Translate

söndag 31 mars 2013

Preparing for the Pike

Övertidsarbete, jourvecka och sen sjukdom är väl de ursäkter jag har för att inte det varit någon uppdatering här på bloggen på ett tag.
I morse hade dock feber, som är de senaste hindret för en fisketur, gått ner lite och jag fick lusten att plocka lite med grejerna inför den stundande gäddsäsongen.
Det skall sägas direkt, någon van gäddflugfiskare är jag inte, utan ser mig mer som "forskare" då jag försöker lära mig och hitta nya lösningar, byggt på de erfarenheter jag får efter mina fisken.
 
Förra säsongen så började jag med att köpa mina gäddtafsar och körde då stumt på Visions färdiggjorda PIKE, en grov nylonbit fäst i en silverring och sedan en plastad vajer.
Funkade bra och var förvånansvärt lättkastade även med stora yviga gäddglitter.
Hade dock lite krångel med tafsspetsen och infästningen av flugan men körde större delen av säsongen med ett beteslås med varierat resultat.
Flera olika beteslås testades och många klarade inte påfrestningen utan öppnade sig vid kasten eller helt enkelt gick av.
 
Tafs med beteslås
 
Så i år har jag tänk börja säsongen med att pröva med en fjäderring istället på några av tafsarna.
Detta för att se om det går bättre.
Jag märkte också att det blev ganska dyrt att i längden köpa nya färdigtillverkade tafsar, vilka ligger på kring 100 lappen och däröver, så jag skaffade mig en rulle av Visions Wireline, som är den vajer som man använder till dessa färdiga tafsar.
Finns att köpa och den jag använt är WireLine 35 (15,9kg/6meter lång)
 
Jag har hållit mig inom 0,5-0,7 meter vajer och sen cirka en meter nylon, upp till 0,70mm.
Har märkt att jag får bäst sträck på tafsen vid mitt kastande då.
 
 
Tafsspets med fjäderring och infästningen mot nylonlinan med silverring
Här syns också krympslangen för att skydda tafsen.
 
Vajern prövades ordentligt under föregående säsong och är inget jag tänker överge inför denna, däremot så tar plasthöljet kring vajern en hel del stryk vid kontakten med en gäddkäft, så i år tänker jag pröva att stärka den, och på så sätt kanske förlänga livslängden lite på en, genom att lägga en tunn krympslang som extra skydd.
Hur det kommer att funka vid kastet och fisket vet jag inte än, men så fort jag testat så återkommer jag om det.
Spöt under förra säsongen var mitt Vision 3Zone en klass 8 tredelat och till detta endast en flytlina.
Till denna säsong så är jag väldigt nyfiken på att testa mitt nya Visionspö, ett Big Daddy klass 9, som jag hade turen att vinna i vintras. Och till det spöt kör jag en intermediate lina.
 
Skall jag säga något om mina flugval, så visade sig blå/silver och grön/guld vara givande färger.
 
Så efter lite morgonpyssel så är det nu bara att invänta isfria vatten och huggvilliga gäddmadamer igen. Ser verkligen fram emot denna säsong, ny kunskap och lärdomar samtidigt som jag får hålla på med det jag gillar allra bäst, flugfisket.
 
 
 
Påskfjädrar? 
 
Den gamla kalsongförpackningen håller nog i år också för tafsarna
 
Min första flugfångade gädda är ett faktum

Förra årets största gädda i båten blev denna på 7,8kg

Vältuggat glitter

Blå/Silver var en favorit

-Kypar´n, det är en fluga i soppan
 
¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>
 

söndag 10 mars 2013

Flugfiskare, -Varning för starka bilder.

Kan en allt för långvarig avsaknad av strömmande vatten, att dra tafspetsen genom spöringarna och vakande fisk vara skadligt?
Med nivåer av flugfiskesug lika högt stående som testosteronet hos en marskatt, alltså på rent skadliga nivåer, så börjar detta ta sig uttryck på för övriga familjen kontiga sätt.
Så är detta bilden av en svårt och mycket sjuk man med tvångsmässigt beteende eller bara en flugfiskare som upplever vinter allt för lång och vill blöta vadarna?!
 
 

Vill man veta mer så går man in här: Skeboåns Sportfiske
 
¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>

onsdag 6 mars 2013

Det var flugor i brevlådan

Allt går i ett just nu, i en fart så hög att man får tårar i ögonen och nästan sitter och hoppas att livspolisen dyker upp och, om inte rycker lappen av mig, så i alla fall belägger mig med höghastighetsförbud. Halvfart skulle räcka gott.
Vilken dag som helst så möter jag väl mig själv någonstans.
 
Då är det väldigt trevligt att komma hem från en dag på jobbet, länsa brevlådan och hitta ett kuvert som för en gångs skull inte innehöll en räkning, utan en påminnelse om kommande tider.
Avsändare, Flugbindar´n i Järpen som för någon vecka sedan lade upp bilder på sin blogg med en mycket intressant variant av en olivgrön superpuppa.
Och av bara farten, när jag lade en beställning, så var han snäll nog att binda upp en variant på min beskrivning som jag tycker varje harr- och öringfiskare borde ha plats för i asken, en svart puppa med röd huggpunkt i aktern. Jag gjorde några själv av den sorten för några år sedan, och dom har fiskat otroligt bra på både harr och öring.
Sedan tidigare så har även två ST Epoxy för kusten och några mycket snygga bäcksländor landat i samma brevlåda.
 

Vad kan man säga, mer än stort tack Stig, för flugorna, för påminnelsen om stundande tider och jag tror minsann att farten gick ner lite ikväll.
Nu väntar ett litet tecken på min uppskattning att gå iväg med avsändningsadress Järpen.

¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>

måndag 4 mars 2013

Angelfiske för Takläggar´n

Fick ett ur fiskesynpunkt väldigt trevligt mail idag.
En mycket god vän, känd här på bloggen tidigare som Takläggar´n var i helgen äntligen ute på isen med sina angeldon.
Hans korta men mycket trevliga rapport löd:

Tänkte berätta om en rätt rolig dag!

Jag tog min fiskevän med mig till ett barndomsvatten, där även du varit med på angelfiske.
Vi va som vanligt ute tidigt och donen va klart ut satta runt kl. 06,30
Det började lugnt så vi fick i oss kaffe och lite prat sen så viftade ett don på uppmärksamhet jag fick springa och upp kom en madam på 4,5kg.
Sen fick min fiskevän ett hugg och en på 1,5kg kom upp.
Efter detta så fick vi på tio hugg, innan kl.8, upp 9 gäddor varav 5 över 4kg.
Kl 08,25 sprang jag på, som vanligt donet längst bort, väntade och förstod när den simmade sakta mot hålet att det kunde va något och upp kom en madame på 8,2Kg.
Sen fick jag upp en på 5,7 kg och min fiskevän två på 7,1 och 7,3 kg.
Summa 21 gäddor på isen.
Kl11,30 plockade vi ihop då vädret blev dåligt!
Så tända av detta så va tanken att vi skulle ut även söndag men vi fick ge oss för blåsten.
Så en skid söndag fick det bli men framför Tv:n.

Ja, vad säger man om en sådan rapport?!
Kanonfiske helt klart och det är båda grabbarna väl unt.
Nu har jag lagt in en önskan om ett pass med flugspöt där i vårkalla vatten.



¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>




lördag 23 februari 2013

Silvertankar blev till gyllengult istället.

En stund vid havet, som började i snöyra och gråtrist väder och slutade i en gyllengul vintersol och en gnutta försmak av tider som väntar framöver.
Tanken var havsöring, en tanke som dock inte delades varken av öringen, isen eller vinden.
Havet låg i det närmaste spegelblankt och det mycket långa vattnet tillsammans med ishinnan i alla vikar gjorde fisket näst intill omöjligt. Här och var kunde vi få ut våra drag i någon ränna, bara för att i nästa kast konstatera att den försvunnit då isen hela tiden rörde på sig.
Nu fick vi en härlig dag ändå, eftersom solen tittade fram och värmde vår vinterstela lekamen.
Ge både öringen och oss själva någon eller ett par veckor till så skall det nog bli annat.
 

Snösparv i vinterdräkt
 
Solbadande snösparvar

Ingen snösparv, men lika fullt solbadare

Buffen?
Jo den finns hos Älvräddarna för 80:- surfa in och köp vet´ja




Tre vänner på fiske 

Ehhhhh....ja!
 

Svårkastat
 
 
¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>
 
 

måndag 18 februari 2013

Vad väljer du, Gunn-Berit?

Inget ämne är så omskrivet så som Catch and Release känns det som.
Antingen är man för det eller så är man emot känns det som, när man läser inlägg och debatter på nätet. Och ännu värre blir det om man ställer frågan utanför sportfiskevärlden.

Där har jag under det senaste året läst i ett flertal insändare från männsikor som har klart bestämda åsikter om detta med att återutsätta fisk efter fångsten, alltså så kallad Catch and Release.
Det har varit allt från att man sett döda gösar flyta iland i sjöar på grund utav detta, till att man liknar detta med att som jägare gå ut och skjuta djuren med bedövningspilar för att fota, väga och sen väcka till liv igen.
Nå väl, alla har rätt till en egan åsikt så jag tänker inte raljera över detta utan istället beskriva mina egna erfarenheter men också tipsa om ett norskt forskningsprojekt, som kanske äntligen ger oss alla, oavsett vilken grupp vi tillhör, svaret på denna fråga om Catch and release vara eller inte vara.

Först och främst, vilket jag tror att vi alla kan ställa oss bakom, en rätt återutsatt fisk ges möjligheten att reproducera sig och därmed ge nytt liv till det vattendrag den lever sitt liv i. Det är den första och kanske viktigaste anledningen, den andra, inte alls att förakta för oss sportfiskare, en återutsatt fisk får chansen att växa sig större.
Tar man sen och slår ihop dessa två viktiga fakta och sen lägger till ett sportfisket så förstår man att detta ger ett attraktivt fiske på storvuxen fisk med bra gener.
Det innebär alltså, att när våra drömmar tinar upp från sin vinterdvala, där vi suttit planerat för våra fisketurer, oavsett vi skall åka runt halva jorden eller hålla oss på hemmaplan, så är det ingen tillfällighet som gör att den riktigt stora harren eller öringen stiger till våra flugor.
Det bygger oftast på att man i det vattnet gjort ett val att värna sitt vatten, exempelvis med fångstfönster alt ren catch and release.
Vi pratar alltså inte om någon regnbågsfylld pöl med fiskar lika höga som långa och där den enda väl utvecklade fenan är fettfenan. Nej, nu pratar vi om vilda fiskar i de få orörda vattendrag vi har i landet.
När du står där med din drömharr eller öring så är det ett jättejobb som ligger bakom och där initiativtagarna allt som oftast har fått utstå både det ena eller det andra när man valt sin väg för vattnet, catch and release, endast flugfiske, ingen agnad krok, bara fiske från strand och så vidare.
Man har valt att skydda resursen, för att ge fisken minst lika stor, om inte större chans en själva fiskaren.

  

Jag som i dryga 40 år har fiskat västra Jämtland har sen vuxen ålder försökt förmå fiskevårdsföreningen där jag oftast håller till att inse vilken liten skatt de ändå sitter på, och detta trots att vattnet i sin slutdel är reglerat.
Jag har velat att de skall höja minimimåtten, införa fångstbegränsningar, höja kortpriset och på vissa sträckor införa endast flugfiske.
Kanske konstigt kan en del tycka, när man som jag sitter och åker dryga 60 mil enkel resa för att få gå där med mitt flugspö.
Eller så kanske det är just för att jag har åkt dit i dryga 40 år som jag kan tycka som jag gör. Vattnet har otroliga förutsättningar för både harr, öring och röding och med rätt inställning kring fiskevården när det gäller fisken och skötseln av vattnen och alla småbäckar skulle det kunna bli ett drömvatten för många fler och därmed ge mer inkomster tillbaka till området än vad det gör idag.
På så sätt värnar man ju även om sportfiskaren, till exempel en sådan som jag, som åker mina 60 mil för att få gå där längs mina vinterdrömmars vatten.
Vattnet jag fiskar har nu äntligen infört fångstbegränsning, och så höjde man kortpriset en liten aning, men det finns mycket mer att göra, speciellt kring minimimåtten.
Jag har sedan jag började min sportfiskebana återutsatt den mesta av fisken, men naturligtvis så tycker jag att man skall unna sig att ta upp en fisk då och då, kanske för att tillaga direkt i folien vid elden eller i röken hemma vid stugan. Jag är alltså inte slav under begreppet catch and release, men jag fiskar helst på räntan av det kapital som finns, och lämnar därför merparten av fisken kvar i ån för att få växa och reproducera sig och därmed stärka fisket, för mig själv och andra.

En god abborrmiddag.


Fungerar då Catch and Release? Och behöver man känna tveksamhet inför detta?

Om jag själv skall svara på den frågan så är svaret ja det fungerar, detta dock endast med mina egna erfarenheter att luta mig emot. Bland annat återfångst av samma gäddor på samma plats under en och samma vecka, eller en liten öring,som jag gud förbjude gjorde en egen test med för många år sedan i en liten bäck i jämtland. Öringen blev med ett litet snipp av med sin spetsen på sin stjärtfena, och jag återfångade denna öring inte bara en gång under de 14 dagar jag var där, utan två gånger, på samma plats och det med samma fluga. Som jag sa, gud förbjude mig för detta, men nu är det erkänt och klart.
Men så i ett av William´s fiskeprogram så såg jag något som jag gick igång på direkt. Ett forskningsprojekt i Norge i älven Hemsila, där man under några dagar spöfångade närmare 30 öringar för att sedan märka dessa och dessutom söva ner och operera in en sändare i kroppen på dem för att sedan kunna följa dess liv via en pejling. Jag letade runt lite och tillslut så hittade jag vad jag sökte. Lars NilssenSherpa Film Norway hade följt upp detta projekt och gjort en film om det,  Catch & Release” – Veien til ørretmekka?

I älven Hemsila bestämde man sig för ett antal år sedan att satsa på öringen och speciellt den storvuxna öringen. Ett av stegen var att sakta fasa ut utsättningen av odlad fisk men också att införa Catch and Release, ett viktigt och definitivt riktigt beslut skulle det visa sig.
Medelvikten på fisken blev större och idag är Hemsila ett av Norges kanske bästa flugfiskevatten efter stor öring.
Nu skulle man ta detta längre, och tillsammans med Hemsila Fiskevårdförening så startade man detta forskningsprojekt för att se vilken påverkan Catch and Release har på öringen.
26 öringar blev tagna på fluga, nedsänkta i ett bedövningsmedel och fick inte bara vackra namn som Gunn-Berit och Olga-Marie, utan också försedda med en sändare inopererad i fiskens buk.
Öringen återutsattes i älven och sedan pejlad under hela den första sommaren.

  


Man kunde nu följa fiskens rörelser, och det visade sig snabbt att inte bara det faktum att alla öringar överlevde behandlingen, de gick alla tillbaka till den plats de blivit fångade på.
Gunn-Berit som nämns i filmen gjorde inte bara som de andra öringarna, gick och ställde sig på samma ståndplats, hon återfångades inte mindre än fyra gånger till under samma sommar på samma plats.
Olga-Marie var också hon huggvillig genom hela sommaren, också hon återfångades inte minre än fyra gånger samma sommar.
10 månader efter att fiskarna fått sändare inopererade i kroppen kunde alla utom en fisk pejlas in vid samma ståndplats.
Vad bättre var, man kunde också följa fisken under dess lekvandring men också se var det uppehöll sig under vintern.

Den här filmen och forskningsprojektet gav mig det svar jag behövde och ville ha, för att fortsätta tro på och uppmana till Catch and Release i fler vatten för att rädda spillra av storvuxen fisk, exempelvis öringen, vi har i landet.
Frågan är alltså inte längre OM vi skall använda oss av denna metod, utan snarare på vilket sätt vi skall använda den.
Jag anser nämligen att detta kan göras på två sätt, rätt- eller fel sätt.
Så det viktiga blir att vi som sportfiskar lär oss att ge fisken en chans till överlevnad genom att hantera den rätt vid återutsättningen. Och en sak till, jag kommer fortsätta att plocka någon fisk då och då för att lägga i elden i folieomslag eller steka till färskpotatis och en kall öl hemma på uteplatsen, det ger mitt fiske det där lilla extra goda att längta till när det ser ut som det gör utanför fönstret denna dag i februari.

Till sist, så vill jag uppmana alla fiskevårdföreningar och fiskevårdsområden, fiskeklubbar eller bara allmänt intresserade, se filmen "Catch and Release -Veien til ørretmekka?"
Det är en mycket välgjord och intressant film, som ställer frågan om detta på ett mycket bra sätt tycker jag. Vem vet, kanske kommer även ni att omvärdera erat vatten, inse vilken liten skatt ni har till förfogande, och värna om dess lågsiktighet genom att ta en annan väg exempelvis via ett fångstfönster, höjda minimimått eller enbart catch and release.
Och till alla er som nu ställer er tveksamma till detta tillvägagångssätt och hantering av fisken, om nu jag inte kan övertyga, så kanske forskningen kan, se denna filmen och följ öringen Gunn-Berit eller Olga-Marie.
Och tänk, att en öring, fångad på fluga och sedan återutsatt med varlig hand har 100% mer chans till överlevnad än den som dumpas i havet på grund utav fiskekvoter eller att den tyvärr, just den dagen råkande tillhöra fel art.
Vad tror ni Gunn-Berit och Olga-Marie skulle välja?

Jag tänker alltså inte dömma någon som vill ta upp en fisk då och då, jag gör det själv när jag tror mig veta att vattnet tillåter det.
Jag tänker som jag sa i början ej heller raljera över de som inte tycker som jag, åsikten är som sagt fri, men jag har valt min väg och fick genom denna film min åsikt ännu mera stärkt.



