Det skulle bli vår första tur dit. En plats i Jämtland som vi läst om kunde hålla stor öring när mörkret sänkte sig.Vi hade rekat färdig på kartorna och nu stod vi packade vid stugan i Ottsjö redo för vår första tur till Gevsjöns utlopp in i Gevsjöströmmen.
Fiskekort inhandlades på Åre turistbyrå och tjejen som hjälpte oss var förvånande nog ganska väl insatt i hur vi skulle ta oss dit och kom även med lite fisketips.
Vanligen möts man på dessa platser av unga tjejer som kanske kan få fram en karta, men här fick vi svar på de frågor vi villa ha.
Förväntansfulla satt vi nu i bilen på väg mot nya vatten. Under alla mina år i Ottsjö med omnejd så hade jag aldrig varit i dessa vatten på fiske, Indalsälven överhuvudtaget är för mig nästan ofiskade vatten, sånär som på dess källflöden Enan och Handölan som jag vid otalet fjällvandringar dragit småöring i för att festa till den annars lite torftiga frystorkade maten.
Efter att ha passerat avfarten bara en gång, lyckades vi hitta rätt och nådde till slut målet.
Lätta slöjmoln svepte fram över en annars klarblå himmel och vi fick snabbt på oss alla grejorna.
Vi skulle utforska strömmen nu så här under dagtid för att sen efter att ha ätit den medhavda middagen komma igång med fisket på allvar mot kvällen.
En ganska hård sydlig vind svepte ner över Gevsjön och tog extra fart då den pressades samman in mot strömmen.
Det är alltid kul att få komma till ett nytt vatten, att få ge sig ut på oprövade vingar. Vi vandrar utmed den alltmer avsmalnande strömmen och där den för första gången bildar en nacke står det några fiskare som spridit ut sig med kastvänliga luckor.
Då varken jag,
Granaten eller
Fluganberg är några som pressar sig in mitt i köbildningen för att ”ta en plats” står vi istället en stund längre upp på strandbrinken och tittar på deras försök till flugkast i den hårda vinden.
Överallt i Jämtland är det väldigt lågt vatten, och inget undantag här heller. Även om det nu är första gången för oss ser vi ganska snart att strömmen brukar gå högre än nu.
Vi fortsätter vår vandring nedströms och kommer till en plats som är väldigt vacker, strömmen gör här en tvär gir och pressas mot den motsatta sidans nästan lodräta bergvägg. Här finner vi också lä och bestämmer att detta får bli vår utgångsplats.
Vi spanar av området och hittar några bra platser att vada ut på för att göra våra premiärkast.
Längre nedströms mot nästa nacke lyser en gestalt upp i bland träden. Han står högt upp på en sten iklädd helt gult regnställ.
Han håller sitt spinnspö högt och vevar sakta in mot land.
Vi fiskar av oss en stund och har några små drag i våra flugor. Några småöringar går också upp och slå bakom våra flugor men ingen landad fisk.
Efter en stund så bryter vi för en kopp kaffe och lite utbytande av tankar kring den kommande eftermiddagen och kvällen.
Mannen i de gula regnkläderna kommer nu gående åt vårt håll.
Men kliver sedan upp högt på ytterligare en sten och kastar ut mot den andra kanten, låter det sjunka och börjar sedan veva in. Därifrån vi sitter, kan vi inte avgöra om det är spinnfluga eller drag han använder.
Vinden har nu mojnat lite och med en kopp kaffe i magen kör vi nu igång att upptäcka strömmen ordentligt.
Jag går uppströms och fiskar mig genom den trappstegsliknande delen ovan vår plats medan Granaten och Fluganberg delar på sig nedströms.
Några mindre öringar i klassen 2-3hg tar min fluga i de otaliga bakvatten som bildas och jag fiskar mig tillbaka ner till vår bas.
Tillbaka möts vi alla tre upp igen. Planen för kvällen är middag och sedan fiska oss ytterligare nedåt, nedströms det stora fallet och till ett fint bakvatten som vi ser därifrån vi står.
När vi börjar plocka med stormköket så får vi sällskap.
