En minut av längtan

På väg 321 strax efter Myrviken brukar det vara första glimten jag får av fjällen om vädret tillåter. Och varje år är det likadant, det suger till i magen och jag får dra en extra gång efter andan.
Med toppar på 1300 till 1400 meter ligger dom där Oviksfjällen, en försmak av vad som komma skall. Dom följer mig sen hela vägen upp mot mitt mål, och gång på gång ser jag dom genom min sidoruta.
Jag har ingen relation till dom fjällen på samma sätt som de som omger målet till vilken resan nästan alltid går, men ändå betyder de så mycket för mig.
Jag har sett dessa fjäll i alla tänkbara väder och årstider, ibland snöklädda då tackräcket varit lastat med skidor, ibland i sommarskrud, vacker skiftande i alla gröna nyanser som finns, på väg mot fiske eller fjällvandring. Någon gång har dom inte synts alls då gråa tunga moln svept in dess mjuka sidor.
För över fyrtio år sedan möttes vi för första gången, mina minnen från den tiden har min mor och far fått stå för, men mina egna första minnen måste vara när vi som familj tog oss upp till Ottsjö med pappas gamla Saab 95;a. Vi låg oftast i bak på kombin, jag och min, syster och sov större delen av färden. Packningen var väl inplastad på takräcket. Vi blev alltid väckta någonstans vid Rätan för att kunna vara med sista delen av färden fram. Också naturligtvis för att vi nästan alltid stannad vid naturcampingen strax efter Rätan för att äta frukost och bada om vädret tillät. Än idag så stannar jag ofta där, även om det numera är betydligt mycket mera folk där och också uppförts en kojby på platsen.
Det är en fantastisk känsla att ha fått se mina egna barn springa omkring på samma platser och leka som jag själv gjorde i deras ålder.
Ibland när jag var liten kom vi inte upp till Rätan förrän det blivit kväll och då min far jobbat hela veckan och nu var trött slog vi upp tält där för att sova och fortsätta färden dagen efter.
Jag var ofta först ut ur tältet och trampade otåligt av och ann bland dom då ganska vanliga tyska husbilarna, innan så färden fortsatte fram mot målet.

Det är egentligen fantastiskt hur någonting som är så flyktigt kan sätta sig så djupt i min själ och vara en sådan längtan varje år, och kanske speciellt nu när vi gått in i den mörka årstiden.
Den första blicken av dessa fjällsidor varar kanske knappt en minut, om man håller hastighetsgränsen, sen är dom borta för att dyka upp igen längre fram på vägen. Men just denna minut är den speciella.
Tänker man sen efter hur många gånger jag passerat just denna plats så måste tiden jag fått under alla dessa år vara väldigt liten, kanske en timme totalt under snart 43 års tid. Ändå har dom gjort så starkt intryck på mig.
Jag kan bara finna två ord som passar in på detta, och det är längtan och kärlek.

Jag slås av tanken på hur både jag och världen runt omkring dom har förändrats genom åren. Också tankar på med hur många människor jag delat just den där stunden med, människor som har betytt och betyder mycket för mig, som min familj och fiskevänner. Jag har också vid några enstaka tillfällen i yngre år fått möta dom ensam tillsammans med min trotjänare då under många år, en orange volvo 142;a.
Fortfarande med samma mål, Ottsjö.
Tänk bara på musiken som spelats ur bilens högtalare, eller på vilka kläder jag haft på mig, hur modet sett ut.
Ändå så har Oviksfjällen legat där på samma sätt, lika inbjudande och välkomnande som alltid.
För mig är dom den välkomstdrink jag får när jag kommer tillbaka till Jämtland varje år, eller som en röst som svara när du kommer hem efter en dag på jobbet och ropar hallå i hallen och någon svarar glatt inifrån huset eller lägenheten. Det är samma värme, samma känsla som kommer över mig, jag är hemma.


Fiske då?
Ja till helgen vankas det glögg på stranden vid våra silvervatten. Ny tradition som är väldigt trevlig. Hoppas att öringen också känner för lite smak av glögg och pepparkaka. Och kanske avsluta med en rejäl tugga i våra kustwobblers.
Rapport kommer.

¯`·.¸¸.·´¯`·.¸Skitfiske¸.·´¯`·.¸ ><((((º>