Köpa filmen gör du bland annat här via länken:

 

¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>

 

tisdag 12 februari 2013

Skrivbordsfiske med ädla syften

Fiskesuget är enormt ändå så är det få, för att inte säga inga inlägg här om fisken.
Naturligtvis är de myckna snöandet en orsak, men absolut inte hela sanningen.
Nej, saken är den att nästan all ledig tid just nu upptas av det som kanske kan komma att bli ett fiske i framtiden, Skeboån.

Ni som följt min blogg genom åren har säkert observerat att jag också är i allra högsta grad involverad i ett lokalt projekt här i Roslagen som till stora delar går ut på att med vattendirektivet som grund skapa en god ekologisk status i vårat vattendrag, Skeboån.
Detta genom arbete med förutsättningar för artrikedomen och den biologiska mångfalden i vattendraget, med målet att skapa ett sportfiske efter egenreproducerande vild och framför allt storvuxen havsöring i vacker Roslagsmiljö.
Genom att engagera olika intresseområden kring vattendraget så kan vi tillsammans skapa unika sammarbetformer, som slutligen kan leda fram till vårat mål.

Foto:Patrik Bergqvist
 
Arbetet har i skrivande stund pågått i drygt 3 år och på den tiden så har vi hunnit kartlägga de delar av ån som framförallt är intressanta ur restaureringssynpunkt, både för den vandrande lek fisken, men också ur sportfiskesynpunkt. Till detta kan läggas mängder av timmar i telefon, vid datorn, mailande och möten.
Planen nu är ett studiebesök på Åland nu under våren.

 
Foto: Patrik Bergqvist

Så här långt har vi inte lagt någon sten eller annat i ån, men i skrivande stund så sitter vi med grovplaneringen i det som skall komma att bli restaureringsplanen.
Och det är en hel del att tänka på kan jag lova, men ett otroligt roligt och intressant arbete.

 
Foto: Lars Granath

Vill man följa vårt arbete så går det utmärkt via vår blogg, Skeboåns Sportfiske men också om man söker upp oss på Facebook, också där heter vi Skeboåns Sportfiske, och ansöker om att få komma med i gruppen.

Intresset för vårt, från starten lilla projekt, bara växer hela tiden och vi har förstått att det vi gör, med ett så pass stort vattendrag är ganska unikt, i alla fall i Länet om man får tro vad folk säger som söker upp oss.
Arbetet har också följts av en mängd intressanta möten med människor, och kaffepannan står redo om man vill träffa oss för att höra mer om vårt arbete.

Och till er som väntar på inlägg om fisken runt om i Roslagen och senare fram emot sommaren kommer inte att bli besvikna. Det finns lite roliga planer framöver och faktiskt med start så fort isarna går och snö gjort sitt.
Men som sagt, så länge så är ni välkomna att följa oss i vårt arbete med Skeboån.

¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>
 

onsdag 30 januari 2013

Västra Jämtlands pärla

Regnet piskar mitt fönster och vinden gör att det knakar i huset. Januari månad i Roslagen bjuder verkligen på alla typer av väder, en dag kallt ner mot -25 nästa dag ösregn och plusgrader.
Inte undra på då att man gärna faller in i en flugfiskares schizofrena värld, på ena planhalvan planeringen och drömmarna inför en kommande säsongen och på den andra, minnen från gånga fisken.
 
Idag gjorde jag åter en djupdykning bland alla foton jag sparat från mina Jämtlandsturer genom åren och fastnade vid Fångån.
En pärla bland alla vatten i västra Jämtland, ett vatten som jag följt och drömt om sedan barnsben.
Idag ett vatten som ingår i Anariset AB - Ajvin Sijte, men jag kommer till det senare.
 
 
Mina första fisken i eller skall jag kanske säga kring Fångån gjorde jag redan i mitten av -70 talet, då med toppknutet metspö och en burk metmask. Jag fick följa med Kungsgårdar´n och Lutman och min far till en liten bäck som mynnar i Fångån som heter Oterbäcken. Att valet föll på just den bäcken var kanske dels för att jag då var en liten parvel som inte skulle orka en tur längs hela Fångån, men också för att gubbarna, tror jag, gillade att doppa masken ner i groparna på de huggvilliga småöringarna och bäckrödingarna.
Bäckrödingen var då inte så vanlig i Fångån, som den är idag och historien om hur den kom in i Oterbäcken och sedan ut i Fångån skulle det ta ytterligare 30 år innan jag fick veta hur det gått till, men det är en helt annan historia.
Det var ett äventyr att få följa med på dessa äventyr och jag lärde mig snabbt att smyga på öringarna men redan här så valde jag lika ofta att låta bli att sänka ner min mask och istället stå och titta på fiskarna som rusade runt i de små höljorna i jakten på föda och för att försvara sitt revir.
 
