Var ligger hemliga viken?

Jag får mail, lite då och då, där frågan är glasklar.
-Var fiskar du? Kan jag inte få lite tips om ställen?
Jag måste säga det direkt, det är inte av oartighet som jag kanske inte svarar fullt ut på dessa frågor.
Det är inte heller på grund utav att jag i alla tillfällen vill vara ensam vid just mina smultronställen, nej, det finns flera bottnar i detta.

När jag själv fiskar, så startar oftast fisketuren dagar, kanske till och med månader innan jag är på plats med mitt spö i handen. Redan hemma, med blicken försjunken i ett sjökort, en karta eller varför inte Eniros kartor eller Google Earth, letar jag efter tänkta platser, uddar, bakvatten, strömmar och sjöar.
Det finns nog inte många millimeter på sjökortet över mina egna vatten här hemma som jag inte sedan jämfört med satellitbilder över samma område.
Och detsamma gäller nog för västra jämtland, där min google earth karta är full med små gula markeringar på tänkta vatten.
Däri ligger själva tjusningen, att hitta en plats, ett ställe som jag själv anser vara ”hett” eller på ett annat sätt lockar mig dit.
Tillsammans med det faktum att jag nu bloggar om mina fisken, så förlänger jag min egen upplevelse i flera steg.
För att inte tala om beten, val av wobbler, drag, flugor och annat. Hur kul är det inte att dels hitta ett vatten och sen lyckas med betesvalet.
Men där är det något annat också, jag gör gärna inlägg och tipsar om beten och hur vi fiskar dessa, och svarar mer än gärna på frågor om dessa.


Men varför läser man då ofta namn som hemligjaure, viken, stengrynnan och allt vad vi nu kallar våra små smultronställen.
En av de största anledningarna tror jag är skörheten som finns i naturen idag.
Varje liten jämtländsk å eller vassvik i Roslagen är ett litet ekosystem i sig, och måste behandlas med den värdighet det förtjänar, och har man nu hittat en plats så måste man ställa sig ödmjuk inför det faktum att man tillåts vara där och agera med stor försiktighet.
Man vill helt enkelt kunna komma tillbaka år efter år för en stund njutning och finna just sitt alldeles egna vatten lika vackert och oförstört som året innan.
Ibland får jag en känsla att man vill ha allting serverat, vattnet, fisken, allting skall vara klart och man springer igenom en plats fiskar och sen försvinner till nästa ”heta” plats som beskrivs i fiskepressen.
Och man missar detta med upptäckarglädjen, tillfredställelsen i att hitta just sitt egna vatten och sen vara glad över varje fisk man kan lyckas lura till att hugga.
Jag slår helt enkelt ett slag för att, starta din fisketur redan hemma i soffan eller framför datorn, upptäck och känn in platsen redan innan du står där. Förläng helt enkelt din njutning och framför allt upplev helheten när du äntligen får tiden till ett fiske.

Jag tar ett exempel.
För något år sedan, när min båt var ny, så låg i samma hamn en stor aluminiumbåt, fullt bestyckad med dekaler av ganska känt slag. Vi träffades en gång när vi båda kom i hamn efter en fiskedag, och hamnade naturligtvis i samspråk. Killarna var ganska nya i området och nyfikna på ställen som brukar ge fisk, stor fisk och många fiskar.
Just den här dagen hade de landat ett par mindre gäddor, och jag själv som haft båt i olika form sedan 1985 i området hade haft ett något bättre fiske.
Jag var ganska försiktig i min framtoning om platser, utan talade mer om områden som brukar vara bra, betesval och sa sådant som alla gäddfiskare redan vet, fiske med pålandsvind och en massa andra solklara påståenden.
Någon vecka senare var jag tidigt nere i hamnen och tänkte mig en dag på sjön, lite längre ut på bryggan höll samma killar på och packa sin båt igen för samma mål.
Det stod ganska klart redan efter någon timme att det var följa john som gällde för dagen.
Var jag än åkte så hade jag ett stycke aluminium efter mig, på avstånd, men ändå i samma vik.
Just denna dag hade jag planerat test av lite nya vatten, så de fick ”haka” på under min upptäckarfärd, men när det var dags att testa mina smultronställen, så gled jag genom ett tätt bevuxet vass sund och tryckte reglaget i botten på andra sidan.
Följa John var över och jag fick ett fint fiske under resten av dagen. Och naturligtvis önskar jag att gänget i aluminiumbåten fick detsamma och att de hittade på lite nya och framför allt sina egna heta ställen.

