Translate

fredag 26 november 2010

Snöskottardrömmar

Snökanon!! Ett för mitt nytt väderfenomen som SMHI slänger sig med.
Stod åter igår kväll lutad över snöskyfflen, ni vet, den där lite lätt uppgivna hängande stilen man kan ha när man för vilken gång i ordningen är ute och skottar bort det vita som oförtrutet faller från skyn.
Jag slogs av tanken att det inte är längesedan som jag med fiskevänner stod vid åns strand med flugspöt i handen. Jag drog mig till minnes en väldigt speciell fisk som jag hade äran att få möta under sommarens fiske, den stora gråharren.


Luften är hög och klar, alla konturer i landskapet framträder lite tydligare nu så här när sommaren gör sitt första handslag med den annalkande hösten.
På något sätt känns deras möte lite försiktigt och trevande. Som om två gamla vänner möts efter lång tid och där det finns massor att ta igen.
Jag går längs väl upptrampad fiskestig, många fötter har passerat under sommaren vissa mer lyckosamma än andra, men nu är det jag som kanske gör de sista fotavtrycken för säsongen.
Överallt syns tecken på att hösten modulerar om i naturen, nya färger och former tar vid från det lummiga och gröna. Gulnande löv faller sakta mot marken och blir liggande framför mig som om hösten strör sin form av rosenblad på den väg jag går.
På något sätt välkomnande även om det är för sista gången i år som vi får mötas, snart sitter jag i bilen på väg hem till Roslagen igen och kvar kommer minnen finnas från våra möten mellan ån och mig från året.
Stegen jag tar känns lite tyngre än i våras, aning lugnare kanske men med en känsla av lite vemod.
I en liten glänta viker jag av från stigen och går ner mot åns stilla flytande vatten, vadar över till en av de sandöar som bildats i en stor hölja och lägger ifrån mig ryggsäcken.
Åns kalla och klara vatten bildar ett blått penseldrag genom den sakta insomnade naturen.
Här och var syns små vakringar från fisk som jagar insekter för att äta upp sig inför den annalkande vintern.

Mina fiskekamrater som också de har kommit fram ser ut över vattnet liksom jag för att söka just deras fisk att fiska på. Men vaken är få och ån är bred. Ingen fisk står still och vakar konstant, utan det ser mer ut som om de söker sin föda fritt över hela åns spegelblanka vattenyta.
Ganska snart har vi spridit ut oss längst större delen av sträckan vi befinner oss på. Jag vandrar nedströms och ut på en udde av en det små öarna. Videsnåren som växer på ön har nästan helt övergått i brunt färgade lövverk och tillsammans med björkarnas försiktigt gulnande löv blir färgpaletten vacker även om den sänder tydliga signaler om vissnande sommartid.
Ut mot åns större strömfåra vakar några fiskar inom kastavstånd och snart ligger min fluga någon meter ovanför och glider nu sakta in mot platsen för vaken.
Med glasögonen på ser jag den lilla öringen stig mot flugan och sen ta med den ner i djupet igen.
Krokningen är lätt och snart vilar en vacker liten öring i min hand, rund och trind efter att ha gått hårt åt de Bibio Pomonae som kommer flytande ner i strömmen mot den plats han valt som sin.
Flugan sitter precis i yttersta delen av underkäken och han är lätt att lossa från kroken.
I någon sekund står han stilla rakt nedanför mig som för att fundera vad som hände och jag får tillfälle att se honom i sin vackert gyllengula skrud innan han snabbt återvänder ut i strömmen igen.
Ytterligare en liten öring stiger till min fluga innan jag byter plats.