Åren gick och när jag hade fyllt tvåsiffrigt fick jag så äntligen följa med på min första tur längs Fångån. Lutman var borta men Kungsgårdar´n som nu lite skämtsamt och med glimten i ögat utnämnt sig till Fångåkungen blev min läromästare under många turer längs ån. Min far hade även han hoppat av detta fiske och gjorde nu tjärnarna osäkra i området med sin stora vita kula och 10fots haspelspö och efter en natt i juli där fjälltopparna runt om oss skrudats i vit nysnö stod det klart att även han kunde iklä sig ett kungligt namn, Bäverdammskungen, efter en öringtrippel som började på dryga 1,5kg och slutade på strax över 2kg.
Kunga mig hit och kunga mig dit, jag ville fiska strömmande vatten och Fångån blev nu mitt andra hem.
 
 
Åren gick och jag bytte nu långspö mot spinnspö, mestadels spinnare men också kula och fluga blev nu mitt vapen i jakten på åns öringar.
Fisket med mask var fortsatt tillåtet vilket förargade mig då jag såg hur illa detta fiske tog på ån och dess öringar.
Mindre nogräknade fiskare tog upp småfisk i massor eller ännu värre, hamnade i skogen.
Och fisk över 3hg var nu nästan helt borta. Visste man dock var man skulle gå och avvek från stigen så fanns dom fortfarande kvar men inte i den mängd som tidigare, fisken blev mindre och mindre men också fler.
Små tunna cigarrformade öringar kunde hugga i hundratal på flugan och man uppmanades av kortförsäljare att, -Ta upp så mycket du kan, de har kommit tusenbröder i ån!
Det var också nu som jag fångade mina sista harrar i ån men istället märkte att bäckrödingen gjort entré i bakvattnen. Det var inte hållbart och tillslut kom så det oundvikliga, ån belades med fiskestopp, vilket naturligtvis gjorde ont men var fullt förståeligt.
 
Så under några år gick jag bara dit för att ta mig en titt, gick längs fiskestigen och tänkte på hur mådde hon, min drömå. Jag minns lyckan när jag en dag i slutet av -80 talet hade vandrat ner till Bäverkroken och fick se en bättre fisk vaka ute på ett av de grunda selen.
Året efter var hon året öppen för fiske, men nu var fiske med mask förbjudet.
Jag tror också att det var under dessa år som bävern gjorde sig mera bofast kring ån.
Tidigare år hade vi sett spår av den i Oterbäcken men nu kunde man se och följa den längre och längre upp i ån för varje år.
 

I den här tiden, alltså in på -talets början och mitt gjordes också andra insatser i ån som jag inte ser som det bästa besluten som tagits, man grävde bland annat om och tog bort mängder av grus i en av de fina bakvattnen strax ovanför Bäverkroken, lekgruset låg nu som en hög ås i höljans slut upplagt på land. Den gamla fina lekgropen var nu bara en grop och ärligt talat så har jag inte sett en enda större öring i den gropen sedan dess. Man röjde också fiskeplatser längs ån i samma område, fiskeplatser som för mig tidigare år varit helt omöjliga att komma åt för alla träd och överhängande buskar var nu nakna gator ner mot ån och blottade nackar som tidigare var ofiskbara och som vi sett som "fredade" att ens försöka fiska på.
Maskmetarna var nu också tillbaka, inte för att det var tillåtet, utan mer för att det var helt riskfritt. Det fanns regler men ingen som följde upp dem.
Vid ett tillfälle, in på 2000 talet så smög jag och några flugfiskebröder längs ån och vid en större hölja så hittade vi ett metspö slängt i skogen. Masken som satt på ringlade sig vilt på kroken men jag misstänker att ägaren till spöt låg stilla, gömd i skogen.
När vi sedan kom ner till Bäverkroken så hittade vi en glödande brasa, FYRA kylboxar där några av dem innehöll mängder av småöring stående vid en av byggnaderna.
Metspöt "gick av" och kylbägarna och fiskarna, som vi för övrigt inte såg skymten av, rapporterades men tyvärr med en axelryckning som svar.