Mina grabbar hemma tyckte att jag skulle sätta dekaler på våran båt, där det skulle stå Rospiggen Fiske, men hittills går båten fri från sådant.

Jag kan ta ett annat exempel.
I mina längtans trakter, västra jämtland så har jag fiskat sedan jag i stort sätt lärde mig att gå, men absolut inte prövat alla vatten som finns.
Med tiden har jag fått vänner i området som också de, är lika i sitt sätt att värna sina smultronställen, och njuter av att fiska enligt trestegs principen, hitta ett vatten med kartan, ta sig dit och testa och sedan njuta dess skönhet på alla nivåer.
Där är det jag som är tvåa i många lägen och får vara den som med avundsjuka och njutning i blicken läser om deras hemliga vatten.
När jag sedan får en möjlighet att slå följe ut till något sådant vatten, så är det med respekt och ödmjukhet som jag tackar ja, och jag lyssnar till varje ord de har att förmedla, jag fiskar helt enkelt vattnet på samma sätt som de själva skulle ha gjort, allt för att vi tillsammans skall få fortsätta att njuta dess skönhet på alla sinnesnivåer och i många år framöver.

Alltså, enkelt sagt kan man säga att en gädda är en gädda oavsett om den väger 10 eller 2 kilo och detsamma gäller för en öring, man får aldrig sluta uppskatta en fisk för var den är, oavsett storleken, och den skall behandlas med samma värdighet i alla lägen.
Dagens jakt på snabba resultat på kortast tid är inget som jag tror gagnar våra fiskevatten på lång sikt.
Att offentliggöra ett litet vatten med kilosöring är till viss del att ge ett vatten en dödsdom.
Speciellt om det ligger så till att man snabbt kan promenera fram till det och fiska.
Det kan låta drastiskt kanske och till och med att jag med det dömer ut vissa sportfiskare, men det är inte riktigt så jag menar, men faktum kvarstår stigarna blir fler, fisken mindre och spåren efter oss människor ökar så fort ett vatten blir ”känt” som bra.

Ytterligare ett exempel.
En annan fiskebroder gjorde för ett antal år sedan ett inlägg i fiskepressen om fiske efter silver i våra kustvatten i all välmening. Markeringar på kartor och färdvägar. Artikeln kom i tryck och när han senare själv skulle göra ett återbesök på dessa platser så var varje parkeringsplast full med bilar och i en av bilarna, på instrumentpanelen, så låg tidningen uppvikt med hans artikel framme.
Genomslaget var hårt och skoningslöst och alla år som han fiskat i området, letat vikar och uddar var nu offentligt och därmed också fullt av besökare.
Återigen, snabbt resultat till minsta möjliga insats.

Jag har flera fiskevänner och vi gör många fisken ihop under året, delar mer än gärna med oss av våra vatten kring en kopp kaffe, men vi vet också då, att vi kommer att finna våra egna smultronställen på samma sätt hela tiden och att vi alla värnar om dess unika miljö och innevånare.
Vi släpper mer fisk än vi tar, vi släpar våra sopor med oss hem och vi hårdfiskar aldrig på ett och samma ställe om vattnet är litet och skört.

Jag förmedlar alltså mer än gärna fiskevatten, platser och andra tips men gör det helst runt en eld med en kopp kaffe i handen och kanske ännu hellre att jag får vara med när man fiskar där för första gången.
På det sättet så kan jag informera om hur jag själv fiskar och agerar i dess miljö, ett slags naturens vett och etikett skulle man kunna säga.
Tänk på, att en återutsatt öring i havet, som kanske ligger på minimåttsgränsen nästan dubblar både sin vikt och längd på bara ett till två år men att en öring i ett litet vattendrag inte alls har samma tillväxt.
Jag vill inte minska antalet sportfiskare i mina egna vatten, jag vill öka förståelsen för och kanske framför allt, jag vill finna vattnet så som jag själv lämnade det.
Ju fler som hyser respekt för våra vatten, ju fler kommer också att höja sina personliga rekord av bara farten.
Däri ligger betydelsen "snabbt resultat till minsta möjliga insats" för mig.