Några gamla fällen från bäverns härjningar ligger kors och tvärs i vidsnåren och hjälper till att göra mitt platsbyte svårare, så med risk för att mina vadare skall gå sönder, så rundar jag snåret istället och kommer på så vis över till öns andra sida, mot en mindre ström, en grund liten smal del av ån som rinner lugnt fram över grusbottnen och här och var långt gröngult gräs som böljar i takt med strömmen.
Högt gräs på land gör det möjligt för mig att komma strömmen riktigt nära utan att bli sedd.
När jag ser ut över vattnet syns fler fina vak längre ner och i yttergränsen för vad mina glasögon når att se, står han, en stor vacker gråharr.
Där jag står är det näst intill omöjligt att nå honom med ett bra kast.
Strömmen är grund och bakom mig reser sig flera granar i de täta videsnåren.
Att lägga ett kast härifrån skulle troligtvis bara skrämma honom eller så kommer flugan att dragga när den väl kommit i bra läge.
Jag ser längre nedströms att det finns en lucka som skulle kunna vara möjlig att fiska ifrån och det blir till att gå runt igen, genom videsnåren och över de fällda björkarna.
Lika avslappnad som han är där han står i det klara och kalla vattnet, lika spänd är jag i min iver att komma i läge utan att skrämma honom.
Här och var står ängsullen som vita snöbollar i det höga gröna gräset och på ett ställe när jag sätter ner foten försiktigt så skrämmer jag en skogsmus som tagit ön i besittning som sin. Där har han ordentligt skydd från rovdjur som räv och fågel och lever säkert livets glada dagar tills jag kommer smygande och skrämmer honom halvt ihjäl.
Nu överlever han mitt intrång och jag kommer in fint i kastläge på harren.
Hoppas nu bara att han står kvar.

Strömmen är öde, inga vak syns och harren står inte på samma plats längre.
Har jag skrämt honom eller har han bara hittat maten på annan plats.
Jag sjunker ner i gräset och blir stående på knä bakom en liten ås som finns mellan mig och strömmen.
För bakkastet finns gott om utrymme och nu är det bara att vänta.
Längre ner syns några vak och efter ytterligare någon minut så kommer han glidande in på samma plats igen, ställer sig i läge och låter sig väl smaka av kanske sommarens sista kläckande dagsländor och bibioflugor som kommer flytande.
Flugan jag har påknuten på tafsen är en liten Cone Caddis i olive och ljus i färg och jag bestämmer mig för att den får duga.
Nu ser jag harren tydligt, en stor, mycket stor gråharr med långt utdragen ryggfena som vajar i strömmen och för varje rörelse skiftar den färg i olika nyanser av turkos och mot purpur.
Han är nu vaksäker igen och det är dags för mig att lägga ut flugan.
Den landar någon meter uppströms men tafsen har rullat ihop sig en aning så jag får försiktigt sträcka ut den med fluglinans hjälp, mendar uppströms och sen är det bara att vänta medan flugan flyter ner mot honom.

Han ser flugan redan en halvmeter framför sig och stiger mot ytan för att ta sitt byte, kvar blir ringarna som snabbt sprider sig över vattnet, och en stor luftbubbla bildas på ytan.
När han vänder ner mot botten igen, lyfter jag mitt spö och krokar honom.
Han känner flugan och ställer sig direkt i strömmen, fäller ut sin stora fena som bildar ett undervattenssegel som gör det hela ännu tyngre för mitt spö.
Han rullar runt och visar ibland sin breda gråa rygg och ibland sin vita buk mot mig, fortfarande kvar på sin trygga plats.
Men när jag sätter lite mera tryck på honom sticker han uppströms in sin första rusning.
I det grunda vattnet bildas en våg på ytan från hans framfart.
Han stannar upp blir sedan stående nedanför en större sten som bryter ytan en liten bit uppströms.
Längre nedströms fortsätter harren att vaka helt ovetande om den kamp som pågår femtio meter ovanför dem.
Vid stenen blir han inte stående länge, nu bär det istället av nedströms och förbi mig där jag står och in mot en stenigare del av den grunda strömmen. Gör ett luftsprång för att sedan gå ner mot botten, tafsen följer honom in bland stenarna.
Nu rusar tankarna genom huvudet på mig, kommer tafsen att hålla, kan jag öka trycket på honom utan att han går loss från flugan.
Jag bestämmer mig för att sätta honom under lite press i ett försök att få honom att vända ut i den lite djupare strömmen igen.
Sakta kommer han motvilligt ut, hela tiden med sitt purpurfärgade segel hissat.
Den tidigare så stilla strömmen med sin spegelblanka yta är nu full av tecken på liv, harren gör återigen flera luftsprång i sina försök att bli av med flugan och sin baneman.
Rollerna är nu ombytta, han är nu mer stressad än jag och mitt spö jobbar hårt för att hålla honom kvar.
Han är nu tillbaka vid stenen och jag tror mig kunna se hans mönster, hur han tänker och vilket hans nästa steg skall bli.
Jag har bara en oro och det är den grunda steniga strömmen längre ner, men nu borde jag kunna hålla honom kvar här uppe i gropen.
Jag bygger upp en säkerhet inom mig att fisken nu är klar och att den snart kommer att ligga i håven för sedvanligt foto och sen återfå sin frihet igen.
Men nu finns det inget som heter säkerhet i flugfiske, fisken har vilat sig en stund och vänder, rusar nedströms med all fluglina och en liten bit av min backing, in bland stenarna igen.
Han har åter skaffat sig övertaget.
Mitt spö står i djup båge och jag försöker flytta mig efter honom.