 
Under 2000 talet såg jag dock en förbättring i ån, fisken började få storlek igen och nu börjande man också stöta på fler riktiga sportfiskare längs ån vilket i sin tur nog höll bort "kaggefiskarna"
Det var återigen så där härligt att gå längs stigen ner mot ån, man visste inte vad dagens äventyr skulle ha med sig för överraskningar. Och återigen så kunde man kroka fin harr i åns nedre delar.
Bäckrödingen fanns fortfarande kvar, men nu där ån var som grundast och inte i den otroliga mängd som det var under några år.
Jag försökte dock att prata med folk som hade med fisket att göra längs ån, jag ville att man skulle fundera på någon form av kvotering, begränsa antalet fiskare och att man skulle se över antalet fångade fiskar och storleken på dessa.
Men också att man skulle införa en vilodag då inge fiskekort såldes alls.
Begränsningar som jag ansåg var ett absolut måste för att ytterligare stärka åns öringstam.
 
 
I mitten av -70 talet så drev Conrad Eriksson en liten fiskecamp vid Storåns strand alldeles intill vägen mot Vålådalen, av den finns idag endast några mycket slitna bänkar kvar och så kan man ana de gamla uppställningsplatserna för tält och husvagnar. När han sedan på grund utav sjukdom fick lägga ner så åkte jag och min far ofta ner till honom i Fångåmon och löste fiskekort.
Det kunde ta flera timmar ibland innan vi tillslut kom iväg, Conrad hade nämligen gåvan att kunna berätta historier från förr och speciellt då om fisken i Fångån, eller från Storån som den en gång var.
Berättelser om storöring på lekvandring upp i Fångån och om öring på flera kilo tagna precis bakom stugan i Fångåmon.
Även han insåg tidigt att något måste göras för att rädda den spillra av den ursprungliga öringen som fortfarande gick upp i ån för att leka och vars delar av dess avkomma valde att stanna i ån för att blir stationär och storvuxen bäcköring.
Conrad är sen många år borta, men varje år som jag är tillbaka, seglar jag ner mot hans gård och minns berättelserna om fäbolivet, skogen, djuren och jakten och fisket.
 

Jag har själv seglat iväg i tidens rum och har numera samlat på mig mängder av fiskehistorier och märkliga äventyr längs åns stränder, om konstiga ljudet vid spökstenen, om fisken slutat med att jag stått långt ut i ån och känt det kalla vattnet fylla mina stövlar, eller bävern som klev iland precis där jag satt i visshet och tron att han var själv i ån, lavskrikan som åt bulle ur handen och om fiskevänner som kommit och gått.
Ån har alltid och kommer alltid att vara en del av mig, uppvuxen som jag är i sköna Roslagen så var det ändå i Fångån som jag fick min fostran som fjäll- och flugfiskare, det var här jag började mina funderingar om naturens värde och viljan att ta till vara på en resurs.
Det var också här jag satt dagarna efter att jag fått samtalet om att min fars sjukdom startat marschen mot det oundvikliga, lutad mot min tall, funderandes på livet och de man håller kära.


Fångån tar sin början ut ur Västra Vattensjön vid foten av Anaris i ett vackert fall som leder in i en stor hölja. Ån första delar ner till Helgtjärnsforsarna har lite tendens av hoar, korta strömmande partier bryts av med stora djupa höljor. Myrarna runt ån färgar vattnet till en svag nyans av gyllengul.
Även om detta är åns vackraste parti så är det inte här jag fått de flesta och största öringar men här kan man istället få sjunka ner och stilla invänta att fisken göra första draget i kanterna av den mörka ytan. Nattsländor och mindre åsländor är de som oftast synts till och med någon form av nattslända på tafsen går man inte tom från ån. Här är det smygfiske som gäller, allt för hastiga rörelser skrämmer den fisk du vill ha och följden blir småöring och bäckröding som blöter din fluga till vansinne. Efter Helgtjärnsforsarna faller ån undan ganska mycket och det är mestadels vitskummande strömmar, men här och var finns riktigt fina gropar om man vet var man skall leta och är beredd att ta sig an naturen, skogen och buskarna slåss rejält och när man tror sig hittat platsen så är det mer eller mindre omöjligt att få till någon form av flugkast. Många är de "nya" och lite udda kasten som uppfunnits där.
 
Fallet vid Västra Vattensjön
Vattensjön med Anaris i fonden 
Storhöljan
 
Höljan vid furan

Timmerbron var en naturlig plats att avsluta fisket på den övre delen eller påbörja fisket nedströms.
Ofta ställde vi av en bil nere i Fångåmon och tog den andra upp till timmerbron och gick sedan tillbaka.
Fångån från timmerbron och ner blir åter lite lugnare, här och var djupare gropar som sedan övergår i ett strömdrag, strax uppströms Bäverkroken blir det börjar det bli längre partier med lugnflyt för att i själva Bäverkroken bli lika vackert skuren ur landskapet som uppe vid dess inlopp.




