Julöringen kom efter Silversurfaren.

1;a Advent, smaka på den. Tiden bara rusar iväg och vi är redan inne i slutmånaden på året.
Det är verkligen time nu, om det skall bli någon julöring.
Igår Lördag så kom rapporter via sms och även uppringt, att det hugger i havet!!
Och där står jag inlindad i vävtapet och med arbetsstrålkastaren i ansiktet i full färd med att rusta ytterligare ett rum i huset, också denna gång till ett av barnen. Har fortfarande inte skaffat mig själv ett riktigt bo, utan flyttar runt på mitt åbäke till säng.
Men fisket nu då, Granaten och Mårtensson var ute på äventyr och fick se den ena godbiten efter den andra landas. Tyvärr inte av dom själva. Störst var den som tog nedanför där dom satt, en fin silverblank på över 4 Kilo.
Själva hade dom några följen och Mårtensson fick släppa tillbaka en som inte höll godkänt mått.
Kustfisket efter Öring är precis så nyckfullt, man kan stå med armbågslucka och fiska, hos den ena går det på fisk medans den andra kan bli utan. Så har mitt fiske sett ut hittills i år.
Efter deras rapport blev suget inte mindre och jag bokstavligt talat rusade fram här hemma för att kunna ha söndagen fri.


Söndagmorgon, 1;a Advent.
Ljuständningen fick vänta, en koppkaffe och någon macka sen bar det av ut mot havet.
Först på plats och hela stället för mig själv.
Vadarna åker på och ytterligare en kopp kaffe intas sittandes i bakluckan innan det bär av ner mot vattnet.
Hög sjö sköljer in över den långgrunda stranden och att vada i dag måste göras med samma försiktighet som när man kliver ner i strömmande vatten uppe i Jämtland.
Vädret är så nära perfekt man kan komma, hög sjö som rör om i öringens skafferi, låga gråa moln och disigt, ibland med små regnskurar. Öringväder helt enkelt.

Två spön i handen, ett sitter det drag på och det andra sitter Stigs Epoxyflugor på.
Draget är det som först får mig att utbrista fisk, där jag står i min ensamhet.
En 40cm Öring gör några luftsprång innan den i en av dom stora vågorna rullar med in mot mig där jag står utvadad och när jag åter får kontakt med draget är fisken borta.
Jag fiskar en stund till på samma plats men får mest skräp på kroken, ibland ser draget ut som en brun tennisboll när det kommer surfande in på vågorna.
Vandrar söderut för att försöka hitta en plats där det är lite djupare och mera strömt vilket gör att vattnet är fritt från söndersliten tång och annat som vågorna rör upp.
Hittar en bra plats och byter nu till spöt, tacklat med kastdobb och en svart/silver Epoxyfluga i ändan. Jag gör inte många kast innan linan stumnar till och det rycker skönt i spöt.
Ytterligare en 40cm torped visar sig.

Också här gör vågorna sitt för att hjälpa öringen i hans kamp mot spöt, men denna gång vann jag kampen och min första Öring, fångad på Stigs Epoxyflugor ligger landad framför mig.
Lossar snabbt flugan ur dess mungipa och släpper tillbaka honom i havet igen.
Sätter mig ner lite längre upp på land och tar en liten fikapaus, adventsfika!


Åter nere vid vattnet och nu byts fluga mot drag igen när jag kommer ut på en av uddarna med lite djupare vatten. Solfjäderkastar av hela udden utan någon känning. Vänder och kastar mig tillbaka igen och nu sitter en fisk.
-Det här är inte sant! Hinner jag tänka innan fisken upptar hela min uppmärksamhet.
En lite större fisk, kanske 2-2,5 kilo visar sig, denna gång utan hopp mera att den vältrar sig i ytan. Eller var det kanske vänta den gjorde, för i nästa våg så surfar öringen mot mot mig där jag står, liggandes på sida och när vågen rullar över så gör också öringen det.
Får kontakt igen med honom, men för sent, han sitter kvar bara någon sekund till innan han går loss.
Silversurfarar´n!!


Gör om samma igen, kastar mig runt den lilla udden och precis samma händer igen.
På tillbaka vägen slår det åter hårt i spöt. Precis samma händer, fisken ligger i ytan och vältrar sig och den ena efter den andra vågen rullar in över honom.
Denna fisk vill dock inte surfa, utan övergår nu i rusning efter rusning, knycker och kränger för att komma loss från det lila färgade Luddedraget i dess mungipa.
Jag leder in honom på grunt vatten och denna gång tar jag istället hjälp av vågorna för att landa min fisk. För upp på land kommer han, en grann silverfärgad Öring, som vid exakt vägning hemma väger 3.2 kilo och ett nytt prydligt personligt rekord för mig.
Men det är inte vikten eller rekordet som är det viktigaste utan känslan.
Den är så svår att beskriva men ack så skön att uppleva.
Samma lycka som när man som liten vågade hoppa från högsta i badhuset för första gången.
Eller som när man landade sin allra första abborre vid brygga den där sommardagen när man för första gången fick följa med pappa och morfar på fiske.
Den känslan kommer nu tillbaka in i en vuxen mans kropp och han blir åter den där lilla killen, sommarfräknig och med abborren hängande från bambuspöt.
Alldeles varm inombords och hela världen stannar upp för en stund bara för att ta emot mitt glada leende.


Sitter där på klippan med kameran i hösta hugg och med havet som sjunger ikapp med mig när jag lyckligt nynnande fotograferar och sms;ar till fiskevänner.
Svaren låter inte vänta på sig, det piper in några "grattis" ganska fort.
Nu har det gått en stund och Öringfrossan börjar krypa i ben och armar, också den obeskrivlig på sitt sätt. Men jag tror att det beror på det som händer just i huggögonblicket och fram tills fisken är landad. All den energi och koncentration tillsammans med adrenalinet måste sen ut någonstans och på nått sätt, så varför inte som små darrningar i benen.
Behaglig känsla för oss fiskare. Jag vet, vi är ett speciellt folk!!
Jag gör några strökast till, men är så nöjd att fisket tar slut där. Vandrar över sandstränderna med min öring hängande utmed sidan, ensam men leende från öra till öra.
Men sett utifrån, så går där en liten solbränd kille i shorts och med bar överkropp med ett spöt över axeln, en abborre i handen och ser upp till sin pappa där dom går och småpratar om dagens fisketur.