Sharm el sheikh, kan de va nåt dé?

Lördag morgon, det duggar lätt på rutan i sovrummet när jag försöker få gruset ur ögonen.
Klockan står på strax efter 06:00
Idag skall jag fara ut till Väddökusten för att återigen försöka locka öringen till hugg och kanske är det idag som jag skall landa Julöringen.


Det är fortfarande ganska mörkt när jag parkerar bilen och börjar klä mig för en förmiddag bland dom salta vågorna. Solen får verkligen kämpa med att ge oss ljuset tillbaka, molnen har lagt sig som ett kompakt täcke över oss och det känns nästan som att det är snö i luften.
Färdigklädd vandrar jag ner mot stranden och gör dom första kasten ut mot den grunda viken och dess tång och sandbeklädda botten.
Det är återigen Stigs flugor som skall få göra grovjobbet åt mig idag och redan i tredje kastet bryter en öring ytan med flugan i mungipan. Den gör ett flertal luftsprång innan den går loss.
En 40cm öring hade hjälpt till att väcka mig, men återigen så vann öringen kampen.
I linändan satt en blåskimrande Epoxyfluga.
Gör några kast till innan jag vandrar tillbaka mot bilen för att vänta in Granaten och Fluganberg som också dom vet att skaffa kvalitetstid så här en novembermorgon.

Trots att jag hade ett påslag redan i dom första kasten så är det inte en optimal dag för kustfiske efter silver. En västlig vind gör att vi nästan står helt i lä och det ända som rör om lite bland tångbältet är dyningarna från Ålandshav.

Helst vill jag ha ganska hård pålandsvind vid det här fisket, allt för att den så skygga öringen skall våga sig in nära land och jaga allt som vinden och vågorna rör upp nära land.

Vi fiskar oss alla tre söderut utmed land, ner mot det gamla skjutfältet.

Några hundra meter längre ner stöter vi på det stora gisslet för havsöringen, siken och även sjöfågel, ett landnära fiskat nät. Max 2-3 meter från land ligger den första bojen.

Ibland när vi kommer ner till den här platsen är det så mycket nät på vissa av uddarna att det rent av är omöjligt att bedriva någon form av spöfiske.

Medan jag står där och tittar på dom guppande bojarna så kommer faktiskt ägaren roende ut för att vittja sitt garn.

Jag måste erkänna att jag i smyg knäpper kort på både han och näten, men kunde inte förmå mig att lägga ut bilderna här på nätet.

Men lusten fanns verkligen.

Den är typen av fiske innanför tremeters kurvan måste få ett slut. Mycket har redan gjorts för att bland annat rädda Laxen från drivgarnsfisket.

Men som sagt finns det finns fortfarande arbete kvar att göra.

En fisk i storleken 35-40cm åker över religen ser jag, men det är också den enda han får.

Återigen, måtten för spöfiskad öring är i området 50cm.

Lite nedslagen, sorgsen vandrar jag tillbaka norrut, Granaten har bytt sitt spö mot kameran och han kryper omkring i havtornssnåren letandes efter mer eller mindre stillasittande fåglar.

I ögonvrån ser vi en blågrå, ganska stor fågel lätta från en gren och flyga upp i toppen av en gran. Ett vitt brett band lyser mot oss från dess stjärtfjädrar när den lättar.

Kan det ha varit en Nötkråka?
Granaten får bli den som försöker ta reda på vad, med sitt teleobjektiv. Och visst, två Nötkråkor visar sig om en för en kort stund i hans lins, och han hinner knäppa några snabba bilder.
Kul att ändå fått se den, men min kamera tillåter inte några sådana foton, så jag får nöja mig med att knäppa lite bilder på havtornsbären, säkert just dom som lockat hit Nötkråkan.

Någon Julöring blev det inte i dag heller, jag hade visserligen ytterligare en liten som följde betet in till stranden innan den vände ut mot havet igen.

Jag får helt enkelt komma tillbaka igen, för plasten är det inget fel på, här fångas varje år fina öringar och Fluganberg är en av dom som fått en vacker silveröring på strax över 4 kilo där ute bland stenarna.

Idag söndag så vart det ännu tidigare morgon, klockan 05:00 lämnade jag av Anneli och hennes barn på Arlanda, för en vecka nere i Sharm el shejk.

Själv rullade jag hemåt för att tillbringa en dag på baksidan med att vinterförvara båten.

Och när jag står där med högtryckssprutan i händerna, fuktig och blöt, kall och frussen så faller dom första snöflingorna mot marken.
Ett eko i mitt huvud viskar sol, värme, Sharm el shejk, Sharm el shejk, och jag kan inte låta bli att tänka på hur korkad är jag egentligen?