Likt ett ljusblått höstlöv faller min lina mot ytan när fisken släpper, inte i ett plask utan med bara en välvning i ytan för att sen vara borta.
Linan hinner flyta ända in mot land innan jag börjar veva hem igen.
Tafsen är avskavd den sista lilla biten vilket gör att den tomma känslan över tappad fisk övergår i sorg för att han, denna vackra gråharr, nu måste gå med en fluga i mungipan tills den faller bort och jag kan bara hoppas att han inte hämmas allt för mycket de kommande dagarna.
Jag rullar in linan sätter mig en stund på den lilla gräsåsen med fötterna i vattnet, ser ut över den lilla strömmen, ser ut över vattnet och på det stilla insomnade landskapet.
Harrarna som nyss vakat finns inte längre kvar ån flyter nu stilla igen och vattenytan är åter blank.
Av det drama som nyss utspelade sig finns inga tecken kvar.
Sommaren och hösten har skakat hand och nu tar en ny tid sakta vid, harren och öringen finns kvar här medan jag återvänder hem till Roslagen med minnen och drömmar inför kommande säsong.
Gulnande löv flyter förbi mig tillsammans med sommarens sista sländor, jag är där, och jag tar en liten bit med mig in i hjärtat och till den plats där minnen och känslor blandas till välbehagets goda sinnesdrink.

Det sista skottas bort, jag borstar av mig snön och stänger dörren bakom mig.
Inne är det varmt och skönt och jag sjunker ner i soffan där sonnen redan ligger med xboxkontrollen i handen, det blir en fotbollsmatch som jag förlorar såklart.
Tiden vid ån känns avlägsen.
Men tanken är allt annat avlägsen.

¯`·.¸¸.·´¯`·.¸Skitfiske¸.·´¯`·.¸ ><((((º>

söndag 21 november 2010

Körde en trailer

Samma känsla och lika skönt varje år, när man får göra de första stegen ut över sandstranden och kliva i det salta, på jakt efter silver. 

Fluganberg och jag gjorde dessa första steg idag, lite senare på dagen än vad vi brukar och kanske mest för att reka lite inför kommande, lite längre fiskedagar.
Man skulle kunna säga att vi körde en trailer för kommande fiskedagar.
Idag handlade det mest om att få komma ut, få känna lite saltstänk och den speciella doften av förmultnande tångbälten, en doft som påminner om känslor, drömmar och förhoppningar.


Det fick bli en kort tur idag och valet föll på kända stränder.
Det tidigare dagarnas hårda vind hade överraskat många små varelser från havet, och överallt låg det spigg på land som spolats upp av vågorna.


En följare blev mitt resultat efter de få timmarnas fiske, en fisk som var påfallande lik en Regnbåge, utan att jag för den sakens skull kan säga att det var det, kanske 35-40cm uppskattningsvis men som sagt den vände och simmade ut mot djupare vatten igen.
Fluganberg tyckte sig ha känt en försiktig stöt vid en av uddarna, men mer än så blev det inte idag.
En arbetsvecka, och sen misstänker jag att jag åter står i det salta nästa helg.

¯`·.¸¸.·´¯`·.¸Skitfiske¸.·´¯`·.¸ ><((((º>

tisdag 16 november 2010

Havet 2010

Det har gjorts en omfattande studie av våra hav, som nu finns samlat i ett matrial att ladda hem eller beställa på havet.nu

         

Rapporten HAVET 2010 ger en samlad bild av miljötillståndet i våra svenska havsområden. Artiklarna i rapporten baserar sig på resultat från den nationella miljöövervakningen, regional miljöövervakning och aktuell havsmiljöforskning. Rapporten är en samproduktion mellan Naturvårdsverket och Havsmiljöinstitutet. I HAVET 2010 medverkar mer än 50 författare, samtliga experter på sitt ämne. Dessutom sammanfattar Havsmiljöinstitutets miljöanalytiker havets miljötillstånd ur både geografiskt perspektiv och utifrån de miljömål som berör havet.

söndag 14 november 2010

Båtsäsongen är över

En bild säger mer än tusen ord, och i det här fallet blev det fyra bilder.
Säsongen är över, jag var inte sist upp men nära på. Nu skall jag bara klä på henne något skyddande för regn, snö och blåst.
Men till våren åker klädesplagget av igen, för helst, vill jag ju ha henne "naken"
Stort tack för hjälpen Uffe och hans 4 Wheel Drive och Fluganberg.






