Om jag blundar och tänker på något annat, speciellt så här års, så hamnar jag föga oväntat i Jämtland en sommarkväll. Jag ser till och med en plats dit jag ofta återvänder, inte för att platsen är den bästa fiskeplatsen längs ån, utan enbart för att det är så otroligt vackert att sitta just där. Slänten är brant klädd i en grön skrud av mossor och låga växter, här och var några enstaka krokiga björkar och längre upp taniga tallar. Tuvorna gör att man lätt hittar en skön plats att sätta sig på. Att den är så brant gör att man kan luta sig bakåt utan att förlora utsikten. Förlora sig gör man ändå, framför breder det stora selet ut sig och rakt nedanför grundar det upp där ån smalnar av och tar lite fart. Följer man selet bort mot väster så tornar Ottfjället upp sig horisonten. Det finns alltid något nytt att se, fjällsidan lever i kvällsolen och i selet vakar fisken oftast friskt.
Vi har alltid kallat platsen för höjden, vilket är helt logiskt egentligen, men platsen är förtjänar ett vackrare namn.
Jag kan se min far gå omkring på den grunda bottnen med M-59;orna nedstuckna djupt i sjöstövlarna och hans röda tunna friluftsfrämjarejacka och på det den svarta slokhatten. Jag kan höra Kungsgårdarn’s smuttande på cigarren för att hålla mygg och knott borta eller se vakringarna från den största öringen jag någonsin sett där sprida sig över hela selet. Minnen från en svunnen tid men också från kvällar inte alls långt tillbaka i tiden.
Jag minns speciellt älgtjuren. Jag var inte mer än 8-9 år kanske, stod ensam kvar på det grunda, medan pappa och några till gått uppströms i viden längs ån för att pröva lyckan. Jag fiskade med kula och fluga och mitt i ett kast kom den fram på andra sidan ån. Jag minns den som stor och efteråt pratade pappa om cirka 16-18 taggar då han sett den på håll. Älgtjuren såg inte mig, eller så brydde han sig helt enkelt inte. Vattnet i ån var lågt så mellan mig och branten fanns en liten grusstrand. Älgen tog några kliv ut i vattnet från andra sidan och när vattnet nådde hans mage förstod jag att han skulle gå rakt över mot mig.
Några få meter fick han simma och vattnet forsade längs hans bringa, fort gick det och snart stod han på min sida bara några meter ifrån mig. Jag backade in mot den lilla stranden, hasade mig baklänges upp någon meter längs den branta åsen och blev sittande. Det var först när han kom ända in mot stranden som han såg den lilla killen sittande stel i slänten. Vattnet rann från hans päls och ner i gruset, han skakade sig några gånger och gick sedan lugnt uppströms längs branten till dess slut och vek sedan av in i videsnåren. När älgen försvann så såg jag pappa komma mot mig i videsnåren, han stannade till, vinkade och jag vinkade tillbaka. En signal om att allt var okej.
Min andning var tung och det tog en stund innan jag hasade mig ner igen och fortsatte mitt fiske. Jag minns att jag sedan i skolan efter sommarlovet skrev en berättelse på svenskan om mitt möte med ’Skogen Kånung’. Fick några bockar om felstavning men berättelsen var bra stod det. Jag stavar nog fel lite då och då än idag, men kånung har jag lärt mig stava till i alla fall. Minnet, det lever kvar lika starkt som då, med eller utan stavfel.
Det är en magisk plats, en sådan där som vi alla nog har inombords. Jag har vandrat i Sarek, gjort mängder av vandringar i Jämtlandsfjällen genom åren, varit på platser så vackra att de tagit andan ur mig, men det är där, vid höjden som jag är riktigt hemma. Där och då, på plats med en kopp kokkaffe i kåsan blir jag nyförälskad varje gång. Jag har suttit där i ösregn, kvällar då knotten varit så elak att man efteråt sett ut som man gått en tolvronders och förlorat på poäng. Jag har i eftermiddagssolen legat i slänten och tittat upp himlen och bara lyssnat på ljuden från skogen och sedan somnat in, aldrig så skönt vaggad som då.
Den ligger inte oländigt till, snarare tvärtom. Det är enkelt att ta sig dit, bara man vet var man skall gå. Historiska fäbostigar leder dig fram längs ån till platsen och vill man ta en närmare väg, så kan man gå längs den stig jag själv varit med och skapat. För så var det, de första gångerna som vi tog oss ner från bilvägen så fanns där ingen stig, vi gick försiktigt längs mossens ena kant, plockade några hjortron på vägen innan åsens baksida avslutade mossen. Numera är där en väl upptrampad stig om än fortfarande sur och mjuk då mossen kämpar med att täcka de fula spår vi lämnat efter oss, några hjortron syns knappt till längre.
Det är en hissnade känsla att gå där idag, klädd till bröstet i vadare och andra moderna klädesplagg och veta att första gången jag gick där så fick min far bära mig på vissa platser där det var allt för blött för mina stövlar. Var det sedan regn så fick man kämpa på sig det mörkblå oljeregnstället. Än idag när jag går över mossen för första gången på årets resa så har jag kvar känslan inom mig som jag hade när jag var barn trots att det gått över 40 år sedan jag var där för första gången.
Jag öppnar ögonen, snön virvlar fram längs vägen utanför, bygger på redan höga vallar. Jag huttrar till, kanske av åsynen av det kommande arbetspasset med snön eller om det är saknadens och längtans kalla kår som går igenom kroppen. Dörren går igenom bakom mig, snön virvlar upp i ansiktet och ner i kragen, jag trycker mig bakåt mot dörren och det skyddande lilla taket, ler och tänker att för mig är han fortfarande Skogen Kånung, bock på den.
¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar