- Sen må ja nog och ut å ta en harrstackare!

Det är så dags på året då längtan upp till Ottsjö för längesedan bottnat och nu antagit formen av otålighet. Tiden, planering och förberedelser kan inte gå fort nog.

Att vara sex år och kämpa sig fram i höga videsnår med långt metspö gick inte alltid så bra, smygandet blev det lite si så där med men jag fick hållas. Jag är sex sju år och stolt som bara den då de små bäcköringarna burits hem till mor som fått steka dessa delikatesser. De var de stora äventyren och lägereldarnas tid och framtiden var bara några minuter bort. Så många gånger som jag tänkt mig tillbaka till den tiden, velat leta fram det gamla bambuspöet knyta en lina i toppen sätta på mig storstövlarna och vandra längs barndomens stigar. Men det har aldrig blivit av och kanske skall det få vila i minnet men bara tanken på det får mig att må bra.

När jag behöver lugn i min tillvaro så är det alltid till Ottsjö jag återkommer. Att få sitta vid den plats som vi tidigt gav namnet ”höjden”, se ut över det stora selet med Ottfjället som fondvägg är sinnesfrid och en nakenhet i själ och hjärta som jag är i stort behov av. Här faller bekymren till marken och jag kan andas långt ner i lungorna, jag är hemma. Sommaren 1967 påbörjades kärleksförhållandet i mitt liv men familjen var dock där långt tidigare än så. Min morfar svängde in på avtagsvägen utan namn den berömda fotbollssommaren. 
- 1994 tänker ni, nej nej, bättre upp!
Vi tog silver efter en finalförlust mot Brasilien med 5-2 och året var 1958.
Mor och far åkte samma väg första gången 1962 och sedan dess är vi fast.

Scannade Diabilder
Foto: Min far - K.B Eriksson

Infarten till byn mitten av 1960-talet.
Fotat från Blockhuset

Alla som fått ett vykort från Ottsjö har sett dessa getter.
Men även "barnstjärnor" måste få vila hos sin mor ibland.

Erik, en av många anledningarna till kärleken till 

byn och människorna.

1972 och Rospiggen själv med fin Röding från Ottsjön.

 

Slutet av 60-talet, gårdsplanen och sittbänkarna, 

naturlig samlingsplats hos Erik och Valle.

Bilden till vänster: Morfar Nisse, Erik och min far.
Bilden till höger min far, och Morfar och Mormor Wivi.

Elden lyser upp i nattmörkret den sista korven är grillad, jag är kanske åtta nio år och med min far nere vid ån. Pappa var egentligen ingen strömfiskare. Tjärnen och mete var hans grej. Han var inte heller den som med varsam hand återutsatte all den fisk som högg på hans väl agnade metkrok, Catch and Release fanns knappt då. Men min far var en man av naturen och han älskade Ottsjö. Jag fiskade med min kula och fluga, halstrade småharrar över elden och när kalldimman svepte in över ån och kylan kröp innanför kläderna fick jag varm choklad och limpmackor. Det var stora äventyr då men känsla lever kvar inom mig än idag, upplevelsen är densamma måhända med lite andra fokus. På samma plats satt jag många många år senare med mobilen till örat nästan varje kväll för att prata med min far bara veckor innan han gick bort. 

Mina egna söner hoppade runt på stenarna med sina flugspön, fiskade småharrar och halstrade sedan dessa över öppen eld. När kvällen och natten kom kokade vi choklad. Jag fick berätta för min far hur fisket gick, beskriva omgivningarna och berätta om vännerna i byn. Maskinen som hjälpte honom med andningen överröstade ibland hans viskande röst och vissa samtal var han bara tyst då orken tröt. Jag berättade då om intryck, dofter och om vakande fiskar och om hans barnbarns fiske och om hur de lekte på åns strand. Det blev till våra sagor med endast lyckliga slut. Vi skrattade åt minnen och historier från förr och grät åt det faktum vi ställts inför.

 

Mina söner vid åns strand

Platsen för våra samtal väcker känslor än idag. Den minner om glädje från barndomen och om sorg. De är stunder i eftertänksamhetens stilla rum, allt omsvept av ljudet från forsens trygga famn. Varje gång jag kommer dit, sätter jag mig ofta ned en stund, berättar för min far att jag saknar och älskar honom. Då som nu ser jag honom dricka det sista ur kaffekåsan, spotta lite sump och rätta till slokhatten och hör honom säga,-Nej Patrik, ut å ta en harrstackare nu!

Min barndom var rik. Jag har borstat tänderna på öar i skärgården och i de vackraste fjällmiljöer innan jag krupit ned i sovsäcken och lyssnat till det magiska ljudet när dragkedjan till tältet drags igen. Jag har fjällvandrat i Jämtlandsfjällen under många år och paddlat kanot längs små åar i Roslagen. Jag har långt flera tältnätter än åkband från Gröna Lund. Jag har ätit mer frystorkad mat än sockervadd. Naturen var vårt semesterparadis och vi, jag och syrran, fick tidigt lära oss hur enkelt livet kunde vara i naturen. Den första riktiga fjällvandringen gjordes när vi var sex och sju år. Tre dygn i tält och en av kvällarna ordnade jag och min far maten ur Bruddtjärnarnas mörka vatten. Ingenting av de saker jag ärvde efter min fars bortgång kan någonsin mäta sig med det arv jag fått längs vägen från mina föräldrar. Ottsjö blev basen för våra utflykter, ibland mött med viss skepsis från vännerna i byn då oron för att vi var små tryckte dem men också med en stor dos av respekt. 

Jag har följt stigar till som ringlat sig fram till något vatten högt upp på fjället eller in i djupaste av skogar. Jag har påbörjat nya stigar som jag fortsatt använder än idag och av spåren att döma används av många fler sedan de första stegen. Då lite nedtrampad växtlighet i kanten av en myr, mjuka fotspår som myren snart tog tillbaka, idag väl upptrampade genom densamma. Byggt fina lägerplatser med stenar runt elden och någon stock som kommit med strömmen som sittplats. Idag finns någon enstaka kvar som ett svagt spår från lägereldarnas och äventyrens tid.

Det kommer en tid när även mina fotsteg inte längre trampar dessa njutningens stigar men dit hoppas jag att det är långt än. Nästa år firar jag och Ottsjö 50 år tillsammans. Jag är inte de stora tillställningarnas man men på något sätt tänker jag fira detta. Mest troligt blir det sittande på ”höjden” lätt tillbakalutad, flugspöt vilande mot den lilla tallen intill stigen och med blicken ut över selet. 
Alldeles säkert med något gott i kåsan. 
- Sen må ja nog och ut å ta en harrstackare!

¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>