¯`·.¸¸.·´¯`·.¸Skitfiske¸.·´¯`·.¸ ><((((º>

onsdag 10 november 2010

Bildbevis

Idag kom bilden!
Ni minns väl att jag skrev om Mårtensson som var på havsöringsäventyr i Älvkarleby.
Nedan ser ni resultatet.


En vacker höstharr som bevisar det faktum att nedanför kraftverket så står en hel del fin harr.
Varje år registreras exemplar på kilot+
Omgivningarna lämnar en del att önska, men är man ändå där för fiske efter Lax eller Havsöring, så varför inte plocka med sig ett mindre klassat spö och gå och nymfa utmed kanterna.
Det kan gå på överraskningar.
Bland annat så fångas också en hel del gös vid fiske i fåran.

Om jag själv kommer att komma dit?
Svaret på det måste bli ett nja, man skall aldrig säga aldrig.

¯`·.¸¸.·´¯`·.¸Skitfiske¸.·´¯`·.¸ ><((((º>

söndag 7 november 2010

Jag undrar om inte havet var som blåast igår.

Solen vaknade strax efter att vi lämnat hamnet Fluganberg och jag, minus grader i luften och en bitande vind slog emot mitt ansikte när jag tryckte reglaget i botten och banade väg i bland vågorna mot både kända och okända gäddvatten.
Det skulle ha varit över nu, båten skulle ha legat under sitt täcke, men av flera anledningar så kom den aldrig iland och när då chansen fanns för ytterligare en dag till havs, så gäller det att fånga tillfället.
När sen solen klättrat över trädtopparna och började färga öarna i novemberljusets oranga sken så kom också färgen till vattnet, till havet.
Kontrasten var knivskarp mellan det gråa klipporna och den gulnande vassen, i de penseldrag som solen använde fick vassruggarna nästan en gyllengul färg och omfamnade allt gjorde det klara och väldigt blåa havet. Jag tror faktiskt att det var som blåast igår.
Det blåa kommer nu att sakta försvinna och kvar kommer en grågrön färg att bli under vintern, men någon gång i mars, är det blå tillbaka och då skall jag stå ute vid kusten och möta färgen och solen igen.


Det var lätt packning igår, varsitt spö och några wobbler. Gäddfiske stod på dagordningen men med den starten på morgonen så var dagen redan klar, fisk skulle bli bonus. Nu gällde det att fylla sinnena med hav, ljudet från motorn, den svaga doften bensin, den sista skriande måsen, vattnets ljud mot plastskrovet.
Första kanten vi prövade låg i skugga och gav ingenting, och när vi tvärs över viken såg att solen fullsändigt dränkte en liten vik i de sista värmande strålarna, så blev lockelsen för stor och vi åkte över dit.
Helt i lä, full gas på solen och grunt kom de första kontakterna med gädda.
Uppenbart ville dom njuta detta lika mycket som vi. 


Vi vände på steken, efter att fiskat hela hösten med pålandsvind så var det lä och sol som gällde denna dag.
Det var bara att lyfta på mössan och tacka gäddorna för det fina valet.
Efter några timmars fiskande så blev det dags för lite förtäring, Fluganberg hade meddelat att jag skulle packa min kåsa, och orna lite kaffe, resten skulle han ordna.
En kryddig, hemlagad och otroligt god gulaschsoppa med tillhörande ostfralla, på detta en kopp kaffe sittandes på den scen vi trivs allra bäst på, i naturen med spö i handen.
Ibland är det så enkelt att leva, andas in andas ut, inget mer bara andas.


