Fel forum?.......

Klart det inte är fel forum, jag har pratat med ansvarig utgivare och han ansåg att detta har hamnat helt rätt.

Jag har sett mina barndomsidoler kliva upp på en svensk scen för sista gången. Barndomsidoler? husgudar kanske är ett mer passade namn. Tillsammans med några andra numera rariteter som Led Zeppelin, Rainbow (Dio perioden) Deep Purple och några till så var Black Sabbath tidiga in i min vinylback. Tror det var -76 alt -77 som den första plattan hamnade intill min vinylspelare som fram tills dess mestadels spelat danska Gasolin på en något för hög volym enligt min kära far. Nå väl, detta är ingen historielektion utan en text om ett band och dess avslut.

Tidig in sen ut, så kan man nog se kvällen på Friends arena. Mina söner och jag klev in på arenan redan strax före fem på eftermiddagen och fyra band senare står vi på ett pendeltåget från Solna station mot Stockholms central så välfyllt att komfortzonen bokstavligt talat imploderat, sagt upp sig och vikt hädan till förmån för hud mot hud, doften av alkohol, cigarettrök och sorlet från hundratals andra i vagnen.

Vi har i tur och ordning sett det svenska bandet Bombus från Göteborg, Rival Sons, Volbeat och till sist då Black Sabbath, allt under parollen Monster of Rock.

Monsters of Rock, nytt och häftigt tänker ni som är födda på 90-talet. Nej då, jag har varit på det tidigare, för några år sedan......eller för 32 år sedan!! 

1984 på numera rivna Råsunda. 

Då med Mötley Crue, Van Halen och AC/DC. 

Då, en långhårig 17 årig hårdrockare som året innan sett Black Sabbath med Ian Gillan. 

Nu en 49 årig allätare med två söner, något lugnare, lite mindre hår, en nacke som inte längre klarar bära en kedja med ett tungt kors (upp och ner naturligtvis) men spegelglasögonen sitter där de ska. Kort och gott, lite äldre men en hårdrockare.

Lite så kanske Monster of Rock också är idag, lite äldre men ändå hårdrock. Vi snackar inte längre brudar och rock'n roll i kön. Jag hör samtal om dietister, stressiga tider på jobbet och flera samtal om vilka vi såg då, på den tiden när vi gick på konserter i stort sett varje helg. Inser att jag delar dåtida konsertupplevelser med flera i kön från 80-talet storhetstid, både för banden och för många av oss som idag kliver in på Monster of Rock anno 2016. 

 

32 år mellan bilderna

Strax efter halv sex kliver det svenska bandet Bombus upp på scenen, tokladdade. För som sångaren själv säger -Vi brukar normalt spela på scener lika stora som logen vi har idag. Det är högt, ljudet är kasst och publiken är få till antalet. De gör vad de ska och när väl två låtar gott och adrenalinet sjunkit lite på gänget så låter det också lite bättre, men som sagt ljudet kunde de inte rå för.    

Bombus på scen

Det blir tyst, scenen riggas om och det är dags för nästa gäng att kliva på. Ett band som jag verkligen gillar, Rival Sons. Det är Led Zeppelin och The Doors förpackat i 2000-tal. Sångaren Jay Buchanan är, medvetet eller omedvetet, i stil och scenspråk en kopia av Jim Morrison och musiken är blues, funk och rock'n roll i en salig röra. En bra röra. En tidig Led Zeppelinröra. Det här är riktigt bra. 

Rival Sons

Nästa band upp på scenen är Danska VolBeat och med risk för att göra fler än de tre tjejerna som kom till VolBeat, dansade sig igenom deras konsert med mobilen hela tiden framför sig i hopp om att bli först ut i sociala medier, med risk för att göra dem riktigt sura nu. Det är är bra, några låtar är riktigt bra. Sångaren låter bra, de övriga i bandet är skickliga, men ärligt talat, lite tråkigt i längden.
- Phu, jag sa det! 
Nu blir det nog spöstraff på torget, troligtvis filmat och utlagt FB och Insta också.
VolBeat låter väldigt bra och några låtar är topp, men sen har man gjort felet att bygga lite för mycket kring just dessa låtar. Jag lyssnar mer än gärna på en, två, tre kanske fyra låtar i rad men sen byter jag nog för att sen återkomma igen. Jag förstår dock storheten. Ett band av idag, lite dansk Nickelback med i vissa låtar tunga Metallica riff.
Snygg gest i introt när Lemmy´s och Motörhead's Born to raise hell dånar ur PA´t och Johnny Cash covern var läcker.     

 

VolBeat

Kyrkklockan, dånet av regn och åska. 
En röst -How are you doing! 
Publiken som vrålar. 
Rösten igen -I can't here you!
Sabbath kliver på scenen. Jag låter min lilla kamera rulla.
(Vänta nu här, raljerade jag inte nyss över några tjejer, kameror och VolBeat)
Nåväl, jag dansar i alla fall inte.
Tony Iommis riff tränger in under huden, jag sitter på läktaren tillsammans med sönerna och lite drygt 30000 till. Jag tror nog att 25000 är i min ålder eller äldre, lite luggad av livet, några år äldre på utsidan, men inombords är vi nog alla 17 igen just i stunden.
Jag sjunger........... 
What is this that stands before me?
Figure in black which points at me. 

Turn around quick, and start to run
Find out I'm the chosen one
Oh no

Black Sabbath - Friends Arena 2016-07-09

Aftonbladet´s Mattias Kling skriver dagen efter konserten att måtte detta vara över nu. Han skriver om en röstsvajig Ozzy men också med kärlek till bandet som gav oss metallen, hårdrocken.
Jag är beredd att hålla med, Ozzy är svajig på rösten, det går upp och ner, men det gjorde det i och för sig redan 1970 om än i lite ljusare och klarare toner.
Håkan Hellströms erhöll 2000 getingar för sina konserter på Ullevi, och nu snackar vi röstsvaj så det räcker och blir över för hela Sveriges musikelit.
Jag tror vi måste se detta för vad det är, det är historia en myt ett legendariskt band som bildades redan 1968. 
Hur vi ser på nyss nämnde Håkan om 48 år vi snart 70 års ålder får tiden utvisa.  

 

Det som om möjligt var de svagare under konserten är att inte ens bandet självt tror på ett par av låtarna. Det känns i hela arenan och dessa tar plats från låtar som vi velat höra.
Jag fick dock vad jag kom för, Black Sabbath, ute på sin avskedsturné. Lika mycket som jag vill att Led Zeppelin skall göra en till världsturné vill jag att detta skall bli min slutbild av Sabbath. Jag vill behålla känslan. Jag kommer att fortsätta lyssna på musiken men vill inte se den trasas sönder. Black Sabbath är värda så mycket mer för den roll de spelat för den moderna hårdrocken än att bli en cirkus ala Rolling Stone's. Mera på topp än så här blir man inte vid snart 70 års ålder och 48 år efter att de unga grabbarna från Birmingham bildade bandet Polka Tulk, senare Earth innan de bytte namn till Black Sabbath och skrev hårdrockshistoria.

The End