Avlägsna läge, öde natur och där trivseln är minst.

Ett mål vi haft något år nu uppfylldes idag, nämnligen att stiga iland på en av Sveriges dåtida största anläggningar under beredskapstiden, ön Roten i yttre skärgårdshavet nord ost om Singö.

Klockan slog nästan prick sju på morgonen när vi lämnade Herräng och for ut på ett spegelblankt hav.

Östra sidan av Garpen

Drygt 35 minuter senare så glider vi in i sundet mellan Skogsskäret och Garpen och tar sikte på öarna Lilla- och Stora Roten. Innan dess hade vi haft nyfikna blickar på oss från en säl som njöt lugnet där han i ytläge gled fram, lite lätt sneglades på oss för att sen försvinna ner i djupet.

Nyfiken säl

Övar för Roslagsloppet kanske, fart hade dom i alla fall.

Väl framme på Roten byter vi om, det sägs finnas gott om orm så stövlar är nästan ett måste, sen börjar vår rundvandring på ön.

Det trånga inloppet

Det första som möter oss är några av de hus som fortfarande står kvar. Ytterligare en bit in en stor plan där ingångarna ligger till det som då var stridsledningscentralen och ammunition förråden.
Det vilar något lite magiskt över platsen, ja hela ön faktiskt. Överallt spår av rädsla och hot i form av värn av olika slag och storlek. Man kan nästan höra ordergivningen och trampet av fötter som övar stridställning eller ljudet av människan som arbetar sig in i berget i sin jakt på skydd.
Alla värn, så när som det mindre personvärnen är riktade mot öster, bara det som ett uppslag ur historieböckerna från det kalla krigets dagar men kanske främst från den tid då Europa var i krig.

Ett av de bommade husen.

Ingång till det som då var stridsledningen och ammunition förråden.

Mitt i allt vad den här ön en gång stod för så måste ändå sägas att det är en otroligt vacker plats.
Naturen håller på att återta det som den en gång förlorade och djurlivet är rikt.
Vi ser bland annat Törnskator i en sådan mängd att man måste förvånas över antalet, vi ser en flygande Storspov och Storlabb. Snokar och en mängd olika vadafåglar plus Mink.
Växtligheten i sig men främst då alla blommor gör vandringen till en färgexplosion. För att inte tala om alla smultron, en del stora som små jordgubbar.
Vi följer den ganla vägen som går från stridsledningen och upp mot de stora batterierna och kommer upp på höjd, där det mesta består av betong och sten blandat. Vi befinner oss på en av de platser där Rotens stora pjäser en gångs stod, en 15,2cm kanon.
Rakt över ett litet sund ligger ytterligare en liknande pjäsplats, och där var bestyckningen 15,2cm men också 57mm och 20mm.
Nu återstår endast betongen, taggtråd en en del järnskrot.

Det står att läsa om Roten att Kronan köpte in ön för 12400 kronor 1940 och att den beräknade kostnaden då, för att bestycka ön låg på 3,75 miljoner kronor. Pjäserna är byggda för Holland som då ockuperades av Tyskland men dom kommer aldrig dit utan konfiskeras av kronan och monteras i juli samma år och provskjuts redan i november 1940.
Därefter inleds en beredskap som kom att sakna motstycke för något förband inom kustartilleriet. Vissa dagar är pjäserna bemannade dynget runt och detta pågår fram till krigsslutet 1945.
1942 kommer kriget så nära att man från ön ser Finnar och Tyskar jaga Sovjetiska ubåtar, två år senare så är det Tyska ubåtar som jagas, denna gång av Finnar och Sovjeter. Flera gånger så är handelsfartyg på väg in i mineringarna utanför ön och varnas på enklaste sätt genom kanoneld från Roten.
1944 så byggdes 3800 löpmeter stormhinder på Roten, År 2000 då Roten avrustades så togs 400 ton rostig taggtråd bort från ön, kostnaden för avrustningen uppgick till hela 16 miljoner.
(Källa:Havsbandslinjen i Stockholmsskärgård 1933-45 av Urban Sobéus)


Kanske skall det i ärlighetens namn sägas att det borde ha kostat någon miljon till, för överallt på ön finns mängder av taggtråd, kabel och annat skrot kvar.

Understens fyrplats.

Pjäsplats för 15,2cm kanon och 57mm samt 20mm.

Någon hade vapenvård att göra den kvällen.

Personvärn, med plats för KSP och handeldvapen.

Just detta värn stod öppet och även på insidan så tar naturen tillbaka. 

Handvev för bryggan över inloppet.

Öppna värn för peronskydd.

Här under fanns skyddsrummet.

Törnskata.

Färgprakt vid bryggan. Fiska hann dom i alla fall att dömma av nätstolparna och
den rök vi fanns längre upp på land.

På väg ut igen efter en fin rundvandring på ön.

Utsikten mot Understens fyr från en av pjäsplatserna.

I vår packning för dagen ingick inte spön och drag utan endast kameror och fika och jag kan starkt rekommendera en utflykt till Roten, för historian, för djurlivet och för blomprakten. För den sist nämnda så kanske man skall vara ute någon vecka tidigare, då en del redan hade börjat blomma ut.

Men en sista grej bara, åker ni dit, förstör inte det som finns kvar, låt grejerna och husen stå och ta med er era sopor hem.

Fästningsläkaren skriver under vintern 1942 om sin vistelse på ön,
"Denna plats med sitt avlägsna läge, öde natur och där trivseln är minst."

Jag kan så klart sätta mig in i hans ord om hur det kan ha varit där ute på ön under krigsvintrarna, men idag, en solig julidag, när havet ligger spegelblankt på vår färd dit ut var trivseln som störst och naturen underbart vacker och inte var det så långt heller.

I söder syns molnen torna upp sig in över fastlandet och vinden tilltar, så vi lämnar Roten bakom oss förvissade om att vi absolut kommer att komma tillbaka dit ut oavsett fästningsläkarens ord, då med ännu mera tid och vem kanske till och med spön och att tälten packas då.
Vi rundar Råstensudde och är återigen inomskärs, stannar till och badar av oss eventuella fästingar vid en liten ö som heter Ramsan och sitter sedan av dagen med en kopp kaffe innan vi åter går mot Herräng.
Men en dag som denna är det svårt att lämna havet bakom sig, så det hinner också bli en glass i hamnen, Herrängs Marina innan vi ger oss för dagen.
Tack för en kanondag till Fluganberg och Granaten, nästa gång tar vi sikte på Understens fyr.