Det är mannen i de gula regnkläderna som kommer till oss. En trevlig glad prick som bryter med en dialekt som söder ifrån. Möten så här mellan likasinnade är alltid ett trevligt inslag under en fiskedag, och vissa möten har utvecklats till vänskap, men här skulle det ta en oanad vändning.
Nu tar en fiskehistoria sin början som kan få vilken sportfiskare som helst att ”go bananas”.
Han berättar stolt om sin fiskemetod, som går ut på att med sänke veva en maskagnad metkrok genom strömmen.
Och när denne s.k sportfiskare sedan också börjar berätta om hur mycket fisk han tar med sig hem från strömmen varje år så inser jag varför vi inte har så många storöringströmmar kvar i detta land och i detta län.
Meningar som
-det var mycket smått men de går ju och steka de också!
varvas med
- ja förra året fick jag med mig 25 kg rensad fisk hem!
Att döma av storleken som han visar mellan sin pekfingrar så måste det ha krävts 100-talet fiskar för att fylla hans frys där hemma.
Mina öron hör och registrerar men jag är liksom inte kvar där i samtalet längre.
Han får låna min kropp att skryta till, men själsligen har jag lämnat honom, hans gula regnställ och platsen.
Hans glada hej då och en lyckönskning väcker mig ur min tillfälliga dvala.
Han går tillbaka till sin sten för att fortsätta sitt kaggefiske.
Man säger inte lycka till gubbjävel, hinner jag tänka! Men önskar honom glatt lycka till tillbaka.
Var är fiskekontrollanten när han behövs?
Vi sitter stumma en stund innan vi börjar samtala om vad vi nyss fått uppleva.
Detta är en sak det skrivs om och debatteras allt för lite om i fiskepressen. Överallt läser vi artiklar om drömmarnas vatten, storöringsnätter och andra fantastiska fiskeupplevelser.
Men så länge det finns en man, en fiskare i gula regnkläder som genom sitt fiske under en fiskevecka kan förstöra en hel generation av småöring, kommer dessa artiklar bara vara ouppnåeliga drömmar för många av oss.
Jämtland som jag ofta åker till och har sedan barnsben fiskat i har precis som det sägs alla möjligheter att hålla stor öring i många strömmar.
Och jag säger ingenting om när en barnfamilj kommer ner till ett vatten och några småöringar får sätta livet till för att kanske i förlängningen föda en sportfiskare.
Jag tittar på mina egna barn, som redan i unga år tyckte var roligare att släppa tillbaka fisken än att ta med den hem. Och hur ofta har inte jag burit hinkar med mig som under en stund fått vara ett harr- eller öringakvarium för att sen blivit återutsatta i strömmen igen.
Jag har fler sådana här möten från mina år i Jämtländska vatten. Bland annat ett gäng glada killar från min egen del av landet som jag stötte på fiskandes på förbudssträckan i Storån mitt på ljusa dagen och där all småharr de fick hamnade i skogen!
Jag gick sträckan senare på dagen och kunde räkna till ett 30 tal små harrar som fått sätta livet till. Fisk som aldrig fick chansen till att reproducera sig.
Var fanns fisketillsyningsmännen?
Jag undrar vad det är som gör att man agerar på detta vis ute vid en ström?
Det kan inte bara vara okunskap och informationsmissar.
Någonstans tror jag ändå att denne man läser fiskepressen, på jakt efter nya effektiva metoder för sitt fiske.
Så kanske är det där som man måste börja skriva om detta oftare, om just denne man sen kommer att ta det till sig vet jag inte, men någonstans måste vi börja.
Tyvärr så dyker mannen i de gula regnkläderna upp överallt i landet.
Strandnära fiskade nät tar mängder av små havsöringar varje år, och när man till och med springer med håv i lekbäckarna ja då har galenskapen nått kulmen tycker jag.
Mannen i de gula regnkläderna tjoar till och håller upp en knuten hand, på ena sidan handen sticker ett litet öringhuvud fram. Han ler brett och jag kan se hans räkneverk, 25 kg och 2hg!!
Nytt rekord!
//Patrik
Att sen gå fisktom en premiärdag är inte katastrof. Det sköna är att vi äntligen kunde komma ut efter flera månader av ett kompakt istäcke till havs. Kung Bores lilla misstag med denna vinter är ganska fort glömt sådana här dagar när solen lyser från en klarblå himmel. 
