Så här tänker jag kring Storån

Jag skrev om det för något inlägg sedan, Håckrenmagasinet och Storån.
Nu skall jag, i den mån jag har någon rösträtt i frågan, lämna min idé på hur jag skulle ha gjort i och kring den lilla del av Storån som återstår om jag fått hållit i beslutsklubban någon dag.

Varför?
På den frågan svarar jag så här, Jämtland, Ottsjö och Storån är djupt förankrad i min själs finaste rum. Mina första steg som sportfiskare tog jag i dessa vatten, först med kula och fluga som senare övergick till rent flugfiske. När jag behöver lugn i min tillvaro så är det alltid dit jag återkommer, och kan jag få sitta på höjden vid Storån och se ut över dess vatten så är jag på något sätt hemma. Till Ottsjö, byn och dess innevånare med alla minnen återvänder jag år efter år och kommer så att göra även i fortsättningen.
Här satt jag, som sju åring i baksätet på vår bil väg ner, för något så spännande som kvälls och nattfiskefiske med tillhörande korvgrillning över öppen eld, med min far och vänner till oss.
Jag satt också här med mobilen till örat varje kväll för att prata med min far bara veckor innan han gick bort och han ville höra allt om hur fisket gick, om hur det såg ut och om vänner i byn.
Nu har jag fiskevänner som slår mig följe varje år trots att det på andra ställen i Sverige finns både större fisk och mindre fiskade vatten, men vet ni, vi åker inte till Ottsjö och Storån för att hela tiden dra mängder med stor fisk, jag åker hit och nu mina vänner för platsen, för skönheten för livet i och kring byn och för människorna.
I år gör jag mitt 44;e år och på flera sätt har mycket vatten runnit under bron både för mig och för Ottsjö, folket i byn och för Storån. Och nu har jag mina egna barn med mig och precis som jag, gjorde dom sina första kast dagtid bland småharrar i Storån och jag har fått lära dom och visa dom hur och på vilket sätt vi bör vara i naturen och mot livet i den. Jag kan bara undra hur många som jag och min familj genom åren har haft med oss upp till byn eller som har kommit och hälsat på oss när i varit där. Många av dessa har sedan återvänt flera gånger.

En av sönerna på den vackraste av platser.

Svaret på varför när det gäller fisket då?
Här finns, om man vet var man skall leta och när, väldigt fin fisk, stor öring. Fiskar på 3-4 kilo fångas det varje år och jag har själv för många år sedan tagit en på hela 3,8kg och ytterligare något år innan det sprang jag i nästan 45 minuter utmed ån med böjt spö med en öring på närmare metern i andra änden. Den släppte tyvärr tillslut men minnet finns kvar och ger mig numera behaglig känsla i kroppen. Annat var det då. Här finns också väldigt fin harr och har man tur och kommer rätt augustikväll när nattsländorna kläcker så kan man få se hur mycket och hur stor harr som finns. Men ån rymmer även röding periodvis, så chansen till en Grand Slam finns.
Men jag tror att ån skulle må bra av förändring och kanske mest en rejäl översyn av både biotoperna men också av reglerna kring ån, och det är det jag vill skriva om här, hur jag ser på det och vad jag högst personligt skulle vilja göra för att stärka fisket ytterligare men också locka mer sportfiskare att upptäcka vattnet som mynnar ut ur Ottsjö, Storån.

Ottfjället i fond mot Storån.

