Stod åter igår kväll lutad över snöskyfflen, ni vet, den där lite lätt uppgivna hängande stilen man kan ha när man för vilken gång i ordningen är ute och skottar bort det vita som oförtrutet faller från skyn.
Jag slogs av tanken att det inte är längesedan som jag med fiskevänner stod vid åns strand med flugspöt i handen. Jag drog mig till minnes en väldigt speciell fisk som jag hade äran att få möta under sommarens fiske, den stora gråharren.
Luften är hög och klar, alla konturer i landskapet framträder lite tydligare nu så här när sommaren gör sitt första handslag med den annalkande hösten.
På något sätt känns deras möte lite försiktigt och trevande. Som om två gamla vänner möts efter lång tid och där det finns massor att ta igen.
Jag går längs väl upptrampad fiskestig, många fötter har passerat under sommaren vissa mer lyckosamma än andra, men nu är det jag som kanske gör de sista fotavtrycken för säsongen.
Överallt syns tecken på att hösten modulerar om i naturen, nya färger och former tar vid från det lummiga och gröna. Gulnande löv faller sakta mot marken och blir liggande framför mig som om hösten strör sin form av rosenblad på den väg jag går.
På något sätt välkomnande även om det är för sista gången i år som vi får mötas, snart sitter jag i bilen på väg hem till Roslagen igen och kvar kommer minnen finnas från våra möten mellan ån och mig från året.
Stegen jag tar känns lite tyngre än i våras, aning lugnare kanske men med en känsla av lite vemod.
I en liten glänta viker jag av från stigen och går ner mot åns stilla flytande vatten, vadar över till en av de sandöar som bildats i en stor hölja och lägger ifrån mig ryggsäcken.
Åns kalla och klara vatten bildar ett blått penseldrag genom den sakta insomnade naturen.
Här och var syns små vakringar från fisk som jagar insekter för att äta upp sig inför den annalkande vintern.
Mina fiskekamrater som också de har kommit fram ser ut över vattnet liksom jag för att söka just deras fisk att fiska på. Men vaken är få och ån är bred. Ingen fisk står still och vakar konstant, utan det ser mer ut som om de söker sin föda fritt över hela åns spegelblanka vattenyta.
Ganska snart har vi spridit ut oss längst större delen av sträckan vi befinner oss på. Jag vandrar nedströms och ut på en udde av en det små öarna. Videsnåren som växer på ön har nästan helt övergått i brunt färgade lövverk och tillsammans med björkarnas försiktigt gulnande löv blir färgpaletten vacker även om den sänder tydliga signaler om vissnande sommartid.
Ut mot åns större strömfåra vakar några fiskar inom kastavstånd och snart ligger min fluga någon meter ovanför och glider nu sakta in mot platsen för vaken.
Med glasögonen på ser jag den lilla öringen stig mot flugan och sen ta med den ner i djupet igen.
Krokningen är lätt och snart vilar en vacker liten öring i min hand, rund och trind efter att ha gått hårt åt de Bibio Pomonae som kommer flytande ner i strömmen mot den plats han valt som sin.
Flugan sitter precis i yttersta delen av underkäken och han är lätt att lossa från kroken.
I någon sekund står han stilla rakt nedanför mig som för att fundera vad som hände och jag får tillfälle att se honom i sin vackert gyllengula skrud innan han snabbt återvänder ut i strömmen igen.
Ytterligare en liten öring stiger till min fluga innan jag byter plats.
Några gamla fällen från bäverns härjningar ligger kors och tvärs i vidsnåren och hjälper till att göra mitt platsbyte svårare, så med risk för att mina vadare skall gå sönder, så rundar jag snåret istället och kommer på så vis över till öns andra sida, mot en mindre ström, en grund liten smal del av ån som rinner lugnt fram över grusbottnen och här och var långt gröngult gräs som böljar i takt med strömmen.
Högt gräs på land gör det möjligt för mig att komma strömmen riktigt nära utan att bli sedd.
När jag ser ut över vattnet syns fler fina vak längre ner och i yttergränsen för vad mina glasögon når att se, står han, en stor vacker gråharr.
Där jag står är det näst intill omöjligt att nå honom med ett bra kast.
Strömmen är grund och bakom mig reser sig flera granar i de täta videsnåren.
Att lägga ett kast härifrån skulle troligtvis bara skrämma honom eller så kommer flugan att dragga när den väl kommit i bra läge.
Jag ser längre nedströms att det finns en lucka som skulle kunna vara möjlig att fiska ifrån och det blir till att gå runt igen, genom videsnåren och över de fällda björkarna.
Lika avslappnad som han är där han står i det klara och kalla vattnet, lika spänd är jag i min iver att komma i läge utan att skrämma honom.
Här och var står ängsullen som vita snöbollar i det höga gröna gräset och på ett ställe när jag sätter ner foten försiktigt så skrämmer jag en skogsmus som tagit ön i besittning som sin. Där har han ordentligt skydd från rovdjur som räv och fågel och lever säkert livets glada dagar tills jag kommer smygande och skrämmer honom halvt ihjäl.
Nu överlever han mitt intrång och jag kommer in fint i kastläge på harren.
Hoppas nu bara att han står kvar.
Strömmen är öde, inga vak syns och harren står inte på samma plats längre.
Har jag skrämt honom eller har han bara hittat maten på annan plats.
Jag sjunker ner i gräset och blir stående på knä bakom en liten ås som finns mellan mig och strömmen.