Här är också den plats där man nu kan se bäverns härjningar mest. Stränderna som tidigare var fulla av låga spretiga björkar ser nu mer ut som ett plockepinn och att smyga fram mot kanten är inte lite enkelt som det var tidigare då man kunde gömma sig bland träd och buskar.
Ån ändrar sedan helt karaktär, den vältrar sig av och an i små fall och strömmar, blir på sina håll grund med hög fart på vattnet. Man kan tro att där inte finns någon fisk, men här precis som tidigare så gäller det att veta var man ska leta.
Mina kanske finaste fiskar tagna i Fångån är från Bäverkroken och ner mot Fångåmon.
Dock gäller att ha tur och pricka vattennivå och att vädret hjälper till att dölja din framfart längs ån. Sol och klart väder är alltså inte de bästa förutsättningarna.
Det är också längs den här delen av ån som de första harrarna brukar dyka upp, nästan på samma ställe varje år, men platsen är noga vald ser det ut som.


En dag och kväll längs denna å kan aldrig gå långsamt nog, samtidigt som man fiskar sig genom höljorna och skapar nya minnen så påminns man hela tiden om de gamla. Varje krök, varje sten har på sitt sätt gjort avtryck i mig och mitt liv och lika viktigt som det är att vara rädd om sina minnen, lika viktigt är det att vårda denna lilla pärla.

Mitt sista fiske i ån gjorde jag en tidig augustikväll 2010 tillsammans med en nyvunnen fiskebroder från trakten. Vi hade i otaliga mail den vintern pratat om fisken och platser och insett att vi båda hade samma lilla å som vi återvände till gång efter gång.
Nu fick jag, via honom möjligheten att lägga min nattslända där ån tar sin början vid det silverblänkande fallet. Vi fiskade oss nedströms förbi tallen, furan och kom slutligen ut på lugnflytet innan Helgtjärnsforsarna. Jag visste nog att detta kanske kunde vara sista gången som jag lika lätt kunde fara upp till min å och gå med spöt längs dess strand och gjorde mig därför ingen bråska ned mot den plats vi bäst att avsluta på.
Jag hade kontakt med någon lite bättre öring men i övrigt så var det mindre fisk som lekte med min, för dom, lite för stora nattslända.
Det knöt sig lite i bröstkorgen när jag klev på stigen som leder bort från ån och ner mot vändplan på timmervägen.

Året innan så blev det klart, Anariset AB - Ajvin Sijte tog Fångån under sina skyddande vingar.
Efter alla år som jag påpekat mina synpunkter till kortförsäljare i området så var det äntligen någon som såg Fångåns kvalitet och tänkte värna dess vilja till överlevnad.
Det infördes regler på antalet fångade fiskar och ett fångstfönster. Jag fick reda på detta via mail från samme fiskevän som jag gjorde sista turen med och kunde inte annat än jubla tillbaka som svar, äntligen!
Det var först i något mail senare som det också gick upp för mig att det nu skulle bli omöjligt att bo i Ottsjö och kunna fiska i ån. Jag försökte med alla sätt man kan, när man sitter nere i Roslagen att påverka så att om möjligt skulle kunna säljas några dagkort/dag till ett högre pris, kanske till och med så att man fick förboka, och det med endast catch and release, men förstod också samtidigt att min vilja inte skulle få gehör.
Och egentligen, jag hade ju äntligen fått det jag velat alla dessa år, någon som vårdar och värnar, men jag hade väl hoppats kanske att det på något sätt skulle kunna gå att lösa för fiske för dagen.
Jag förstod också att när man tar över driften av någonting så måste man sätta ner foten och sedan hålla sig till det. Ingen skugga faller över detta på något sätt, men nog saknar jag min å.
Jag hoppas att reglerna efterföljs och att man idag ser efter vattnet på ett bättre sätt än man gjorde tidigare, bland annat i jakten på tjuvfiskare och maskmetare. Under alla år som jag fiskade ån så var det vid enstaka tillfällen som det följde med någon fisk hem från ån, den gör sig bäst i vatten.

Så jag kan bara lova, åker ni till området för boende och fiske i Ajvin Sijte missa inte denna lilla pärla, det är inte alltid det står stor fisk i ån, men jag kan utlova ett häftigt smygfiske i underbar natur.
Och kommer ni så långt ner som till spökstenen, stanna upp och lyssna riktigt noga, ge er tid längs ån, upptäck och var nyfikna, njut hennes stilla skönhet i de lugna mörka höljorna eller hennes vilda framfart bland stora stenblock och fall.
På ett eller annat sätt kommer även jag tillbaka till henne, det vet jag och då har vi massor att ta igen, min å och jag.


¸.·´¯`·.¸¸.·´¯`·.¸>< ((((º>