Vattenregleringsdomen skall alltså omförhandlas senast år 2015, om jag kan tyda allting rätt. Det får vara startskottet för denna idén. Där första steget borde bli att riva spärren som ligger drygt 100 meter nedströms vägen och bron som leder till Vålådalen. Den har spelat ut sin roll som vandringshinder för Gädda och Abborre. Jag har aldrig fått Abborre i ån högre upp än vid mynningen ut i Håckren, det är oftast små stackare, dryga 10 centimeter som kommer och jagar flugan. Gädda har jag aldrig fått även om jag hört talas om att det finns. Spärren är mer ett hinder för den lekvandrande fisken, i första hand öringen som vill upp i Vålån för lek. Av fisk som odlats, märkts och har släppts i Ottsjön så har man fångat sådan i Håckrenmagasinet, den fisken tar sig aldrig upp igen, speciellt gäller detta röding och harr, någon riktigt stor öring tar sig säkert förbi spärren varje år.
Ottsjön skulle sjunka en liten bit om spärren revs därför tycker jag att man skall biotopvårda hela sträckan från mynningen och ända ner till "storhöljan", anlägga djuphålor, lekbottnar och göra strömdrag och nackar för att behålla samma nivå och flöde i åns övre delar. Blanda lekbottnar, djuphålor med stock och storsten för att öka på insektslivet.

Storhöljan som den kallas, där Fångån mynnar i Storån låter man vara intakt medans man däremot öppnar upp strömmarna som finns runt öarna genom att också där lägga sten och gräva ur vissa platser. Här får man vara lite försiktig dock eftersom det idag är ett fungerande insektsliv på den plasten, och man skall ej heller ta bort möjligheten att vada ut bland öarna utan arbetet här borde ske efter sanddynorna och grundområdena.
Efter storhöljan som blir ån bred och djup, här skall den fortsatt få vara så, så fisken kan få naturliga plaster att uppehålla sig på då den inte jagar aktivt.
Det var spärren och de plaster som jag tycker borde åtgärdas. Gör helt enkelt den första delen av ån till ett riktigt bra harrfiskevatten, den typen av biotopvård ger öringen skydd att vandra fritt upp och ner i ån.

När det gäller det kanske mest kontroversiella i min idé så är det kring vattenregleringsdomen och kring reglerna som rör fisket i ån.
Ta en ordentlig diskussion kring övre dämgränsen av magasinet, som det är nu så dämms ån över kan jag tycka, då man till exempel i det som kallas mellan forsen kan möta vatten redan i skogen och där allt vad strömdrag är borta. Den övre dämgränsen borde gå i det man kalla grustaget, dit kan jag förstå att kraftbolaget vill dämma, annars finns ju ingen idé att dammen finns överhuvudtaget, men högra upp borde man inte få gå. Det är det jag menar med att kraftbolaget har nu sin chans att medverka till att, om ens bara i liten skala, en förbättring av det man en gång ödelade.
Det är en tuff nöt att knäcka, men skulle om det gick att genomföra faktiskt locka sportfiskare hela säsongen till ån.

Reglerna då.
Här finns mer att önska mot det som finns idag, även om man gjort mycket de senaste åren.
Minimåtten på både harr, och öring borde upp ytterligare alternativt titta på det som idag prövas i Fångån, ett fångstfönster inom vilka gränser man får plocka sig någon enstaka matfisk.
Minimåtten på harr är absolut undermåligt. Fisk som får tas upp har knappt hunnit igenom sin första lek.
Allt fiske med agn skall fortsatt vara förbjudet och endast spinn- och flugfiske gäller.
Kanske man till och med skall titta på att, om man biotopvårdar den övre delen, endast tillåta flugfiske på den sträckan, ner och förbi storhöljan med i huvudsak Catch and Release alternativt ett par fiskar per kort och dygn. Jag skulle till och med kunna tänka mig att hela den första sträckningen av ån, förbi storhöljan och ner till första strömdraget vid höjden skall vara just flugfiskesträcka.
Utöka fisketillsynen kring ån. Vissa förbättringar har gjorts, men det finns än mer att göra. Låt personer som brinner för fiske vara tillsyningsmän samtidigt som dom kan komma med information om flugval och dyligt, helt enkelt fungera lite som guider kring ån.

Storhöljan.