När dagen sedan var över så kunde vi räkna in åtta landade gäddor, ingen storlek att tala om.
Vem som tog mest, bäst, störst och vackrast, vet bara vi, denna dag håller vi det för oss själva.
Det var inte antalet eller storleken som vi kommer att ta med oss från denna dag in i vintern, utan det vi tar med oss var att vi var där, den dagen som havet var som allra blåast.

Trångt och grunt var det, men det gick.

Pråmar från förr, då det bröts malm i Herräng.


Sist att landa Harr bland mina fiskande vänner, om vi utelämnar mina fiskebröder i norr för dom vet man aldrig vad dom hittar på, var Mårtensson som med klass 9 spö och tubfluga gjorde sina första kast efter havsöring i Älvkarleby. Och rapporten sa som sagt Harr på halvkilot.


¯`·.¸¸.·´¯`·.¸Skitfiske¸.·´¯`·.¸ ><((((º>

fredag 5 november 2010

Karet eller fiske på riktigt?

Rapport efter rapport säger öring i frostnypet jämtland och själv sitter jag med flugspöt i knät och stirrar mot mitt 1000 Liters akvarium.
På botten i ena hörnet står en av det mindre Bäckrödingarna, hela tiden med små utfall mot sånt som den klart konstgjorda strömmen för mot honom.
Längre bak, i lite skydd står den större av Öringarna, naturligtvis på den bästa platsen, han är ju störst.
Även han ser sugen ut.
Jag har precis läst om Stigs fisken men också om Lunkans och TroutLaws resa bland Öringarna, och det suger så förbannat i kastarmen.
Sneglar åter på de små vackert färgade i karet, man kanske skulle, nej så gör man bara inte.
Lutar mig bakåt i soffan tömmer det sista i kaffekoppen istället och njuter min egna stund bland ädelfiskar.
Undrar om dom tar nymf, eller om man kan få dom att stiga till torrt?



Det är klart att jag inte skall sänka ner en fluga i karet.
Hela gänget har åter fått flytta från 600Liters karet till mitt 1000 Liters kar, och trivs riktigt bra.
Fortfarande är dieten frysta skalade räkor. Karet står i källaren så det går bra att hålla nere temperaturen, just nu ligger den runt 13-15 grader.
Pumparna håller tillsammans nästan 3500L/tim plus en pump som är på 1500L/tim som bara jobbar med syresättningen. Övrigt matrial i karet är plockat i naturen, dock inte sanden, där använder jag Biltemas finkorniga blästersand.

Fiske på riktigt då?
Jag hade ju avslutat Gäddsäsongen, men båten blev kvar en vecka till, så imorgon bär det av ut på havet igen i arla morgonstund med Fluganberg. Finns läget så gäller det att ta det.

Mårtensson hoppas jag återkommer med rapport också imorgon, han gav sig av till hockeystaden nummer ett idag, Gävle, för fiske strax söder om imorgon.
Han skall med en arbetskamrat begå havsöringspremiär i Älvkarleby med flugspöt.


¯`·.¸¸.·´¯`·.¸Skitfiske¸.·´¯`·.¸ ><((((º>

tisdag 2 november 2010

Var ligger hemliga viken?

Jag får mail, lite då och då, där frågan är glasklar.
-Var fiskar du? Kan jag inte få lite tips om ställen?
Jag måste säga det direkt, det är inte av oartighet som jag kanske inte svarar fullt ut på dessa frågor.
Det är inte heller på grund utav att jag i alla tillfällen vill vara ensam vid just mina smultronställen, nej, det finns flera bottnar i detta.

När jag själv fiskar, så startar oftast fisketuren dagar, kanske till och med månader innan jag är på plats med mitt spö i handen. Redan hemma, med blicken försjunken i ett sjökort, en karta eller varför inte Eniros kartor eller Google Earth, letar jag efter tänkta platser, uddar, bakvatten, strömmar och sjöar.
Det finns nog inte många millimeter på sjökortet över mina egna vatten här hemma som jag inte sedan jämfört med satellitbilder över samma område.
Och detsamma gäller nog för västra jämtland, där min google earth karta är full med små gula markeringar på tänkta vatten.
Däri ligger själva tjusningen, att hitta en plats, ett ställe som jag själv anser vara ”hett” eller på ett annat sätt lockar mig dit.
Tillsammans med det faktum att jag nu bloggar om mina fisken, så förlänger jag min egen upplevelse i flera steg.
För att inte tala om beten, val av wobbler, drag, flugor och annat. Hur kul är det inte att dels hitta ett vatten och sen lyckas med betesvalet.
Men där är det något annat också, jag gör gärna inlägg och tipsar om beten och hur vi fiskar dessa, och svarar mer än gärna på frågor om dessa.