För bakkastet finns gott om utrymme och nu är det bara att vänta.
Längre ner syns några vak och efter ytterligare någon minut så kommer han glidande in på samma plats igen, ställer sig i läge och låter sig väl smaka av kanske sommarens sista kläckande dagsländor och bibioflugor som kommer flytande.
Flugan jag har påknuten på tafsen är en liten Cone Caddis i olive och ljus i färg och jag bestämmer mig för att den får duga.
Nu ser jag harren tydligt, en stor, mycket stor gråharr med långt utdragen ryggfena som vajar i strömmen och för varje rörelse skiftar den färg i olika nyanser av turkos och mot purpur.
Han är nu vaksäker igen och det är dags för mig att lägga ut flugan.
Den landar någon meter uppströms men tafsen har rullat ihop sig en aning så jag får försiktigt sträcka ut den med fluglinans hjälp, mendar uppströms och sen är det bara att vänta medan flugan flyter ner mot honom.
Han ser flugan redan en halvmeter framför sig och stiger mot ytan för att ta sitt byte, kvar blir ringarna som snabbt sprider sig över vattnet, och en stor luftbubbla bildas på ytan.
När han vänder ner mot botten igen, lyfter jag mitt spö och krokar honom.
Han känner flugan och ställer sig direkt i strömmen, fäller ut sin stora fena som bildar ett undervattenssegel som gör det hela ännu tyngre för mitt spö.
Han rullar runt och visar ibland sin breda gråa rygg och ibland sin vita buk mot mig, fortfarande kvar på sin trygga plats.
Men när jag sätter lite mera tryck på honom sticker han uppströms in sin första rusning.
I det grunda vattnet bildas en våg på ytan från hans framfart.
Han stannar upp blir sedan stående nedanför en större sten som bryter ytan en liten bit uppströms.
Längre nedströms fortsätter harren att vaka helt ovetande om den kamp som pågår femtio meter ovanför dem.
Vid stenen blir han inte stående länge, nu bär det istället av nedströms och förbi mig där jag står och in mot en stenigare del av den grunda strömmen. Gör ett luftsprång för att sedan gå ner mot botten, tafsen följer honom in bland stenarna.
Nu rusar tankarna genom huvudet på mig, kommer tafsen att hålla, kan jag öka trycket på honom utan att han går loss från flugan.
Jag bestämmer mig för att sätta honom under lite press i ett försök att få honom att vända ut i den lite djupare strömmen igen.
Sakta kommer han motvilligt ut, hela tiden med sitt purpurfärgade segel hissat.
Den tidigare så stilla strömmen med sin spegelblanka yta är nu full av tecken på liv, harren gör återigen flera luftsprång i sina försök att bli av med flugan och sin baneman.
Rollerna är nu ombytta, han är nu mer stressad än jag och mitt spö jobbar hårt för att hålla honom kvar.
Han är nu tillbaka vid stenen och jag tror mig kunna se hans mönster, hur han tänker och vilket hans nästa steg skall bli.
Jag har bara en oro och det är den grunda steniga strömmen längre ner, men nu borde jag kunna hålla honom kvar här uppe i gropen.
Jag bygger upp en säkerhet inom mig att fisken nu är klar och att den snart kommer att ligga i håven för sedvanligt foto och sen återfå sin frihet igen.
Men nu finns det inget som heter säkerhet i flugfiske, fisken har vilat sig en stund och vänder, rusar nedströms med all fluglina och en liten bit av min backing, in bland stenarna igen.
Han har åter skaffat sig övertaget.
Mitt spö står i djup båge och jag försöker flytta mig efter honom.
Likt ett ljusblått höstlöv faller min lina mot ytan när fisken släpper, inte i ett plask utan med bara en välvning i ytan för att sen vara borta.
Linan hinner flyta ända in mot land innan jag börjar veva hem igen.
Tafsen är avskavd den sista lilla biten vilket gör att den tomma känslan över tappad fisk övergår i sorg för att han, denna vackra gråharr, nu måste gå med en fluga i mungipan tills den faller bort och jag kan bara hoppas att han inte hämmas allt för mycket de kommande dagarna.
Jag rullar in linan sätter mig en stund på den lilla gräsåsen med fötterna i vattnet, ser ut över den lilla strömmen, ser ut över vattnet och på det stilla insomnade landskapet.
Harrarna som nyss vakat finns inte längre kvar ån flyter nu stilla igen och vattenytan är åter blank.
Av det drama som nyss utspelade sig finns inga tecken kvar.
Sommaren och hösten har skakat hand och nu tar en ny tid sakta vid, harren och öringen finns kvar här medan jag återvänder hem till Roslagen med minnen och drömmar inför kommande säsong.
Gulnande löv flyter förbi mig tillsammans med sommarens sista sländor, jag är där, och jag tar en liten bit med mig in i hjärtat och till den plats där minnen och känslor blandas till välbehagets goda sinnesdrink.
Det sista skottas bort, jag borstar av mig snön och stänger dörren bakom mig.
Inne är det varmt och skönt och jag sjunker ner i soffan där sonnen redan ligger med xboxkontrollen i handen, det blir en fotbollsmatch som jag förlorar såklart.
Tiden vid ån känns avlägsen.
Men tanken är allt annat avlägsen.
¯`·.¸¸.·´¯`·.¸Skitfiske¸.·´¯`·.¸ ><((((º>
