön virvlar upp i ansiktet och ner i kragen, jag trycker mig bakåt mot dörren och det skyddande lilla taket, ler och tänker att för mig är han fortfarande Skogen Kånung, bock på den.

¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>

Team Cucumber regerar

Vi sköt på det en dag, för att vädret skulle bli bättre idag enligt, för en gång skull samstämmigt SMHI och YR. Och visst fick vi väder.

Vi har pratat om det länge, att Jeanette alias Fiskemorsan skulle komma ut till Roslagen för en dags fiske. Idag var dagen. Esa hakade på och han Jeanette rullade in på infarten strax efter halv nio efter en vintrig färd från Västerås på morgonen. 

Där väntade Fluganberg och jag redan i bilen. Hämtade upp Granaten och dagens sättning var klar. Det var inte lika hög sjö som sist när Esa var här men vinden och snön gjorde sitt till för att störa alla försök till en s.k snygg linbåge.   

Lila, kan de va nått det?

Lägre vatten i havet och vi kunde vada ut till en ö en liten bit från land. Fiskade av de små läkanter som fanns utan resultat. De svåra en sådan här dag är att ta sig till fiskeplatsen. Den hårda blåsten och höga sjön kring nyår har gjort bergen till rena isgator och till detta ett vackert täcke av nysnö som gjorde de flesta bergen glashala.

Esa 

Jeanette

Spanade lite havsörn och pratade med lite folk som på sin morgon promenad stannade upp och storögt funderade vad vi sysslade med. För väl på land frös jackor, håvar, spön och rullar snabbt ihop, så nog kan man ställa sig den frågan, vad sysslar vi med?

Jag vet svaret, mina vänner vet svaret och många av er som läser detta och är sportfiskare vet svaret, men till övriga kan jag bara säga, det ÄR både trevligt och kul.

Kort bilfärd till ny plats och väl där insåg vi att fiskeplatserna var få, Jeanette, Granaten och jag slog följe till en av dem och Fluganberg och Esa testade platsen där Esa fick öring vid förra besöket.

Jeanette och jag gick ner till PatrikBay, och hon fick naturligtvis första chansen, och som hon tog den. 

 

Så här ser ett hugg ut i Roslagen så här års.

Jag hade knappt hunnit få upp kameran förrän ett par större vågor svepte in, tog tag i henne och nästan lyfte henne från botten och mitt i detta så kommer hugget. Jag tog några bilder till innan jag faktiskt förstod att hon stod med fisk på kroken. 

Jeanette drillar Öring i PatrikBay

Jag vadade fram bland vågor och hala stenar för att hjälpa till med håvningen och efter en kort fajt bland vågorna så låg hennes premiäröring vid Roslagskusten i håven. Det är riktigt kul att kroka och drilla öring, men att få se en go vän ta sin första på ens hemmavatten är riktigt kul. Vad hon och jag då inte visste var att ungefär samtidigt krokade Esa sin andra öring på samma plats som förra gången. Jag menar, en sådan plats kan ju inte få ett annat namn än E.Bay 

Så här ska en premiär se ut

Västeråsare som de är så måste ju detta bli Team Cucumber och väl uppe vid elden så var det bara glada miner, kramkalas och grattis. Esa fortsätter hålla Mr 100% fanan högt, två resor, två öringar, imponerande. Men vi säger inte det så högt, han kan bli mallig då.  

Team Cucumber

Granaten stod för lunchgrillningen

Efter kokkaffet och korv, som gav oss lite värme och energi, så bytte vi platser. Jag hade en dragning långt utvadad på en flad men i övrigt ingenting, däremot så krokade Granaten en öring på spinn bakom en liten udde. Inget annat är riktigt bra fiske trots svårigheterna med vinden och den höga sjön, och väldigt lyckat. All öring återutsattes naturligtvis.

Granaten på den numera klassiska E.Bay.

Jag är lyckligt lottad!!

Kusten bara någon mil hemifrån, en häftig och kul hobby 

och underbara vänner.

Tack kära ni för denna dag.

¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>

På't igen

Inte lika upprört hav som sist vi var ute, men mycket vind och gammal sjö gjorde flugfisket tidvis svårt. Stränderna täckta av snö och under det ett förrädiskt lager av is, enklare då att vada, trots våghöjden.

Fisket då, jo Fluganberg fick kroka av en liten öring för hand medan jag fortsatte på inslagen väg och tog öringen själv till hjälp med avkrokningen, redan ute i vattnet.

Alla sätt är bra... 

 

Fluganberg vadar längs isiga berg och stränder

Dagens test.
Sameo's Rulle och på spolen en klass 7, intermediate.
Återkommer mer om det. 

Niclas fotade idag.

Fluganberg krokar av....

...en liten silverpil....

...och naturligtvis en tumme upp.

¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>