Men varför läser man då ofta namn som hemligjaure, viken, stengrynnan och allt vad vi nu kallar våra små smultronställen.
En av de största anledningarna tror jag är skörheten som finns i naturen idag.
Varje liten jämtländsk å eller vassvik i Roslagen är ett litet ekosystem i sig, och måste behandlas med den värdighet det förtjänar, och har man nu hittat en plats så måste man ställa sig ödmjuk inför det faktum att man tillåts vara där och agera med stor försiktighet.
Man vill helt enkelt kunna komma tillbaka år efter år för en stund njutning och finna just sitt alldeles egna vatten lika vackert och oförstört som året innan.
Ibland får jag en känsla att man vill ha allting serverat, vattnet, fisken, allting skall vara klart och man springer igenom en plats fiskar och sen försvinner till nästa ”heta” plats som beskrivs i fiskepressen.
Och man missar detta med upptäckarglädjen, tillfredställelsen i att hitta just sitt egna vatten och sen vara glad över varje fisk man kan lyckas lura till att hugga.
Jag slår helt enkelt ett slag för att, starta din fisketur redan hemma i soffan eller framför datorn, upptäck och känn in platsen redan innan du står där. Förläng helt enkelt din njutning och framför allt upplev helheten när du äntligen får tiden till ett fiske.

Jag tar ett exempel.
För något år sedan, när min båt var ny, så låg i samma hamn en stor aluminiumbåt, fullt bestyckad med dekaler av ganska känt slag. Vi träffades en gång när vi båda kom i hamn efter en fiskedag, och hamnade naturligtvis i samspråk. Killarna var ganska nya i området och nyfikna på ställen som brukar ge fisk, stor fisk och många fiskar.
Just den här dagen hade de landat ett par mindre gäddor, och jag själv som haft båt i olika form sedan 1985 i området hade haft ett något bättre fiske.
Jag var ganska försiktig i min framtoning om platser, utan talade mer om områden som brukar vara bra, betesval och sa sådant som alla gäddfiskare redan vet, fiske med pålandsvind och en massa andra solklara påståenden.
Någon vecka senare var jag tidigt nere i hamnen och tänkte mig en dag på sjön, lite längre ut på bryggan höll samma killar på och packa sin båt igen för samma mål.
Det stod ganska klart redan efter någon timme att det var följa john som gällde för dagen.
Var jag än åkte så hade jag ett stycke aluminium efter mig, på avstånd, men ändå i samma vik.
Just denna dag hade jag planerat test av lite nya vatten, så de fick ”haka” på under min upptäckarfärd, men när det var dags att testa mina smultronställen, så gled jag genom ett tätt bevuxet vass sund och tryckte reglaget i botten på andra sidan.
Följa John var över och jag fick ett fint fiske under resten av dagen. Och naturligtvis önskar jag att gänget i aluminiumbåten fick detsamma och att de hittade på lite nya och framför allt sina egna heta ställen.

Mina grabbar hemma tyckte att jag skulle sätta dekaler på våran båt, där det skulle stå Rospiggen Fiske, men hittills går båten fri från sådant.

Jag kan ta ett annat exempel.
I mina längtans trakter, västra jämtland så har jag fiskat sedan jag i stort sätt lärde mig att gå, men absolut inte prövat alla vatten som finns.
Med tiden har jag fått vänner i området som också de, är lika i sitt sätt att värna sina smultronställen, och njuter av att fiska enligt trestegs principen, hitta ett vatten med kartan, ta sig dit och testa och sedan njuta dess skönhet på alla nivåer.
Där är det jag som är tvåa i många lägen och får vara den som med avundsjuka och njutning i blicken läser om deras hemliga vatten.
När jag sedan får en möjlighet att slå följe ut till något sådant vatten, så är det med respekt och ödmjukhet som jag tackar ja, och jag lyssnar till varje ord de har att förmedla, jag fiskar helt enkelt vattnet på samma sätt som de själva skulle ha gjort, allt för att vi tillsammans skall få fortsätta att njuta dess skönhet på alla sinnesnivåer och i många år framöver.