Till detta, röj upp den en gång så fina naturcampingen vid vägbron, kanske till och med sätta upp en liten kiosk/värmestuga där fiskekort och dyligt kan köpas. Lite så som det en gång var när Conrad Ericsson från Fångåmon hade det. En man som verkligen brann för fisket och vattnet kring hans hemtrakter och som jag haft förmånen att suttit ner och prata med så länge han sålde fiskekort och hade hälsan.
Till sist då, fiskekorten och antalet.
Höj kortpriset och låt pengarna gå till arbeten i och kring ån och till dom som på lokal nivå medverkar till att stärka fisket i ån. Man kommer att se att ett lite högre pris på kortet, samtidigt som vattnet tas om hand kommer att generera mer sportfiskare till området.
På den delen som jag säger i min idé, där det borde vara endast flugfiske tillåtet så kanske man till och med skall se om man skall begränsa antalet fiskare per dygn. Det kanske inte är ett måste, om man sätter en bra gräns på antalet upptagna fiskar och ser över minimåtten, men det kan vara en idé att ha med och diskutera kring.

Vad skulle man nu vinna på allt detta?
Vad skulle området vinna på detta?
Det är nu ställt utom all tvivel att Ottsjö, Vålådalen och dom andra orterna inom området, Vallbo, Fångåmon och Östra Vålådalen ligger i ett av Sveriges naturskönaste område och speciellt Ottsjö lockar med Sveriges vackraste utsikt från fönstret på stugan som vi som hyr.
Området har mängder med leder att fjällvandra på sommartid och ett välutbyggt system med fjällstationer och vindskydd som också lämpar sig för vandring vintertid.
Det finns skidåkning både utför och på längden nästan direkt utanför dörren alternativt att man åker till Trillevallen eller ner till Åre. Till detta kommer en mängd aktiviteter som jag sett födas i området under åren, forsränning, kajak, skoterturer, islandshästar cykel och många fler.
Fisket har alltid funnits där, men har inte haft samma utveckling som allt annat. Nu tycker jag att det är dags att ge området en riktig attraktion i form av en biotopvårdad och väl skött Storå, med chans till riktigt fina fångster på både harr öring och röding och det på flugspö precis bredvid landsvägen.
Ta en titt till exempel på Gimdalen och Idsjöströmmen, utan det arbete som har lagts ner på fisken och fisket så hade man inte haft den tillströmmningen av folk man idag har i dalen.
Och det finns mängder av liknande exempel. Jag dristar mig till att säga att Ottsjön och Håckren gömmer minst lika stor öring som till exempelvis Dammån och Kvissleströmmarna inte alls långt därifrån men där man i Storån har en betydligt mycket starkare harrstam och som skulle kunna bli ännu bättre om man tog hand om den. Lägg där till som sagt chansen att få röding i ån.
(Mina pers från ån är Öring på 3,8kg Harr på 58,5cm och Röding på fortfarande försiktiga 7-8hg)
Detta taget under längre tid, men som jag anser att ån har möjlighet att ge med kortare intervaller och som naturligtvis skulle locka fler sportfiskare till området, med allt vad det innebär i form av mat, bensin, boende och annat kring arrangemang.

Mynningen ut ur Ottsjön.

Nattligt mynningsfiske.

I det fall ni tror på att vi kan samexistera med vattenkraften så finns verkligen chansen här.

Det får inte Storånsdalgång tillbaka, men det kanske äntligen skulle kunna bli en fullgod ersättning till det som en gång fanns. En enorm resurs och som är väl värd att tas om hand.

Lägger man därtill ett försök till att få igång samtal med kraftbolaget om att släppa vatten för att ge storbodöringen en möjlighet till fortsatt lek så är det verkligen en chans för alla att delta i och visa på, att det visst finns krafter som vill sammarbeta för att ge fisken sin ärliga chans men också oss fiskare en möjligheten att besöka och hänföras av det storslagna och vackra omgivningarna kring det som fortfarande finns kvar av Storåns dalgång och dess avvattningsområden.

Nu skulle det vara otroligt kul att höra fler resonemang kring detta och fler idéer av er som varit i området eller som kanske till och med bor i området. Är jag helt ute och cyklar?

Jag tror att förändring alltid startar med att någon säger första meningen, i tystnad sker ingen förändring och inga segrar har tagits under total stillhet.

¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸ ><((((º>