Alltså, enkelt sagt kan man säga att en gädda är en gädda oavsett om den väger 10 eller 2 kilo och detsamma gäller för en öring, man får aldrig sluta uppskatta en fisk för var den är, oavsett storleken, och den skall behandlas med samma värdighet i alla lägen.
Dagens jakt på snabba resultat på kortast tid är inget som jag tror gagnar våra fiskevatten på lång sikt.
Att offentliggöra ett litet vatten med kilosöring är till viss del att ge ett vatten en dödsdom.
Speciellt om det ligger så till att man snabbt kan promenera fram till det och fiska.
Det kan låta drastiskt kanske och till och med att jag med det dömer ut vissa sportfiskare, men det är inte riktigt så jag menar, men faktum kvarstår stigarna blir fler, fisken mindre och spåren efter oss människor ökar så fort ett vatten blir ”känt” som bra.

Ytterligare ett exempel.
En annan fiskebroder gjorde för ett antal år sedan ett inlägg i fiskepressen om fiske efter silver i våra kustvatten i all välmening. Markeringar på kartor och färdvägar. Artikeln kom i tryck och när han senare själv skulle göra ett återbesök på dessa platser så var varje parkeringsplast full med bilar och i en av bilarna, på instrumentpanelen, så låg tidningen uppvikt med hans artikel framme.
Genomslaget var hårt och skoningslöst och alla år som han fiskat i området, letat vikar och uddar var nu offentligt och därmed också fullt av besökare.
Återigen, snabbt resultat till minsta möjliga insats.

Jag har flera fiskevänner och vi gör många fisken ihop under året, delar mer än gärna med oss av våra vatten kring en kopp kaffe, men vi vet också då, att vi kommer att finna våra egna smultronställen på samma sätt hela tiden och att vi alla värnar om dess unika miljö och innevånare.
Vi släpper mer fisk än vi tar, vi släpar våra sopor med oss hem och vi hårdfiskar aldrig på ett och samma ställe om vattnet är litet och skört.

Jag förmedlar alltså mer än gärna fiskevatten, platser och andra tips men gör det helst runt en eld med en kopp kaffe i handen och kanske ännu hellre att jag får vara med när man fiskar där för första gången.
På det sättet så kan jag informera om hur jag själv fiskar och agerar i dess miljö, ett slags naturens vett och etikett skulle man kunna säga.
Tänk på, att en återutsatt öring i havet, som kanske ligger på minimåttsgränsen nästan dubblar både sin vikt och längd på bara ett till två år men att en öring i ett litet vattendrag inte alls har samma tillväxt.
Jag vill inte minska antalet sportfiskare i mina egna vatten, jag vill öka förståelsen för och kanske framför allt, jag vill finna vattnet så som jag själv lämnade det.
Ju fler som hyser respekt för våra vatten, ju fler kommer också att höja sina personliga rekord av bara farten.
Däri ligger betydelsen "snabbt resultat till minsta möjliga insats" för mig.

måndag 1 november 2010

Nätfiske Festivalen "Idiots 2010" är i full gång

Fick en rapport i helgen från Mårtensson, som givit sig ut för att försöka komma till tals med kustens öringar.
Nu blev det tyvärr inte riktigt som han hade tänkt sig, platsen han tänkte avlägga visiten på var det för dagen "Nätfiske Festival" och i skydd av att det fortfarande inte riktigt blivit ljust hasade två båtar fram inne på grundområdet med hjälp av årorna, för att ta upp sina nät.
Fräcka som fan är dom, näten åker ut när skymningen faller och tas upp i det tidiga morgonljuset.

Jag har sagt det förr, varför har man så svårt att följa regler, som är satta för att vi skall fortsatt ha fin tillgång till fiske utmed våra kuster?
Varför finns det alltid några stycken som inte kan hålla sig utan måste påvisa sin naturdyslexi och lägga sina jävla nät strandnära, och plocka småöring.
Varje gång som jag åker ut på fisken nu och framöver som kommer jag att ringa och anmäla.
Och frågan är om jag inte också kommer att lägga en lagom stor torskpilk i lådan, med en allt för stor trekrok på och sen liksom bara råka "fastna" i "botten"!!
Herre Gud va man måste dra och rycka för att få loss en sådan krok från "botten"

Jag har kontaktat fiskeriverket för att få svar på vad som gäller, och hur jag skall agera.
Vad kan jag göra? Var ringer jag osv?